Jag kan väl inte säga att år 2000 gjorde något speciellt stort intryck på mig. Jag var 8år och skulle fylla 9 och det mest spännande som hände det året måste väl ha varit att få sluta på lågstadiet och börja mellanstadiet men så mycket roligare än så var det inte.

 

Men något som jag däremot kommer ihåg är årsskiftet mellan 1999 och 2000. Trots att vi bara var 8 år gamla så pratade vi hejvilt på skolan om allt vi hade hört våra syskon, föräldrar och övriga vuxna säga om vad som skulle hända när klockan slog tolv på nyårsafton.

Jag vet att det var en massa teorier som snurrade runt men de två som jag kommer ihåg är att jorden skulle gå under eller att vi skulle bli invaderade av aliens!

Som åttaåring så var det kanske inte så konstigt att man trodde på allt det här och speciellt när man fick höra det av personer som var så mycket äldre än en själv, eller av personer som sa att de hade hört det av äldre personer.

 

Så skulle ljuga om jag sa att jag inte var lite nervös inför nyåret eftersom man hade hört så mycket. 1999 så firade vi nyår tillsammans med mamma och hennes dåvarande sambo i Övik. Jag minns att vi åt god mat och hade fina bordsdekorationer med siffrorna 2000. 

Sedan innan tolvslaget så hade vi någon knäpp plan, jag och Daniel, vilket var att ta de leksaker som vi gillade bäst, vilket vid detta tillfälle var nallarna som vi fått i julklapp. Om nu jorden skulle gå under så skulle vi i alla fall gå under med våra favoritsaker och om jag inte minns helt fel så klädde  vi även på dessa stackars nallar med vinterkläder innan eftersom det var så kallt ute xD

Tolvslaget kom och vi stod på våran balkong för att kolla på fyrverkerierna men så mycket mer än fyrverkerier blev det inte. Jorden gick inte under och inga aliens kom ner från himlen för att kidnappa oss. 

Det är ju synd att man inte lever tills år 3000 eftersom det hade varit kul att veta vad som kommer att hända då och om det även då kommer att cirkulera en massa teorier som det gjorde 1999.

 

 

 

Enda sedan jag var liten så har jag fått höra hur bra mjölk är och framföraltt för skelettet. Dessutom skulle den göra dig lika stark som fantomen.

Men nu på "äldre dar" så har jag även fått veta att mjölk inte är så bra och detta främst för oss vuxna. För tydligen så finns det inget i den som vi behöver och det har gjorts en del forskning kring detta. 

Men samtidigt så får man även höra hur vi i de mörkare delarna av vårat land måste dricka mjölk om vi vill ha i oss vårat extra D-vitamin som vi inte får från den frånvarande solen.

 

Hur som helst så är detta inget som jag bryr mig om egentligen, tycker bara att det är intressant. Själv så skulle jag aldrig ge upp mjölk och det finns ingen godare dryck till maten, även om vi för det mesta dricker dricka till de flesta måltiderna bara för att det är det vi oftast har hemma.
När jag var liten så var dricka sällan ett alternativ som måltidsdryck och även om mjölken nu skulle vara så onyttig så tror jag ändå att den är bättre än dricka.

Sedan kanske man undrar varför jag inte bara dricker vatten istället om jag nu ska älta det här med nyttigt eller ej men sanningen att säga så mår jag sällan bra av vatten. Jag vet att det låter konstigt men får ofta halsbränna eller magont då jag dricker vatten. Sommaren 2014 då jag jobbade hela sommaren i den otroliga värmen ja då blev det några glas vatten som gick ner varje dag.och samma sak hela tiden, magont eller halsbränna. Men konstigt nog händer detta väldigt sällan med kolsyrat vatten. 
Jag vet hur det låter då vatten är det mest naturliga vi har men kan även säga att de dagarna som jag inte drack vatten så mådde jag bra. Enda gångerna det går att dricka vatten för min del är när jag är hos personer med friskt vatten.

Men nu var det inte vatten detta skulle handla om utan mjölk.

