Den 19e augusti klockan 03.23 föddes världens vackraste lilla varelse, våran älskade Casper! ♥ 3820 gram tung och 52 cm lång.

De här känslorna som jag känner just nu är svåra att sätta ord på. En enorm lycka och kärlek rusar runt i min kropp, ja till och med på klockan 04.00 på natten då jag blivit nyväckt av gråt och skrik.

 

Förlossningen må kanske inte varit den lättaste och kommer skriva mer om det senare. Men jag skulle göra om samma sak om och om igen om det betyder att jag får ha denna människa i mitt liv. ♥

 

 

Fick ju en energiboost igår, vilket jag skrev lite kort om, så passade på att städa och tvätta lite. Men hann inte göra särskilt mycket innan ena sidan började göra ont och fick lite problem att gå, var säkert foglossning men då jag inte haft några problem med det tidigare så är jag fortfarande lite osäker på det.

Men försökte strunta i smärtan så gott det gick och stapplade mig fram med dammsugare och skurhink vilket resluterade i att jag fick skylla mig själv då jag var klar och knappt tog mig upp från soffan. Men fick ett renare hem så är nöjd ändå.

 

Idag känns det bättre, inga höft/bäckenproblem eller något ben som låser sig och inte vill vara med. Men däremot så har jag haft klåda i händerna i princip hela natten.

Jag vet att jag skrivit om detta tidigare men när det börjar på att klia i händer och fötter så är det en helt annan klåda jämfört med om det kliar på någon annan del av kroppen. Det är en mer brännande och stickande känsla, som när man får en allergisk reaktion. Nu är jag bara lite överkänslig mot kiwi, ananas och chili så vet bara hur jag reagerar på det med pirrande och brännande känsla i ansiktet (färsk chili är faktiskt värre än så då jag även får svårt att andas och blir svullen) men antar att det är ganska likt en allergisk reaktion.

Hur som helst så har denna klåda och brännande känsla stört mig hela natten så imorse vid 05.00 var jag så otroligt less och bestämde mig för att vara vaken istället för att ligga och försöka sova, somna till i några minuter och hålla på så resten av morgonen också. Gick sedan ner och tog en tablett och lite fika för tydligen ska man ta dem i samband med måltid.

Kunde sedan somna om men fick väl ingen djupare sömn precis men betydligt bättre än den inatt så klagar inte på det.

 

Så idag låg jag i sängen till 13.00. Kände inte att jag hade någon anledning att kliva upp tidigare utan låg lugnt kvar och kollade telefonen och kelade med Findus. 

Har fortfarande bekymmer med att det bränner och kliar i händer och armar och känner mig en aning stel och svullen. Så blir att lata sig resten av dagen också och kanske ta ett bad efter middagen och se om det lindrar.

 

Känner att jag just nu har lite energi över för en gångs skull, trots lite halvtaskig sömn inatt. Tänkte lägga mig och vila tidigare men då rinde mamma så tur var väl det för annars skulle jag varit som en zombie resten av dagen.

Får se om jag inte blir det  i all fall då jag nyss tagit en tavegyl men så länge man håller sig sysselsatt så kan man inte somna.

Så vad ska jag göra av denna energi då? Jo hade tänkt tömma tvättmaskinen och starta en ny tvätt, diska resten av disken (har redan tjuvstartat med den tidigare idag), få lite ordning uppe på övervåningen så att vi kan sätta upp skötbordet senare, det blir tyvärr i gästrummet och inte i alkoven som vi tänkt oss men får man inte tag på hyresvärden så har man inget annat val, och sedan ska jag väl dammsuga alla rum och skura trappen.

Hoppas att den energi jag har räcker till allt detta och även om det inte låter som mycket och i vanliga fall skulle varit gjort på en timma så kommer detta ta mig några timmar nu då jag inte rör mig så fort framåt samt får ont i bäckenet om jag överanstränger mig eller försöker strressa med saker och ting.

 

Så varför sitter jag då här och skriver om jag har energi över till att göra annat än att lata mig? Jo tänkte att det kanske var lite roligt att både skriva och få läsa om lite annat än bara denna graviditet som det känns som att jag tjatar om just nu :P

Men sånt är livet.

 

Nu på morgonen så har jag varit till barnmorskan och kollat samt tagit veckans blodprov för det här med hepatosen. Svaren på det borde jag få imorgon eller torsdag men skulle tippa på torsdag eftersom det är då jag brukar få svar om jag lämnat på en tisdag. Sedan får man se vad som händer utifrån det.

Men allt annat såg bra ut och nu kollade vi även mitt järnvärde som inte blivit taget på ett tag och det låg på 124 vilket känns otroligt bra. Blir ändå att fortsätta med järntabletter nu och ett tag efter förlossningen men dessa brustabletter är de mest skonsamma jag hittat så lider inte av att ta dem.

