På något sätt går livet framåt trots att ett annat avslutats och att ha en liten hemma gör saker och ting så mycket lättare. Det går inte att stanna upp då man har en person vid sin sida som hela tiden kräver uppmärksamhet, vilket faktiskt känns ganska skönt.

Men nu kan jag inte påstå att jag tycker att Casper är så liten längre. Imorgon är det två veckor sedan som jag var och vägde och mätade honom sist på BVC så ska bli roligt att se hur mycket han har gått upp och hur långt han nu har blivit, har till och med slagit vad med Robert.

Nu får han bara ersättning då min mjölkproduktion snabbt upphörde, även om jag säkert kan få igång den igen för har testat att pumpa med flera dagars mellanrum och faktiskt fått ut lite men det är så otroligt lite och gör mig så öm att jag inte vet om det är värt det. Han tycks ju må bra av ersättningen, mycket bättre än han någonsin gjorde på min mjölk, så blir att fortsätta med bara det (hur mycket jag än var emot det från början).

 

Sedan är vi'ven i full färd med att planera det kommande dopet som vi ska ha för Casper. Vi hade ett bra datum och en bra plan med allt men nu verkar det som att vi får ändra saker och ting för att få allt att gå ihop, och jag som var ute i god tid för en gångs skull. 

Jag hoppas bara att jag får veta imorgon så att jag hinner beställa inbjudningskort och få iväg denna vecka.

 

Annars då? Ja förutom att Casper blivit större både vikt och längdmässigt så har han även börjat "prata" och le mer. Det måste vara det sötaste som finns när han ligger och flinar och gör ljud samt när han härmar mina grimaser och rörelser. 

Med risk för att kanske låta som en sådan förälder som jag stör mig en aning på, en sådan som hela tiden menar på att deras barn är så otroligt mycket bättre och mer snabblärd än andra, så måste jag säga att JAG i alla fall tycker att Casper är duktig på att lära sig nya saker.

Men eftersom detta är mitt första barn så vet jag inte vad som är vanligt vid vilket ålder utan det enda som jag vet att han varit tidig med är att lyfta nacken, något som en av de på BVC tycker är en bra sak medan den andra var strikt med att jag skulle hålla fast hans huvud bättre då jag bar han så att han inte kunde lyfta upp huvudet alls då, trots att han så gärna vill kolla runt omkring då han hör ljud.

Men att lyfta upp huvudet och vara stark i nacken är något som han varit sedan han kom ut och fick beröm för det redan på förlossningen, så det var i alla fall lite roligt att höra även om jag inte tror att han ärvt det från mig.

 

Det fick bli en kort uppdatering medan Casper ligger bredvid och sprattlar på soffan, normalt sett skulle vi sova vid den här tiden men just i kväll så har han varit lite tjurig så än har vi inte somnat men verkar som att det inte är långt borta i skrivande stund. 

Hoppas på att kunna skriva mer imorgon och uppdatera lite om besöket på BVC, men allt beror på när vi får somna inatt och vilket humör Casper bestämmer sig för att vara på.

Godnatt till alla er andra i alla fall!

 

 

 

Förra veckan så blev det enchiladas till middag i samarbete med knorr och deras nya middags-kit. Har velat testa detta ett tag, redan innan vi flyttade från Vännäs, men hittade det aldrig efter att vi flyttat.

Så blev glad då jag skulle få testa detta och se om det uppfyllde mina förväntningar.

Passade därför på att testa att laga detta då Robert låg hemma från jobbet med feber och kunde kolla till Casper om det behövdes. För normalt sätt så brukar han alltid vakna och vara tjurig kring middagstid, men bara för det så var han lugn som en filbunke just denna dag.

 

Det jag var mest nyfiken på med just det här kittet som innehöll enchiladas var att se om de var bättre än ett kit som jag testat tidigare för enchiladas men då från ett annat märke. Minns att jag inte alls var nöjd med just det kittet eftersom de blev så torra och hårda. Men kan lova att dessa var långt ifrån torra och de hade dessutom mer smak än de som jag testat tidigare.

En sak till som jag var nyfiken på var portionsstorleken då jag för det första är tillsammans med en som gillar mat och för det andra så tycker jag att det ibland brukar vara små portioner. Men måste säga att jag även här blev glatt överraskad då Robert tog mat två gånger plus att det blev en portion över till matlåda också. Så mer än 2 portioner var det i alla fall.

 

Tänkte ändå medan jag höll på om detta verkligen var något som jag skulle kunna stå och göra om jag var ensam hemma med en ledsen Casper. Kanske inte, men samtidigt så slog det mig hur enkelt det måste vara att förbereda detta redan dagen innan. För om man bara struntar i att hälla över såsen, för att förhindra att de ska bli geggiga, så borde man kunna ha dem i kylskåpet över natten och sen in i ugnen dagen efter.

 

Men måste ändå erkänna att det jag tyckte var det bästa inte var att det var smidigt och snabbt att göra eller att portionerna var generösa utan det var den medföljande dippen! Den var så god att jag lätt skulle kunna köpa ett kit bara för den och hoppas att knorr börjar sälja dessa löst då jag tror att den skulle passa till både fisk och kött också och inte bara kycklingrätter.

 

 

 

Länktext

Jag har svårt att avgöra om jag är skeptisk eller faktiskt tror på medium. Jag har aldrig stött på ett själv och det är väl därför jag inte riktigt kan avgöra om det de gör är äkta eller bluff och båg.

Däremot så var min mamma och syster på seans med Terry Evans tidigare i år varav de fick veta saker ingen annan kunde veta, eller ens gissa sig till, vilket kändes lite läskigt.

 

Hur som helst så slog det mig igår om att jag någon gång, någonstans,  hört talas om medium som kan hitta borttappade saker och bortsprungna djur och var såklart tvungen att söka. 

Hittade en del osannolika historier där folk fått tillbaka sina husdjur. Men läste även om personer som stött på en del rötägg, för att senare  faktiskt hitta medium som kunnat hjälpa och berätta precis vart katten var.