 

Enligt mig finns det en del maträtter och dylikt som man bara måste dricka mjölk till för att de ska smaka som bäst och dessa är:

* Varma bullar. Till kalla bullar funkar väl saft, dricka eller te men till just varma och nybakta bullar måste det alltid vara iskall mjölk. 

* Palt. Här finns det nog ingen annan dryck som funkar än just mjölk. 

* Pannkaka. Kanske är det något speciellt med mjölk och mjölmat men även pannkaka är en sådan rätt som smakar bättre med ett glas mjölk till.

* After eight. Ja jag är inte som alla andra men ska jag äta after eight ja då måste jag ha ett glas mjölk till. Hade jag varit en kaffedrickare kanske jag druckit kaffe till men nu är jag inte det så då får det bli mjölk. 

 

Grundskolan för mig var som en berg- och dalbana. Det började rätt okej i förskolan då jag hade många att umgås med och tyckte aldrig att det var jobbigt att gå dit utan snarare tvärtom, att det var ganska så kul. Samma sak var det i lågstadiet. Men i mellanstadiet började saker förändras. Människor förändras hela tiden och det är  inget dåligt men folk växer ofta åt olika håll och grupper bildades rätt snabbt de sista året på mellanstadiet. När sedan högstadiet kom så hade jag inte många vänner kvar. Att inte ha många vänner var väl egentligen inte det värsta utan det  värsta var mobbingen och min blyghet/sociala fobi som jag aldrig fick hjälp med.

Redan i 5an-6an hade jag otroligt mycket finnar och det spelade ingen roll hur mycket jag tvättade mig. Jag var mycket väl medveten om hur hemsk jag såg ut och grät nästan varje dag åt mitt utseende. Folk började ta avstånd ifrån mig och på ett sätt klandrar jag dem inte. Inte för att deras beteende var acceptabelt på något sätt utan för att de var barn och inte förstod bättre.
Sedan kom högstadiet och bara under sommaren mellan 6an och 7an hade de allra flesta kaxat till sig riktigt ordentligt och de som ansåg sig vara de "coola" anslöt sig snabbt till de äldre och hackade på de andra. 

Jag fick ofta höra att jag var äcklig, ful, hade fula kläder, var feg och mycket mycket mer och jag som alltid har varit en känslig människa med otroligt jobbiga saker som hänt i min uppväxt tog åt mig så oerhört mycket av detta. Jag ljuger inte om jag säger att jag grät i genomsnitt varannan dag och jag räknade redan i sjuan ner dagarna tills den dag skulle komma då jag fick lämna alla dessa människor bakom mig.

 

Men det var inte bara mobbingen som var jobbig utan även det faktum att jag hade svårt för att prata och det började redan i mellanstadiet. Folk sade hela tiden åt mig att jag var tvungen att sluta vara blyg och visst det kanske började med att jag var blyg men utvecklades sedan rätt så snabbt till social fobi, vilket jag på egen hand har luskat ut nu på senare år.
Jag ville inget hellre än att kunna vara som alla andra och skrika ut svaren när jag kunde dem eller bara kunna ropa på någon om jag ville personen något om personen var utom hörhåll. Detta kanske jag hade kunnat gjort, om jag fått lite hjälp från mina lärare.

Varje utvecklingssamtal från 4an och uppåt gick egentligen till såhär. Först fick jag veta att jag var duktig i skolan och inte störde ordningen på något sätt men jag hade gärna fått ta för mig och höras mer. Och det spelade ingen roll hur mycket jag förklarade att jag gärna hade velat men att det tar stopp. För varje gång jag ville säga något bubblade orden inom mig som om jag vore en nyskakad läsk, men istället för att poppa ur munnen på mig så var det som att jag var stum och inga ord kom ut.

Det jag önskar att lärarna hade gjort var att ställa frågor åt mig och detta sade jag på nästan varje utvecklingssamtal. Om de fick mig  att börja prata så kanske det skulle släppa lite för varje gång och tillslut kanske jag själv skulle börja ta initiativet. Men de tyckte att det var en dum idé och på ett sådant sätt skulle jag aldrig kunna få en egen initiativförmåga.

