För ett x antal månader sedan köpte Robert ett kit till mig där man kan sticka sin egen mössa. Det enda som fattades var stickorna som man får stå för själv. Jag som ändå är relativt nybörjare när det kommer till stickning och helst bara stickar halsdukar med räta maskor eftersom det är enkelt och går snabbt kände att det här kommer bli en utmaning.

Så när vi var till mamma i helgen som var tog jag med det här kitet till henne och lånade lite stickor. Hon hjälpte mig även att göra första varvet på dessa rundstickor (två stickor med ett snöre emellan) som jag aldrig ens testat på att använda innan. 
Mer än så hann vi inte med innan vi var tvugna att åka iväg och fixa en sak och sedan var det dags att åka hem. Nu ikväll när jag hade lite tid över tog jag tag i det här och allt gick som en dans. D.v.s. tills dess att jag gjort resår och slätstickning och skulle börja ta ihop. Själva hoptagningen gick bra tills jag insåg att jag gjort 5 varv åt fel håll...
Hade på känn efter första hoptagningen att det inte stod rätt till då det kändes som att jag höll fel men tänkte att det säkert berodde på att jag tagit ihop och fått några mindre maskor att jobba med. Det var inte förrän jag skulle beundra mitt verk, som faktiskt var superfint gjort fram till 5 varv innan jag slutade, som jag upptäckte att jag vänt stickningen. 

Så för att förklara lite enklare och snabbare. Det var ett fint flätat mönster hela vägen fram till några centimeter innan stickan där det var ett vågigt mönster med det flätade på insidan.

Ringer mamma så här mitt i natten, fast inte utan att kolla så att hon fortfarande var vaken förstås, och frågade om råd. Hon tyckte att jag skulle backa maska för maska. Ger mig in på det med hjälp av de få Youtubeklipp som jag hittar men blir sedan less och repar upp allt och lägger tillbaka allt i förpackningen igen. 

Sitter nu och känner att jag kunnat gått och lagt mig i tid istället för att slösa sovtid på att sticka något som inte blev något mer än en lärdom i alla fall.

Får se om jag är peppad på att börja om imorgon igen, för vill så gärna göra den här mössan till Casper och bli klar innan vintern är över!

 

 

 

 

 

Sitter och kollar igenom lite gamla blogginlägg från 2011-2012 i jakt på att se under vilka perioder som jag haft praktik. Min handläggare på arbetsförmedlingen tyckte att det kunde vara bra att komplettera med det på mitt CV, nu har jag bara skrivit året jag hade praktiken/praktikerna eftersom jag inte minns exakt.

Men istället hittade jag något annat intressant nämligen några inlägg som jag skrev hösten 2011. De gick efter den här listan:

 

♥ Dag 1 – Presentera mig själv.

Hade ju telefonmöte med arbetsförmedlingen igår som uppföljning på inskrivningen som jag gjorde förra veckan. Det ska nu kollas upp lite med Stöd och Matchning och vad de har för något i kommunen och hur ofta det är träffar eller liknande eller om de har ett annat upplägg. Är det för många timmar i veckan så kan jag inte stå som arbetssökande förrän Casper har fått dagisplats vilket jag har fått tummen ur och lämnat in papper på nu.

Tycker i alla fall att det gick bra och så får jag se hur de kommer att gå vidare med allt. Hon tyckte, vilket även jag tycker, att jag velar lite om vad jag vill jobba med. Så hon gav mig tipset om att göra intressetestet på deras hemsida. Hade för mig att jag aldrig gjort något sådant tidigare mer än inför gymnasievalet men nu när jag satt och gjorde det så kände jag igen det. 

Detta var i alla fall "svaret" som jag fick. Eller den punkten som fick störst stapel.

 

 

 

 

 

 

 

Är det bara jag eller blir julen en allt större stress desto äldre man blir? Förut var det så enkelt att bara hänga med sina föräldrar och fara dit dem for och sedan kunde man bara vänta på tomten. Nu är det man själv som måste bestämma vart man ska fira den, tillsammans med vilka, vem som ska vara tomte och om man ens ska ha någon tomte.

I år har vi ingen aning om vart vi ska vara. Sedan 2008 har vi antingen varit hos Roberts pappa eller mamma. Det är en aning jobbigt det där med att båda har skilda föräldrar så vi har fyra hushåll att välja mellan. 

Men det börjar som sagt på att vara ett tag sedan som jag firade hos min mamma eller pappa. Sist hos mamma var 2007 och sist hos pappa var antingen 2005 eller 2006. 

Vi har blivit bjudna till Roberts syster och hennes sambo. Både hennes släkt och hans släkt kommer att vara där om jag inte missuppfattade det hela. 

Så vi får se hur vi gör, ingenting är som sagt bestämt ännu.