Detta har i alla fall gett mig funderingar på om jag borde kontakta ett medium för att hitta Mellis. För ja, jag börjar bli desperat. 

För som jag har skrivit tidigare så betyder hon otroligt mycket för mig, trots att hon "bara" är en katt. Och jag mår otroligt dåligt över att hon är borta. 

Men frågan är om ett medium är svaret och om det nu är det, vilka därute är äkta? 

 

Hittade faktiskt en person som lät trovärdig. Inte från personen själv då utan från ett blogginlägg där även andra personer kommenterat som varit i kontakt med detta medium (fast vem vet kan ju ha varit fejk även där med både inlägg och kommentarer även om det kändes väldigt långsökt).

Denna person var i alla fall verksam och kontaktbar för ett år sedan men nu leder länken som låg ute till en nedlagd sida. Detta var väl egentligen den enda som jag hittat hittills som gett mig förhoppningar om att detta kan fungera.

Men jag vet faktiskt inte hur jag ska göra. Allt jag vill är att hitta min älskade katt eller i alla fall få veta om hon lever eller inte. Men även det har jag läst om, om personer som fått ett besked att katten inte längre lever för att sedan hittas vid liv hos grannen.

Så även om man får ett sådant besked så vet man ju inte om man ska tro det heller.

 

Inser även när jag läser det jag skriver att jag framstår som lite smått tokig. Men samtidigt säger min magkänsla att detta faktiskt kan fungera.

Så jag undrar, helt seriöst, om det finns någon därute i vårt avlånga land som har erfarenhet av detta. Som har haft kontakt med ett medium eller kanske vet någon som har det.

Att få hem Mellis igen skulle göra mig så otroligt lycklig. 

 

Ja jag borde egentligen det, sova alltså, men det går inte. 

Innan jag fick Casper så var jag en nattmänniska och hur mycket jag än, under flera års tid, försökt sova tidigt så var det sällan jag lyckades. Inte ens efter en hel dag med jobb så var det lätt att somna tidigt. Tänkte flera gånger på om inte ett nattjobb kunde vara något för mig men kom fram till att så inte var fallet.

Så blev lite halvglad nu de första veckorna sedan Casper föddes hur lätt det var att somna på kvällen, helt ovaggad. Men då blev det inte många minuters sömn åt gången istället.

Men nu den senaste veckan så har jag istället haft svårt att somna på kvällen, samt efter matning på natten/morgonen och känner att jag börjat gå tillbaka till gamla mönster, vilket känns mindre kul då Casper knappt sover på dagen om han inte får sova på mig.

 

Nu vet jag inte varför jag är vaken och inte kan sova. Känner mig ändå inte jättepigg men samtigt har jag ingen ro. Kanske tänker jag för mycket. Blev en del tänk på Mellis tidigare efter att ha sett ett klipp med hundarna och katter tillsammans med barn på Facebook. 

Saknar henne så otroligt mycket och är inte ensam om att göra det för jag vet att Robert också gör det.

Varje gång jag är ute och ropar på henne så känner jag mig så maktlös. Jag har ingen aning vad som hänt henne, om hon lever eller ej, vart hon kan befinna sig, om hon är nära eller långt ifrån mig just i detta nu etc.etc. och det känns så otroligt jobbigt.

I 11½ år har den där varelsen förgyllt mitt liv och alltid funnits vid min sida då jag varit hemma och helt plötsligt är hon bara borta!

Och trots att jag har Casper som tar upp mycket av min tid så känns det som att något fattas. Och trots att Casper gråter och gör andra ljud på dagar, kvällar och nätter så känns det alltid så tyst, saknar verkligen det där jamet Mellis svarar med då man pratar med henne.

Inser även när jag skriver att jag låter som en Crazy Cat Lady Deluxe! Nästan sinnesjuk. Pratar med katter, som dessutom svarar, och är min bästa vän?! Ja vad kommer härnäst...?

Nä, jag saknar bara min katt. Jag saknar henne så mycket att det gör ont och jag struntar fullkomligt i vad folk tycker om det.

Jag önskar bara att hon kunde komma hem.

 

Igår efter middagen var vi en sväng till Kvällträsk så att Robert fick meta lite agn samt att både jag och Casper fick lite friskluft och ljus, vilket Casper som sagt behöver nu när de bedömt att han visst är gul.

Vi tände en eld och fikade lite. Var jättemysigt trots att vi inte var ute mer än en timme kanske, men ibland räcker det med att bara få komma ut en stund.

Synd bara att älgjägarna var ute så att vi inte kunde släppa ut hundarna där utan de fick komma ut och springa vid en tjärn en bit bort istället, men de var lika glada för det.

När vi sedan kom hem tog vi en promenad med barnvagnen för att leta Mellis, ingen tur denna gången heller och får se vart det blir att leta ikväll.

 

 

Önskar verkligen att jag hade tid att skriva mer, eller ork de gångerna jag faktiskt har lite tid över. Men är väl så när man är nybliven förälder utan rutiner?

Det jag tycker är tråkigast med att inte hinna skriva lika mycket som jag vill är att jag missar att skriva så mycket om mina dagar med Casper för att sedan kunna gå tillbaka när han blivit lite större för att se hur allt var, för antar att man glömmer snabbt.

 

De senaste veckorna har i alla fall störst fokus legat på Caspers vikt då den gått upp och ner. Han har ännu inte kommit upp till födelsevikt utan har 20 gram kvar.

Så han har den senaste veckan fått ersättning på kvällen samt nu även en gång mitt på dagen med start igår. Jag gillar egentligen inte att ge ersättning med tanke på hur trög hans mage verkar vara redan nu därför oroar jag mig för att han kommer bli förstoppad med ersättning. Med bara amning så kan han inte bli förstoppad nämligen och då är det ingen fara att han bajsar mer sällan en en gång i veckan men nu när han inte gjort det börjar man på bli orolig,

Dessutom så anser jag, utan att egentligen ha jättekoll, att ersättning innehåller en massa saker man kanske inte borde stoppa i ett barn, mycket konstgjorda ämnen. Har läst litegrand och insett att de ibland stoppar i en massa kemiska saker som inte alls är bra.