Men sedan kom i alla fall dagen då jag äntligen fick sluta skolan och redan dagen efter fick jag flytta från kommunen och ju längre bort jag kom desto mer kunde jag känna hur tyngden på mina axlar försvann och hur jag kunde andas lättare.

Jag har sedan gått lite olika gymnasieskolor då jag aldrig vetat vad jag velat bli och än idag kan jag inte svara på den frågan. 
När jag gått på gymnasiet tillsammans med en klass så har jag fortfarande haft svårt för att prata och hållt mig i bakgrunden och som högst kanske haft en eller två vänner. Betygen fortsatte vara medelmåttiga tills dess att jag började komvux och fick läsa svenska och engelska tillsammans med vuxenelever som 18åring. Det var en sådan annorlunda atmosfär och jag kände att jag istället för att gömma mig och hålla mig undan fick en chans att lyckas (även om det bara handlade om  två ämnen) och jag fick faktiskt VG+ på båda kurserna och mina första MVGn någonsin på både läxor och prov. 
De flesta i grundskolan trodde att jag var en pluggis och även om jag ibland kunde sitta med läxan i flera timmar så stannade aldrig något utav det jag läste kvar inne i huvudet. Kanske för att jag hade så fullt upp med att klanka ner på mig själv, precis som alla andra gjorde. Men det inte de flesta vet, de som trodde att jag gick ut skolan med bra betyg, är att jag egentligen hade ganska kassa betyg (lärarna sa alltid att jag nått målen men inte kunde få högre betyg eftersom jag svarat på för lite frågor muntligt...). Jag hade visserligen bara ett IG som kunde suddas med hjälp av mitt extrabetyg i tyska men sedan hade jag nog bara två VG. Jag låg jämns med eller till och med under vissa av dem som kallade mig pluggis.

 

De senaste åren har jag även gått USKA-utb. på halvdistans och även om den inte är helt klar så var det något som även det fick mig att inse att jag inte hade en dålig inlärning utan att så länge JAG tror på mig själv så har jag inga begränsningar. Och som sagt med en vuxenklass som du bara ska gå med ett tag finns inget krav på att skaffa vänner, det är mer avslappnat och de som är där är där för att få en utbildning och sköter ofta sig själva och struntar hur alla andra ser ut, pratar, eller är som person.

 

Men det absolut bästa i utbildningsväg för mig måste ändå ha varit alla distanskurser som jag läst, även om jag måste erkänna att när jag läste matte så fick jag en otroligt negativ och jobbig lärare som inte alls fanns där för att hjälpa utan snarare tvärtom.
Men jag har i alla fall kunnat jobba mig uppåt och mina senaste tre kurser på distans har varit de bästa hittils då jag fick två B och mitt allra första toppbetyg, A,  i den kurs som varit min favorit hittils nämligen skrivande.

 

Jag vet att detta inlägg kanske inte blev så positivt men det är så jag har upplevt min skolgång och det finns garanterat fler därute som känner att de har varit med om liknande saker och mycket mycket värre än det som jag har varit med om.
Än idag har jag svårt att prata med folk och det gäller även människor jag känt i närmare 10år! Men jag jobbar på det dagligen och samma sak med både mitt självförtroende och min självkänsla, om någon har något emot mig så är det egentligen bara deras bekymmer och inte mitt då jag inte har bett om deras åsikt!

Jag har aldrig varit en morgonmänniska och kommer nog aldrig att bli en heller. Har egentligen inte svårt att ta mig upp på morgonen men går ändå alltid runt som en zombie halva dagen, oavsett hur mycket jag sovit på natten.
Så gissa då hur jobbigt det är då Robert ska dra med en ut och fiska klockan 05.00 och det fortfarande är mörkt ute...
Nä kvällsmänniska låter mer som mig och jag har kommit fram till att jag får mycket mer gjort på kvällarna än på dagarna även om jag skulle vara hemma hela dagen och inte ha så mycket bättre för mig. Det är som att det blir mindre stress att göra det efter middagen än om jag skulle göra det före.
Däremot så kan jag ibland tycka att det är drygt att jobba kväll, även om det bara är en kort kväll. Då tycker jag att det är roligare att jobba kort dag och sluta 12.00 så lite dubbelmoral har jag nog angående det där med morgon- eller kvällsmänniska.

