HemTemainlägg, inskolning och livet just nu
Eftersom jag inte har skrivit på ett tag nu så tänkte jag göra ett hopbaksinlägg av allt jag så gärna vill dela med mig av och hålla tummarna för att jag har mer tid nu framöver till att skriva. Det är ju något som jag gillar att göra och inte vill tappa.
Först så kan jag berätta att vi i måndags var och hälsade på på Dagcenter, jag och Casper, med anledning att jag kanske kommer börja praktisera där framöver. Inget är bestämt ännu utan jag kände bara att det var kul att fara och kolla, och det var kul också att Casper fick följa med dit.
De hade otroligt mycket grejer där och var svårt att få med sig Casper därifrån. Så får se hur det blir i framtiden om det kanske blir några timmar per dag där medan Casper är på dagis, för ja nu har Casper faktiskt fått börja!
Redan dagen efter, alltså i tisdags, så fick vi börja inskola våran lillpojke på dagis och kan lova att det är blandade känslor.
Det enda som egentligen kommer kännas jobbigt är att det redan nu blir tomt bara han sover på övervåningen och jag är nere. Älskar verkligen att umgås med den där ungen då han sprider så mycket positiv energi, även om han ibland kan reta gallfeber på mig och framförallt nu när han kommit på att det är roligt att slå och sparka på mamma för att se vad han får för reaktion.
Sedan älskar jag våra stunder på morgonen då han kryper ner i våran säng och tittar på Youtube en stund med mig innan vi går ner och äter frukost och kan sitta hur länge som helst ibland känns det som.
Eftersom han i veckan inte börjat förrän 9.00 så har vi kunnat haft mys ändå varje morgon men i framtiden kommer han börja tidigare och då kommer jag att sakna dessa stunder. Men allt gott varar inte för evigt tyvärr.
Det som däremot ska bli skönt med dagis är att kunna fara iväg på saker, redan nästa vecka ska han få börja vara där själv och det passade perfekt eftersom jag då även har en aktivitet på AF tillsammans med massa andra arbetssökande.
Läste för inte så länge sedan den där artikeln som jag tror jag skrev ett inlägg om? Om mamman som ALDRIG behövde egentid eller barnvakt. Man kan ju undra hur hon gjort gånger som dessa.
Pappa var barnvakt förra gången jag var på en sådan aktivitet. Hade han varit mindre hade jag säkert kunnat ta med honom men det går som inte nu när han bara vill springa omkring. Men hade han varit mindre hade jag heller inte varit arbetssökande.
Men sedan måste jag även berätta att jag inte är helt arbetslös längre. Men är inte heller anställd helt så vet inte vad jag räknas som.
Har i alla fall fått ett uppdragsjobb som går ut på att skriva recensioner till casinospel och det är kul att få jobba med det man gillar men samtidigt så tar det otroligt mycket tid som i slutändan inte genererar i en så stor timlön. Men huvudsaken att jag nu får så att jag kan betala bort CSN och få studiestartsstöd i höst så är jag nöjd.
Att få göra bort det där slutbetyget hade varit så skönt och blir så irriterad att jag alltid ska bli ifrågasatt om varför jag ens behöver ett. För att jag vill ha ett, borde inte det vara svar nog?
Jag fick aldrig chansen att gå ut gymnasiet, jag fick aldrig åka på något studentflak i vit klänning och jag fick aldrig det där betyget för att kunna skriva att min högsta utbildning är gymnasieskola på mitt CV. Istället går jag med ett grundskolebetyg och strökurser i bakfickan, strökurser som inte kommer räknas som någonting om jag inte läst upp till slutbetyg innan 2020.
Men med bara tre kurser kvar så är jag snart där och vägrar ge upp nu! Eftersom jag är och har varit så fokuserad på detta under några månader nu så känns alla jobb bara jobbiga (ja det heter jobb av en anledning...). Men de känns mest som stoppklossar för det som jag vill göra.
Är mest rädd att jag ska låsas på ett ställe och inte få tid till det här betyget som JAG vill ha och som betyder så mycket för just MIG!
Men har som sagt casinojobbet och även om det vissa dagar kan kännas lite enformigt så ger det en liten inkomst och jag kan skriva i pyjamas om jag skulle vilja det. Dessutom kommer jag kanske få mer gjort nu när Casper först ska vara på dagis i några timmar varje dag samt sova en stund när han kommer hem därifrån.
Just nu har det blivit många sena nätter och det kommer jag inte orka i längden. Har gått bra hittills men vill kunna spendera eftermiddagar och kvällar med min familj, för har även skrivit innan och efter middag en stund men är svårt när Casper är vaken då jag hela tiden måste avbryta skrivandet och kommer av mig. Därför är kvällarna, och de timmar han sover på dagen, mest optimala. Men inte dagen efter när man ska vara bra mamma tidigt på morgonen...
För nu har Casper börjat vakna tidigare och tidigare efter att ha skämt bort oss i över 1.5 år med att vakna senare än 8 varje morgon!
Men nog om det. Nu vill jag bara nämna lite kort om temainläggen jag har missat att skriva om de senaste dagarna.
16 mars: Internationella sömndagen och grammatikdagen, två saker i en som jag har varit dålig på. Att stava rätt och att sova. Båda på grund av detta jobb.
Man kan kanske tro att jag tränar på att skriva i samband med det men eftersom jag får en del meningar som jag ska utgå ifrån så får jag heller inte ändra dem. Blir även en del särskrivningar här och där för att få in dessa nyckelord och för att få meningarna att bli längre.
Skäms nästan för det jag skriver ibland på grund av det men vad ska man göra om det ska göras på ett visst sätt?
Och sedan var det lite komiskt att det var internationella sömndagen i fredags. En dag då jag var tröttare än tröttast. Somnade sittande med täcke runt mig vid datorn och satt så när Robert kom hem från jobbet. Hade bara sovit i 2-3 minuter men det visar ändå hur trött jag var. Minns inte hur länge jag varit vaken natten innan men hade inte fått mycket sömn och Robert skulle såklart iväg.
Struntade därför i att jobba på fredag kväll och lade mig tidigare istället, somnade ändå inet förrän sent men som tur var lät Casper mig sova lite längre på lördagen.
20 mars var inte bara inskolning utan även internationella glädjedagen vilket det på ett sätt var, i alla fall för Casper som hade så roligt på dagis att han höll fast i sin nya fröken och vägrade nästan följa med oss hem.
Det är så kul att han började trivas så snabbt samt att två av hans fröknar är samma som jag hade när jag gick på dagis. Sedan insåg jag idag att han även går på samma avdelning som min lillebror gick på ett tag när han var mindre, innan han och mamma flyttade till Ö-vik.
21 mars var det dags att rocka sockor och måste erkänna att jag mitt i all inskolning, recensionskrivande, mys med Casper och allt annat som ska göras totalt hade glömt bort det tills vi kom till dagis. Därför fick jag och Casper rocka sockor när vi kom hem och han fått sova en stund. Men det går ju lika bra det och självklart blev det ett foto som bevis även för oss.
Denna dagens betydelse är så stor att det är svårt att inte vilja vara med och medverka för alla människors olikheter. Och hylla dem med Downs syndrom lite extra. Casper faster har ju det samt en av Roberts kusiner.
Roberts syster/Caspers faster är en av de mest underbara människor jag träffat och man blir alltid så glad när man surrat en stund med henne. Hon har så mycket kärlek att dela med sig av att det svämmar över till alla runt omkring.
22 mars då som hade varit idag om inte klockan hunnit bli efter 00,00 ytterligare en gång denna vecka. Men måste ändå inflika lite saker om Kennethdagen. Varför jag ens tog med den var för att jag inte kunde låta bli att le åt minnet av en man på boendet jag jobbade på förut.
Han var en man som verkligen var stolt över sitt namn och kan bara tänka mig hur stolt han måste vara över att få en dag uppkallad efter det namnet också.
Han var dessutom väldigt speciell på andra sätt. Han och jag kom inte överens från början, han hade svårt för nya. Värre blev det när jag nästan desperat försökte få i honom medicin en kväll med mycket att göra och jag var ensam med deligering.
Men sedan kom jag på knepet och det var att skämta med honom och killa han på fötterna. Efter det kom vi bra överens och fick till och med ge han kramar vilket jag aldrig hade trott när jag började där.
Så på Kennethdagen kommer jag att tänka på honom och alla hans hyss så länge jag lever.