Sedan förstår jag de som kanske inte har något annat val, de som inte får igång mjölkproduktionen tillexempel. Men min mjölkproduktion är igång och tanken har alltid varit att helamma och slippa ge ersättning men nu får jag helt enkelt ta ett steg tillbaka och göra det som är bäst för Casper och betyder det att ge ersättning under en period av hans liv så får jag ge det.

 

Men samtidigt så fick jag veta något intressant under gårdagens besök på BVC. Det var en annan kvinna där som jag inte träffat tidigare och hon sade att det kanske berodde på att han var gul och p.g.a det inte hade lika stor ork att suga när han ska äta.

Vi, som redan vid första hembesöket påpekade att han var gul men bara fick till svar att han inte alls var det, samt att vi även sa det vid första besöket på BVC, ja vi blir inte alls glada om det hela tiden varit detta som varit orsaken till hans dåliga viktuppgång.

 

För tänk er själva. Här har jag under vissa dagar gått och klandrat mig själv om att jag äter för dåligt eller att min mjölk är totalt värdelös och även fått en del kommentarer av andra om att ersättning är så mycket bättre. Samt att jag känt det som att jag fått pikar av BVC-personalen att jag inte matar honom tillräckligt ofta eller tillräckligt länge, fast det där med hur ofta och hur länge han ska äta är något som de ändrar sig om varje gång också, Nu får det inte gå mer än 4 timmar och då spelar det tydligen ingen roll att han legat vaken i 3 timmar efter förra målet och sedan somnat, även om jag av medmänskliga skäl faktiskt inte väcker honom då efter en timma för jag är den av oss alla som vet hur svårt han har att somna efter han fått ersättning på kvällen.

Så om det nu inte alls berott på mig eller på min bröstmjölk utan på något som vi påpekat för flera veckor sedan ja då blir man rätt ut sagt besviken på BVC. 

 

Så hur ska vi nu lösa detta problem med att han är gul? Jo ha honom lite mer i dagsljus vilket jag försökte med redan igår genom att låta honom sova ute i vagnen, något som jag hört att barn ska tycka om men som Casper aldrig gillat och igår var inget undantag. Fem minuter tror jag han låg där men sedan var det inte roligt längre. Troligtvis på grund av alla jakthundar i området som skäller så fort de ser ett löv blåsa förbi och skapar kalabalik hos alla andra hundar på alla andra gårdar också...

Men är bara att ta lite promenader med vagnen, för det gillar han, och se om det kanske blir bättre.

Hur som helst så är det enda jag hoppas på att han ska börja gå upp i vikt och hålla samma takt med den som med hans tillväxt på längden. 3,5 cm sen födseln nu, ca 1 cm/vecka växer han. och är nu 55,5cm lång.

 

Ska snart upp och väcka Casper som inte kommer bli nöjd över att jag ska böka på honom en massa kläder för 10 minuters besök på BVC (där han dessutom måste av med allt igen).

Han ska vägas för andra gången denna vecka, är andra veckan i rad då han måste dit på återbesök. Förra veckan för att de tyckte att han gått upp för lite sen födseln men då lyckades han gå upp 135 gr mellan tisdag - fredag. Men i tisdags hade han istället gått ner i vikt med 55gr, men samtidgt så hade han växt 1,9cm på en vecka så kan ju bero på det. Så nu har han fått ersättning tre kvällar i rad så ska se om det gett resultat eller inte. Han har dessuom bara fått äta 30 min åt gången under alla mål och fått äta oftare istället för att ligga och äta i 2-4 timmar i streck som tidigare. Trodde inte alls på den planen då de sade åt mig att han bara skulle få äta 30 minuter, tänkte att nu blir det skrik och gråt för att han inte kommer bli mätt. Men det har funkat otroligt bra.

Han somnar om mycket lättare på natten, var bara igår som han var tjurig men blev snabbt lugn då jag gick ner med han och satte mig och såg tv en timma. Dessutom så är han mer harmonisk på dagen och har börjat kunna ligga och titta i 1-2 timmar sammanlagt under dagen utan att gråta efter mig som tidigare. 

Sköterskan tror att han har ett stort sugbehov, vilket jag kan hålla med om. Så 30 minuters matning och sedan napp och minst en timmas matuppehåll funkar otroligt bra för honom.

Men hur bra detta, + ersättning, varit för viktuppgången får vi se idag, håller tummarna att det gått vägen.

 

 

Min älskade, fina, underbara kisse Mellis har rymt och igår var det två veckor sedan.

Mår så otroligt dåligt över att hon är borta och oroar mig hela tiden, vet inte om hon ens är i livet. De senaste veckorna har vi dessutom haft en del kalla nätter och eftersom Mellis är en innekatt och varit det i 11 ½ års tid så är hon inte van vid kylan även om de flesta katter brukar klara sig.

 

Man känner sig även så maktlös då man inte vet vart man ska leta och tror att vi varit överallt här runt. Samtidigt så är hon så extremt skygg i nya miljöer och  även så envis att hon vägrar komma fram ens när jag ropar.

I stugan för några år sedan var hon borta 15 dagar när hon försvann och den ligger på en ö där det bara är vi som har stuga. Så oftast är det bara vi där om vi nu inte bjudit dit någon/några andra.

Den gången hade hon troligtvis legat under stugan hela tiden men kände väl då efter 15 dagar att det var dags att komma fram och äta.

 

Vi har haft en del kontakt med grannarna också och det är nog som ena grannen säger att katter som inte är vana att vara ute blir som paralyserade då de kommer ut och så ligger de och trycker någonstans. 

Han trodde däremot att han kanske sett henne då han sett en brun katt, kruxet är väl bara att Mellis är grå och inte brun men man vet ju aldrig, kan ju varit hon.

