...och insett att jag inte är socialt accepterad av samhället!

 Att vara introvert betyder inte att du är osocial, det betyder inte att du har social fobi och det betyder inte att du är en bitter enstöring. Det betyder bara att du inte mår lika bra av sociala sammanhang som andra människor gör.
Jag lärde mig förra året att jag är introvert, innan dess har jag fått veta att jag har social fobi, trots att många inte trott mig när jag sagt det eftersom jag kan ta plats och vara social i en mindre grupp.

Jag har även fått höra hela livet att jag är blyg och att jag måste sluta vara blyg för det går inte att vara rädd för andra människor. Detta fick jag höra nästan dagligen i skolan och varje gång det var utvecklingssamtal så fick jag veta att jag gör bra arbeten, att proven går bra och att jag har visat att jag kan. Men så länge jag inte räcker upp handen eller svarar snabbare på frågor som ställs inför klassen så kommer jag inte kunna få mer än ett G i betyg. 
Så när examen i nian äntligen kom så satt jag hemma och grät hela kvällen medan alla andra var på examensfest på värdshuset. Varför? Jo för att betygen var usla. Jag intalade mig direkt att jag var usel.

Jag började sedan på gymnasiet men eftersom jag inte fick tillräckligt med tid att välja innan så valde jag bara något. Inget av det jag ville gå, så jag slutade. Hade jag vetat då att jag ändå var en okej skribent så hade jag valt den inriktningen men de usla betygen fick mig att tro att jag var usel på varje arbete jag gjorde och att jag var usel på att skriva. Det tog flera år innan jag insåg att jag var bra på det, tack vare en lärare på komvux som gav mig en stark insikt i hur det egentligen ligger till. Men då var det redan försent.

Sedan jag fick insikten om att jag var introvert så har jag blivit starkare i mig själv. Men jag vet ändå inte vad jag vill göra. Det är här man trodde att Arbetsförmedlingen kanske kunde vara till hjälp men så är det verkligen inte. För istället så ger de mig bara konstiga val som ”Jobba på vårdjobben som finns i kommunen eller flytta om det inte passar!”.
Jag förstår att det är svårt med jobb i en liten kommun och att man får ta det som finns men det spelar ingen roll hur jag förklarar att jag inte vill jobba inom vården så hamnar jag ändå där. Antingen så vill de att jag ska söka dit, gå om undersköterskeutbildningen eller fara dit på studiebesök.
Det senaste året har jag därför varit på tre olika studiebesök inom vården, och gissa vad, inget av dessa har fått mig mer intresserad utan snarare gett mig en nyckel för att låsa igen den dörren för alltid.

Jag har sedan alltid trott, läs blivit tillsagd, att träna bort det osociala inom mig är det bästa. Därför har jag försökt med det sedan jag var 9 år gammal! I snart 19 år av mitt liv har jag försökt bli någon jag inte är!
Varför kan inte bara samhället acceptera att det inte är alla som trivs i sociala sammanhang istället för att säga ”Du måste ge dig ut och umgås med folk, bli mer social. Det skulle du bara må bra av”. Och det spelar ingen roll att jag sedan efter att jag umgåtts med folk däckar på soffan i timmar för att jag blir helt utmattad av det!
Eller när jag säger till de som ska hjälpa mig att hitta jobb att jag vill jobba med att skriva, att jag vill kunna jobba hemma så att jag själv kan lägga scheman, vara med Casper eller bara kunna åka iväg på saker utan att någon stoppar mig. Då får jag direkt höra att jag bara vill gömma mig hemma! För att kunna fortsätta vara osocial eftersom jag befinner mig i en ond nedåtgående spiral.
Visst, jag har haft en period då jag mått uselt, eller ett par faktiskt, då jag legat på botten och tänkt att livet är totalt värdelöst. Då ångesten har kommit så fort telefonen har ringt, då jag låst in mig på toaletten och gråtit hysteriskt i en timma bara för att några barn kommit förbi och knackat på vår dörr för att säga ”Bus eller godis?”. Men det där har jag klarat av, den ångesten finns inte längre och jag har nu alla verktyg som jag behöver för att kunna komma ur det själv om den kommer tillbaka.
”Ja men du har fortfarande social fobi” är det enda jag får höra. Nej! Jag är introvert. Jag är inte rädd för andra människor, visst när jag får ångest och hamnar i en sådan period då är jag rädd för allt! Då är andra människors blickar på mitt en-dags-smutsiga-hår något som kan förstöra resten av veckan. Men när jag mår bra så bryr jag mig inte. Då kan jag gå och handla utan att ens tänka på de personerna, då kan jag säga hej till personen i kassan utan att i timmar efteråt undra om jag sa hej på rätt sätt eller inte.
Jag önskar bara att alla andra kunde förstå, att de kunde acceptera att alla inte är som dem.