13 mars: Mazarindagen & Källkritikens dag
Mazarindagen
Den 13 mars var Mazarindagen och hade faktiskt det här inlägget klart glömde bara bort att publicera det och nu kände jag mig inte helt nöjd så sätter mig och skriver en gång till ;)
Jag läste någonstans att den här dagen firas två gånger om året, den 13 mars och 10 januari. Hur mycket sanning det är i det vet jag inte men för att vara på den säkra sidan bör ni lyxa till det med mazariner båda dessa dagar. om ni tycker om mazariner för annars lär det inte bli så mycket lyx i det hela.
jag däremot gillar mazariner, ni kanske undrar om det finns något bakverk som jag inte gillar och ja det gör det. Är inget stort fan av vare sig kladdkaka eller punchrullar/dammsugare men skulle inte heller säga att jag avskyr någon av dem. De är bara lite för mustiga för mig.
När jag tänker på mazariner så tänker jag inte bara på goda bakverk utan även på att det alltid verkade vara standardfikat, förutom de hembakade kanelbullarna, när man for och hälsade på hos folk när jag var liten. Och oftast kom de från glassbilen.
Sedan minns jag också att jag aldrig åt upp hela eftersom jag alltid var dum och började med det som då var det godaste, glasyren.
Idag ser jag bara den som ett plus i kanten till resten av bullen/kakan eller vad det nu är för något.
En annan sak som jag kommer att tänka på varje gång jag hör mazariner är en gång när Daniel skulle dra ut fyra stycken tänder på sjukhuset. Anledningen till att vi var där och inte hos tandläkaren var för att han behövde sövas. Att se honom sövas var dessutom en av de läskigaste grejer jag varit med om och en stor anledning till att jag själv inte velat bli sövd. När Casper föddes hade jag inget val att sövas efteråt då jag fick akutopereras men då var jag så trött och slut att det bara kändes lyxigt.
Men tillbaka till det om Daniel. Man skulle kunna tro att en person som nyss förlorat fyra av sina tänder genom utdragning inte alls borde vara sugen på mat och framförallt inte smuliga mazariner. Men mazariner var vad Daniel ville ha och mazariner var det han fick. Mamma fick springa ett x antal gånger fram och tillbaka till godisautomaten där de fanns. Sjölv fick jag nöja mig med att titta på så att vi kunde ta oss hem därifrån också.
Källkritikens dag
Den 13 mars var även källkritikens dag, även om jag tycker att vi ska tänka på att vara källkritiska varje dag. Måste dock erkänna att jag inte alltid är källkritisk i dessa temainlägg utan tar den mesta informationen från Wikipedia. Däremot så har jag påpekat ett par gånger att ta det som står i de tillagda länkarna med en nypa salt eftersom jag själv inte litar på dem till 100%.
Varför delar jag då information därifrån? Jo för att det är det lättaste stället att hitta information och det har blivit mycket bättre nu än då jag gick i högstadiet och vi använde det som källa i våra skoluppgifter.
Sedan har jag inte tiden till att sitta och kolla igenom 4-5 källor för att lägga till i ett inlägg jag vill skriva lite snabbt för att det är kul.
Oj vad jag går emot mig själv nu och det känns som att jag har världens dubbelmoral. Blir nästan lite irriterad på mig själv om jag ska vara ärlig.
Men tro mig det finns de som är 1000 gånger värre!
För mig räcker det att bläddra igenom Facebook ett par minuter för att inse att jag är glad över mina gamla lärare som tjatade dag ut och dag in om den viktiga källkritiken. Då var det så otroligt tråkigt men idag är jag tacksam att jag inte tror på allt jag läser.
Kan berätta en sak som bara skedde för ett par veckor sedan då ett par av mina vänner delade en "artikel" om att Sylvester Stallone skulle ha dött. Redan innan jag delar en artikel på Facebook så kollar jag upp vart den kommer ifrån och efter det gör jag en snabbsökning på Google.
Finns inte denna så kallade nyhet på andra ställen så är den garanterat fejk och så var även denna.
Men det är inte bara kändisar som blir utsatta för människors okunskap av källkritik. Jag tror att det så sent som förra året spreds en bild på ett körkort, allt stod med och inget var övertäckt. Denna person sas ha haft någon inblandning i terrorattacken, om jag inte minns helt fel. Och den delades friskt!
Till och med min syster som annars inte brukar dela grejer som detta delade och eftersom hon är den enda jag kände att jag kunde skälla lite på utan att hon skulle ta illa upp så gjorde jag det. Kan lova att hon tackade mig rätt snabbt när det kom ut att det bara var fejk och att mannen i sin tur fått utstå massa lidande på grund av det.
Det här är bara ett av många exempel.
Ta bara alla andra "nyhetssidor" som finns på Facebook som verkar ha orden "allt som står på Facebook är sant" som motto!
Jag vet att det är mycket som händer idag, både i Sverige och övriga världen, men att sprida denna rasistiska dynga som kommit ur ett rykte som kommit ur ett rykte som säkert kommit ur ytterligare ett? Det är inte rätt och gör bara så att vi istället för en enad grupp människor står som delade i flera läger.
Visst har alla rätt till olika åsikter men varför skapa hat när det inte behövs? Att du hade kunnat skippa det genom att vara källkritisk.
Och om du har delat något som visade sig vara fejk stå för det istället för att rycka på axlarna och säga "Det hade kunnat vara sant så som samhället ser ut idag".
Och om du har delat något som visade sig vara fejk stå för det istället för att rycka på axlarna och säga "Det hade kunnat vara sant så som samhället ser ut idag".
Om en person sedan har gjort något så tycker jag att man ska skylla allt på individen i sig och inte vilken religion, hudfärg, härkomst personen har för då drar man även med sig personer som inte har något med detta att göra.
Källor:
11 mars: Europeisk minnesdag för terrorismens offer
Snart har ett år gått sen den fruktansvärda händelsen på Drottninggatan förra året där en man stal en lastbil med avsikt att använda den som vapen genom att köra på de gående.
Har inte riktigt hunnit smälta den här dagen ännu och knuten som plöstligt fanns i magen från den ena minuten efter den andra var hemsk. Har själv släkt och vänner nere i Stockholm och även om de kanske inte bor mitt i staden, eller ens i närheten där detta hände, så blir man ändå orolig. Det finns ju aldrig någon garanti till att ingen av dem befann sig där ändå.
Är så glad att alla jag känner klarade sig oskadda men känner samtidigt en stor sorg för de människor som fått sätta livet till.
Bilden på den unga tjejen som skulle möta sin mamma, rätta mig om jag har fel, har etsats fast på min hornhinna. Och hennes stackars föräldrar sedan. Har i efterhand sett ett par intervjuer med hennes pappa som bara hade henne att leva för. Jag hoppas ändå att han kan ta sig ur sorgen och fortsätta leva livet, även om det är tungt.
Igår var det i alla fall en minnesdag för dessa personer som omkom i samband med terrorattacken på Drottninggatan men även andra människor som fått sätta sina liv till i liknande händelser runt om i världen.
Jag hade gärna sett att det bara gått att önska bort attacker som denna men som världen ser ut idag så är det inte längre frågan om det kommer att hända utan när.
Detta skrämmer mig!
8 mars: Internationella kvinnodagen
Internationella kvinnodagen
I torsdags var det internationella kvinnodagen, en dag för alla oss som ser oss som kvinnor.
Minns förra året denna dag var och det började gnällas om varför männen inte får en egen dag men där det genast gavs svar på tal om att männens dag är väl alla de andra 364 dagarna på året?
Minns förra året denna dag var och det började gnällas om varför männen inte får en egen dag men där det genast gavs svar på tal om att männens dag är väl alla de andra 364 dagarna på året?
Jag kan hålla med om en del av sakerna som feminister säger men tror aldrig att jag skulle bli en fullt ut då det ibland går för långt med hatet från deras sida.
Visst kan jag hålla med om att det mest är män som står för de flesta våldshandlingar och våldtäkter, finns det inte statistik på det? Och jag tror inte på det där om att män inte vågar gå till en polisstation och anmäla för att det är för skämmigt och om alla gjort det skulle vi lika lika. Finns många kvinnor som inte heller anmäler.
Men det jag inte gillar är när det blir ett så stort manshat. Det spelar ingen roll vem mannen är, ser han sig som en man då ska han hatas. Det är i alla fall de vibbarna som sänds ut. Som att personen i fråga kan rå för vilket kön han fick då han blev till?