Fick även ett samtal från en kompis förra veckan, har satt ut på facebook på en köp & säljsida och fått rätt många delningar så är en del som håller span, hon trodde att hon sett Mellis så nyvaken och yrvaken som jag var åkte vi dit för att kolla men det var tyvärr fel katt. Däremot var de rätt så lika, i alla fall när man såg den på håll, så förstår att de trodde att det var hon.

 

Önskar inget hellre än att hon kom hem igen. Har gråtit otroligt mycket och till er som tänker att vadå det är bara en katt kan jag tala om att Mellis är så mycket mer för mig än bara en katt.

Som sagt så har jag haft henne i 11½ år, eller 11 år och 8 månader imorgon om man ska vara exakt. Mellis har varit min sedan den dagen hon föddes då vi ägde föräldrarna till henne. Pappan till Mellis, Kitty, var egentligen kastrerad men något måste gått snett eller om det berodde på att han blivit kastrerad för tidigt (viket egentligen inte borde ha någon betydelse) så att han kunde få kattungar ändå. Tre av kattungarna i kullen var dessutom kopior på honom och en såg ut som mamma Mindy och det var Mellis. 

Sedan dag 1 har Mellis alltså varit min och dessutom det bästa som hänt mig. Då jag fick henne mådde jag inte bra. Blev mobbad i skolan och hade inte alls många att umgås med. 

Hade dessutom varit med om lite olika situationer inom familjen som jag inte heller mådde bra över, detta kan inte skyllas på någon i släkten eller mina föräldrar utan allt berodde på lögner från människor utifrån som skapade kaos och drama i våran familj.

Så när jag fick Mellis kände jag mig genast mycket gladare. Hon var ljuset i mitt liv just där och då och kallade henne alltid för Mellis - The light of my life. 

 

Så Mellis har varit lika trogen mot mig som vissa hundar är mot sina ägare. Hon har under flera år varit en skygg katt men aldrig i närheten av mig och de senaste åren har hon dessutom varit social med folk vi haft på besök och hon blev inte ens rädd för Casper då vi kom hem med honom, även om hon höll sig på avstånd de första timmarna.

Så det jag försöker få sagt utan att låta alldeles tokig är att hon är så mycket mer än bara ett djur, hon är som en vän, min bästa vän, och hur dumt, töntigt och korkat det än må låta så har jag ett speciellt band till denna gråa lilla varelse.

 

 

Känner att jag just nu har lite energi över för en gångs skull, trots lite halvtaskig sömn inatt. Tänkte lägga mig och vila tidigare men då rinde mamma så tur var väl det för annars skulle jag varit som en zombie resten av dagen.

Får se om jag inte blir det  i all fall då jag nyss tagit en tavegyl men så länge man håller sig sysselsatt så kan man inte somna.

Så vad ska jag göra av denna energi då? Jo hade tänkt tömma tvättmaskinen och starta en ny tvätt, diska resten av disken (har redan tjuvstartat med den tidigare idag), få lite ordning uppe på övervåningen så att vi kan sätta upp skötbordet senare, det blir tyvärr i gästrummet och inte i alkoven som vi tänkt oss men får man inte tag på hyresvärden så har man inget annat val, och sedan ska jag väl dammsuga alla rum och skura trappen.

Hoppas att den energi jag har räcker till allt detta och även om det inte låter som mycket och i vanliga fall skulle varit gjort på en timma så kommer detta ta mig några timmar nu då jag inte rör mig så fort framåt samt får ont i bäckenet om jag överanstränger mig eller försöker strressa med saker och ting.

 

Så varför sitter jag då här och skriver om jag har energi över till att göra annat än att lata mig? Jo tänkte att det kanske var lite roligt att både skriva och få läsa om lite annat än bara denna graviditet som det känns som att jag tjatar om just nu :P

Men sånt är livet.

 

Den här helgen har varit energikrävande på så många sätt.

Man kan säga att det började redan i torsdags då läkaren ringde och ville att vi skulle komma in redan på fredagmorgon. Fick även veta att jag skulle ta med kläder ifall det blev så att jag skulle få stanna.

Så hade ingen aning om vad som skulle ske eller om jag ens skulle få komma hem så sov inte jättebra under natten. 

05.30 ringde väckarklockan och 06.00 begav vi oss mot Lycksele.

När vi kom fram till lasarettet gjordes en CTG som bara såg bra ut men var lite bekymmer ett tag eftersom jag har en bebis som gillar att sova nattetid och tidigt på morgonen och därför inte rör sig så mycket. Och då de vill ha en så varierande kurva som möjligt, både för att se då han är vaken och då han sover, så fick de komma in och ruska om mig och väcka honom vilket inte gillades så mycket.

Sedan kollades det även hur mjuk min livmodertapp blivit samt hur långt ner bebis låg för att bedömma om man skulle sätta igång mig eller inte. Detta gjorde otroligt ont och det var nog ingen trevlig syn för Robert heller. 

Läkaren tyckte däremot att det var lite för tidigt för att sätta igång mig och jag fick då tabletter utskrivna mot klådan istället samt för att sänka gallsyrevärdena. Den ena sorten har jag lyckats få ut men inte den andra men mer om detta senare.

När allt detta var klart så fick vi åka hem. 

 

Planen den här dagen var egentligen att vi skulle hämta en reservdeksbil till våran V70 utanför Skellefteå på eftermiddagen då Robert slutat jobbet. Eftersom bilen behövde bogseras så var Johan tvungen att komma hit och åka dit med oss.

Han skulle då vara här lagom tills dess att Robert slutat men då vi fick läkartid istället och inte visste om jag skulle bli inlagd eller inte så var det osäkert om det ens skulle bli någon bilhämtning.

Alltså kunde han inte åka med oss härifrån redan på morgonen utan vi fick åka tillbaka till Åsele efter besöket och hämta upp honom och hans kompis. Detta gjorde så att det blev 18 mil extra då man måste tillbaka till Lycksele för att ta sig till Skellefteå men det var ändå värt det i slutändan.

 

Det blev sedan bogsering hela dagen och när vi äntligen kom hem på kvällen var jag så otroligt trött och jag kan inte minnas då jag var så trött senast. Hela kroppen värkte p.g.a. tröttheten och ville inget hellre än att sova. Samtidigt skulle Robert passa på att åka med Johan hem för att hämta våran V70 vi har där så att vi fick hem den så snabbt som möjligt. Men han hann inte långt och jag hann inte ens till sängen utan innan jag gick och lade mig såg jag att jag fått en blödning.

Ringde till förlossningen i Lycksele för att höra vad det kunde vara och de ville prompt att jag skulle åka in och bli undersökt. 

När vi sedan kom till Lycksele för tredje gången denna dag så gjordes ett nytt CTG samt en koll om att det inte börjat läka fostervatten. Allt såg bara bra ut och blödningen berodde med största sannolikhet på att läkaren kollat livmodern tidigare på morgonen. Men trots detta fick vi ändå stanna kvar över natten p.g.a att de enligt regelboken måste göra ett nytt CTG på morgonen för att kolla att allt är bra då med. Visst hade vi kunnat fara hem och sova hemma men då hade vi ändå varit tvugna att åka in efter några timmar igen och med 9 mil enkelväg så kändes det inte optimalt.

Ingen av oss sov särskilt bra, trots att jag är tacksam över att Robert fick sova kvar och dessutom i en säng bredvid mig. Var rädd att han skulle behöva sova i en fåtölj eller nått och hade lite dåligt samvete över det.

På morgonen gjordes sedan ett nytt CTG, allt var bra och vi fick åka hem.

 

Väl hemma igen så tänkte vi att det var lika bra att hämta våran V70. Verkar som att förlossningen är nära nu så vi ville ha det bortgjort så länge vi hade klartecken om att allt ännu är lugnt.

Så pappa kom hit och sedan begav vi oss mot Storarmsjö och han fick sedan ta våran nuvarande bil hem.

Vi blev bjudna på smörgåstårta av världens bästa svärmor och sedan stannade vi kvar ett tag så att Robert kunde hjälpa dem med deras båtmotor. Vi tog även en sväng ut till stugan för att klippa gräset och för att kolla in harfamiljen som flyttat dit medan vi varit frånvarande sedan midsommar.

 

På kvällen då vi kom hem var vi båda otroligt trötta efter över 100 mil i bilen på mindre än 48 timmar samt att jag/vi sovit jättedåligt och inte alls många timmar av dessa 48.

Hade, och har ännu, otroligt ont i kroppen och vet inte om det beror på sömnbristen eller på om den håller på att förbereda sig för förlossning. Har hur som helst haft en riktig vilodag idag och inte ens orkat hålla ögonen öppna för att kolla på film.

Känner att resten av eftermiddagen/kvällen kommer att fortsätta på samma sätt tills dess att vi ska gå och lägga oss.

Imorgon börjar en ny vecka så får se om denna inkluderar en bebis eller inte.

 

 

 

 

 

 

Sov otroligt dåligt under natten då klådan börjat eskalera. Det som var typiskt var att de frågat på mig på lasarettet på  lördagen om jag trodde att jag behövde tabletter emot det men att jag endast tackat ja till de två som jag skulle få testa. För visst har det varit jobbigt innan men det har gått att leva men och såklart skulle det bli tio resor värre bara för att jag sagt så till läkaren...

Men detta hindrade inte mig från att vakna upp på bra humör ändå. Vi packade snabbt ihop husvagnen och begav oss iväg till dag nummer 2 på djurparken, för er som inte vet det så får man gå in andra dagen gratis.

Eftersom vi bara gick halva djurparken dagen innan, då vi skulle tillbaka till lasarettet igen, så gick vi hela den här dagen. Däremot missade vi sälmatningen ännu en gång för att vi återigen fick för oss att äta lunch just då.

Söndagens djurparkssväng var betydligt jobbigare då vi gick runt och kollade alla klövdjuren och för er som inte cvarit dit  är det otroliga backar där vilket kan vara ganska jobbigt då man är gravid och inte har många veckor kvar tills man ska föda.

 

 

Efter djurparksvistelsen åkte vi hemåt igen. Men vi hann inte var hemma särskilt länge innan Robert kopplade på båten och så gav vi oss iväg för en fisketur i Junsele.

Jag var inte jättesugen på att följa med efter att ha sprungit med denna tunga mage på djurparken & skogsmuséet i två dagar samt den dåliga sömnen under natten men kände inte heller för att sitta ensam hemma och speciellt inte om vattnet skulle gå, när det händer vill jag ha Robert nära till hands!

Men man får väl se saken från den ljusa sidan, är rätt så skönt att sova i båten även om det börjar bli mer och mer obevkämt ju större magen blir.

Fisket gick inte jättebra för Robert, endast nå mindre abborrar och gäddor, men han fick komma ut en sväng med båten i alla fall och vädret gick inte att klaga på heller.

 

 Kvällen avslutades sedan med en sväng till Vitterhuset då vi liks passerade det på vägen hem. Var säkert 12-13 år sedan som jag var där sist och är glad att vi struntade i att gå äventyrsbanan. För även om de rustat upp det riktigt bra och säkert fixat banan också så var jag inte så sugen efter denna helgs promenerande samt att det var rätt så sent då vi var där.

Men Robert fick se Vitterhuset i alla fall, även om han blev en aning besviken då han förväntat sig ett hus och inte stora stenar formade som en grotta. Men vilket som tror jag att han gillade det och nästa gång får vi gå banan också.

 

 

På lördagen då jag klev upp var det bara att bege sig ut till servicebyggnaden för att spola av sig, skulle ändå till läkaren och det är inte alltid man vaknar och känner sig fräsch då man sovit i en husvagn.