Har nu även gått upp 3kg precis sedan mitt första besök på MVC och känns nästan som om jag skryter om detta varje gång men är mest för att kunna gå tillbaka själv och läsa senare i livet om mina besök eftersom man glömmer så snabbt.

3 kg är inte så mycket och speciellt inte när de för över en vecka sedan konstaterade att bebis vägde runt 3,4kg.

Hon sa att det nog finns många som skulle vilja gå upp lika lite som mig, trots att det inte gjort något om jag gått upp mer då jag var normalviktig (och antar att jag är det än) innan graviditetten. De man brukar rekommendera att inte gå upp så mycket är de som är överviktiga. 

Men faktum att jag inte gått upp så mycket är inget som skadar varken mig eller bebis. Och jag måste ärligt säga att jag känner mig tacksam för att inte ha gått upp så mycket. Inte med tanke på att jag snabbt vill gå ner i vikt sedan och bli smalare, visst det har jag inget emot, utan mer för att jag vet hur jobbigt min syster haft det då hon fått så svullna fötter att hon endast kunnat gå i sönderklippta sandaler sent på hösten under sin senaste graviditet. 

Så jag är otroligt tacksam att jag kunnat gå igenom en hel graviditet utan svullna kroppsdelar eller onda leder på grund av all extra vikt. Är väl egentligen bara sömnsvårigheter som stört mig samt denna klåda jag haft nu de senaste veckorna, men något ska jag väl få tampas med jag också ;)

 

Går även in i vecka 39 idag med endast 13 dagar kvar till BF. Nu vet man inte om det blir igångsättning tidigare på grund av hepatosen, det måste läkaren besluta om då provsvaren kommit in. 

Men kan fortfarande gå över tiden och bli i september istället för denna månad. 

Själv försöker jag ta dagarna som de kommer och tänker att det händer då det händer även om jag kan bli lite less emellanåt men då finns det även stunder då jag känner att jag oroar mig så mycket att jag inte alls vill föda.

Robert är väl den som är mest taggad just nu, kanske för att han känner att han inte kan göra något annat än att hålla sig i närheten utav mig och inte kan fara iväg som han vill. Tur då att han har lite projekt här hemma nu med att skruva igång våran bil så att han håller sig sysselsatt och sedan när bebis är född och han har större möjligheter att åka iväg så får vi se om han ens kommer att ha lust med det ;)

 

 

Idag är det bara 14 dagar kvar till BF och börjar känna mig smått nervös inför förlossningen. Vet hur ont den vanliga undersökningen gjorde i lördags och kan tänka mig att det inte kommer vara mindre smärtsamt att föda.

Är inte så mycket piggare idag heller. Hade tryck mot bäckenet hela dagen igår så kunde knappt röra mig framåt. Fyller 25 år på lördag men som jag stapplade fram igår så kan man nästan tro att det är 95 jag ska fylla.

Nä men skämt åsido. Har som vanligt läst på lite och kommit fram till att bebis håller på att fixera sig. Vid mitt senaste barnmorskebesök, och då läkaren kollade i lördags, så räknades han fortfarande som rörlig. Finns visst tre stadier om jag inte uppfattat det fel vilka är rörlig, ruckbar och fixerad. 

Men däremot behöver barnet inte alls fixeras innan det ska födas utan detta är väl från person till person samt från graviditet till graviditet och dessutom var det väl en aning vanligare hos förstföderskor om jag inte uppfattat det helt fel.

Hur som så hade jag ett otroligt tryck mot både bäcken och urinblåda hela dagen igår och gick på toa minst 15 gånger och kan nästan garantera att det var mer än så. Inte många droppar varje gång heller så kändes nästan som när man har urinvägsinfektion då man får springa fram och tillbaka hela dagarna utan resultat.

 

Nu känns det ändå en aning bättre. Var bara imorse som trycket var intensivt. Gick upp en sväng då Robert for och jobbade och lade mig sedan med dubbla täcken för extra värme och kollade ett par Youtubeklipp innan jag somnade om.

Medan jag sov hade dessutom min kompis B ringt och skickat några gånger, jag märkte ingenting trots att telefonen låg i sängen.

Hon ville ha med mig till Lycksele. Men även om jag hade varit i ett mer vaket tillstånd då hon ringde och skickade så tror jag att jag fått tacka nej. Saknar att umgås med henne då vi träffas så sällan och alltid har så kul när vi umgås men efter att fått spendera natten på sjukhus i fredags efter en enkel rutinundersökning och stillesittande bilåkning så tror jag att jag gör det bäst att hålla mig hemma, trots att det är Lycksele som jag ska föda i. Men vill gärna vara i närheten av Robert också om vattnet får för sig att gå eller att värkarna sätter igång. Speciellt nu när jag börjat bli så orolig och är väl bara han just nu som kan förstå hur jag känner då vi pratar om det nästan dagligen nu.

