Det har varit så kallt de senaste dagarna att det idag nästan känns varmt ute, trots att det är -16 ute. Senast i måndags så låg det på -28 på morgonen. 

Så på grund av kylan, och att jag både har trasiga skor och får världens snurr i skallen vid kyla, så har vi hållt oss inomhus. På onsdagen förra veckan så fick Casper vara hemma av just den anledningen. På torsdagen så fick han däremot vara hemma eftersom det var totalt omöjligt att väcka honom. Efter 30 minuter så gav jag upp mina försök och sa åt Robert att ringa och säga att han var hemma istället. 

Samma sak igår. Det var inte superkallt, eller jo det var kanske -19 på morgonen, men inte som tidigare. Men kände bara att jag hellre har honom hemma när jag inte har något för mig än att ta med honom ut i kylan. Så vi stannade hemma och hade mysdag istället och passade på att göra lite saker som behövde göras. 

Men idag så är han där och jag ska passa på att jobba. Har börjat litegrand men tog en liten paus. Väntar även på mina böcker till den sista kursen som startade i måndags så att jag kan börja med den. Efter detta så hoppas jag verkligen att mitt gymnasiebetyg är helt och hållet klart för det är rätt så svårt att få ekonomin att gå ihop när man inte får några pengar från CSN.

 

Jag är en introvert tänkare, på gott och ont, och tycks alltid hamna i situationer där jag funderar på det ena och det andra. Det goda i det är att jag lätt kan få tiden att gå, vilket gör att jag sällan ser en lång väntetid som något jobbigt. Men det negativa är att jag lätt hamnar i tankar och glömmer/struntar i det jag ska göra på grund av det. 

Ett tillfälle då min tänkande sida verkligen är bra att ha är när jag är på väg hem efter att ha lämnat Casper eller när jag ska hämta honom. Det får det att gå så mycket snabbare att gå och dessutom så kan det underlätta sedan när jag kommer hem, i alla fall de gånger som jag tänker på vad jag ska skriva på en uppgift till skolan eller om jag ska skriva här. Precis så var det med det jag ska skriva nu. Detta började som en fundering som sedan utvecklades till att jag ville skriva om det och funderade då hur jag skulle lägga upp det och nu sitter jag här, och skriver om det. 

 

Jag minns inte exakt hur jag kom fram till ämnet i mina tankebanor men det slutade i alla fall med att jag tänkte på hur långt vi har kommmit i utvecklingen i vissa steg och hur långsamt det har gått i andra. Det jag pratar om är då hur vi accepterar/förnekar psykisk ohälsa. 

Nu kan jag bara relatera till mig själv och mina egna erfarenheter så någon får gärna rätta mig om jag har fel. 

När jag tänker på att vi inte har kommit så långt i utvecklingen så menar jag med accepterandet. För idag pratas det om psykisk ohälsa som aldrig förr men trots det så är det många som inte blir accepterade. Jag tänkte många gånger, de stunder som jag inte alls mått bra, att det varit så mycket lättare om det bara var ett ben som var brutet. För det skulle folk kunna se. Det skulle de kunna acceptera. 

Dessutom så tycks det alltid vara så lätt för folk att trycka ner en person som inte mår bra psykiskt, för varför göra det bättre när man kan göra det sämre? Jag kan nästan garantera att det är någon som har fått höra något i stil med "jaha du har gått in i väggen? Ja jag är också stressad och har mycket att stå i ibland men inte stannar jag hemma och drar täcket över skallen för det! Jag biter i det sura äpplet och går till jobbet."

Eller det här: "Du vet att det alltid blir bättre när du är på plats". Och ja, så kanske det är, för vissa. Men då vi alla är unika så finns det inget som är svart eller vitt, det finns inte en sak som fungerar för alla. Något som jag snabbt insåg efter förra årets KBT där jag fick testa mig fram för att hitta något som fungerade för mig. Idag mår jag bra, idag kan jag hantera min ångest mycket bättre. Då mådde jag dåligt, då trodde jag att jag, eller någon annan, skulle dö. Varenda dag. 

Jag hade den ena sjukdomen efter den andra, trodde jag. Mina släktingar hade den ena sjukdomen efter den andra, trots att de mådde bra!

Sedan var jag så rädd. För allt! Hela tiden var jag rädd. Fick panik, under en period, av att vara ensam hemma efter klockan 19.00. Jag kände mig uttittad och förföljd och precis under den perioden så jobbade Robert kväll/natt och kom hem riktigt sent. De kvällar som jag då lyckades masa mig upp innan han kom hem, för av någon anledning kunde jag inte ta mig upp om jag gått ner efter nattning av Casper, då somnade jag direkt som jag hörde hans nyckel i dörren. Det tog inte ens 10 sekunder!

Jag är så glad att jag slipper det här idag. För nu vet jag vad det beror på. Det beror på min ångest. Så nu när jag märker att jag börjar gå tillbaka i gamla mönster igen så tar jag istället tag i det. Sorterar ut det som bekymrar mig, hanterar det på det sätt som det behöver hanteras (vilket kan vara allt från att gråta ut till att intala mig själv att det inte är så hemskt som jag tror). 

Detta önskar jag att de personer som inte förstår fick se. Jag önskar att de kunde vara i min kropp och i min hjärna när jag mår såhär. Eller rättare sagt mådde såhär. Jag önskar att de kunde förstå hur utmattad man blir av att hela tiden vara rädd och orolig. Jag önskar att de fick uppleva känslan som tankarna skapar. Paniken när man tror att någon ska dö. När man tror att ens barn ska dö. Eller när man tror att man själv har en obotlig sjukdom. Och det spelar ingen roll vad andra säger. Tanken måste få passera innan man kan släppa det.

Jag känner redan fördomarna komma. Hur folk vill att jag ska låsas in i ett ödsligt rum med bara en madrass som sällskap. För hur jobbig kan inte en sådan människa som jag vara att umgås med om jag funkar på det här sättet? Men om jag ska vara ärlig så är det nog bara jag, och Robert, som vet hur jag egentligen har mått. Så bra blir man på att dölja det för andra. 

Men som sagt, hade de som lägger tid och energi på att trycka ner dessa personer insett det här hade de inte gjort det värre. För vi ser aldrig en person med brutet ben få klagomål från en som inte har några. Den personen skulle aldrig säga "Fan vad töntig du är, du har ju ben att gå med så använd dem istället! Se på mig som inga ben har" (Fast vem vet, även detta kanske har förekommit). 

Jag önskar att det vore så enkelt som med Alfons Åberg och hans spöken. Jag önskar att hans pappa haft en ramsa till oss med psykisk ohälsa också. Att istället för att säga "Stick du stygga spöke, för du finns inte" kunde säga "stick du stygga ohälsa, för du finns inte" och sedan skulle den vara borta lika snabbt som den kom. Eftersom den inte är på riktigt. 

Men tyvärr så är den på riktigt. Och ingen ramsa i världen kan ta bort den. Det krävs jobb. Det krävs vila. Det krävs samtal, vänner, familj, god mat eller vad som nu kan tänkas behövas för att må bra. För alla är vi olika. Alla reagerar vi därför olika på de prövningar och händelser vi utsätts för. 

Och även om den psykiska ohälsan inte syns, så finns den.

 

Önskar att jag kunde lägga ner mer tid på att skriva här eftersom jag älskar att skriva, gärna vill bli bättre på det och tycker om att gå tillbaka och kolla över vad vi har gjort flera år tillbaka. Men på slutet känns det som att jag mest bara har skrivit när jag är irriterad över något eller när något negativt har hänt. Hur kommer det sig då? Jo eftersom jag alltid sitter och maler tankar när jag behöver göra annat så måste jag få avreagera mig på något sätt innan jag kan släppa det och bästa sättet, för mig, att göra det på är att skriva av mig.