Vet många killar som inte alls är såhär, visst är de inte 100 % bra på alla sätt och vis heller men kan inte påstå att jag känner en enda tjej som lever som en fullständig ängel utan som också vräker ur sig en del sexistiska eller hatiska kommentarer åt höger och vänster.
Ännu en sak som jag inte förstår. Hur kan det vara rätt för oss tjejer att på sociala medier skriva riktigt snuskiga kommentarer om män, vad vi skulle vilja göra med dem etc etc men när en man gör det så blir det 10000-tals kommentarer om hur vidrig människa han är? Och då behöver det han skrivit inte alls vara på samma nivå som kvinnan skrivit.
Och ja jag vet, är ju ändå tjej, att män kan vara så mycket grövre än vi kvinnor. Men om det nu är ett jämställt samhälle som vi är ute efter borde det inte då gå åt båda hållen?
Är det alltid så säkert att mannen vill bli sedd efter sitt yttre? Finns det verkligen inte de män som även de vill bli bli sedda efter sina personligheter?
Nu blev det här helt plöstligt internationella mansdagen men det var aldrig min tanke så jag återgår till oss kvinnor nu när jag fått skriva av mig lite.
Jag tycker ändå att det är super att den här dagen finns. Jag håller med till punkt och pricka om att det här samhället är otroligt ojämställt. Har märkt det själv nu när jag håller på att söka jobb hur otroligt orättvist det är om man jämför med mig och min bror.
Redan från dag ett har de velat ha in mig inom ett jobb i vården, det kan mycket väl bero på att jag har en utbildning inom området och även en del kunskap. Men den tesen håller inte när det var samma sak även innan jag skaffade denna utbildning.
Jag vet inte hur många gånger som jag har sagt nej till ett jobb där av personliga skäl och för att min dröm i dagsläget är att i alla fall få chansen att prova på något nytt. Likförbannat ska det tjatas och ältas från höger och vänster.
Annat är det då för min bror. För som jag har uppfattat det har han bara tackat nej. Inget tjat där inte om hur lätt det är att få jobb, hur mycket personal de söker, att det bara är att bita ihop och stå ut ett par månader kanske för att tjäna ihop tillräckligt med pengar till utbildning.
Den enda som egentligen har sagt något till honom är våran äldre bror som själv jobbar inom hemtjänsten.
Men kan säga såhär redan nu att våran lillebror inte passar för ett jobb inom vården och som jag känner nu så gör inte jag det heller.
Men trots det så får jag hela tiden bara det valet. De skickar mig på utbildningsträff om USKA-utb, den jag redan har gått men inte är färdig med för att sista praktiken sket sig. Samt att jag nu måste söka som vikarie i sommar. Det finns under aktiviteter som måste göras på under mina sidor på arbetsförmedlingen...
Lite roligt är det bara att det första jag sa till min första handläggare på just AF var att jag INTE var intresserad av ett jobb inom vården. Utan att istället vill få chansen att testa på andra saker.
Hon var väldigt positiv till detta och gav mig flera förslag på andra jobb samt skulle skriva in det i handlingsplanen.
Men i min handlingsplan står det sedan i princip bara om hur mycket jag VILL jobba där, att det är där som jag söker jobb, där jag har utbildning m.m.
Ifrågasatte såklart detta med min nya handläggare jag fick direkt efter som i sin tur menar på att jag inte har något val eftersom det är det jag kan.
Men nu svävade jag iväg ytterligare en gång. Känns som att det var ett tag sedan som jag fick skriva av mig så beror nog på det.
Vill bara avsluta detta korta inlägg om just kvinnodagen, blandat med alla annat, med att säga att det faktiskt finns massor med underbara, inspirerande, kloka, starka och framgångsrika kvinnor därute som är superbra förebilder för oss andra som kanske känner att vi inte riktigt vågar ta plats.
Sedan så tycker jag att vi tjejer borde bli bättre på att jobba som ett "lag".
Och för att snabbt återkomma till männen igen. När män träffar andra män kan de snabbt komma överens, de börjar umgås och får snart en ny vän. Vi kvinnor spenderar hellre tid med våra närmaste och pratar oftast, inte alltid, skit om varandra istället för att ta oss tid att lära känna den andra personen.
Och för att snabbt återkomma till männen igen. När män träffar andra män kan de snabbt komma överens, de börjar umgås och får snart en ny vän. Vi kvinnor spenderar hellre tid med våra närmaste och pratar oftast, inte alltid, skit om varandra istället för att ta oss tid att lära känna den andra personen.
Det är otroligt mycket smutskastning kvinnor emellan på sociala medier. Det är sjukt vad andra kvinnor kan säga om folks utseende, personlighet, klädstil, vikt m.m. Jag vet att detta även gäller männen men på de sidor där jag hänger är det oftast kvinnorna som är i farten och mobbar! Och då ska jag inte ens komma in på hur mammor är mot andra mammor, det är sjukt hur mycket en enda mamma kan skuldbelägga en annan bara för att hon har en annan metod i vad det nu kan handla om...
Vi måste lära oss att acceptera att alla människor är unika. Och har vi något elakt att säga kanske vi ska suga på den karamellen ett tag, gå och säg den till dig själv i spegeln ett par gånger först. Eller fundera ut om detta är något som du skulle säga till din syster, mamma dotter eller bästa vän innan du bestämmer dig för att skriva det till en annan kvinna på nätet!
5 mars: Vår årsdag & cheese doodle day/ostbågens dag
11 år tillsammans! ♥
I måndags så firade vi 11 år tillsammans, jag och Robert! Kan inte riktigt fatta hur sjukt fort tiden har gått och vart alla år har tagit vägen. Men samtidigt så har vi varit med om så mycket under dessa år. Barnlösheten är nog det jobbigaste men det slutade med att gå mot något bra, våran underbara Casper.
Vissa saker är värda att vänta på, även om Casper inte är någon sak precis. Sedan vet jag inte om jag kan säga att han varit den mest underbaraste människan på planeten i veckan. Vaknat tidigare än han brukar och haft världens sämsta morgonhumör!
Igår höll han på att reta gallfeber på mig, fyra gånger somnade han till i våran säng men ändå skulle han tjuras med att vara vaken och sur som en bi. Tydligen var det roligt att slåss, sparkas, trassla in sig i mitt hår och börja tokgrina för varje gång jag sa aj. Vissa dagar är det inte lätt att vara liten, samma sak gäller att vara förälder.
Men tillbaka till årsdagen.
Förra året när vi hade våran tionde årsdag skulle vi fara och äta god mat och sova på hotell, det var något som vi hade planerat i flera år. 7 för att vara exakt! Men så blev det såklart inte med den enkla anledningen att Casper fick svinkoppor.
I år var han frisk som en nötkärna men såklart så jobbade Robert kväll medan jag var tvungen att fara på möte på arbetsförmedligen på förmiddagen. Vi hann bara komma hem från mamma innan det var dags att gå dit. Och efteråt blev det en snabb lunch innan Robert skulle på jobbet.
I helgen blir det inte heller något firande, Robert har lovat lite folk att vara med dem och jag ska vara på mitt håll. Dessutom så hade vi inte haft råd vilket som att fara och hitta på något speciellt.
Så tror vi får spara firandet till i sommar istället.
Cheese doodle day/ostbågens dag
Ibland känns det som att jag tillhör en liten skara av människor som faktiskt gillar ostbågar då nästan ingen av de jag känner äter dem, förutom mamma då. Casper är såklart också ett fan utav dem men sedan får man komma ihåg att han är en person som äter det mesta.
Så nu när det inte blev något firande av årsdagen så kanske ni tror att jag passade på att äta dessa goda bågar på dess dag istället? Men så blev det vilket egentligen bara berodde på att jag var för osugen för att pallra mig iväg till affären för att köpa.
Sedan finns det en sak som jag nu, vid 26 års ålder, har börjat att störa mig på och det är att bli sådär gulklibbig om fingrarna! Antingen så har de blivit klibbigare med åren eller så har jag aldrig sett det som ett problem förut. Nu funderar jag starkt på att ta till mig av diverse Life Hacks, äta med pinnar, sked eller ha på mig plasthandskar. Gaffel kanske också kan vara ett alternativ?
Hur som så undviker jag ibland att köpa ostbågar av just den anledningen och äta egentligen bara när suget blir för stort, vilket är mer sällan nu än när jag var gravid med Casper.