 

 

 

 

Staden som ligger närmast mig är Umeå med endast 3 mils avstånd och därför den stad som vi besöker mest.
Men även om jag bor relativt nära så skulle jag aldrig klara av att bo mitt i smeten, har aldrig varit en stadsmänniska och kommer nog aldrig att bli en heller.
Däremot så tycker jag att det är roligt att åka in till Umeå ibland för att storhandla, handla julklappar, gå på bio, äta mat eller ja vad som helst och även idag blir det en sväng dit för att hitta lite smågrejer hem. Passade på inatt då jag inte kunde sova att skriva en lista över lite saker som ska kollas upp och handlas. Sedan skulle jag inte bli allt för förvånad om Robert ska iväg på någon fiskeaffär också då han börjat pyssla på med att göra lite hemmagjorda saker till fisket. Vill ni läsa mer om vad han pysslar med kan ni göra det här. 

 

Sedan vet jag inte vad mer man kan skriva om just ämnet stad. Hoppas i alla fall på en bra tur till stan idag och att jag hittar lite saker som jag sökt ett tag + att jag ska försöka hitta lite julgodis eller likande som vi ska ha på våra advensmys framöver då planen i år är att varje advent se en julfilm och äta godis eller dylikt som passar till advent och såg att Lidl hade lite att erbjuda så håll tummarna att det utbudet finns även i Umeå.

 

 

 

 

 

 

Nu börjar jag på att komma ikapp med de här temainläggen och förra veckan handlade det om rubriken "Från ovan".

 

Jag kan väl inte påstå att jag är jättekristen, visst jag är både döpt och konfirmerad, men jag känner mig inte troende, i alla fall så tror jag inte på en gud som skapat världen och människorna utan det enda jag skulle kunna påstå är att jag tror på är någon sorts högre väsen men riktigt vad detta är kan jag inte sätta ord på. Kanske finns detta "högre väsen" bara inom oss själva eller så är det något därute som ibland hjälper oss när vi behöver det som mest.

 

Men oavsett om jag är troende eller inte så tror jag att de som inte längre finns med oss ser på oss från ovan, eller det är i alla fall så jag hoppas att det är då det känns som en tröst och en förhoppning att de som inte längre finns i fysisk och synlig form kanske ändå finns med oss.

 

Jag har inte varit med om så många dödsfall men jag har två vänner som gått bort, en i cancer och den andra genom självmord. Och min morfar dog när jag var väldigt liten så jag tyvärr har inget som helst minne av honom.
Sedan har jag, som jag nämnde i ett tidigare inlägg, aldrig träffat min mormor, farmor och farfar och det är väl mest för att de inte funnits runt mig som jag hoppas att de kan se ner på mig från ovan och ändå få vara en del av mitt liv. Att ha mor- och farföräldrar är något som jag alltid saknat i min uppväxt och jag hoppas att de som har sina i livet kan ha en bra kontakt med dessa så länge de lever.

 

 

Ännu en sak som börjar på vara ett tag sedan. 
Jag kan inte påstå att jag firar halloween och har väl aldrig gjort det heller. När jag var liten så tyckte jag att det var kul att klä ut sig och gå och knacka dörr och säga bus eller godis. De flesta vi besökte trodde att vi sålde grejer medan andra slängde igen dörren i ansiktet på oss. Men de fanns även de som både gav oss godis, glass, frukt och pengar.
Idag kan jag tycka att det kändes lite som tiggeri det vi gjorde men roligt var det att bestämma vad man ville vara och sedan fick vi prata med mycket folk, vi gjorde heller aldrig något bus på våra bus eller godisturer.