 

Sen har vi det där med julpynt. Det är inte det att jag inte vill julpynta, har redan kollat på massor med tips och DIYs på Pinterest. Utan det är mer det att vi nu har flyttat till ett nytt hus med fler fönster, fler rum och andra pyntmöjligheter än tidigare. Så jag vet inte om det vi har kommer att räcka till eller ens passa in i det här huset. Satt och funderade bra mycket på det igår.

Kommer inte att ha råd att köpa så mycket nya grejer i år heller så vill jag ha det som jag vill så får jag nog vänta tills jag själv har en fast inkomst.

Och så har vi ju det faktum att vi har en nyfiken liten 1-åring som är på allt som han inte ska röra. Så är det då värt att ens tänka tanken på att ta fram julgranen? I alla fall för att ha den inomhus. Går säkert att ställa på altanen annars. 

 

Julklappar blir det inte så mycket utav heller. Det är samma bekymmer här att jag inte har någon fast inkomst. Hade hoppats på att få sålt lite av de saker som jag lagt ut på diverse köp- och säljsidor men har ingen tur med det.

Så ska försöka hitta något till Casper och något till Robert. Sedan får jag ge något enkelt till mamma, pappa och Daniel. Funderar på att göra lite eget godis kanske. 

 

 

På onsdag så börjar allvaret, eller nästan i alla fall. Kommer få ett samtal av arbetsförmedlingen eftersom jag skrev in mig där förra veckan. Det är något som jag skulle ha gjort för länge sedan men det har inte blivit av. Inte för att jag inte vill jobba och tjäna egna pengar, klart jag vill. Vem vill inte? Utan det är mer för att jag själv känner att jag inte är mig själv och inte alls mår bra psykiskt. Och då blir det mycket lättare att bara hålla sig hemma, kramas med Casper och dona på med det som ska göras här, vilket vissa dagar kan vara rätt så mycket!

 

Jag har ju aldrig haft ett fast jobb tidigare utan har antingen ströjobbat med att dela ut reklam (inte alls värt det) och intervjuat folk på tåg och bussar (jättekul och utvecklande men inte det bästa om man bli åksjuk lika lätt som mig) eller varit timvikarie inom äldreomsorgen. 

När det kommer till äldreomsorg så var det mycket jag gillade. Jag har alltid haft social fobi (självdiagnostiserad) och fått jobba mycket på mitt självförtroende och självkänsla. Det här fick jag otrolig hjälp med av en tidigare jobbcoach. 

Det var därör väldigt utvecklande för mig att jobba med äldre eftersom de var så lätta att prata med. Svårare var det att kommunicera med personalen, vilket är ett måste om man jobbar inom vården. Det är inte bara att öppna munnen som jag fått höra hela livet för kommer det inte ut några ord ändå så spelar det ingen roll. 

 

Jag kan inte med säkerhet säga att det hade varit enklare att hitta ett jobb på en annan ort, säkert inte, men här känns det extremt motigt då det var här allt började. Detta har jag tagit upp tidigare så det är inget jag ska tjata om igen och det var inte det som var min tanke med det här inlägget heller.

Tanken med det här inlägget var ju faktiskt att skriva lite om mina drömjobb.

 

Alla har vi väl något som vi drömmer om att jobba med och har haft sedan vi var små. Det behöver visserligen  inte vara samma sak som vi drömde om då men alltid har man väl sagt att det här vill jag göra när jag blir stor?

Som liten ville jag bli arkeolog i Australien, veterinär, jobba i djuraffär eller bli skådespelerska. 

Idag vill jag bli författare, översättare av texter, korrekturläsare eller skriva krönikor. Kanske ser ni ett samband med det jag nämnt tidigare att jag har svårt att prata med människor och att jag gärna vill ha ett jobb med få arbetskamrater och endast sitta vid en dator?

Men det beror på mer saker än så. Jag har alltid älskat att läsa och skriva och lärde mig tidigt med bådadera. 

Det tog visserligen bra många år innan jag fick mina texter att flyta på och än idag så har jag mycket att lära mig inom det området. Om man nu någonsin kan bli fullärd?

Var ju även av dessa anledningar som jag valde att läsa Skrivande och Litteratur på distans då jag fick välja två frivilliga kurser på gymnasienivå för att komplettera mitt gymnasiebetyg. Däremot så är jag än idag osäker på om jag har någon fullständig examen eller inte, kanske tål att kollas upp redan idag?

 

Jag vill gärna ha ett strukturerat jobb där jag har dagliga uppgifter som ska vara klara innan dagens eller kanske till och med veckans slut. Är de inte klara ja då får man jobba hemifrån. 