 

Så får se vad denna dag har att erbjuda. Funderar på att ta en tavegyl, trots att de gör mig slö. Men har suttit och kliat mig okontrollerat nu sedan jag klev ur sängen och bättre att vara lite slö och kanske få ner klådan en aning än att fortsätta klia tills jag blöder (vilket jag redan gjort idag...).

Vissa kanske tänker att det bara är att ignorera och låta bli att klia och tro mig jag har försökt. Men när det kliar så intensivt att man börjar skaka av frustration tills dess att man kliar sig då är det svårt att ignorera!

Ni som haft ett riktigt jobbigt myggbett förstår nog vad jag menar, men tänk er då att ha myggbett på hela armarna, benen, ryggen, magen, fötterna och handflatorna och inte få klia på ett enda utav dem!

Säger som Daniel brukar säga: Det är inte lätt när det är svårt.

 

 

Den här helgen har varit energikrävande på så många sätt.

Man kan säga att det började redan i torsdags då läkaren ringde och ville att vi skulle komma in redan på fredagmorgon. Fick även veta att jag skulle ta med kläder ifall det blev så att jag skulle få stanna.

Så hade ingen aning om vad som skulle ske eller om jag ens skulle få komma hem så sov inte jättebra under natten. 

05.30 ringde väckarklockan och 06.00 begav vi oss mot Lycksele.

När vi kom fram till lasarettet gjordes en CTG som bara såg bra ut men var lite bekymmer ett tag eftersom jag har en bebis som gillar att sova nattetid och tidigt på morgonen och därför inte rör sig så mycket. Och då de vill ha en så varierande kurva som möjligt, både för att se då han är vaken och då han sover, så fick de komma in och ruska om mig och väcka honom vilket inte gillades så mycket.

Sedan kollades det även hur mjuk min livmodertapp blivit samt hur långt ner bebis låg för att bedömma om man skulle sätta igång mig eller inte. Detta gjorde otroligt ont och det var nog ingen trevlig syn för Robert heller. 

Läkaren tyckte däremot att det var lite för tidigt för att sätta igång mig och jag fick då tabletter utskrivna mot klådan istället samt för att sänka gallsyrevärdena. Den ena sorten har jag lyckats få ut men inte den andra men mer om detta senare.

När allt detta var klart så fick vi åka hem. 

 

Planen den här dagen var egentligen att vi skulle hämta en reservdeksbil till våran V70 utanför Skellefteå på eftermiddagen då Robert slutat jobbet. Eftersom bilen behövde bogseras så var Johan tvungen att komma hit och åka dit med oss.

Han skulle då vara här lagom tills dess att Robert slutat men då vi fick läkartid istället och inte visste om jag skulle bli inlagd eller inte så var det osäkert om det ens skulle bli någon bilhämtning.

Alltså kunde han inte åka med oss härifrån redan på morgonen utan vi fick åka tillbaka till Åsele efter besöket och hämta upp honom och hans kompis. Detta gjorde så att det blev 18 mil extra då man måste tillbaka till Lycksele för att ta sig till Skellefteå men det var ändå värt det i slutändan.

 

Det blev sedan bogsering hela dagen och när vi äntligen kom hem på kvällen var jag så otroligt trött och jag kan inte minnas då jag var så trött senast. Hela kroppen värkte p.g.a. tröttheten och ville inget hellre än att sova. Samtidigt skulle Robert passa på att åka med Johan hem för att hämta våran V70 vi har där så att vi fick hem den så snabbt som möjligt. Men han hann inte långt och jag hann inte ens till sängen utan innan jag gick och lade mig såg jag att jag fått en blödning.

Ringde till förlossningen i Lycksele för att höra vad det kunde vara och de ville prompt att jag skulle åka in och bli undersökt. 

När vi sedan kom till Lycksele för tredje gången denna dag så gjordes ett nytt CTG samt en koll om att det inte börjat läka fostervatten. Allt såg bara bra ut och blödningen berodde med största sannolikhet på att läkaren kollat livmodern tidigare på morgonen. Men trots detta fick vi ändå stanna kvar över natten p.g.a att de enligt regelboken måste göra ett nytt CTG på morgonen för att kolla att allt är bra då med. Visst hade vi kunnat fara hem och sova hemma men då hade vi ändå varit tvugna att åka in efter några timmar igen och med 9 mil enkelväg så kändes det inte optimalt.

Ingen av oss sov särskilt bra, trots att jag är tacksam över att Robert fick sova kvar och dessutom i en säng bredvid mig. Var rädd att han skulle behöva sova i en fåtölj eller nått och hade lite dåligt samvete över det.

På morgonen gjordes sedan ett nytt CTG, allt var bra och vi fick åka hem.

 

Väl hemma igen så tänkte vi att det var lika bra att hämta våran V70. Verkar som att förlossningen är nära nu så vi ville ha det bortgjort så länge vi hade klartecken om att allt ännu är lugnt.

Så pappa kom hit och sedan begav vi oss mot Storarmsjö och han fick sedan ta våran nuvarande bil hem.