4 mars: Bananens dag
Igår var det bananens dag, vilket jag inte hade möjlighet att skriva om då eftersom jag varit hos min mamma i helgen men mer om det i ett annat inlägg.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om bananer. Det är inte så att jag tycker att det är äckligt men det är inte heller alltid som jag gillar att äta dem. Sedan har jag svårt att förstå mig på de som gillar när bananerna börjar bli bruna eller nästan övermogna. Själv tycker jag bara att de blir slemmiga och det gör mig lite äcklad.
Satt i alla fall och tänkte på vad det finns man kan göra med dem egentligen, förutom att äta dem som de är, och började sedan tänka på hur mycket annat det finns med banansmak (som inte nödvändigtvis behöver innehålla banan mer än att det smakar som det). Tänkte därför att jag ska göra en + & - lista över saker med banan/som smakar banan som jag gillar/hatar.
+ (gillar)
Halvt omogna/nyss mogna utan att ha blivit slemmiga bananer att äta som de är
De här gula banangodisarna med hård utsida
Den där bananglassen med choklad utanpå som fanns när jag var liten, Banana Joe eller nått sånt
Skivad banan i glass och såklart med chokladsås till
Banankaka
Bananyoghurt
Friterad banan med vaniljglass och sirap
- (ogillar)
Bananlacket man alltid fick hos tandläkaren när man var liten
Godisar som smakar en blandning mellan extremt övermogen banan och konstgjorda ämnen
Övermogna bananer som blivit "slemmiga" och jättemjuka (tror ni förstått det nu)
Torkad banan
+ & - (beroende på tillfälle och humör)
De där banangodisarna som är lite skumaktiga med choklad utanpå. Funkar ibland men andra gånger inte
2 mars: Världsböndagen för fred
Även det här är en dag som infaller på lite olika datum varje år eftersom den alltid sker den första fredagen i mars.
Den här dagen är en kristen dag där ca 170 länder ber för fred. Bönen utförs sedan på 1000 olika språk världen runt.
Sverige har varit med och firat den här dagen sedan 1933.
Tänk om man har sådan tur att man får uppleva världsfred men inte för att låta som den största pessimisten som gått i ett par skor nu men tror faktiskt att det aldrig kommer att ske. Krig har funnits sedan urminnes tider och jag tror aldrig att alla vi människor kommer att kunna acceptera andra precis som de är.
För vad har vi egentligen att kriga om och vad har det krigats om?
Jo vi har utrotat människor för att de enligt oss har fel religion, fel hudfärg, fel utseende, fel läggning eller på andra sätt inte stämmer in i den värld som vi anser är perfekt. Men är inte en perfekt värld där alla kan få vara sig själva? Och stöter vi på en människa som inte är som oss/tänker som oss ska det då vara så svårt att acceptera denna människa för vad den är och gå vidare med sitt?
Det låter så enkelt och givetvis hade krigen inte slutat bara för att vi människor lärt oss acceptera varandra, eller? Tänker att de i vissa länder krigar om landet också, eller krigar mot styret.
Sen måste jag ändå avsluta med att säga emot mig själv. Visst ska ALLA få ha rätt till att vara sig själva och ha sina åsikter men sedan finns det personer som är för barnmisshandel, våldtäkt, misshandel och kvinnoförtryck, sådana som vill ligga med djur eller barn. Listan kan göras lång. Detta är fel enligt mig men om precis ALLA ska få vara som de själva vill, som jag själv sitter och skriver, innebär det då också att de har rätt till att göra det här trots att jag (och många med mig) är emot det? För vissa av de här sakerna är lagliga i andra länder.
Min tanke var att skriva lite kort om världsfred men som vanligt så spinner jag snabbt vidare på ämnet. Kanske kan fördjupa mig lite mer i det här någon gång, någon annan dag när det finns mer tid till det.
1 mars: Fössta tossdan i mass & Krama en bibliotekarie-dagen
Fössta tossdan i mass
Japp, dagen heter verkligen så! Detta är visst en småländsk högtidsdag som firas med marsipantårta, eller massipantååta.
Japp, dagen heter verkligen så! Detta är visst en småländsk högtidsdag som firas med marsipantårta, eller massipantååta.
Såg ett kort klipp på Facebook om det här imorse och hade säkert inte lagt märke till det om det inte vore för att jag igår skrev upp alla temadagar som jag ska försöka hinna skriva om den här månaden på min lista som jag har.
Som namnet lyder så är den här dagen alltid den första torsdagen i mars, så det behöver inte alltid vara den första utan i år så blev det bara så. Och den räknas som smålänningarnas nationaldag.
Dagen kom till genom en Facebook-grupp som startades av två syskon. Gruppen fick snabbt fler och fler medlemmar men det var inte förrän bara ett par år sedan som dagen slog igenom ordentligt.
Dagens fika?
Krama en bibliotekarie-dagen
Måste erkänna att det tyvärr inte blev någon kram till någon utav ortens bibliotekarier. Idag har det varit fullt upp så är osäker på om en tripp till biblioteket ens varit möjlig. Sedan tror jag att jag aldrig ens hade vågat genomföra en sådan sak bara sådär.
Men får hoppas att någon annan hade lite mer mod än mig och for dit och gav bibliotekarierna varsin kram för det tycker jag att de förtjänar.
Att jobba som bibliotekarie hade inte varit helt fel, bara för att byta spår lite grand. Men för mig är det verkligen ett av drömjobben som inte innebär att få skriva. Att få hålla på med böcker hela dagarna och sedan sortera dem i bokstavsordning! Har försökt det med mina egna böcker (läs små bebisar) ett antal gånger men blir aldrig nöjd eftersom det alltis sett så konstigt ut med storlekarna i min bokhylla, dessutom så har jag knappt haft plats att göra så då jag fått ha fyra rader med böcker på samma hylla för att få in alla.
Har faktiskt sökt ett jobb på ett bibliotek en gång, tror jag har nämnt det för inte så länge sedan. Fick aldrig jobbet men tog i alla fall chansen och sökte även om det låg 3 mil bort.
Källor:
28 februari: Internationella musarmsdagen & Myggholkens dag
Internationella musarmsdagen
Den här dagen finns för att uppmärksamma de problem som uppstår i takt med att fler och fler personer jobbar med datorer.
När du gör det så har du nästan konstant handen/handleden i en onaturlig ställning vilket sedan kan ge smärta från ledband, muskler, nerver eller senor som kan hålla i sig i månader efter att det har uppstått. Det är inte något som är farligt och man behöver inte heller byta jobb om sådana problem uppstår.
Det finns såklart olika hjälpmedel, både efter att du fått det men också förebyggande. Ett tips (av flera olika) är att släppa datamusen och lägga handen på bordet om du inte använder den. För det är lätt att handen gärna vilar kvar där även om man bara sitter och läser och inte behöver ha den där.
Myggholkens dag
Det här tyckte jag var lite intressant. Har sett sådana här minifågelholkar som är till för mygg men de känns som skämtgrejer. Enligt myggfälla.se (vet ej hur pålitlig den sidan är) så finns holkarna till för att göra så att myggen trivs bättre och minska deras lust till att suga blod, även om de aldrig kommer att sluta helt så ska de kunna bli lite mer fredliga om det sitter en sådan holk i trädgården.
Det låter alldeles för bra för att vara sant om man frågar mig, så jag personligen kommer nog inte att inhandla några myggholkar i framtiden.
Men sedan så är mygg fruktansvärt jobbiga även när de inte suger blod. Det där surret kan göra vem som helst galen. Minns en vår när vi spenderade helgen i stugan. Vi var duktiga och satte för dörröppningen till sovrummet (vi har ingen dörr nämligen) med myggnät och på morgonen när vi vaknade så kryllade det där nätet av surrande mygg.
När vi sedan gick upp så bestämde vi oss för att skynda oss med städningen, ingen av oss hade sovit speciellt bra med ett par myggor som lyckats smita in i sovrummet samt alla de andra som surrade utanför rummet.
Det låter kanske överdrivet men den gången var nog den värsta någonsin. Myggen var som galna! Våran stuga är inte stor men under den timmen som jag höll på städa lyckades jag få ihjäl 50-60 stycken och det fanns mer därtill (låter som värsta djurmördaren).
Blev så galen av surrandet att jag började tro att jag höll på nå någon bristningsgräns och bli tokig på riktigt. Var så trött, irriterad och less på surret att jag nästan började grina och skrek på de förbannade myggen att lämna mig ifred. Slutade med att jag fick ta på mig öronproppar för att ens kunna vara därinne!
