Min älskade, fina, underbara kisse Mellis har rymt och igår var det två veckor sedan.

Mår så otroligt dåligt över att hon är borta och oroar mig hela tiden, vet inte om hon ens är i livet. De senaste veckorna har vi dessutom haft en del kalla nätter och eftersom Mellis är en innekatt och varit det i 11 ½ års tid så är hon inte van vid kylan även om de flesta katter brukar klara sig.

 

Man känner sig även så maktlös då man inte vet vart man ska leta och tror att vi varit överallt här runt. Samtidigt så är hon så extremt skygg i nya miljöer och  även så envis att hon vägrar komma fram ens när jag ropar.

I stugan för några år sedan var hon borta 15 dagar när hon försvann och den ligger på en ö där det bara är vi som har stuga. Så oftast är det bara vi där om vi nu inte bjudit dit någon/några andra.

Den gången hade hon troligtvis legat under stugan hela tiden men kände väl då efter 15 dagar att det var dags att komma fram och äta.

 

Vi har haft en del kontakt med grannarna också och det är nog som ena grannen säger att katter som inte är vana att vara ute blir som paralyserade då de kommer ut och så ligger de och trycker någonstans. 

Han trodde däremot att han kanske sett henne då han sett en brun katt, kruxet är väl bara att Mellis är grå och inte brun men man vet ju aldrig, kan ju varit hon.

Fick även ett samtal från en kompis förra veckan, har satt ut på facebook på en köp & säljsida och fått rätt många delningar så är en del som håller span, hon trodde att hon sett Mellis så nyvaken och yrvaken som jag var åkte vi dit för att kolla men det var tyvärr fel katt. Däremot var de rätt så lika, i alla fall när man såg den på håll, så förstår att de trodde att det var hon.

 

Önskar inget hellre än att hon kom hem igen. Har gråtit otroligt mycket och till er som tänker att vadå det är bara en katt kan jag tala om att Mellis är så mycket mer för mig än bara en katt.

Som sagt så har jag haft henne i 11½ år, eller 11 år och 8 månader imorgon om man ska vara exakt. Mellis har varit min sedan den dagen hon föddes då vi ägde föräldrarna till henne. Pappan till Mellis, Kitty, var egentligen kastrerad men något måste gått snett eller om det berodde på att han blivit kastrerad för tidigt (viket egentligen inte borde ha någon betydelse) så att han kunde få kattungar ändå. Tre av kattungarna i kullen var dessutom kopior på honom och en såg ut som mamma Mindy och det var Mellis. 

Sedan dag 1 har Mellis alltså varit min och dessutom det bästa som hänt mig. Då jag fick henne mådde jag inte bra. Blev mobbad i skolan och hade inte alls många att umgås med. 

Hade dessutom varit med om lite olika situationer inom familjen som jag inte heller mådde bra över, detta kan inte skyllas på någon i släkten eller mina föräldrar utan allt berodde på lögner från människor utifrån som skapade kaos och drama i våran familj.

Så när jag fick Mellis kände jag mig genast mycket gladare. Hon var ljuset i mitt liv just där och då och kallade henne alltid för Mellis - The light of my life. 

 

Så Mellis har varit lika trogen mot mig som vissa hundar är mot sina ägare. Hon har under flera år varit en skygg katt men aldrig i närheten av mig och de senaste åren har hon dessutom varit social med folk vi haft på besök och hon blev inte ens rädd för Casper då vi kom hem med honom, även om hon höll sig på avstånd de första timmarna.

Så det jag försöker få sagt utan att låta alldeles tokig är att hon är så mycket mer än bara ett djur, hon är som en vän, min bästa vän, och hur dumt, töntigt och korkat det än må låta så har jag ett speciellt band till denna gråa lilla varelse.