Vi blev bjudna på smörgåstårta av världens bästa svärmor och sedan stannade vi kvar ett tag så att Robert kunde hjälpa dem med deras båtmotor. Vi tog även en sväng ut till stugan för att klippa gräset och för att kolla in harfamiljen som flyttat dit medan vi varit frånvarande sedan midsommar.

 

På kvällen då vi kom hem var vi båda otroligt trötta efter över 100 mil i bilen på mindre än 48 timmar samt att jag/vi sovit jättedåligt och inte alls många timmar av dessa 48.

Hade, och har ännu, otroligt ont i kroppen och vet inte om det beror på sömnbristen eller på om den håller på att förbereda sig för förlossning. Har hur som helst haft en riktig vilodag idag och inte ens orkat hålla ögonen öppna för att kolla på film.

Känner att resten av eftermiddagen/kvällen kommer att fortsätta på samma sätt tills dess att vi ska gå och lägga oss.

Imorgon börjar en ny vecka så får se om denna inkluderar en bebis eller inte.

 

 

 

 

 

 

Var till barnmorskan igår för veckans rutinbesök. Allt såg bara bra ut med bebis hjärtljud, mitt urinprov och med blodtrycket, precis som varje gång med andra ord.

Hade däremot inte ett lika stort vikthopp denna vecka som förra utan endast 2hg upp vilket gör att jag nu gått upp totalt 2.8kg sedan första besöket.

Var ju även och lämnade blodprov vilket jag nämnde lite snabbt igår då jag skrev om att Findus följde med mig till sjukstugan. Förhoppningsvis så får jag svar imorgon och jag vet inte vad jag ska förvänta mig eller tro, men just nu känns det som att värdena blivit högre då klådan blivit så mycket värre!

 

Fick ju som sagt två tabletter med mig hem från lasarettet i lördags och tog första natten mot måndagen men märkte aldrig någon skillnad och inatt fick jag ta den andra för höll på bli tokig! Var så trött och sov så skönt då jag väl sov men sedan kom den förbannade klådan igen och igen så fort jag började hamna i en djupare sömn.

Jag har otroligt svårt att ta tabletter, har alltid haft och kommer nog alltid att ha, och jag vet inte hur många gånger som folk klankat ner på mig p.g.a detta men får oftast panik trots att den är hur liten som helst och att jag vet att mat som jag äter är mycket större och det går att svälja utan bekymmer. Därför chockade jag nästan mig själv då jag lyckades svälja den hel utan några konstigheter (ja jag vet att Tavegyl är liten den med!) men det visar kanske bara hur desperat jag var att få klådan att försvinna.

Så försvann denna klåda? Delvis. Hade kliat mig så mycket på fötterna och armarna innan att de brände som om jag legat och stekt i solen hela dagen, detta försvann inte men klådan lindrades. Men även om det lindrades och tillät mig somna om så var det ingen långvarig effekt för vaknade bara 1-2 timmar senare med samma klåda igen.

Och förutom denna klåda har jag så otroligt svårt att hitta ett bra sätt att ligga på då jag sover och snurrar 1000 varv på nätterna, vilket såklart inte bara väcker mig utan även Robert.

Får så dåligt samvete över detta att jag nästan funderar på om jag ska sova i gästrummet eller vardagsrummet för att inte störa hans nattsömn. Han har ju ändå ett jobb att gå till på morgonen, ett jobb som kräver att han är utvilad, medan jag lugnt kan ligga kvar och tumla runt som en jäkla delfin.

 

Så denna natt var kanske inte en utav de bättre, får se hur det kommer att gå nu inatt. Sov ändå till och från fram till 12.00 idag och det är inte vanligt för att vara mig så känner mig kanske inte jättetrött just nu, Robert sover sedan ett par timmar tillbaka och avundas att inte kunna somna lika tidigt och sova lika djupt som honom.

Men det är inte länge kvar, är nu i vecka 38, och även om jag vet att jag kanske inte kommer att få mer sömn då bebis är född så kanske jag i alla fall får slippa denna klåda och återigen kunna ligga som jag vill utan att ha en stor och hård mage ivägen.

 

Sov otroligt dåligt under natten då klådan börjat eskalera. Det som var typiskt var att de frågat på mig på lasarettet på  lördagen om jag trodde att jag behövde tabletter emot det men att jag endast tackat ja till de två som jag skulle få testa. För visst har det varit jobbigt innan men det har gått att leva men och såklart skulle det bli tio resor värre bara för att jag sagt så till läkaren...

Men detta hindrade inte mig från att vakna upp på bra humör ändå. Vi packade snabbt ihop husvagnen och begav oss iväg till dag nummer 2 på djurparken, för er som inte vet det så får man gå in andra dagen gratis.