 

Hemma var det absolut ingen halloweenkänsla alls förutom den gången som jag och Daniel fick varsin sak man kunde hänga upp i fönstret. Han fick en pumpa och jag ett spöke. Dessa kunde sedan låta, skaka och lysa och från början när vi inte visste detta blev vi lite rädda då de började på skaka och leva om i våra händer xD

Men pappa tyckte att halloween det var något trams från Amerika och bara gynnade affärerna och måste erkänna att han hade rätt.
Så istället för att på riktigt fira halloween så uppmärksammar jag hellre allhelgona med att minnas de personer som inte längre finns ibland oss och de som jag aldrig hann träffa innan jag föddes som min farfar, farmor, mormor och farbror.

 

Så eftersom jag inte gillar Halloween så blir det inte heller så mycket "halloween" pynt hemma hos oss även om jag faktiskt ansträngde mig en aning i år och ställde fram dessa saker som Robert köpte för ett par år sedan.

 

Jag har länge funderat på vad jag ska skriva under rubriken Detalj och har bollat mellan lite olika idéer men förhoppningsvis nu kommit fram till något som inte bara låter som "textgröt".

 

Jag minns när jag gick på linjen Mode-och textildesign på gymnasiet där vi fick göra egna kläder, väskor, smycken m.m. och hur viktigt det då var med detaljerna och på mer än ett sätt.
Det kunde antingen vara att man i detalj skrev upp sak för sak som man skulle göra för att få fram en färdig produkt som man kunde känna sig nöjd med. En bra arbetsbeskrivning var A och O innan vi satte igång och började göra mönster och klippa i tygerna.

Men sedan kom man även till detaljerna på det man gjorde. Kanske ville man ha en väska med quiltat mönster och då fick mönstret vara detaljen. Eller kanske göra som jag och sätta fast en liten metallkatt på dragkedjan och ha som "flärp" man drar i istället för den vanliga tråkiga som följer med dragkedjan.
Så nu har jag gått runt i min lägenhet och kollat efter saker som innehåller små detaljer, detaljer som egentligen inte har någon funktion mer än att det ser lite roligare ut än om man bara valt enfärgat.

 

1. Nitarna på axlarna på tröjan jag har på mig idag. Utan dessa skulle jag bara ha en svart tråkig tröja.

 

2. Spiralmönstret som finns längst upp på en av mina favoritmuggar. 

 

3. Ett mönster jag har på en kruka i hallen där jag förvarar pennor.

 

4. Ett mönster jag nämnde tidigare, quiltat. Detta hittar man på min väska från New Yorker.

 

 

 

 

Jag vet att jag har skrivit om detta tidigare men det var ett tag sedan så det tåls att skrivas igen.
Detta hände oftare förut men det händer även då och då och det är att jag ibland drömmer på engelska. Vissa gånger kan en hel natts sömn bara bestå av att jag pratar engelska och så gör folk omkring mig och andra gånger är det bara vissa delar av drömmen som utspelar sig på engelska.

 

När jag först började läsa engelska så tyckte jag att  det var svårt och var så avundsjuk på en kille i klassen som var duktig på engelska och enbart på grund av att han sett många engelskspråkiga filmer. Vi detta tillfälle kan vi inte ha varit så mycket äldre än 9 år.
Sedan så hade jag även svårt att förstå hur folk kunde se filmer utan text eller hur mamma kunde förstå vad de sa på tvn när hon satt där och blundade och lyssnade istället för att titta. Jag trodde alltid att hon sov men så fort jag skulle byta kanal eller sträckte mig efter dosan så fick man alltid kommentaren: "Jag lyssnar på det där".