Men kan tyvärr inte rekommendera campingens duschar och är glad att jag inte skulle tvätta håret också. Först tog det ett tag för mig att komma på hur det fungerade och när jag lyckades med det kom det bara iskallt vatten, förväntade mig nästan att få se små isbitar komma ut. Värmen gick inte heller att ställa in själv utan man fick gptt och väl stå där och vänta. Kan lova att det blev en snabb avspolning då värmen kom för den varade inte länge...

 

Sedan begav vi oss upp till lasarettet för våran inbokade tid där. Visste inte riktigt vad vi skulle göra så kände mig inte allt för förberedd.

När vi sedan fick komma in så gjorde läkaren ett ultraljud och det märks att han vuxit då man inte längre kunde se hela bebisen som sist utan bara vissa delar åt gången. 

Hon kollade om huvudet låg neråt fortfarande, det gjorde det, flödet i navensträngen, vilket tog ett tag då han var lika envis som vanligt och vägrade ligga still, samt hur mycket han kunde tänkas väga just nu och enligt alla beräkningar så väger han omkring 3,4kg(!). Detta hade jag inte förväntat mig då jag knappt gått upp i vikt själv. 3.4kg är inte ens den vikt jag gått upp under denna graviditet!

 

När detta var gjort så fick vi veta att vi skulle komma tillbaka på eftermiddagen för mer rutinprover/undersökningar men att de hade för fullt upp för att kunna göra det på en gång.

Så vi åkte till djurparken som vi hade planerat och gick runt där ett par timmar och passade även på att äta lite lunch innan vi åkte tillbaka.

 

 

När vi sedan kom tillbaka till lasarettet så fick vi göra CTG där man mätar fosterrörelserna, min puls och barnets hjärtslag samt att jag fick lämna ett blodprov, ett leverprov om jag inte minns helt fel.

Allt såg bara bra ut så när detta var klart kunde vi åka. Det blev som tur var ingen tidig förlossning, för även om vi var förberädda på det om man utgår från att vi faktiskt packat allt och satt in bilbarnstolen så kände vi oss inte redo mentalt.

 

 

Eftersom klockan inte var allt för mycket då vi var klara så bestämde vi oss för att fara på skogsmuséet innan vi åkte tillbaka till campingen. Vädret kanske inte var det bästa men det var ändå intressant att gå omkring i alla olika byggnader och se alla gamla verktyg, traktorer, bodar m.m. och trots att vi gick omkring i 1.5 timme så hann vi se långt ifrån allt. 40 byggnader tror jag hon sa att det fanns på området, men nu var det många som var låsta av dessa också.

Det syntes att de lagt ner tid och energi på det här stället. Det kändes precis som att komma in i en gammal film och jag vet många personer som skulle uppskatta att fara hit och titta.

 

 

Vi åkte sedan tillbaka till campingen igen för att vila upp oss efter dagens aktiviteter och passade även på att svänga in och kolla en fisketjärn på vägen. Blev aldrig nått fiske där utan vi kollade bara upp hur det såg ut och Robert fick lite tips av några kvinnor som var där och fiskade. Tror att det blir att fara dit och testa någon gång då man åker mot Lycksele.

Efter att ha kommit tillbaka till husvagnen och vilat en stund åkte vi åter igen tillbaka till Lycksele för att äta mat på pizzerian och hyra film. Det fick bli The transporter refueled och kan rekommendera den till er som gillar actionfilm. 

Men efter detta blev det äntligen att sova innan det var dags för söndagens äventyr!

 

 

 

 

Började skriva om helgen i ett inlägg men insåg att det skulle bli en hel roman och då hade jag inte ens skrivit om halva, så delar upp det på tre istället :P

 

I fredags så slutade Robert jobbet redan klockan 09.00 eftersom vi skulle till lasarettet i Lycksele men redan då vi är på väg så hör de av sig att det inte blir förrän på lördagen eftersom läkaren jag skulle träffa fick en akutoperation.

Men detta gjorde inte oss så mycket. Vi skulle liks till Lycksele för att spendera helgen på campingen i Kattisavan så vi kom oss bara tidigare dit samt att vi slapp leta ställe i Lycksele att ställa husvagnen på eller försöka få in den på lasarettets parkering.

 

När vi sedan kom fram till campingen så var det bara att ställa i ordning allt, både in- och utvändigt. Campingen var lika fin som jag minns det från när vi var där för två år sedan förutom det att de höll på renovera samt hade lite saker stängt då det varit ett flyktingboende under vintern/våren.
Så även denna gången fick vi bomma restaurangen, förra gången var det på grund av en firmafest som hölls där och denna gång för att de inte öppnat då de som bott där flyttat så sent.

Men att göra middag tillsammans med Robert i husvagnen var inte helt fel det heller.

 

Efter att vi ätit kom Roberts lillebror Johan. Det blev då fiske och öl för grabbarna (de har en tjärn på campingen där man kan fiska ädelfisk förutsatt att man köpt fiskekort). Och medan de sysselsatte sig med det så gick jag runt och tog lite bilder, läste en bok och gör det som jag tycker att man ska göra då man är på campingsemester, ta det lugnt!

 

 

Nu på morgonen så har jag hunnit vara en sväng till vårdcentralen, eller sjukstugan som det kallas för här, för att lämna blodprov. Måste ju göra det en gång i veckan nu p.g.a den här hepatosen som börjat bli värre.

Men idag slapp jag gå ensam dit då Findus fick för sig att följa med mig. Försökte få han att gå hem men det ville han inte. Han satte sig istället på gräsmattan utanför och väntade medan jag gick in.

Fick sedan sitta och vänta ett bra tag på att det skulle bli min tur så blev inte allt för förvånad då jag kom ut och såg att Findus var borta.

Såg sedan en katt en bit bort så ropade Findus namn en gång och katten gjorde då en tvärvändning och kom jamande emot mig i full fart. Inte så svårt att gissa kanske att det var Findus.

Troligtvis hade han suttit utanför hela tiden men tyckt att jag var lite för seg och börjat gå hemåt. Men när han sedan hörde mig röst och såg att det var jag så blev han överlycklig. Som om jag varit borta i flera dagar.

