Detta år har inte börjat som något produktivt år om man utgår från denna blogg. Det har blivit skrivet väldigt lite och inte för att jag inte vill, älskar fortfarande att skriva lika mycket som innan, men orken har varit på minus och då har hushåll, sambo, djur, vänner och familj fått gå före de få dagarna jag haft en gnutta extra energi över.
Men med längre och ljusare dagar så kanske jag börjar få mer och mer energi och kommer nog snart få kolla blodvärde och börja med Blutsaft för att slippa trötthet och yrsel på dagarna. 

 

Så vad kan jag skriva om januari så här långt? Förutom det faktum att jag varit trött och oengagerad? Ja jag har spenderat årets första helg i stugan och nu dröjer det inte alls länge tills årets andra. 
Jag har börjat hitta tillbaka lite mer till mig själv och även om jag bara tagit ett litet steg framåt så är jag nöjd över att jag går framåt och inte bakåt. 
Och trots att månaden börjar lida mot sitt slut så hinner jag ändå med att fira min andra halva imorgon som fyller år! Jag önskar att jag kunde ge honom hela världen för han förtjänar så otroligt mycket då han alltid är den personen som finns där för mig oavsett hur jag mår. 

 

Så ja januari har kanske inte varit fylld av en massa händelser men jag känner på mig att de närmaste månaderna kommer att innehålla mer liv och rörelse än denna. Sedan har januari alltid varit lite av en månad då jag dragit mig tillbaka och haft mindre ork, i år var det bara lite mer än vanligt.

 

Livet går ut på att födas, leva och dö och så kommer det alltid att vara. Bara den senaste veckan (Fredag 15/1 - Fredag 22/1) har kommit att handla mycket om just liv och död.

 

Fredag 15/1 så fick min storebror Anders sitt andra barn och jag fick mitt 17e syskonbarn. Det blev en jättesöt liten kille som fick namnet Alexander.

 

Söndag 17/1 var inte bara ett av mina syskonbarns 11e födelsedag utan också årsdagen för min förra klasskompis bortgång. I år är det två år sedan han gick bort och det är fortfarande svårt att förstå att en av världens mest glädjespridande människor inte finns och lyser upp världen för oss andra längre.

 

Måndag 18/1 så fick min mamma veta att hennes syster och min moster fått tillbaka sin leukemi men att denna gång så skulle den inte behandlas utan att de skulle vänta på döden. Vi försökte hitta första bästa färdsätt och biljett till mamma så att hon kunde få åka ner till Stockholm och ta avsked av sin syster men under tisdagsmorgonen fick hon veta att hon gått bort redan under måndagskvällen.
Vila i frid moster Monika ♥

Vi träffades egentligen bara en gång men det är en dag som jag alltid kommer att minnas då den tillhör en av mina bästa.

 

Tisdag 19/1 kom också att handla  livet men av hänsyn till de inblandade tänker jag inte skriva om detta förrän det är klart att skriva om.

 

Fredag 22/1 får Robert veta att hans farfar gått bort. En man som jag bara hann träffa en gång men är glad att vårat besök blev av den där vinterdagen för ett år sedan ungefär då jag tror att det gjorde honom gott även om han kanske inte minns det så länge efteråt p.g.a sin sjukdom.  Men enligt personalen så hade han varit glad länge efter vårat besök och det kändes bra och Robert kan glädja sig över att hans sista träff med sin farfar var ett lyckat sådant. ♥

 

Detta är livet och det innehåller mycket glädje och sorg. Det är därför det är så viktigt att vi tar vara på de personer som betyder mest i våra liv och offrar så mycket av våran tid som vi kan till att umgås. På så sätt slipper vi känna att vi inte fick umgås tillräckligt mycket den dagen det är försent!

Jag kan väl inte säga att år 2000 gjorde något speciellt stort intryck på mig. