Jag tror att världen fortfarande är i chock, jag vet att jag fortfarande är det. Och därför gör det mig så förbannad över att se folk, oftast de som är lite äldre (drar inte alla över en kam men är så jag uppfattat det de senaste dagarna) gnälla över att Avicii, Tim Bergling, nämns alldeles för mycket i media och att han inte är den enda som dött.

Det de inte förstår är hur stor han var, eller fortfarande är eftersom hans musik för alltid kommer leva kvar hos oss som fortfarande vandrar omkring på denna planet.

Själv så trodde jag inte att en nyhet som den här skulle påverka mig så starkt som den faktiskt har gjort. Kanske beror det på att han bara var två år äldre än mig själv. Kanske beror det på att hans musik varit en så stor del av mitt liv under de senaste åren, större än jag faktiskt reagerat på. Fram till nu.

Wake me up är nog en av de bästa låtarna jag vet och den har vid vissa tidpunkter gått flitigt på repeat hemma hos oss, speciellt de senaste månaderna när jag också försökt hitta mig själv och försökt komma på vad jag vill uppnå med mitt liv. 

Det är svårt att inte ta till sig orden i den här låten och varje gång jag hör den så får den en ny mening, framförallt nu när personen som skrev den inte längre finns bland oss.

 

Jag, som många andra, vill nog veta varför han dött. Men trots det så skäms jag över att skriva det. Tankarna går genast till hans familj och att det känns respektlöst gentemot dem att ens tänka så. 

Men samtidigt så tror jag att man gör det, inte av nyfikenhet, men utan som en självförsvarsmekanism. 

Det känns ungefär som när våran älskade vän dog för några år sedan. Vi vet varför han dog, han var med om en hemsk fyrhjulingsolycka, men det tog extremt lång tid innan vi fick veta hur det gått till. 

Innan man vet det så är det många teorier som snurrar i skallen och man hoppas innerligt att det gått fort, för man vill inte tänka tanken på att en person som betytt så mycket för en ska ligga och lida de sista minuterna i livet.

Teorier som hjärtfel hoppade fram och tillbaka i tanketåget. För trots att det var otroligt långsökt så kändes det rätt, just där och just då.

Därför så tror jag att vi känner ett behov av att få veta. När en person varit så älskad och betytt så mycket för en sådan stor del av folket, inte bara i Sverige utan hela världen, så vill man att personen ska ha haft det bra de där sista minuterna av sitt liv.

För oss spelar det därför ingen roll om vi haft en nära relation med personen eller inte så länge personen, på ett eller annat sätt, kunnat haft en nära relation med oss.

 

Att säga att Tim Bergling/Avicii nu skulle befinna sig på en bättre plats känns både dumt och rätt. Stressen han levde med för inte så länge sedan är inget han dolde för omvärlden, och inte heller hur hårt det tog på honom. Men samtidigt så fick man känslan av att han nu var på väg tillbaka. Tillbaka till att få göra det han älskade mest vilket var att skriva musik. Det är det som gör att det känns så dumt att skriva såhär.

Hur som så hoppas jag att du kan vila i frid medan vi andra kan bevara din musik i våra hjärtan genom att lyssna, gråta, dansa och sjunga med till tonerna utav den. 

 

 

Idag måste vara första dagen på länge som jag inte haft så mycket för mig. Lämnade Casper på dagis imorse och höll på tippa med vagnen ute på våran uppfart. Hatar att det är en liten backe ner till vägen och jag som alltid räds för att ramla går då som jag har bajsat på mig, ser tyvärr ut så om jag ska vara ärlig 🙈

Därför gick jag med händerna bakom ryggen och höll i vagnen så, det gick finfint tills dess att jag råkade gå lite för nära snökanten vilket fick vagnen att luta. Som tur var så var jag snabb runt och lyckades tippa tillbaka den innan den föll helt men hjärtat slog extremt fort, Casper tittade frågande på mig och kan lova att efter detta var det ännu svårare att gå eftersom benen var som gelé ett bra tag.

Har nån rädsla i bakhuvudet över tippande barnvagnar och även om jag vet att Casper är så pass stor nu att han inte skulle skada sig allvarligt om den tippade åt sidan på det viset så får jag ändå panik!

Men resten av promenaden till dagis gick bara bra, värre är det att lämna honom där. Sedan inskolningen gick det bra att lämna honom första dagen efter helgen, på tisdagen var han sedan hängig och fick vara hemma och sedan var han ledig i en hel vecka vilket resulterade i att jag fick sitta med honom två dagar av tre förra veckan.

Både igår och idag började han säga "mamma mamma" i en desperat ton innan vi ens hunnit in på dagis och även om han var mycket lugnare inomhus idag så slutade det med grin då en av fröknarna kom och sa god morgon till honom. Han hörde aldrig när hon kom och såg henne inte heller eftersom han stod med ryggen mot, så han hoppade först till, skrek rakt ut och direkt skrek han efter mig som stod kanske 1 dm ifrån honom och tårarna bara sprutade. 

Värre blev det då jag blev tvungen att gå direkt, eftersom de lyfte upp honom och skulle gå med honom till lekhallen. Det låter så brutalt när man skriver om att lämna honom gråtande där men jag vill inte tänka i dem banorna. Jag vet att det bara tar ett par minuter innan han springer omkring och är glad igen och leker med de andra barnen.

Och jag vet att det inte alltid kommer att vara så här.
Problemet med Casper är att han fått så kort inskolning med bara fyra dagar + en lång ledighet direkt efter och det var därför som jag var med honom förra veckan också.

Men allt går sedan jättebra och även om de säger att jag får ringa och höra hur det är med honom och om han fortfarande är ledsen så känner jag inget behov till det. De personer som jobbar där är jätteduktiga, har ju själv haft två utav dem, även om jag inte minns så mycket från dem så har jag sett under inskolningen hur fina människor det är.

 

Men nog om det nu, traskade sedan hem i vanlig ordning och trodde att jag fått några fler recensioner att skriva. Men inte det inte. Har fått 20 stycken i stöten nu så att jag har för två dagar framåt eftersom vissa dagar är som den här, att man får vänta till sent på eftermiddagen innan det kommer några nya. 

Så istället för att skriva i vanlig ordning både innan jag hämtade Casper, och när han somnat efter att ha kommit hem igen, så somnade jag själv på soffan i 15 minuter och utöver det så har jag bara slappat vid datorn hela dagen. Känns så ovanligt att kunna göra det, även om folk i detta samhälle kanske inte tror att jag gör annat eftersom jag liks är hemma. 

De senaste veckorna har varit lite annorlunda eftersom vi var borta i en vecka över påsk och helgen innan det var det marknad här vilket gjorde att vi hela den veckan spenderade våran tid till att städa och dona på utöver inskolningen för Casper. 
Förra veckan blev som sagt kort eftersom vi kom hem på tisdagen och då var jag återigen på dagis med lilleman på dagarna och skrev så mycket jag kunde när vi kom hem, samt lite på kvällarna. 

I helgen åkte vi iväg igen men då till min mamma, tänkte skriva lite mer om allt vi gjort de senaste veckorna i ett annat inlägg senare.

Men det jag vill komma fram till är att det här är första veckan som Casper kommer att vara på dagis från måndag - fredag, första veckan vi riktigt kan känna på hur det funkar att ha honom där ensam och första veckan för mig att inte vara med honom så mycket som jag är van vid.

Måste säga att jag trodde att det skulle vara jobbigt för mig, att jag skulle sakna honom enormt mycket och visst blir det tomt de där timmarna då vi inte ses, även om det bara blir ca två timmar som jag sitter här ensam. 

Men hur dumt det än låter så känns det konstigt nog lite skönt också. Jag vet att jag nämnt detta förut men nämner det igen. Jag har varit med Casper VARJE dag sedan han föddes för snart 20 månader sedan! Och även om vi sovit borta nån natt här eller där så har jag oftast varit med honom tills han somnat och därefter har han bara varit vaken en timme eller två innan vi hämtat honom igen.

Jag säger inte att jag önskar tid ifrån honom utan bara att det känns skönt att för två-tre timmar kunna samla tankarna, skicka mejl i lugn och ro utan att behöva vänta till mitt på dagen, skriva recensionerna utan att behöva bekymra mig om att han kanske vaknar, eller värre slutar andas i sömnen! Vet inte varför jag fortfarande oroar mig för det när han är så pass stor som han är!

Så än så länge känns det skönt med de där timmarna, men som sagt detta är ungefär 4e dagen. Blev en dag första veckan, en halv i onsdags, en hel igår och en hel idag. Det känns som att ett bakslag kommer att komma även för mig.

Speciellt med tanke på vilken underbar människa som jag har äran att få spendera tid tillsammans med! ❤