Fast det här var ändå inte värsta gången. För massor av år sedan så var jag, mamma, Daniel och mammas dåvarande sambo uppe i Jokkmokk. En kväll bestämde vi oss för att åka till Kvikkjokk (såg min första och enda björn i det vilda den kvällen, på långt håll men såg en). Vet inte om det var när vi skulle dit eller om det var när vi skulle hem men fick ett telefonsamtal av pappa. Minns inte om det berodde på dålig mottagning eller om det var för att de andra i bilen stördes av att jag pratade men fick gå ut och prata. Kan lova att det kryllade av mygg utanför, det var som ett svart moln som var runt mitt huvud där jag stod! Det var hemskt!
Nästan lite som det där Kalle Anka-avsnittet (eller var det Musse Pigg?) när de campar och myggen kommer och attackerar och de stänger in dem i ett par byxor. Måste se om jag hittar någon bild på det.
Så åter till ämnet, myggholk. Det hade verkligen varit toppen om det här fungerade och minskade myggbetten en aning. Om inte annat finns det andra sorters myggfällor att köpa.
Myggljusen/myggspiralerna har aldrig fungerat för oss. Speciellt inte när myggorna samlas kring dem istället för att hålla sig borta...
24 februari: Sverigefinnarnas dag
Idag så var vi, jag och Casper, och fikade tillsammans med pappa och hans särbo Lea. När vi kom till fiket så träffade Lea på en kvinna som hon känner och de pratade om vilka anledningar det fanns till att fika, eller nått sånt, varpå Lea nämner att det är ju ändå sverigefinnarnas dag idag.
Lea kommer ursprungligen från Finland så det var ju tur att jag föreslog en fika just den här dagen då.
Den här dagen har firats sedan 2011 och varit med i almanackan sedan 2013, så den har inte funnits jättelänge.
Med sverigefinnar menar man den minoritetsgrupp som finns i Sverige idag som ursprungligen bestod av personer som kom till Sverige medan Finland tillhörde vårat land, om jag uppfattat det rätt.
De har ett eget språk, sverigefinska, och en egen flagga.
Det finns mycket att läsa och lära om det här på Wikipedia men själv har jag bara skrapat lite på ytan för att uppmärksamma den här dagen.
Har för mig att vi, i alla fall på farfars sida, har finsk släkt långt tillbaka. Det är ju inte helt omöjligt med tanke på att länderna sitter ihop och att vi bor så långt upp. Många som bor ännu längre norrut än vad vi gör har säkert ett större släktskap i Finland (behöver naturligtvis inte vara så utan jag bara spekulerar).
Något som jag är sugen på att göra är ett DNA-test som visar etniskt ursprung. Pratade med Robert om det för bara någon vecka sedan. Hur pålitliga de där tester är vet jag inte men det skulle vara en rolig grej.
Vet att jag har släktingar som bor i Kanada och pappa har till och med blivit ditbjuden nu i höst, synd bara att det ska vara så dyrt att ta sig iväg. Så får se om han åker eller inte.
Källor:
18 februari: Fotens dag
Hur många tar egentligen hand om sina fötter? Kan tippa på att det är alldeles för få. Jag hör i alla fall till skaran som inte gör det, men som verkligen borde.
Har sedan 10 år tillbaka, och skäms faktiskt för att skriva det här, haft en förhårdnad eller liknande under foten som jag inte har kollat upp. Kommer troligtvis inte att göra det heller trots att det, som nu, gör ont ibland. Vet inte heller vad det är för något och hittar inte så mycket när jag googlar heller.
Men det är något med att kolla fötterna som jag tycker är skämmigt, kanske för att jag själv hatar fötter så mycket. Och inte bara mina egna utan ALLAs fötter. Det finns bara ett undantag och det är Caspers med de där söta små tårna han har.
Kanske är det dags att bli vuxen nu och börja ta tag i lite fotvård, de ska ju ändå finnas med där hela livet och dra runt på mig.
Minns en gång som mamma gjorde någon specialblandning med olja till mina fötter. Oljan hälldes sedan i plastpåsar som skulle sättas på fötterna och utanpå skulle det vara ett par vanliga sockar.
Det var lite obehagligt att sova med de där på fötterna. Jag är en person som inte kan sova med sockar eftersom det känns som att det blir blodstopp nästan direkt. Mössa, jacka, eller ja till och med handskar går bra men just sockar går bara inte.
En annan gång jag skulle ta hand om mina fötterna var för några år sedan. Precis innan jag skulle gå och lägga mig satte jag mig där på sängkanten och smörjde in fötterna och efter det lade vi oss och kollade på en film. När filmen sedan var slut var jag tvungen att hämta en sak och istället för att gå som vanligt for jag runt som Bambi på hal is.
Att smörja fötterna och skippa sockar är inget att rekommendera, speciellt inte om du är en sådan som jag där diverse krämer & salvor aldrig åker in i huden. Ska jag vara ärlig så tror jag inte att jag någonsin smörjt in mig med något som gjort nytta, i alla fall inte mycket nytta, utan det mesta har nog kletats bort på saker i min närhet.
Sedan när jag är inne på fötter så upptäckte jag en konstig sak på Caspers idag. Det är något där som jag tror är ett hårstrå. Det ligger en bit in under hudet så inget som sticker fram och går inte rakt in i foten utan ligger som ett U under huden. Ska se om jag lyckas fota det imorgon men han är så kittlig den mannen under fötterna, om inte så kanske jag kan rådfråga BVC om jag ska dit nu i veckan.
15 februari: Internationella barncancerdagen & Geléhallonets dag
Internationella barncancerdagen
Då går jag från att skriva om hjärtsjuka barn till cancersjuka barn, ännu ett tragiskt men ack så viktigt ämne att ta upp.
Berättade lite kort igår om min praktik på sjukhuset där jag var på en barnavdelning med just hjärt- och cancersjuka barn. Det var långt ifrån en lätt uppgift att vara där. Jag hade lite problem i privatlivet, jag missade en del från början eftersom jag var extremt sjuk och är man förkyld rekommenderas man knappast att vara runt personer med svagt immunförsvar. Min handledare var inte världens bästa och det var svårt att bedömma mig eftersom jag inte fick göra något och gensvaret från min handledare gjorde att jag fick svårare att ta för mig själv och se vad som skulle göras. Hon gjorde mig mindre och mindre peppad till det för varje dag som gick.
Men sedan kan man också tänka som så att jag faktiskt bara var 20 år gammal, jag var väldigt osäker som person och jag hamnade på en avdelning som påverkar en på ett plan som man kanske inte är beredd på i den åldern. Hade jag spolat tillbaka hade jag bett om att få byta till en mer allmän avdelning för barn istället.
En sak som förundrade mig då var barnens kämparglädje. Hade jag inte redan i förväg vetat hur sjuka de var skulle jag aldrig ha trott det själv. Dessa barn var en 100, nä 1000, gånger större inspiration än de personer som skulle vägleda mig genom min praktik.
Sedan fanns det en person som gav mig ett annat synsätt på livet. Det var en person som var runt 16-17 år, inte alls många år yngre än mig själv, som nu bara väntade på döden. Hon hade vak både dag och natt de dagarna hon var på sjukhuset och jag var en av dem som redan min första vecka fick sitta där och titta på medan hon sov.
Det var så sjukt och jag önskar att personalen hade pratat med mig efteråt och frågat vilka tankar och känslor som väcktes hos mig efter det. För det var jobbigt att se.
Vad gav den här praktiken mig i slutändan? Ja den gav mig varken utbildning eller jobb, eftersom det var det icke godkända betyget på den här praktiken som gjorde att jag inte klarade hela utbildningen.
Istället gav den mig något annat nämligen en större glädje till livet samt tankar om att jag inte borde ta livet för givet. Att alltid försöka må så bra som möjligt, leva livet här och nu, göra det jag vill göra och inte det folk vill att jag ska göra för att den dagen det är min tur att lämna det slippa känna ånger över saker som jag inte hann med.
Det är också tack vare den här praktiken som jag bestämde mig för att bli blodgivare. Ett par av barnen fick väldigt mycket blod och de behövde det för att kunna fortsätta kämpa, fortsätta att leva sina liv. Jag kände då direkt att jag ville vara med och bidra, även om det aldrig är en garanti att just mitt blod går till sjuka barn.