Ja han må vara en knasboll men en gullig sådan. ♥

 

Igår när vi åkte till Holmsund för att lämna Erik åkte vi igenom ett minst sagt otrevligt oväder. Det varvades med muller, blixtar (i båda gul och lila nyans), åskregn och hagel så kraftig att jag trodde den redan dåliga framrutan på bilen skulle gå sönder.

Men vi hade det inte värst utan värst var det för våra vänner som fick sitt hus nedbränt till grunden. Allt hade gått mycket snabbt och allt som behövdes var en blixt. Blixten hade, enligt som jag uppfattade det, gått genom huset och blivit som en explosion och genast tänt eld på hela övervåningen. Elden spred sig sedan snabbt och inom ett par timmar så fanns inte huset kvar.

Tur i oturen var att ingen utav dem (två vuxna och två barn) var hemma. De hade även tagit med sig hundarna då de åkt iväg och även hästarna på gården klarade sig utan skador.

 

Vi såg sedan att flera hade skrivit på Facebook om kläder och leksaker till dem och barnen så vi kände att vi också ville göra något. 

Robert lade ut en förfrågan om att få köpa lite barnkläder på en köp-och säljsida i Vännäs på Facebook och på bara ett par timmar hade vi fått ihop så mycket saker (allt från resesäng till kläder och leksaker) av otroligt snälla människor som ville skänka att vi inte fick plats med mer i bilen.

Det är i såna här situationer som man inser hur otroligt snälla människor det finns där ute.

Så vi åkte runt hela vännäs och byarna runt omkring för att samla in dessa saker. Mamma var även givmild och gav bort en hel låda med leksaker.

Vi åkte sedan dit med allt och märkte att vi inte var de enda som kom dit med saker.

Men det var inte alla som var lika medlidsamma, i grupper inom Umeå där släkt och andra vänner till dem lagt ut och frågat om saker som kunde skänkas skrev flera personer bara elaka kommentarer till svar. De påstod att tiggeri var förbjudet i gruppen samt att detta var en fråga för försäkringskassa och socialtjänst som skulle fixa det inom några timmar inte för dem.

Ingen hade tvingat dessa personer att skänka något utan det var bara en enkel fråga om någon hade något att avvara och då framförallt kläder till barnen!

Man önskar att dessa personer bara kunde varit tysta istället och fortsatt sitt scrollande i lugn och ro istället för att slänga ur sig sådana kommentarer!

 

Men hur mycket vi än överöser de med grejer så vet vi att vi aldrig kommer att kunna ersätta det de hade. De hade inte bott i detta hus allt för länge men jag vet att de fått vänta desto längre på att få flytta dit då det var deras drömboende. Och precis när de får de som de vill ha det (senast igår så satte de upp en ny säng till sin son som han skulle få provsova i för första gången igår natt) ja då brinner huset ner tillsammans med arvegods och minnen.

Det är så svårt att sätta sig in i deras situation och förstå alla känslor som de måste uppleva just nu. Att vakna och ha allt man vill ha för att sedan somna utan något kvar måste kännas otroligt hemskt och orättvist!

Och att då sedan behöva förklara för sina barn att alla deras saker är borta, nu är deras minsta bara 2 månader gammal men äldsta är 6år.

 

Detta är inte första gången som vänner till oss får sitt hem förstört av brand. För snart två år sedan så brann ett annat hus till några vi känner ner samtidigt som de väntade sitt första barn och dessutom var det inte långt innan jul heller.

Tur i oturen där var även det att de inte var hemma samt att hon inte var så långt gången i sin graviditet så kan nästan gissa på att de inte hade införskaffat så mycket saker ännu. Men det gör det inte mindre hemskt!

Vi pratade mycket om detta i bilen på vägen hem. Om hur vi själva hade reagerat om det var vi som befann oss i en sådan situation. 

Nä det är fortfarande så ofattbart och så hemskt och jag önskar verkligen att det fanns mer vi kunnat göra för er. ♥

 

 

 

 

.

Efter bröllopet så stannade jag i Vännäs. Var tänkt att jag skulle åka hem men kände bara varför ska jag sitta här själv i flera dagar och glo då jag istället kan vara hos mamma och umgås med henne och Daniel samt träffa min morbror Lasse och min storebror Göran som är uppe från Stockholm?

Kan inte säga att vi gjorde så mycket medan jag var där men ibland behöver man inte göra så mycket mer än att bara umgås heller. 

Åkte sedan hem på måndagkväll eftersom jag skulle lämna ytterligare ett fasteprov igår på morgonen för att sedan åka tillbaka till Vännäs igår eftermiddag med Robert för att hämta Torgny (Robert skulle liks till Holmsund och lämna sin pappa så vi åkte inte enkomt för att hämta hem honom utan då hade jag istället tagit med honom på bussen).

 

Men bussresan hem var inte så rolig. För er som inte åkt på vägen mellan Fredrika och Åsele nå nyligt så kan jag berätta att de håller på att göra om den vilket betyder att den är uppgrävd och grusad överallt. Och måste säga att det är nog jobbigt att åka bil där och trodde att det skulle kännas mindre skakigt och hoppigt med bussen men så fel jag hade. Var i princip sju resor värre att åka buss än att åka bil och fick både sammandragningar och rygg-/höftvärk innan vi tagit oss igenom det hela. 

Som tur var så var det bara jag och två resenärer till så slapp i alla fall trängas, vilket jag är otroligt glad över!

 

Nu får man se när man åker till Vännäs nästa gång. Det känns som att jag ska försöka vara hemma nu de sista veckorna innan det är dags att föda. Det är så jobbigt att inte veta när det kommer att ske, kan man inte bara få veta det innan? :p

Är 26 dagar kvar till BF men för mitt syskonbarn som fick barn för inte så länge sedan skedde det 15 dagar innan så man kan aldrig vara helt säker. Kan ju lika gärna gå 14 dagar över tiden och bli igångsättning!