Men idag har jag inga problem med engelska och även jag kan se filmer och serier utan text och har även läst en del böcker på engelska utan några problem.
Det som jag haft svårt med länge är väl grammatiken men med detta i bakhuvudet från högstadiet när jag sedan läst både engelska A och engelska 6 på gymnasienivå så har jag kunnat lägga lite mer tid på att lära mig det istället för de sakerna som jag redan kan och det har visat sig i mina betyg också.
Jag kan erkänna att grammatiken fortfarande känns lite jävlig ibland. Och samma sak är det med att tala engelska. Det går bra för mig att formulera mig men ändå så tycker jag att det är pinsamt att prata på engelska de få gångerna som det krävs.

 

 

 

Det är något speciellt med våren. Allt får nytt liv och man går emot ljusare tider. Personligen så har jag alltid gillat våren och känner mig alltid gladare när sommaren är på ingång. Men våren är, tro det eller ej, en årstid då många blir sämre om de mår dåligt psykiskt, det fick i alla fall vi lära oss när jag gick USKA-utb för några år sedan.
Man tror att folk, precis som jag, ska bli gladare men det är tack vare dessa "förväntningar" som folk gör det svårare. På ett sätt kan allt det nya och det ljusa kännas som ett hån mot ens egna måeende. 
Men alla är olika och det finns garanterat de med depression och ångest som mår bättre när våren kommer.

 

Jag är då en person som gillar våren och älskar när det blir varmare och varmare och även ljusare och ljusare för varje dag som går. Jag vet inte exakt när de sägs att våren börjar men för mig är det runt påsk, även om snön fortfarande brukar ligga kvar då.
De senaste åren har vi varit i stugan på påsk, eller innan beroende på vädret, och det är så mysigt när vi kan vara ute längre och njuta av soliga dagar när vi är ute och pimplar istället för blåst och snöväder som vi också, alldeles för ofta, brukar pimpla i.
Sedan så händer det så mycket på våren. Man får spana efter vårtecken i form av blommor och fåglar som kommer tillbaka, man får slå vad om när isen där vi har stugan ska spricka så att man får ta den första båtturen för året och slutligen fira valborg vilket sedan leder till nästa årstid vilket är min favorit...

 

 

För mig är sommar jordgubbar med grädde, bad, sol, ledighet, stugan, isglass och husvagn.
Men känner mig inte jättenöjd med årets sommarväder. Jag var "ledig" hela denna sommar (d.v.s hade tagit ett sent studielån) så efter jag pluggat klart i juli så levde jag på mina skattepengar och det som var över efter studielånet och passade på att ta det lugnt eftersom jag visste att hösten skulle bli lite jobbigare + att jag jobbade HELA sommaren förra året.
Så även om vädret kanske inte var lika bra som förra året så kan jag ändå inte säga att sommaren i stort blev helt okej.
Vi spenderade nästan hela Roberts semester i stugan, vi hann med två marknader, en resa till Östersund och Frösö Zoo och så har vi fått umgås mycket med våran underbara släkt och vänner men även fått lite välbehövd tid för oss själva.

 

 

Sommaren är, och kommer nog alltid vara oavsett väder, min favoritårstid. Det enda minus med sommaren är väl att den är så kort.

 

 

Efter denna sommar så kände jag mig väl lite mer förberädd på hösten än förra året. För mig har det känts som att vi varit i ett mellanting mellan vår och höst under hela sommaren i år med endast en mindre nedtrappning under ett par månader.
Men även om hösten alltid känns om en besvikelse, med sitt gråa väder och regnskurar, så måste jag säga att jag ändå uppskattar denna årstid också.
Visst är det lite tråkigt med löv som faller men alla löv i olika färger är också en av de vackraste sakerna man får uppleva. Och det är något speciellt med en solig höstpromenad som får en att känna myskänsla istället för att man, som på sommaren, blir svettig och törstig om det är soligt ute.

Och även om jag inte alls gillar mörker så känns det på något sätt skönt med lite mörkt efter en sommar med ljust dygnet runt (i alla fall för oss uppåt i landet).
En av de mysigaste sakerna jag vet är att kunna tända ljus, krypa upp i soffan med en filt och en bra bok och någon varm dryck och det finns inga andra stunder då det passar bättre än en höstkväll eller regnruskig höstdag.