Pengarna som kommer in från blodgivningen är inte mycket, men jag gör det inte för summan. Den skänker jag dessutom bort varje gång till Barncancerfonden.
Så uppmanar igen er människor därute till att skänka pengar, om ni kan. Om inte så bli blodgivare. Det behövs verkligen fler och jag försöker så ofta jag får chansen att uppmana folk i min omgivning till att bli det.
Min lillebror hade funderingar på att bli det, eller så sa han så bara för att få tyst på mig och mitt tjat. Men tror inte att han var lika peppad på tanken när jag sedan flyttade. Han var med mig några gånger in till Umeå när jag gav blod.
Här har jag bara hunnit ge en gång, var sjuk sist blodbussen var hit, så nästa gång blir väl om ett par månader.
Geléhallonets dag
Nu till något helt annat för att lätta upp stämningen lite efter det jobbiga ovan. Geléhallonets dag.
Jag är en person som ibland gillar geléhallon och ibland går de bara inte ner. Jag vet inte varför det är så. Men det är väl samma sak som att du ibland är sugen på någon specifik maträtt och andra gånger inte.
En rolig historia med just geléhallon är min 15-års dag då jag i födelsedagspresent av min syster och hennes dåvarande kille fick en currysåsförpackning. I den låg inte currysås utan kondomer och geléhallon, eller änglanuppar som han kallade dem för.
För er som undrar så tog geléhallonen slut först...
Har faktiskt sett en del recept på LCHF-geléhallon och annat godis som skulle vara kul att testa och göra till påsk nu när Robert inte bör äta vanligt godis.
Måste medge att jag aldrig har gjort godis tidigare, mer än knäck och ischoklad, så skulle vara roligt att testa även av den anledningen.
Så får se vad som sker närmare påsk.
14 februari: Alla hjärtans dag, Alla hjärtebarns dag och Birras födelsedag!
Alla hjärtans dag
Av många ses alla hjärtans dag som ett kommersiellt jippo som endast företagen tjänar pengar på. Men så är det väl iofs med påsk, midsommar, jul, halloween m.m. förutom att flera av de nämnda var en högtid redan innan det bara började handla om att spendera en massa pengar.
För mig som älskar allt som har med kärlek att göra så är alla hjärtans dag något speciellt, även om jag kanske inte har haft någon riktigt romantisk alla hjärtans dag.
För mig handlar det inte om att köpa massa saker, även om jag som så många andra uppskattar det, utan mer att visa omtanke till sina nära och kära.
Det behöver inte ens vara en partner, även om det är par som det är störst fokus på dagar som denna.
Så hur har min alla hjärtans dag varit?
Det började med att Casper fick för sig att vakna kring 06.00, själv somnade jag 00.30 och var inte alls sugen på att kliva upp.
Försökte få han att somna om i våran säng, han var som vanligt supertrött och ögonlocken åkte igen på honom vid ett flertal tillfällen och precis när han höll på somna så gjorde han saker för att hålla sig vaken. Kanske att han somnade till kortare stunder, jag vet att jag gjorde det sisdår 30 gånger tills klockan blev 08.00 och jag var less.
Så under hela förmiddagen gjorde jag allt för att hålla mig vaken, är verkligen ingen morgonmänniska och lär nog aldrig att bli en heller...
Vi for sedan på affären en sväng jag, Robert och Casper.
Casper lade sig sedan och sov lunch när vi kom hem medan jag passade på att hämta upp all ren tvätt och laga lunch till mig och Robert.
Kände mig även riktigt husmoderlig och passade på att rengöra ett silverfat vi har via ett tips från någon sida jag hittat. Funkade förvåntsvärt bra! Kan visa resultat imorgon, om jag kommer ihåg det.
När Robert sedan skulle iväg och jobba vaknade Casper så vi tog oss en sväng med bobben för att handla lite inför middagen på fredag och så gick vi en sväng till pappa och hälsade på.
Casper höll på med allt han kunde hitta, tills jag sa att vi snart skulle gå hem och att han skulle få åka bob. Då blev det full fart ut i hallen. Mamma, acka acka (jacka). Ko, Ko! (sko). Casper fick helt plötsligt bråttom ut till bobben, pappa fick inte ens bära honom ner eftersom han då trodde att han skulle stanna.
Väl hemma tog vi tag i all tvätt jag burit upp tidigare på dagen. Tänkte att visst är det en del men går nog på 20 minuter att vika, nä snarare 60 minuter...
Vi gick sedan ner för att fika lite, möttes av Robert som kom hem en sväng för att lämna en chokladros, jordgubbar och grädde till mig. Samt ett kort då, visserligen till brudpar men man får ta det som finns när utbudet är litet på orten. Omtanken fanns där i alla fall.
Själv satt jag i 3-4 timmar igår med Roberts present där jag klippte ut över 50 pappershjärtan och på 50 av dem skrev jag en sak som jag älskar med Robert. Satte sedan alla på en nyckelring.
Har kanske inte möjligheten att köpa något men det går bra att visa sin kärlek på andra sätt.
Så ikväll blev det att äta jordgubbar med grädde, tråkigt nog utan min älskade sambo här. Casper fick även lite jordgubbsbitar i kvällsgröten så får se om han ens kommer vilja äta den imorgon utan jordgubbar. Har sparat tre stycken utifall att.
Tulpanerna pappas särbo Lea kom med igår som tidig alla hjärtans dag gåva till oss
Alla hjärtebarns dag
Om det är något jag tycker är riktigt läskigt så är det hjärtfel. Kanske för att jag själv lider utav sådan ångest där jag ofta inbillar mig att jag på ett eller annat sätt får fel på hjärtat, eller sudden heart attack som jag och Daniel brukar kalla det.
Eller så beror det på min mammas tidigare hjärtinfarkt.
Jag minns så väl när jag hade praktik på sjukhuset och var på avdelningen med cancer- och hjärtsjuka barn. En eftermiddag kom det in en kille med hjärtfel och som skulle övervakas dygnet runt via monitor. Han hade ett eget larm som lät överallt när det satte igång och när det började var det bara att springa.
Hans liv kändes så bräckligt, som att det kunde ta slut när som helst. Men det skulle man aldrig märkt på honom om man inte kände till det sedan innan. Han hade en enorm personlighet, om än lite kaxig, och var otroligt smart trots sin unga ålder.
Det tråkiga var bara att han och hans mamma bråkade så, så mycket. I dagsläget förstår jag att det måste ha varit extremt jobbigt för henne och speciellt när han var en sådan person som inte ville att någon skulle bestämma över honom (varför skriver jag var, vem säger att han inte lever idag?).
Så till er som inte vill lägga pengar på det kommersiella jippot, lägg då istället era pengar på att hjälpa hjärtforskningen. Jag hade gjort det själv om jag haft ekonomin till det.
Bifogar en länk nedan.
Birra 27 år!
Sist men inte minst så måste jag även berätta att en av mina bästa vänner blir 27 år idag! I ca 14 år har vi varit vänner nu och det är så sjukt att vi är så nära 30! Vi som nyss gick i 7an och tuggade tuggummin.
Hon var här tidigare i veckan och trots att vi kanske inte gjorde så mycket så var det lika roligt ändå. För även om vi kanske inte har setts på jättelänge så känns det efter 5 minuter som att vi inte gör annat än träffas, umgås och pratar.
Grattis än en gång!
Källor:
Hjärtebarnsfonden - skänk en krona eller två!
13 februari: Fettisdagen, internationella pannkaksdagen & tandborstbytardagen
Fettisdagen
En av de bästa dagarna på året, om man frågar mig. Semlor är något av det bästa jag vet även om jag kanske har förätit mig i veckan på semmeltårtan som Robert köpte hem i lördags. Eller vem försöker jag lura? Skulle lätt kunna trycka en vanlig semla just nu, är tårtan jag är lite småless på. Förstår inte vitsen med att ha stora bitar mandel i? Och inte tog den slut igår heller, en liten bit kvar.
Fettisdagen är väl ursprungligen en kristlig högtid som har med fastan att göra? Som ni hör är jag inte så insatt. Det enda jag vet är att jag gillar att äta semlor.
Ordet semla har jag i alla fall lärt mig att det kommer från ordet simila och det betyder vetemjöl.
De flesta vet nog hur en vanlig semla ser ut med bulle, mandelmassa och grädde (och såklart det florsockerpudrade locket). I andra länder kan den serveras med sylt istället för mandelmassa och även vaniljkräm.