Eftersom vi bara gick halva djurparken dagen innan, då vi skulle tillbaka till lasarettet igen, så gick vi hela den här dagen. Däremot missade vi sälmatningen ännu en gång för att vi återigen fick för oss att äta lunch just då.

Söndagens djurparkssväng var betydligt jobbigare då vi gick runt och kollade alla klövdjuren och för er som inte cvarit dit  är det otroliga backar där vilket kan vara ganska jobbigt då man är gravid och inte har många veckor kvar tills man ska föda.

 

 

Efter djurparksvistelsen åkte vi hemåt igen. Men vi hann inte var hemma särskilt länge innan Robert kopplade på båten och så gav vi oss iväg för en fisketur i Junsele.

Jag var inte jättesugen på att följa med efter att ha sprungit med denna tunga mage på djurparken & skogsmuséet i två dagar samt den dåliga sömnen under natten men kände inte heller för att sitta ensam hemma och speciellt inte om vattnet skulle gå, när det händer vill jag ha Robert nära till hands!

Men man får väl se saken från den ljusa sidan, är rätt så skönt att sova i båten även om det börjar bli mer och mer obevkämt ju större magen blir.

Fisket gick inte jättebra för Robert, endast nå mindre abborrar och gäddor, men han fick komma ut en sväng med båten i alla fall och vädret gick inte att klaga på heller.

 

 Kvällen avslutades sedan med en sväng till Vitterhuset då vi liks passerade det på vägen hem. Var säkert 12-13 år sedan som jag var där sist och är glad att vi struntade i att gå äventyrsbanan. För även om de rustat upp det riktigt bra och säkert fixat banan också så var jag inte så sugen efter denna helgs promenerande samt att det var rätt så sent då vi var där.

Men Robert fick se Vitterhuset i alla fall, även om han blev en aning besviken då han förväntat sig ett hus och inte stora stenar formade som en grotta. Men vilket som tror jag att han gillade det och nästa gång får vi gå banan också.

 

 

På lördagen då jag klev upp var det bara att bege sig ut till servicebyggnaden för att spola av sig, skulle ändå till läkaren och det är inte alltid man vaknar och känner sig fräsch då man sovit i en husvagn.

Men kan tyvärr inte rekommendera campingens duschar och är glad att jag inte skulle tvätta håret också. Först tog det ett tag för mig att komma på hur det fungerade och när jag lyckades med det kom det bara iskallt vatten, förväntade mig nästan att få se små isbitar komma ut. Värmen gick inte heller att ställa in själv utan man fick gptt och väl stå där och vänta. Kan lova att det blev en snabb avspolning då värmen kom för den varade inte länge...

 

Sedan begav vi oss upp till lasarettet för våran inbokade tid där. Visste inte riktigt vad vi skulle göra så kände mig inte allt för förberedd.

När vi sedan fick komma in så gjorde läkaren ett ultraljud och det märks att han vuxit då man inte längre kunde se hela bebisen som sist utan bara vissa delar åt gången. 

Hon kollade om huvudet låg neråt fortfarande, det gjorde det, flödet i navensträngen, vilket tog ett tag då han var lika envis som vanligt och vägrade ligga still, samt hur mycket han kunde tänkas väga just nu och enligt alla beräkningar så väger han omkring 3,4kg(!). Detta hade jag inte förväntat mig då jag knappt gått upp i vikt själv. 3.4kg är inte ens den vikt jag gått upp under denna graviditet!

 

När detta var gjort så fick vi veta att vi skulle komma tillbaka på eftermiddagen för mer rutinprover/undersökningar men att de hade för fullt upp för att kunna göra det på en gång.

Så vi åkte till djurparken som vi hade planerat och gick runt där ett par timmar och passade även på att äta lite lunch innan vi åkte tillbaka.

 

 

När vi sedan kom tillbaka till lasarettet så fick vi göra CTG där man mätar fosterrörelserna, min puls och barnets hjärtslag samt att jag fick lämna ett blodprov, ett leverprov om jag inte minns helt fel.

Allt såg bara bra ut så när detta var klart kunde vi åka. Det blev som tur var ingen tidig förlossning, för även om vi var förberädda på det om man utgår från att vi faktiskt packat allt och satt in bilbarnstolen så kände vi oss inte redo mentalt.

 

 

Eftersom klockan inte var allt för mycket då vi var klara så bestämde vi oss för att fara på skogsmuséet innan vi åkte tillbaka till campingen. Vädret kanske inte var det bästa men det var ändå intressant att gå omkring i alla olika byggnader och se alla gamla verktyg, traktorer, bodar m.m. och trots att vi gick omkring i 1.5 timme så hann vi se långt ifrån allt. 40 byggnader tror jag hon sa att det fanns på området, men nu var det många som var låsta av dessa också.

Det syntes att de lagt ner tid och energi på det här stället. Det kändes precis som att komma in i en gammal film och jag vet många personer som skulle uppskatta att fara hit och titta.