Nu kommer jag säkert att låta hur nördig som helst men det kan jag ta. Det bästa jag visste med skolan var inte rasterna, bilden, slöjden eller något annat mer kul utan det var att komma till en lektion som var strukturerad. Visst kan de tre tidigare nämnde ämnena vara det också men på dessa tre måste man även göra något och vara kreativ på ett helt annat sätt än om du kommer till en lektion och får en introduktion till sidor och frågor som du ska ägna dig åt att läsa och svara på under resten av lektionen. Var väl därför jag gillade matte så mycket, man fick alltid sidor som skulle göras under den lektionen och hann man mer var det bara bra.

Märkte det när jag sedan pluggade på distans hur noga jag var på att dela upp mina arbeten för att hinna i tid. Satte mig först ner och skrev ner tidsramarna för varje del vilket var mellan 1-2 veckor, det här var förutbestämt av den lärare man hade i kursen. Samma sak var det med prov, inlämning av uppgifter m.m.

Kollade sedan hur många sidor som skulle läsas, hur många frågor som skulle besvaras, hur mycket webblektioner det fanns samt information på skolans hemsida som skulle läsas utöver bokens innehåll.  Till varje del skulle även en uppgift skickas in och den påbörjade jag rätt snabbt men avslutade den i slutet av varje period och tog ett par dagar till det. 

Att vakna på morgonen och veta att idag ska jag göra det här var så härligt! Kanske inte varje dag, inte då jag sovit uselt eller inte hade någon pepp men att ha en lista med att det här och det här ska vara klart under dagen underlättar så mycket! Är väl därför som jag, och många andra med mig, gillar att skriva listor och stryka över sådant man har gjort. 

 

Så vart hittar jag då detta drömjobb som innehåller struktur, inte är allt för socialt men inte heller helt isolerat från världen eftersom det inte heller är bra för någon, där jag får läsa och skriva mycket samt har möjlighet att kunna jobba hemifrån om det skulle behövas?

Eller är det så att det här jobbet inte alls existerar utan att jag i slutändan ändå kommer att hamna där på äldreboendet och istället för att trivas räkna mer timmarna tills dess att jag får komma hem, som så många andra gör på arbetsplatser där de inte trivs fullt ut.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är inte den mest korkade personen men kanske ibland inte heller den smartaste. När det kommer till tekniska saker har jag inte tummen mitt i handen men jämför man mig med några av mina bröder så är det som att jämföra min hund Torgny med Einstein!

Enligt mig ska teknik bara fungera och gör den inte det ja då är det lätt hänt att det blir lite panikartat kaos hemma hos oss. 

En av gångerna paniken bröt ut var då jag och Robert satt och kollade på serier och plötsligt blev datorn svart. Hjärtat började rusa direkt då jag är en person som är så oerhört rädd om mina bilder, trots att de föreställer ytterligare en halvsuddig bild på Casper då han sitter och äter...

Jag reagerade med att bli arg och förtvivlad och att snabbt dra ut datorn och flytta den till den svala bänken i köket där den fick stå en stund. Robert reagerade med att vara extremt lugn och säga gång på gång att det inte är något att bekymra sig för och att allt kommer vara kvar för troligtvis blev den bara lite för varm.

Varpå jag då blev ännu argare och skällde på Robert som eldat för hårt i kaminen och gjort hela rummet för varmt!

Datorn startade sedan upp som vanligt, allt var kvar och paniken var över. Däremot öppnade jag demonstrativt fönstret, stängde av den igen och sa att nu blir det minsann inget mer Leif och Billy! (Ja det var det vi såg...)

 

Idag var paniken tillbaka igen. Håller på att greja lite hemma och sätter mig sedan ner en stund för att lägga in lite bilder på en köp-och-sälj sida på Facebook. Våran dator är kopplad till TVn som får agera stor skärm. Detta gör även så att den står och går i bakgrunden då man ser på vanlig TV. Och ja med en Casper i närheten så kan det då därför vara alla möjliga konstigheter framme då man sedan skiftar tillbaka till datorn, i alla fall om han fått tag i datormus eller tangentbord (eller både och).

Idag var inget undantag. Klickade bort det och tänkte inte så mycket på vad det var jag klickade bort. Sen blev skärmen svart. Trodde att jag kommit åt något på TV-dosan och började trycka runt på den först. Sen var jag tillbaka till inloggningssidan på datorn igen. Loggade in och allt jobbigt som alltid ska starta upp i samband med att man kommer in på datorn ploppar upp. Sedan blir det svart igen. Här börjar paniken komma! Det studsar sedan tillbaka till inloggningen igen, jag skriver i lösenord, allt skit ploppar upp i vanlig ordning och efter det en jäkla massa rutor med varningar hit och dit och sedan blir det svart. 

Så här håller det på och mellan varven då den är igång försöker jag föra över mina bilder, dokument och annat skit som enligt mig är värt att spara. 