Men är inte bara i andra länder de kan se annorlunda ut, de senaste åren verkar det ha blivit en ny tradition att komma på den konstigaste semlan och i år verkar det vara nachosemlan.
Något som jag vill testa är en semmelwrap, har inte gjort det än, har inte fått chansen till det. Det vi däremot har testat, vilket vi gjorde förra året, var hallonsemla. Vilken besvikelse det var...
När det kommer till att äta semlan sedan så tror jag att det finns lika många sätt som det i USA finns att äta Oreo. Själv börjar jag med locket och efter det äter jag den bara som vanligt.
Robert han kan bara äta semla om han får ha den på ett fat och äta med sked.
Mamma vill helst ha sin semla i varm mjölk, såkallad hetvägg.
Internationella pannkaksdagen
Jag skriver alltid ner de här dagarna på ett dokument på min dator i början på varje månad, bara för att jag inte orkar skriva ner alla i ett svep.
Min tanke om den här dagen var att få två goda saker i magen, semla och pannkaka. Däremot hade pannkakorna varit tvugna att vara LCHF eftersom vi försöker att äta det så mycket som möjligt, även om vi inte är super-duper-strikta. Är egentligen bara Robert som ska äta LCHF men jag har inget emot det. Och Casper äter liks sin egen mat eller då våra grytor med med annat tillbehör såsom ris eller pasta.
Men kan i alla fall säga att det inte blev några pannkakor igår. Jag hade för det första glömt bort det och för det andra hade jag varit alldeles för lat för att steka pannkakor till bara mig och Casper (Robert jobbade kväll). Det fick bli några skedar barnmat + makaroner med dipp till Casper ( inte alls bra middag,han har blivit så tjurig på barnmaten de senaste dagarna så fick ta en nödlösning) medan jag själv åt nudlar. (inte heller LCHF men som sagt är inte jag som ska äta det utan Robert).
Så får ta det med pannkakorna någon annan dag framöver. Måste hitta ett lite bättre LCHF-recept än det jag testade sist. Vet inte om jag gjorde fel eller om de verkligen ska vara så torra som de var.
Tandborstbytardagen
Så efter att ha tryckt i sig allt det här goda är det dags att byta tandborste. Jag är en sådan person som i princip aldrig byter min, skäms nästan för att säga det. Var duktig och köpte en ny i höstas eftersom jag hittade min favorittandborste, och så råkar jag köpa en som var för hård...
Den fick bli resetandborste medan den gamla fick stå kvar i tandborstmuggen.
När vi ändå är inne på att byta tandborste stod jag faktiskt så sent som idag och funderade på om jag inte skulle byta ut Caspers spretiga (blir så när man tuggar på dem) till en av de nya han fick i julklapp. Problemet med dem är att de inte har den där långa halsen som de rekommenderar för småbarn, det är ändå föräldern som ska kunna borsta barnets tänder (intresseklubben antecknar...).
7 februari: Tankens dag
Vet att jag lovade mig själv att blicka framåt och inte gå tillbaka till dagar som redan har varit men kände lite för att skriva om tankens dag i alla fall eftersom jag, genom KBTn, har/har haft otroligt stort fokus på tankar.
För bara ett par veckor sedan så dök det upp lite tankeövningar på KBTn, den första handlade om att under 5 minuter stänga av sina tankar, kan meddela att det inte går. För även om du försöker tänka att allt omkring dig bara är svart och försöker fokusera till fullo på det så tänker du ändå.
Andra övningen handlade om att INTE tänka på älgar. Det låter kanske enkelt men måste säga att det är svårare än man kan tro. Du får inte tänka på ordet älg, inte se bilder på älgar och inte heller tänka att du inte får tänka på älgar.
Våra tankar behövs för att vi ska kunna överleva men samtidigt kan de ställa till det för oss. Ibland kommer det tankar som du inte alls vill ha och som sedan följs av impulser från hjärnan.
Det kan tillexempel vara att du ska gå och handla, du måste handla för att du har slut på diverse saker. Plötsligt dyker en tanke upp som stoppar dig från att gå. Det kanske kan vara så enkelt att du inte orkar säga hej till personen i kassan och då väljer du istället att lyssna på impulsen att stanna hemma.
Hjärnan vill verkligen inte utsättas oss för något som vi tycker är jobbigt, även om sakerna i sig inte behöver vara jobbiga alls.
Det är alltså svårt att styra över vilka tankar som kommer att dyka upp men det finns knep för att få bukt med de obehagliga tankarna när de kommer.
Ett sätt kan vara att avsätta en tid varje dag till att ta tag i dem här tankarna, lite oros/grubbeltid. Då får man oroa sig hur mycket som helst under kanske 15 minuter. När tiden är slut så får det inte oroas något mer förrän nästa dag samma tid. Alla tankar som kommer upp däremellan sparas till den här tiden.
Det här fungerar inte för mig. Jag har inte sådana rutiner att jag redan i förväg kan säga en tid som passar varje dag.
Men som tur är så finns det fler sätt.
En annan sak är att ifrågasätta tankarna. Om du helt plötsligt börjar tänka att en släkting eller vän snart kommer att dö, trots att personen är fullt frisk och inte alls utsatt för någon fara, så kan du helt enkelt ifrågasätta dina tankar.
Kanske tänker du så för att personen sa att den hade lite ont i armen idag, och kanske såg du direkt efter det ett program där de tog upp symtomen för hjärtinfarkt. Hjärnan slår nu ihop dessa två och skapar denna orostanke.
Men tankar är inte bara negativa och okontrollerbara, även om det kanske låter så på mig. Att kunna tänka, fantisera och drömma är ju trots allt något utav det bästa som finns
Källor:
6 februari: Internationella dagen för nolltolerans mot kvinnlig könsstympning & Semikolonets dag
Internationella dagen för nolltolerans mot kvinnlig könsstympning
Om det är något som jag hoppas ska försvinna i framtiden så är det kvinnlig könsstympning. Det gör mig så illamående bara av vetskapen att sådant förekommer idag, det och mycket annat känns som ett stenåldersbeteende.
Jag är inte alls påläst i ämnet, lite har jag hört om det genom åren men det är inte mycket.
Sitter nu och läser lite på Unicefs hemsida och blir bara mer och mer förbannad över faktan jag får. Att kvinnor ska behöva genomlida detta, oftast utan bedövning och med hjälp av verktyg som inte ens borde vara i närheten av de regionerna!
Det finns olika sorters könsstympning, alla hemska, och vilka det är tänker jag inte ens ta upp här eftersom jag anser dem vara för groteska. Men för er som vill läsa mer om det så länkar jag Unicefs hemsida längre ner.
Min fråga är bara varför? Och kan inte se att det finns något riktigt svar på det heller.
Det anses i de flesta länder vara en tradiotion och ska göra flickor till kvinnor, hon blir mer ren och mer mottaglig för äktenskap. Dessutom ska det göra henne mindre benägen till att vara otrogen mot sin man eftersom hon lider av smärta och minskad lust.
Det anses i de flesta länder vara en tradiotion och ska göra flickor till kvinnor, hon blir mer ren och mer mottaglig för äktenskap. Dessutom ska det göra henne mindre benägen till att vara otrogen mot sin man eftersom hon lider av smärta och minskad lust.
Vid själva stympningen riskerar kvinnan både att få infektioner och att dö. Efteråt får kvinnan lida genom hela livet av det här. Infertilitet, smärta (fysisk och psykisk), blödningar, infektioner och riskfyllda förlossningar (med risk för död av både mamma och barn) är några av dem.
Kvinnlig könsstympning måste försvinna nu! Och jag hoppas att det kommer uppmärksammas mer och mer framöver. Ju fler som pratar om det desto större är chansen att det görs något åt det.
Semikolonets dag
Det känns nästan lite dumt att gå från ett sådant otäckt ämne till något så konstigt som semikolon. Men de delar dag och jag vill gärna avsluta inlägget med något mindre otäckt och bisart.
Min första tanke när jag skrev upp semikolonets dag på min lilla lista som jag har till dessa inlägg var att detta måste vara ett av många tecken som jag aldrig använder! Jag är säkert inte ensam om det.
Läste lite på Wikipedia men måste säga att det inte var någon bra idé denna tid på kvällen, med andra ord så var det inte mycket som fastnade.
Det jag kan säga däremot är att det semikolon vi har idag uppfanns år 1494 av en man som hette Aldus Manutius som var en italiensk boktryckare.