 

 

Vi åkte sedan tillbaka till campingen igen för att vila upp oss efter dagens aktiviteter och passade även på att svänga in och kolla en fisketjärn på vägen. Blev aldrig nått fiske där utan vi kollade bara upp hur det såg ut och Robert fick lite tips av några kvinnor som var där och fiskade. Tror att det blir att fara dit och testa någon gång då man åker mot Lycksele.

Efter att ha kommit tillbaka till husvagnen och vilat en stund åkte vi åter igen tillbaka till Lycksele för att äta mat på pizzerian och hyra film. Det fick bli The transporter refueled och kan rekommendera den till er som gillar actionfilm. 

Men efter detta blev det äntligen att sova innan det var dags för söndagens äventyr!

 

 

 

 

Började skriva om helgen i ett inlägg men insåg att det skulle bli en hel roman och då hade jag inte ens skrivit om halva, så delar upp det på tre istället :P

 

I fredags så slutade Robert jobbet redan klockan 09.00 eftersom vi skulle till lasarettet i Lycksele men redan då vi är på väg så hör de av sig att det inte blir förrän på lördagen eftersom läkaren jag skulle träffa fick en akutoperation.

Men detta gjorde inte oss så mycket. Vi skulle liks till Lycksele för att spendera helgen på campingen i Kattisavan så vi kom oss bara tidigare dit samt att vi slapp leta ställe i Lycksele att ställa husvagnen på eller försöka få in den på lasarettets parkering.

 

När vi sedan kom fram till campingen så var det bara att ställa i ordning allt, både in- och utvändigt. Campingen var lika fin som jag minns det från när vi var där för två år sedan förutom det att de höll på renovera samt hade lite saker stängt då det varit ett flyktingboende under vintern/våren.
Så även denna gången fick vi bomma restaurangen, förra gången var det på grund av en firmafest som hölls där och denna gång för att de inte öppnat då de som bott där flyttat så sent.

Men att göra middag tillsammans med Robert i husvagnen var inte helt fel det heller.

 

Efter att vi ätit kom Roberts lillebror Johan. Det blev då fiske och öl för grabbarna (de har en tjärn på campingen där man kan fiska ädelfisk förutsatt att man köpt fiskekort). Och medan de sysselsatte sig med det så gick jag runt och tog lite bilder, läste en bok och gör det som jag tycker att man ska göra då man är på campingsemester, ta det lugnt!

 

 

Nu på morgonen så har jag hunnit vara en sväng till vårdcentralen, eller sjukstugan som det kallas för här, för att lämna blodprov. Måste ju göra det en gång i veckan nu p.g.a den här hepatosen som börjat bli värre.

Men idag slapp jag gå ensam dit då Findus fick för sig att följa med mig. Försökte få han att gå hem men det ville han inte. Han satte sig istället på gräsmattan utanför och väntade medan jag gick in.

Fick sedan sitta och vänta ett bra tag på att det skulle bli min tur så blev inte allt för förvånad då jag kom ut och såg att Findus var borta.

Såg sedan en katt en bit bort så ropade Findus namn en gång och katten gjorde då en tvärvändning och kom jamande emot mig i full fart. Inte så svårt att gissa kanske att det var Findus.

Troligtvis hade han suttit utanför hela tiden men tyckt att jag var lite för seg och börjat gå hemåt. Men när han sedan hörde mig röst och såg att det var jag så blev han överlycklig. Som om jag varit borta i flera dagar.

Ja han må vara en knasboll men en gullig sådan. ♥

 

Nu befinner jag mig i vecka 37 och tiden går både snabbt och långsamt. Det finns saker som jag hade velat göra under själva graviditeten som jag ännu inte gjort, att göra gipsavgjutning eller skriva dagbok varje kväll är två exempel. Samt att ta mer kort vilket jag var flitig med i början men inte så mycket efter flytten.

Sedan så kommer jag till stunder då jag bara vill ha tillbaka min kropp, inte för att jag känner mig extremt stor utan för att rörligheten blivit sämre p.g.a att magen känns så hård. Det är inte direkt så att jag kan dra in magen om jag ska ut från bilen och det står en bil parkerad bredvid. Och att vända sig i sängen samt att ta sig ur den (vi har en extremt låg säng) är inte heller lekande lätt som tidigare då det känns som att magen gärna vill ligga kvar medan resten av kroppen vill flytta sig.

Men nog om det.

 

Var i alla fall till barnmorskan imorse för rutinkoll som nu görs en gång i veckan samt för att få svar på proverna som jag lämnade i tisdags.

Om jag börjar med rutinkollen så var det inga bekymmer där. Bebis hjärtljud låg på 136-138, minns inte exakt, mitt blodtryck var fortfarande perfekt och mitt urinprov var UA. Vi kollade aldrig järnvärdet utan det får bli nästa gång. Har fuskat i 3 dagar med järntabletterna men det är för att jag haft sådan extrem halsbränna. Senast inatt hade jag halsbränna från 21.00 igår kväll till 04.30 imorse...så nu blir det att införskaffa Novalucol.