Sist men absolut inte minst, eller ska jag säga kortast, är vintern.
Jag har aldrig varit en vintermänniska men eftersom jag bor där jag bor så får jag bara acceptera att vintern är den längsta årstiden.
Däremot, oavsett hur mycket jag ogillar vinter, så ser jag hellre att vi får en vinter med mycket snö än en vinter med minusgrader ibland och plusgrader ibland som skapar ett mellanting mellan slask och halka. Förra vintern var inte alls rolig och vissa gånger var det så halt att dubbarna som jag köpt för att kunna gå ut med mina "draghundar" de halaste dagarna tog inte ens. Sådana gånger fick vi ta bilen och åka till ett ställe där de kunde släppas lösa för att förhindra att även jag blev ramlade och blev gipsad. (Som Robert var från september - februari/mars).

Det jobbigaste med vintern enligt mig är inte bara att den är oberäknelig utan även detta mörker hela tiden, kylan och det faktum att hela min hud redan när minusgraderna kommer förvandlas till kliande sandpapper.
Det är därför som jag kan uppskatta de tiderna efter årsskiftet när vi går emot ljusare tider och dagarna blir lite längre. Då är det mysigt att åka ut med skotrarna, pimpla, grilla och vara i stugan.

 

Men en sak måste jag ändå fastställa och det är att hur mycket jag än sagt, och säger, att jag inte gillar snö så är det ett måste på julafton. En jul utan snö kan inte göra en annat än nedstämd. För några år sedan var vi i Holmsund på jul och där var det gröna gräsmattor framme och hade man velat hade man även kunnat starta gräsklipparen...det är inte rätt!

 

 

Jag ligger så långt efter men hade tänkt ta igen det nu i veckan.

Vecka 40s tema var Svart och här är min bild.

 

Istället för att bara ta bilder från förr så bestämde jag mig för att ta bilder från då och nu.

 

Oj vad det var länge sedan som jag skrev om dessa veckoinlägg och jag vet att jag egentligen inte behöver göra det heller. Speciellt inte gå tillbaka flera veckor senare och skriva om de som jag har missat, men jag vill göra det eftersom jag tycker att det är roligt att skriva efter ett visst tema.

 

Vecka 38 handlade det om vad jag alltid har i handbagaget. Tänker att detta är när man reser med flyg men själv har jag aldrig rest med flyg tidigare så får helt enkelt berätta om vad jag stoppar ner i min väska när vi ska åka iväg i bil.

Åker vi till stugan eller ut med husvagnen så fungerar min handväska som förvaring till alla smågrejer då jag bara tar med mig två stycken. Den stora på hjul till kläderna och handväskan till smink, laddare, hygienartiklar, böcker m.m och ja det ryms förvånatsvärt mycket i mina handväskor.

Men vad som ligger där kan skilja men de sakerna som är vikigast på resor som blir lite längre är dessa:

• Dricka, jag blir väldigt ofta åksjuk och ser därför till att alltid ha något att dricka med mig.
• Laddare, även om dessa inte går att använda i bilen så ligger de ALLTID i min handväska bara för att jag snabbt så komma åt dem när vi kommer fram, om det skulle behövas.
• Pennor, något som jag börjat ha nu på "äldre dar". För jag vet inte hur många gånger man stannat för att skriva upp något (som i somras när vi körde förbi en camping vi ville komma ihåg namnet på) och så finns det inte en endaste penna i bilen. Nu kan man ju skriva på telefonen också men penna och papper är det ultimata.
• Telefonen, jag gillar att fota efter vägen och använder telefonen till det. Nu ligger väl inte den i väskan hela redan utan mest mellan sätena fram. Sedan använder jag den såklart till att fördriva tiden men men då kommer vi till det igen hur lätt jag blir åksjuk och några minuters scrollande på facebook kan räcka då jag bara behöver läsa litegrand för att åksjukan ska sätta igång!

