Jag vet att livet inte alltid kan vara enkelt, det fungerar inte på det viset. Men varför tycks en olycka alltid följa en annan? Handlar allt om Law of attraction som i dessa, och många andra händelser, skulle innebära att jag/vi som personer drar på oss den ena olyckan efter den andra bara för att vi inte längre kan tänka i positiva banor utan istället drar det negativa närmare oss själva och upplever alla situationer som negativa och hopplösa?

Eller är det bara jag?

 

I dagsläget kan jag inte säga så mycket om situationen/situationerna vi nu befinner oss i. Det är mycket som har hänt och mycket som kommer att hända. Kommer allt att bli 100% bra en dag? Det kommer det säkert men i dagsläget känns vägen dit så oerhört lång att det är svårt att hitta motivationen till att börja kämpa. 

 

Då jag själv är en sådan person som hatar att läsa kryptiska inlägg som det jag nu sitter och skriver så förstår jag vilken frustration det här kan väcka. Men behovet av att få skriva av mig är så stort att jag inte kan låta bli. Trots att jag inte ingående kan berätta vad det handlar om, det är inte min sak att avslöja, så vill jag bli av med lite tankar från skallen.

För även om jag knappt har några läsare på min blogg (missförstå mig rätt nu, det är inget jag gråter över) så vill jag inte ta ifrån den här personen dess rätt att själv få berätta vad som hänt, även om händelsen påverkar mig också.

 

Dagens/veckans/månadens andra händelse är långt ifrån lika allvarlig som den första. Denna andra händelse är min men den väljer jag att helt strunta i i dagsläget eftersom det känns som småpotatis jämfört med den första, trots att denna andra händelse påverkar mig negativt på så många plan.

 

Jag vet inte hur jag ska göra, vart jag ska börja eller hur det kommer att sluta. Sånt är livet men att få svar på minst ett frågetecken hade känts som en stor lättnad. 
Årets nyårslöfte var att se det positiva i allt, eller åtminstonde det mesta. Måste erkänna att jag nu går bet, jag ser inte det positiva i det här förutom det faktum att jag är glad över att  gav upp tron på ödet för flera år sedan. 

Julafton är här om bara några dagar, jag har en son som borde få känna den där sanna julglädjen som alltid infann sig när man själv var liten men jag vet inte hur jag ska kunna ge honom den i år.

 

Ser nu att mitt senaste inlägg inte alls blev bra skrivet, massa fel hit och dit men är väl sådant man får ta då man i ren och skär besvikelse sätter sig ner och skriver något klockan 01.00.

Känner mig fortfarande besviken över min prestation och det gjorde inte saken bättre av att jag idag fick ett mejl som bekräftade att de inte kommer att öppna mitt prov, för att det skickades in sent. Det visste jag ju redan men kändes ändå jobbigt att höra. Speciellt när jag tycker att jag gjorde bra ifrån mig.

 

Men det var inte det här jag skulle skriva om utan om den där lista med inlägg om dag för dag som jag en gång tidigare har gjort och nu planerade att göra en gång till för att se hur mycket svaren har ändrats sedan dess. 
Tanken var att börja 1 december och ha det som en längre julkalender som sträckte sig över hela månaden men så blev det såklart inte eftersom jag inte har börjat än och att idag sätta mig och skriva ner 13 inlägg för att komma ikapp kändes inte ultimat. 
Så får hålla på det till 1 januari istället.

Nu är det ju så att det inte är någon som kräver att jag ska skriva dessa inlägg, det är ju bara en rolig sak för mig själv, för så många som läser har jag faktiskt inte. Det är lite mer att har jag sagt att jag ska göra en sak så ska jag göra det också, även om det drar ut på tiden!

 

Men de senaste dagarna har bara rusat förbi i rask takt och jag har knappt gjort något. Var på ett möte förra veckan där han frågade hur senaste veckan varit och om jag gjort något speciellt. Kände att jag inte fått någonting gjort men tiden har på något sätt ändå bara rusat förbi mig! Samma sak med den här veckan. Känns som att det var fredag igår och inte att det kommer att vara det om mindre än 48 timmar igen! Blev inte alls stressad av den tanken!

 

Så kort och gott så blev det inget av mina planerade inlägg på grund av att livet kom emellan, vad jag nu har gjort. Det jag däremot ska försöka hålla är att fota Casper lite imorgon kväll då jag ska låna pappas kamera en stund. Håll tummarna att jag nu kommer få till minst en söt julbild på hoom framför julgranen. Förra årets bild blev så otroligt söt. Men det är också lättare att fotografera en bebis på 3-4 månader än en liten kille på 15, snart 16, månader ♥

 

Satt som vanligt och kollade jobb och kom av en slump in på en sida som jobbar med transkribering, vilket kort och gott betyder att du som jobbar med det skriver av en ljudfil och får betalt för det. 

Läste lite om det och såg att det gick att söka via ett formulär och efter att formuläret var inskickat fick du  två ljudfiler att skriva av. Den första hade du 30 minuter på dig att färdigställa och den andra 24 timmar.