Och det sista som kollades var livmoderns storlek och om han fortfarande låg med huvudet nedåt och det gjorde han och det kändes ännu mer tydligt denna gång, så blev inget ultraljud som jag hade hoppats på.

 

Sedan var det det där med provsvaren. 

Bilirubinprovet som ska ligga under 25 som låg på 5 förra veckan var nu på 7 så det är fortfarande lågt och det andra provet som ska vara under 10 och låg på 8 förra veckan låg nu på 11 så det var precis över gränsen. 

Så har en mildare form av hepatos och ska då undvika att äta citrusfrukter (så där rök alla chanser att få dricka juice, men kanske lika bra med tanke på halsbrännan jag haft de senaste dagarna), gurka, paprika och fet mat (vad de nu menar med fet mat men stekt och flottigt har jag svårt för så det har jag ändå undvikit så gott som hela graviditeten).

Fick även en ny tid för att lämna blodprov då det ska kollas en gång i veckan samt att jag fick en ny tid till barnmorskan samma dag.

Fick även veta att hon skulle mejla Gyn i Lycksele för att höra om de tyckte att jag behöver tabletter mot klådan eller inte då de är receptbelagda.

 

Trodde inte att jag skulle få något svar om det idag så har inte tänkt så mycket på det men för en timma sedan så ringde de därifrån och berättade att jag fått läkartid redan imorgon.

Vi skulle liks dit fast då när Robert slutade så bra tajmat ändå, hoppas bara att Robert får fara tidigare för annars vet jag inte hur jag ska ta mig dit, vet inte ens vart sjukhuset ligger.

Sedan är jag osäker på vad läkaren ska göra. Om det är en rutinkoll för att de ska kunna skriva ut de här tabletterna eller om det kommer att tidigaresätta (kallas det så?) förlossningen.

Så funderar på om jag ska packa klart BB-väskan som jag började på förra veckan, kom ju på efteråt att jag kanske borde tvätta alla bebiskläder också, i alla fall de nya och otvättade, innan han kan använda dem. Hade tänkt göra det idag men har varit som en död sill och mest somnat till sedan jag kom hem från barnmorskan.

Det blev lite att stå i nu då och ändå sitter jag här och skriver bort tiden. Nä ner i tvättstugan och sedan upp och börja packa så att det i alla fall är gjort om något skulle hända imorgon.

 

 

 

 

 

 

Igår när vi åkte till Holmsund för att lämna Erik åkte vi igenom ett minst sagt otrevligt oväder. Det varvades med muller, blixtar (i båda gul och lila nyans), åskregn och hagel så kraftig att jag trodde den redan dåliga framrutan på bilen skulle gå sönder.

Men vi hade det inte värst utan värst var det för våra vänner som fick sitt hus nedbränt till grunden. Allt hade gått mycket snabbt och allt som behövdes var en blixt. Blixten hade, enligt som jag uppfattade det, gått genom huset och blivit som en explosion och genast tänt eld på hela övervåningen. Elden spred sig sedan snabbt och inom ett par timmar så fanns inte huset kvar.

Tur i oturen var att ingen utav dem (två vuxna och två barn) var hemma. De hade även tagit med sig hundarna då de åkt iväg och även hästarna på gården klarade sig utan skador.

 

Vi såg sedan att flera hade skrivit på Facebook om kläder och leksaker till dem och barnen så vi kände att vi också ville göra något. 

Robert lade ut en förfrågan om att få köpa lite barnkläder på en köp-och säljsida i Vännäs på Facebook och på bara ett par timmar hade vi fått ihop så mycket saker (allt från resesäng till kläder och leksaker) av otroligt snälla människor som ville skänka att vi inte fick plats med mer i bilen.

Det är i såna här situationer som man inser hur otroligt snälla människor det finns där ute.

Så vi åkte runt hela vännäs och byarna runt omkring för att samla in dessa saker. Mamma var även givmild och gav bort en hel låda med leksaker.

Vi åkte sedan dit med allt och märkte att vi inte var de enda som kom dit med saker.

Men det var inte alla som var lika medlidsamma, i grupper inom Umeå där släkt och andra vänner till dem lagt ut och frågat om saker som kunde skänkas skrev flera personer bara elaka kommentarer till svar. De påstod att tiggeri var förbjudet i gruppen samt att detta var en fråga för försäkringskassa och socialtjänst som skulle fixa det inom några timmar inte för dem.

Ingen hade tvingat dessa personer att skänka något utan det var bara en enkel fråga om någon hade något att avvara och då framförallt kläder till barnen!

Man önskar att dessa personer bara kunde varit tysta istället och fortsatt sitt scrollande i lugn och ro istället för att slänga ur sig sådana kommentarer!