 

Det jag tänker skriva om idag är något som jag egentligen inte behöver lägga tid och energi på men ändå så gör jag det. Varför? Ja det kan man ju undra. 

Som jag har nämnt ett otal gånger förut så gick jag och Robert igenom en jobbig period med barnlöshet. Det blev en lång väntan först innan vi ens fick hjälp, 3 år faktiskt, och sedan så tog det ytterligare ett år innan ett positivt besked. Totalt 5 år och 8 månader försökte vi innan vi fick ett plus med hjälp av IVF. För många är detta lite och för andra är det längre. Oavsett vad var det jobbigt och tärande för oss. 

Trodde däremot inte att jag skulle stöta på en massa hat när jag sedan blivit gravid men många var nedlåtande mot oss, på ett eller annat sätt. 

En av dem var en kvinna som vi ibland har umgåtts med. Hon sa till Robert att vi gått före i IVF-kön, att vi fuskat oss till vår plats och inte förtjänade vår graviditet och vårt barn, nått åt det hållet. Jag kunde inte släppa det och spatserade dit direkt. När jag kom fram till huset hade Robert och CO som var där blivit hemskickade så jag fick aldrig komma in. Skickade ett meddelande till henne och frågade vad fan hon pratade om för dynga. För det första är det omöjligt att gå före i någon jäkla kö! Det som hände med oss var att jag tog hormontabletter i ca 10 månader. Sedan gick vi vidare med undersökning på IVF-kliniken i Umeå som nu heter Livio fertilitetscentrum. De sa att det kunde ta mycket lång tid innan vi fick komma igång, allt berodde på vilka som var före oss och hur de prioriterades utifrån vad det var som gjorde att man inte kunde bli gravid. 

Jag är än idag osäker på vad det är som gör att jag inte kan bli gravid naturligt. Jag vet att det beror på mig och att det har något med avsaknandet av ett hormon att göra. Minns knappt mitt första möte i Skellefteå eftersom det var så omtumlande och jobbigt men det jag minns var att de berättade hur det gick till när en graviditet tog fart. Att ägget behövde ett hormon för att kunna fästa. Ett hormon som jag saknade. De visste inte om det kunde komma tillbaka naturligt eller om jag aldrig skulle få det.  

Jag har hört att det kan bero på att jag är för tidigt född men samtidigt så finns det inga vetenskapliga bevis på det vad jag vet. 

Hur som helst så fick jag sedan ett telefonsamtal bara veckor senare att ett par hade hoppat av, förhoppningsvis blev de gravida på naturlig väg! De undrade då om vi ville komma in och börja vår IVF. Om inte skulle vi få vänta 3-4 månader till trodde de. Detta var i slutet på november och de sa att det kunde bli tajt med tid på grund av juluppehåll och allt men om min mens kom i bra tid så skulle det inte vara några problem. Såklart blev den lite sen men därefter så satte vi igång. Ett par veckor innan jul så gjorde vi både äggplock och återinförande av ägg och på julafton 2015 testade vi positivt.

Så vi gick inte före i kön genom att lura andra par. Vi blev erbjudna en plats och tackade ja. Vad skulle vi ha gjort? Sagt nä vi vill inte eftersom det kanske finns andra därute som försökt längre än 5 år och 8 månader som förtjänar det mer? 

Sedan hade vi turen att lyckas på vårt första IVF-försök. Jag vill verkligen inte få det att låta som skryt men för mig är Casper fortfarande ett mirakel! Han är den bästa som finns i hela vida världen och jag är så stolt över att få vara mamma till just honom. Hur mycket jag än försöker förklara så kommer alla ord i världen inte att räcka till för att berätta hur mycket jag älskar honom, hur underbar han är och hur mycket kärlek han ger mig varje dag bara genom att säga mamma, le på sitt speciella lilla vis, ge mig en kram eller bara vara sig själv. 