Jag ÄLSKAR att fika! Det måste ju vara något som är typiskt svenskt, att sitta ner tillsammans, surra och dricka kaffe/te/saft och äta godsaker. Nu är jag ingen kaffedrickare så det går bort för min del men bullar, kakor, bakelser, tårta ja vad som nu bjuds tackar jag sällan nej till ;)
Jag minns när man var mindre och for hem till min faster eller andra i pappas bekantskapskrets på eftermiddagarna och fikade och pratade om allt möjligt. Nu bjuds det mest bara på fika hos Roberts farmor som alltid tycks ha flera sorters kakor, bullar eller dylikt hemma oavsett när man kommer dit.
Annars brukar pappa vara duktig på det där med fika också när man är hemma hos honom.

Och när vi är ändå är inne på fika. En av de bästa sakerna som fanns var ju när man var liten och fick följa med på konditoriet och äta grodbakelser. Man orkade sällan äta upp en hel och hur mycket ens föräldrar påminde en om det så var det alltid valet när det var dags att välja bakelse.
När jag sedan blev lite äldre så brukade jag och en kompis skramla ihop pengar och sedan fara och köpa det vi hade råd med. Favoriten var biskvier men det blev också mycket chokladmaränger som vi fick köpa för lite och ingenting.

 

Det är synd att man inte far och unnar sig fika oftare. När man är i stan blir det heller inte så mycket fika utan mest bara hamburgare eller annan snabbmat. Men det är ju mycket mysigare att sitta på ett fik än att sitta på ett bullrigt hamburgerställe.

 

 

Nu när vi äntligen har tv igen och jag är hemma på dagarna så kan jag kolla på de program som jag inte kunnat se på några månader då vi varit utan. Låter som en lat och bortskämd snorunge men att kolla på tv är något jag gillar och kan lova att jag inte är ensam om det.
Just nu finns det väl egentligen bara ett program som jag följer och det är King of Queens som visas med två avsnitt varje dag. Vet inte hur det kom sig att jag fastnade för det men fast är jag.
Annars blir det mycket MTV, igår såg jag reprisen av VMA och blev en aning besviken då det inte var lika bra som det annars brukar vara. Får se fram emot EMA istället.
När Robert är hemma blir det mycket History Channel men det tråkiga med den kanalen är att de visar så mycket repriser och de visar till och med samma reklamfilmer som de gjorde för ca ett år sedan. 

 

 

 

 

 

 

Det som jag först dyker upp i huvudet när jag tänker på lugnet före stormen är en händelse från stugan för några år sedan. 
Det började med att det var strålande väder så vi bestämde oss för att fara till ett ställe som vi kallar "Badön", jag, Robert, Erik och Mats. Vi badade, grillade och hade trevligt men när vi hörde lite muller på avstånd så började vi på att packa ihop våra saker för att bege oss tillbaka till stugan.

Robert som tyckte att det inte var någon fara och även tyckte att de svarta molnen vi såg var långt borta bestämde sig för att dra drag på vägen. Men även om molnen var långt borta så rörde de sig i rasande takt emot oss så alla vi andra fick övertala Robert att det kanske var dags att sluta fiska och börja gasa istället. 
Innan vi visste ordet av det kom åskregnet över oss och tur för oss att vi då för tillfället hade två motorer på båten och kunde köra båda två mot stugan.
Så fort vi kom i land och precis stängt dörren bakom oss ser vi ett ljussken på sjön och får veta dagen efter att blixten slagit ner på andra sidan. Hade vi varit kvar på sjön hade den garanterat slagit ner i båten då Roberts långa spön som satt på spöhållarna hade funkat bra som åskledare.
Åskan och blixtarna höll i sig väldigt länge den kvällen och det skakade i hela stugan så fort det mullrade. Inte den trevligaste upplevelsen jag varit med om och man kan verkligen säga att det var lugnet före stormen.

 

 

Är lite efter med veckorna men ska försöka ta ikapp det under dagen. Börjar i alla fall med vecka 34 som var Färg och bjuder på ett färgcollage med saker man kan hitta hemma hos oss.