 

Men hur mycket vi än överöser de med grejer så vet vi att vi aldrig kommer att kunna ersätta det de hade. De hade inte bott i detta hus allt för länge men jag vet att de fått vänta desto längre på att få flytta dit då det var deras drömboende. Och precis när de får de som de vill ha det (senast igår så satte de upp en ny säng till sin son som han skulle få provsova i för första gången igår natt) ja då brinner huset ner tillsammans med arvegods och minnen.

Det är så svårt att sätta sig in i deras situation och förstå alla känslor som de måste uppleva just nu. Att vakna och ha allt man vill ha för att sedan somna utan något kvar måste kännas otroligt hemskt och orättvist!

Och att då sedan behöva förklara för sina barn att alla deras saker är borta, nu är deras minsta bara 2 månader gammal men äldsta är 6år.

 

Detta är inte första gången som vänner till oss får sitt hem förstört av brand. För snart två år sedan så brann ett annat hus till några vi känner ner samtidigt som de väntade sitt första barn och dessutom var det inte långt innan jul heller.

Tur i oturen där var även det att de inte var hemma samt att hon inte var så långt gången i sin graviditet så kan nästan gissa på att de inte hade införskaffat så mycket saker ännu. Men det gör det inte mindre hemskt!

Vi pratade mycket om detta i bilen på vägen hem. Om hur vi själva hade reagerat om det var vi som befann oss i en sådan situation. 

Nä det är fortfarande så ofattbart och så hemskt och jag önskar verkligen att det fanns mer vi kunnat göra för er. ♥

 

 

 

 

.

Efter bröllopet så stannade jag i Vännäs. Var tänkt att jag skulle åka hem men kände bara varför ska jag sitta här själv i flera dagar och glo då jag istället kan vara hos mamma och umgås med henne och Daniel samt träffa min morbror Lasse och min storebror Göran som är uppe från Stockholm?

Kan inte säga att vi gjorde så mycket medan jag var där men ibland behöver man inte göra så mycket mer än att bara umgås heller. 

Åkte sedan hem på måndagkväll eftersom jag skulle lämna ytterligare ett fasteprov igår på morgonen för att sedan åka tillbaka till Vännäs igår eftermiddag med Robert för att hämta Torgny (Robert skulle liks till Holmsund och lämna sin pappa så vi åkte inte enkomt för att hämta hem honom utan då hade jag istället tagit med honom på bussen).

 

Men bussresan hem var inte så rolig. För er som inte åkt på vägen mellan Fredrika och Åsele nå nyligt så kan jag berätta att de håller på att göra om den vilket betyder att den är uppgrävd och grusad överallt. Och måste säga att det är nog jobbigt att åka bil där och trodde att det skulle kännas mindre skakigt och hoppigt med bussen men så fel jag hade. Var i princip sju resor värre att åka buss än att åka bil och fick både sammandragningar och rygg-/höftvärk innan vi tagit oss igenom det hela. 

Som tur var så var det bara jag och två resenärer till så slapp i alla fall trängas, vilket jag är otroligt glad över!

 

Nu får man se när man åker till Vännäs nästa gång. Det känns som att jag ska försöka vara hemma nu de sista veckorna innan det är dags att föda. Det är så jobbigt att inte veta när det kommer att ske, kan man inte bara få veta det innan? :p

Är 26 dagar kvar till BF men för mitt syskonbarn som fick barn för inte så länge sedan skedde det 15 dagar innan så man kan aldrig vara helt säker. Kan ju lika gärna gå 14 dagar över tiden och bli igångsättning!

 

 

I lördags var vi på bröllop då Roberts moster Loella gifte sig med sin Stefan. 

Vigseln i Backenkyrkan i Umeå var jättefin, även om den kanske gick lite snabbt, vilket å andra sidan säkert bara var bra för det var svårt att hålla sig från tårar.

Efter vigseln åkte vi till Ersboda en snabb sväng innan vi begav oss mot Hissjö för mat och fest. Allt hölls i bygdegården där.

Middagen serverades på eftermiddagen och vi fick fläskfilé med rökt renkött och västerbottensost tillsammans med sallad, kantarellsås och potatisgratäng. Var även något med rödlök som man kunde ha till men det testade jag aldrig.

Efter middagen blev det såklart bröllopstårta och öppning av bröllopspresenter, även då var det svårt att hålla tårarna borta!

 

Det enda tråkiga var att behöva lämna bröllopet så tidigt. Robert skulle till Vilhelmina och fiska med sin pappa så jag hann knappt tugga ur munnen från tårta innan han ville fara.

Hade det inte varit för det så hade jag inte haft något emot att stanna hela kvällen och natten bara för att få umgås med alla underbara människor. För även om jag själv anser att jag är en osocial människa så är det svårt att inte trivas runt Roberts familj. Alla är så öppna och glada att det inte går att inte känna sig välkommen.

 

Tack igen för att vi fick komma och dela denna dag med er och önskar er all lycka i framtiden!

 

♥