Satte igång och fyllde i formuläret, detta känns det som ultimata jobbet för mig som gärna jobbar hemifrån samt är bra på att skriva snabbt och även från ljud då jag när jag var yngre ofta satt och skrev av låttexter, både svenska och engelska.

Började sedan med att skriva av det första klippet, tog lite tid att komma på hur man gjorde för att ladda in ljudfilen på programvaran som jag laddade ner. Det tog kanske 5-7 minuter av min skrivtid. 

Ljudfilen som skulle skrivas ner vad sedan en konversation mellan två personer men tänkte att detta klarar jag snabbt!
Det tog exakt 1 timma från det att jag laddat ner filen till att den blev skickad. Att jag ens skickade iväg den kändes bara dumt såhär i efterhand. De har ju klart och tydligt skrivit på sidan att de inte ens öppnar filer som är mer än 30 minuter från det att de laddats ner. 

Så ska jag göra del två? Nä jag ger upp och inser att det kanske bara är vården som duger för mig...

Förra året i oktober så skrev jag om en smärtsam och panikartad händelse som hände mig. Ni kan läsa om det här.
Idag hände det igen men blev mycket värre än sist. 

Senaste gången det hände var första gången som jag fick nått sånt här och fick som sagt panik. Hypokondriker som jag är så trodde jag direkt att något i halsen gått av. Idag visste jag vad det handlade om och varför jag fått det.

Stod och pratade med mamma i telefonen och lade den på axeln medan jag blandade till Caspers välling. Har fortfarande mina tics till och från som jag skrev om i förra inlägget vilka går ut på att jag drar upp mungipan lite som ett halvt leende och så klart gjorde jag så då jag samtidigt lutade huvudet mot axeln. Då smäller det till under örat och första tanken är inte nu igen. En strålande smärta börjar från örat ner till halsen och det går knappt att svälja, när jag gör det så känns det som att halsen krampar och smärtan är hemsk.

Säger åt mamma att jag får höra av mig senare och försöker i panik komma på hur jag gjorde sist för att få det att släppa men får bara ondare och ondare samtidigt som jag scrollar igenom mina gamla blogginlägg som en galning, se en blogg är bra att ha ibland.

Hittar inlägget och "botemedlet" som sist var att trycka på en punkt framför örat, det funkar inte idag. Trycker överallt omkring örat, ner mot halsen, bak på nacken men får bara ondare och ondare. Smörjer med voltaren men kladdar mest bort det då jag hela tiden måste trycka där för annars är det nästan olidligt. Får samtidigt som smärtan ökar en hemsk ilande smärta i tänderna, det gör ont att prata och sedan börjar jag svettas och skaka som bara den, mest troligt på grund av smärtan. När smärtan är som värst så kommer även tårarna och måste säga att jag hellre föder ett till barn än får så här igen, det gjorde inte alls så här ont och då blev jag ändå akutopererad efteråt.

Robert ringer 1177 och försöker förklara men tillslut är det jag som får prata med dem men det är otroligt jobbigt att få fram ord eftersom det gör så ont att prata. Hon trodde sträckning och så även jag, även om google ville få det till en svårupptäckt hjärtinfarkt. Här måste jag ge en eloge till mig själv att jag inte inbillade mig det, men som sagt så har jag haft samma sak en gång tidigare. 

Kvinnan jag pratade med hade aldrig hört talas om något liknande förut men sade åt mig att dricka massa vatten och få i mig smärtstillande. Som tur var hade jag brusalvedon hemma för något annat hade jag nog inte lyckats få i mig. Måste även skriva att jag är otroligt nojig när det kommer till mediciner. Lider mig hellre igenom huvudvärk än tar alvedon.

Därför kanske man förstår hur ont jag hade när jag säger att jag inte bara tog en utan två brustabletter (fullt tillåtet då jag försiktig som jag är läste noga innan trots smärta).

Smärtan vägrade ge med sig och gjorde bara ondare om jag satt eller låg ner, vilket man kanske kan tycka borde ha hjälp lite men nä.

Tänkte sedan att jag, efter flera djupa andetag, måste börja andas lugnt så sätter händerna knutna framför munnen, fyller munnen med luft och blåser in i händerna som om de vore ballonger som jag ska fylla med luft. Då knäpper det till under örat och smärtan i halsen försvinner och jag kan svälja som vanligt igen. Tar sedan ett tag innan det släpper i käken och är än lite öm på sidan av hakan.
Känner mig nu otroligt slö, kanske inte så konstigt med två timmar av denna värk, stress, panik m.m.

 

Jag vet inte vad det här beror på, jag har ju förstått att det garanterat är en sträckning av något slag men det är den där smällen som jag inte förstår mig på. Eller varför det knäpper till när man hittar rätt punkt att trycka på.

Någon låsning i käken känns mindre troligt att det skulle vara då jag både kan gapa som vanligt och bita ihop, med lite mer smärta än vanligt förstås.

Så får kolla runt lite imorgon när jag inte är lika slö och se om det kanske finns någon annan som drabbats av något liknande. Kanske hitta lite tips om hur man blir av med det snabbare om man skulle drabbas igen i framtiden, hoppas verkligen inte på det!