Blir även småsur på Robert som har installerat de här grejerna som hela tiden startar upp då datorn startas om. Det fördröjer tiden så mycket att jag under vissa gånger inte ens hinner se vad det är jag vill spara och inte från de mappar jag har. 

Sedan blir det svart igen, länge, så jag chansar och stänger av datorn med knappen på den. Startar om, ber till Gud (nej så religös är jag faktiskt inte men i stunder som denna tycks det alltid komma böner till höger och vänster), allt är kvar och datorn fungerar precis som vanligt.

 

Sitter ändå och för över saker till USB-minnen och planen är att formatera den här datorn så fort som möjligt. Inte bara på grund av kvällens panik utan för att det är något som vi har pratat om länge. Datorn har tillexempel inte ens 30% fullt på sitt minne, och ett minne på den är helt tomt. Ändå har den haft perioder då den varnat för att minnet är fullt!

Sedan har vi det här med dessa saker min kära pojkvän fixat som ploppar upp hela tiden vid start, program som inte används men ändå ska komma upp om och om igen och som vi inte får bort trots många försök.

Och sist men inte minst alla dessa spel och appar som jag hela tiden avinstallerar, kommer upp att de är borttagna för att sedan visa sig att de inte alls är det...

 

Inser nu hur pass dum jag låter, och ja jag har hånat mina föräldrar då de inte klarar av något tekniskt eller skriver sakta på tangentbordet för att nu inse att trots att jag är bra på mycket så är jag inte 100% när det kommer till vissa tekniska grejer!

 

Om jag nu ska vända detta till något positivt, årets nyårslöfte att se saker lite mer positivt, så hittade jag en del gamla dokument jag skrev då jag läste Skrivande och Litteratur på distans. Läste igenom en del och inser att jag med lite tid skriver rätt bra texter. Då förstod jag inte alls vad min lärare menade då han ville att jag skulle läsa vidare och fortsätta skriva, men nu gör jag det. 
Blev en liten välbehövlig självförtreoende boost efter kvällens panik!

 

 

Har ni någonsin varit med om saker som ni känner på er med 100% säkerhet kommer hända när som helst, och så händer det?

Det här händer mig hela tiden, faktiskt så ofta att jag och min syster brukar skoja om att jag kanske är synsk. Idag hände det igen. 

Jag vet inte vad det är med det här huset, eller så är det hjärnan som spökar med mig, men känner mig konstant utstirrad. Jag vet inte vad det beror på. Är det spöken eller hjärnspöken? Hur som helst så kan jag meddela att idag inte var något undantag och jag fick en sådan stark känsla att det snart kommer komma någon hit och knacka på. Vilket aldrig händer. 

Bara minuter efter så hände det! Och ja jag blev jätterädd! Kände nästan hur blodet försvann ur armar och ben och började skaka och ringde snabbt Robert som tyckte jag skulle öppna, hundarna skällde dessutom som galningar. Det knackade som bara tusan då jag smög ut i hallen, fortfarande med Robert i telefonen. Såg en massa små händer som knackade som bara den på rutan, förstod att det var barn som kommit för att säga bus eller godis.

Robert fortsatte tjata om att jag skulle öppna men kroppen vägrade, trots att jag visste att det var små oskyldiga barn som bara skulle fråga efter lite godis. 

Detta säger så otroligt mycket om min hälsa just nu. Att jag är så rädd för ingenting och det gör mig så skakig och så handlingsförlamad att min kropp, och hjärna, vägrar öppna dörren. Kände mig dessutom lite småsur på de stackarna jag aldrig såg för att de skrämde mig så för att sedan visa sig vara helt ofarliga små krabater.

Hade Casper varit vaken hade jag nog reagerat på ett helt annat sätt. Hade nog hoppat till men hade garanterat haft större mod till att öppna. 

 

Började sedan tänka tillbaka på de gångerna som vi gått runt och sagt bus eller godis. Minns en gång då jag, min kompis och Daniel var ute i flera timmar på kvällen. Det var kallt, hade kommit lite snö och vi var blöta om fötterna men fortsatte ändå gå och fråga efter godis. Många äldre trodde vi hade saker att sälja och ett par smällde igen dörren i ansiktet på oss. Andra var hur trevliga som helst och bjöd in oss och pratade en stund (bara äldre damer och herrar som knappt kunde gå som bara ville ha någon att prata med).

Förutom godis minns jag att vi fick frukt, glass och pengar. 

Vi blev desstuom riktigt sura på de som inte öppnade trots att vi såg eller hörde att de var hemma. Kanske blev dessa barn sura på mig idag? De kan ju inte ha missat att jag faktiskt var hemma men helt enkelt vägrade öppna dörren, eller rättare sagt var för handlingsförlamad till det.

Får ta igen det nästa år och se till att ha massa gott hemma!