Vill ni läsa mer om semikolon så länkar jag som vanligt längst ner till Wikipedias hemsida.
Källor:
5 februari: Nutelladagen & Runebergsdagen
Nutelladagen
Är det bara jag eller är nutella sjukt överhypat? Varenda efterrätt/bakverk tycks ha en nutellaversion, det finns ju till och med nutellasemlor!
Jag säger inte att jag tycker att nutella är äckligt men kan inte heller säga att det är det bästa jag har ätit heller, skulle aldrig falla mig in att sitta med en sked och äta direkt ur burken (ja, jag har testat men aldrig mer).
Har också testat att ha det på rostat bröd och det funkar men det är som det där chokladsmöret mamma köpte till oss när vi var mindre, det är gott ett tag, eller någon gång då och då. Skulle aldrig kunna äta det jämt. Sen så mår jag illa av att äta för söta grejer, som kladdkaka tillexempel. En bit går knappt ner för det blir för mycket! Trots det så verkar det bara vara bakverk innehållandes choklad som får mig at känna så, att äta choklad som det är har aldrig varit några bekymmer för mig.
Men trots min negativa ton mot nutella så har jag hittat en sort med nutella som jag skulle vilja testa. Nämligen dessa:
De påminner lite om Kinder Bueno som jag alldeles nyligen börjat gilla, förut var jag inte alls förtjust i dem!
Kanske smakar dessa lite likt eftersom de båda innehåller samma nöt bortsett då från att krämen på Bueno ser mycket ljusare ut på bild.
Runebergsdagen
Okej, nu kommer vi till ytterligare en dag som jag aldrig har hört talas om tidigare, nämligen Runebergsdagen. Fick därför sätta mig ner och googla i vanlig ordning och det här var informationen jag fann:
Runebergsdagen är en dag som firas i Finland till minne av Johan Ludvig Runeberg. Han var författare och poet och ses i Finland som nationalskald. Men trots det så skrev han på svenska, vilket sedan översattes till finska och flera andra språk.
På den här dagen äts det även en bakelse som kallas för Runebergstårta. En tårta som det sas att han åt dagligen och som "uppfunnits" av hans fru. Men det finns det olika versioner om.
4 februari: Världscancerdagen & Vargens dag
Världscancerdagen
Tidigare i veckan har jag spenderat tid med att måla i det andra rummet som vi håller på att fixa och samtidigt som jag gjorde det så lyssnade jag på pod. Även den här gången blev det Therese & Zätas pod och i det här avsnittet tog de upp konspirationsteorier.
En av de teorier som de tog upp handlade om just cancer. Jag tror inte att det är någon därute som känner att cancer är något positivt. Men den här teorin handlade egentligen om att vi inte skulle "överleva" om inte cancer fanns.
I korta drag så menar de som tror på det här att det finns ett botemedel men att om det skulle lanseras så skulle läkemedelsföretagen förlora ofantligt mycket pengar på förlorad inkomst från alla cancerläkemedel som säljs, så mycket att de skulle gå i konkurs vilket skulle leda till att andra läkemedel inte heller skulle kunna produceras.
Om man tror på det här eller inte är upp till var och en. Själv tycker jag bara att det låter sjukt skrämmande oavsett om jag tror på det eller ej.
Cancer är nog den sjukdom som jag är mest rädd för att få. Det som är mest skrämmande är att det känns som en sjukdom som bara slår till när du minst anar det och det är oftast inte förrän i efterhand som du kan gå tillbaka och se alla tecken, som då blir hur tydliga som helst.
Däremot glädjer det mig att forskningen har gått framåt och jag hoppas att det fortsätter så. Det gör vi nog alla.
Har själv haft en kompis som gått bort till sviterna av blodcancer/leukemi samt att min mosters man fick spendera sin sista tid i livet med cancer i hela kroppen. Det var inte heller längesedan som två av mina brorsdöttrars mamma fick genomlida cellgifter men hon mår idag bra och måste säga att hon var en kämpe redan från dag ett. Undra hur jag själv hade reagerat på en sådan sak.
Vargens dag
Om vi går till ett lite roligare ämne, eller det beror kanske på vem man frågar, vargens dag.
Vargen är ett djur som både skrämmer och fascinerar mig. De är som hundar men ändå inte och det är väl egentligen det som gör mig så förundrad.
Men vargen är långt ifrån omtyckt av alla i dagens samhälle, för kanske är det inte bara jag som fått höra en och annan hetsig diskussion angående vargar. Speciellt hetsigt kan det bli mellan mig och Robert då jag är en sådan som tycker att vi människor inte ska leka Gud och försöka utrota en ras bara för att vi känner att vi kan medan han är för att skjuta alla vargar eftersom de ger sig på så många andra djur, och även oss människor om de skulle få chansen (Roberts egna ord). Och visst är det en av de mer skrämmande faktorerna med vargar.
Men sedan kan man ju också fråga sig hur många vargar det finns i Sverige egentligen. Så vanliga tror jag inte att de är och sedan är de väl väldigt folkskygga också.
Vargar har, som de flesta djur, sina egna instinkter. Men istället för att utrota dem alla för att vi ska kunna ha det bättre och tryggare kanske vi får fortsätta att de finns här och lever på den här planeten tillsammans med oss.
3 februari: Morotkakans dag & Andningens dag
Detta går inte helt enligt plan och orkar inte skriva ikapp missade dagar så kör bara på framåt istället
Morotkakans dag
Skulle jag fråga min mamma vilket bakverk hon gillar bäst skulle hon troligtvis svara morotskaka. Minns att det även var mamma som introducerade det här bakverket för mig en gång i tiden och jag har ÄLSKAT det från första stund. Men sedan så är jag ju en person som älskar bakverk så vad ska man förvänta sig?
Nu när jag har bläddrat runt i djungeln av LCHF-recept så har jag faktiskt hittat ett recept på just morotskaka ala LCHF. Däremot så är jag osäker på om jag ska testa det eller inte eftersom jag efter mitt senaste brödbak inte är så förtjust i mandelmjöl. Kan iofs ha berott på yoghurten som var i också att brödet inte blev lyckat.
Men man vet ju aldrig hur något kommer att smaka förrän man har testat. Kanske är det inte så stor skillnad?
Andningens dag
De senaste veckorna, sedan jag börjat med internet-KBT, har det varit mycket fokus på andning och det är egentligen sjukt hur många av oss som andas "fel". Det jag menar med att andas fel är att många utav oss ytandas istället för att andas med magen, mig själv inräknad.
Att ytandas kan, om jag förstått det hela rätt, ge mer ångest till de som har problem eftersom andningen skapar en sorts stress som får hjärnan att reagera på ett helt annat sätt än den borde. Att andas med mer djupa andetag har dessutom en lugnande effekt.
Vissa av andningsövningarna som jag har gjort har till en början skapat en stress hos mig själv eftersom jag tycker att det är så sjukt obehagligt när magen spänns ut och så har vi såklart fokuset på varje andetag. Det är som kvävningskänslan jag får varje gång min lillebror säger frasen: "Tänk på att du andas" till mig.
Men allt går såklart lättare efter någon minut och får mig istället att känna mig lugn och avslappnad.
27 januari: Förintelsens minnesdag
Allt med förintelsen gör mig så förbannad och illamående. Att det ens har fått ske är för mig en gåta och jag kommer nog aldrig förstå varför, trots att jag läst om det flera gånger i skolan.
Jag minns en gång som vi fick i uppgift att se filmen the Pianist som handlar om en jude som bor i Warszava under andra världskriget. Var knappt så att jag klarade av att se filmen. Var illamående rakt igenom trots att de här bara var en film och inte alls verklighet så vet man ju att det har skett liknande saker med personerna som faktiskt upplevde det på riktigt.
Ytterligare en sak som gör mig förbannad är att det än idag finns människor som inte tror på att det här har hänt. Mycket blev visserligen förstört efteråt men det finns massor med bevis kvar, samt personer som varit där (både offer och de som utsatte människor för lidande) som berättat om hur det var. Att det ändå finns de som tvivlar gör mig bara frustrerad!
Därför är det bra att dagar som denna finns. Men inte bara för att övertyga de som inte tror på det utan även för att hedra alla de offer som fick lida och sätta livet till.
Jag hoppas att det här aldrig händer igen! Kanske är risken mindre idag då världen ser ut på ett helt annat sätt än på 40-talet men ändå så finns det mycket andra oroligheter därute.