Vi var så glada över graviditeten men samtidigt så hade jag varit deprimerad, och sjukskriven, innan vår IVF. Jag mådde fortfarande dåligt när jag fick höra det här. Det + hormoner fick mig kanske att reagera lite mer på hennes kommentar än vad jag borde ha gjort. 

Men även idag så kan jag inte släppa det hon sa åt oss. Och det tär så fruktansvärt. Många sade att hon själv genomgick en barnlöshet och jag vet hur det känns. Men samtidigt så tycker jag att hon kunde ha hållt vissa saker för sig själv.

Hennes bortförklaring var sedan att Robert har sagt att vi gjort det, något som inte ens var en gnutta sant. Fanns ju till och med andra som satt där som inte hört Robert säga något alls om det utan istället hade hon sagt att hon hört det men inte ville säga från vem...

 

Som om inte detta skulle vara nog så kom kvinnans bröder till oss och hälsade på, dagar, veckor eller kanske nån månad, efter denna händelse. Jag minns inte exakt. De började med att säga grattis. Men sedan så satt de och pratade om hur egoistiskt det var att sätta barn till världen med  tanke på hur den ser ut idag. Att föda ett barn och låta det växa upp idag var det dummaste man kunde göra och de skulle aldrig vara så korkade att de gjorde en sådan sak. Så de tänkte vänta tills dess att allt i världen blev bättre, går vi tillbaka i tiden så ser vi att det alltid funnits krig, våld, elände m.m. så jag vet inte hur länge man i sådana fall ska vänta. Och hur definierar man bättre? 

Nä men egoistisk och korkad det var vad jag var!

 

Nu har deras syster fått sitt första barn och jag kan inte hjälpa att känna mig lite bitter. Hennes bröder prisar henne till skyarna för att hon fått barn och visst har de försökt länge är det kanske inte så konstigt att de är glada för hennes skull. Men när jag var gravid så var jag dum, egoistisk och korkad? 

Jag borde inte bry mig, det är inte min ensak om vad andra gör, men känslan med bitterhet sköljer över mig och vägrar lämna min kropp. 

Får även dåligt samvete över att vilja ha ett syskon till Casper i framtiden. Kommer vi få skit om vi genomgår ett syskonförsök med hjälp av IVF? Kommer vi få skit över att inte bara ha satt ett barn till denna hemska värld utan två? 

Men återigen. VARFÖR BRYR JAG MIG? Varför kan jag inte bara skaka av mig det hela? Varför inte bara ta det folk säger med en nypa salt istället för att gräva ner mig i det tills jag mår ännu sämre över det hela? 

Jag vet inte. Jag har inget vettigt svar på det. Jag önskar att jag kunde säga åt hjärnan att bara släppa det. För jag har så mycket att vara stolt över som borde överösa detta hat och skölja bort det förevigt. Men ändå så stannar det kvar.

För att gå in på ett sidospår så tror jag, eller jag är nästan säker på, att jag kände mig osäker på min graviditet, inte kunde vara glad över den och skämdes över den på grund av denna händelse. Det tog nästan 7 månader in innan jag kunde börja känna glädje, inte skämmas över att säga ordet gravid och längta efter Casper. Och det låter kanske konstigt med tanke på hur länge jag längtat efter ett barn. Men jag kände hela tiden som att jag gjorde något som var fel. Jag förstod aldrig varför men när jag går tillbaka och tänker på dessa kommentarer och än en gång börjar känna som jag kände då så är jag säker på att dessa var en bidragande faktor. 

 

Men jag får titta på min underbara son, min största ögonsten och världens bästa varelse. Han får mig att förstå att varje val jag har gjort som tagit mig ett steg närmare honom var värt det. Oavsett vad andra människor säger eller tycker om det. 

Han gör mitt liv så mycket bättre!