 

 

I lördags var vi på bröllop då Roberts moster Loella gifte sig med sin Stefan. 

Vigseln i Backenkyrkan i Umeå var jättefin, även om den kanske gick lite snabbt, vilket å andra sidan säkert bara var bra för det var svårt att hålla sig från tårar.

Efter vigseln åkte vi till Ersboda en snabb sväng innan vi begav oss mot Hissjö för mat och fest. Allt hölls i bygdegården där.

Middagen serverades på eftermiddagen och vi fick fläskfilé med rökt renkött och västerbottensost tillsammans med sallad, kantarellsås och potatisgratäng. Var även något med rödlök som man kunde ha till men det testade jag aldrig.

Efter middagen blev det såklart bröllopstårta och öppning av bröllopspresenter, även då var det svårt att hålla tårarna borta!

 

Det enda tråkiga var att behöva lämna bröllopet så tidigt. Robert skulle till Vilhelmina och fiska med sin pappa så jag hann knappt tugga ur munnen från tårta innan han ville fara.

Hade det inte varit för det så hade jag inte haft något emot att stanna hela kvällen och natten bara för att få umgås med alla underbara människor. För även om jag själv anser att jag är en osocial människa så är det svårt att inte trivas runt Roberts familj. Alla är så öppna och glada att det inte går att inte känna sig välkommen.

 

Tack igen för att vi fick komma och dela denna dag med er och önskar er all lycka i framtiden!

 

♥

 

Var ganska säker på att vi hade allt till bebis men nu när jag börjar kolla så är det en del saker som fattas fortfarande, inte mycket men en del.

Har fortfarande ingen skötväska. Skulle få en av syrran vet jag men mamma glömde bort att fråga henne igår då hon va där samt att de nyss haft malinvasion i deras lägenhet så vet inte hur det är med den nu. Vill som försöka få tag på en nu då jag troligtvis inte kommer att fara dit nå mer då det idag bara är 31 dagar kvar så vill hålla mig så nära hemma som möjligt.

Sedan har vi ingen barnvakt men den har jag kollat upp på Biltema och vet att den ska finnas i butik också.

Samt att vi behöver en babyfilt och har hittat en på Lindex som ska finnas i lager så får se om man far dit och köper den.

 

Har märkt att jag på senaste tid blivit mer effektiv i mitt handlande på affärerna. Kollar alltid upp innan vad som finns i lager eller vad de har för sorts grejer och sedan far jag bara dit och köper det utan att strosa runt och leta överallt. 
Nog för att jag älskar att gå i affärer men nu så känner jag bara att jag inte orkar springa omkring där med magen bland folk. 

 

Så får se vad vi kommer hem med för saker idag men jag hoppas att vi kommer att ha nästan allt som behövs till bebis då han bestämmer sig för att komma. Vet inte varför men känns som att det kommer bli tidigare, men samma sak sa de som jag följer på Youtube och nu har hon gått över tiden så man kan aldrig vara helt säker.

 

Har varit sugen på att baka i flera dagar nu men har inte vetat vad jag velat göra och sedan vet jag hur det kommer att sluta, det blir aldrig uppätet! Vi får alldeles för lite gäster + att jag och Robert inte äter så extremt mycket själva.

Men igår kunde jag ändå inte hålla mig från att baka något och tänkte att kakor måste vara det bästa och mest hållbara och speciellt om jag inte gjorde så mycket.

Tänkte först bara göra en sort vilket var kolasnittar, men då jag även hittade en annan sort med bara tre ingredienser så testade jag även att göra den.

 

Igår kväll så kunde man läsa på VK att polisen stod med vapen och spärrade av Umeå Östra som är en av tågstationerna i Umeå. Vad det berodde på kunde de inte säga då när jag läste men det fanns folk som vittnade om att polisen ropat åt folk som var på väg till tågstationen att vända om och springa från platsen.

Det började då såklart att ryktas om både bombhot och terrorattentat.

Så när jag vaknade efter 03.30 imorse så kunde jag inte låta bli att kolla om artiklen uppdaterats. Det stod då att de gripit två män på tåget och att det gått lugnt till. Dessa män ska ha hotat passagerare på tåget.

Läste nu ytterligare en uppdaterad artikel om detta som var lite mer tydlig. Den ena av männen var nu släppt medan den andra höll på att nyktra till på stationen då han tydligen var drogpåverkad. Han anhölls för att ha viftat och hotat folk med kniv samt att han brutit mot knivlagen.

 

Visst tycker jag att det är bra att polisen tar hoten på allvar men samtidigt så kan man undra om det behövs en hel insattsstyrka och ambulanspersonal med skyddshjälmar för en person som viftar med kniv.

Nu var jag ju iofs inte där på tåget då det hände så kan ju inte uttala mig egentligen om hur allvarligt läget var. Kan inte heller uttala mig om hur mycket media har förstorat upp det hela.Bilderna ser däremot inte så roliga ut.

Men jag har full förståelse att allmänheten blir uppskrämd av allt detta. Både på grund av det som gick att läsa i media och det som polisen ropade ut till folk som kom och gick. Samt att man kunde se människor springa ut från tåget med sin packning måste ju fått en del att bli skrämda.

Även jag kände kalla kårar av allt detta och då befinner jag mig ändå över 15 mil bort. Men har stått på den perrongen och åkt tåg på kvällen från Umeå Östra förut då jag hade praktik på sjukhuset. Det får en att tänka på hur man själv hade reagerat om man kanske hade börjat jobba på sjukhuset och stått och väntat på nästa tåg hem just där och just då.

Med så mycket som händer runt om i världen just nu så känns det som att man inte kan vara nog försiktig men frågan är också hur försiktig man borde vara. För mycket kan bara skapa oro, men för lite kan leda till värre saker.

Däremot så tror jag ändå att poliserna som befann sig på plats gjorde ett utmärkt jobb och jag måste ge en stor eloge till er som jobbar inom detta yrke!