HemJag borde egentligen sova
Ja jag borde egentligen det, sova alltså, men det går inte.
Innan jag fick Casper så var jag en nattmänniska och hur mycket jag än, under flera års tid, försökt sova tidigt så var det sällan jag lyckades. Inte ens efter en hel dag med jobb så var det lätt att somna tidigt. Tänkte flera gånger på om inte ett nattjobb kunde vara något för mig men kom fram till att så inte var fallet.
Så blev lite halvglad nu de första veckorna sedan Casper föddes hur lätt det var att somna på kvällen, helt ovaggad. Men då blev det inte många minuters sömn åt gången istället.
Men nu den senaste veckan så har jag istället haft svårt att somna på kvällen, samt efter matning på natten/morgonen och känner att jag börjat gå tillbaka till gamla mönster, vilket känns mindre kul då Casper knappt sover på dagen om han inte får sova på mig.
Nu vet jag inte varför jag är vaken och inte kan sova. Känner mig ändå inte jättepigg men samtigt har jag ingen ro. Kanske tänker jag för mycket. Blev en del tänk på Mellis tidigare efter att ha sett ett klipp med hundarna och katter tillsammans med barn på Facebook.
Saknar henne så otroligt mycket och är inte ensam om att göra det för jag vet att Robert också gör det.
Varje gång jag är ute och ropar på henne så känner jag mig så maktlös. Jag har ingen aning vad som hänt henne, om hon lever eller ej, vart hon kan befinna sig, om hon är nära eller långt ifrån mig just i detta nu etc.etc. och det känns så otroligt jobbigt.
I 11½ år har den där varelsen förgyllt mitt liv och alltid funnits vid min sida då jag varit hemma och helt plötsligt är hon bara borta!
Och trots att jag har Casper som tar upp mycket av min tid så känns det som att något fattas. Och trots att Casper gråter och gör andra ljud på dagar, kvällar och nätter så känns det alltid så tyst, saknar verkligen det där jamet Mellis svarar med då man pratar med henne.
Inser även när jag skriver att jag låter som en Crazy Cat Lady Deluxe! Nästan sinnesjuk. Pratar med katter, som dessutom svarar, och är min bästa vän?! Ja vad kommer härnäst...?
Nä, jag saknar bara min katt. Jag saknar henne så mycket att det gör ont och jag struntar fullkomligt i vad folk tycker om det.
Jag önskar bara att hon kunde komma hem.
Kommentarer
Trackback
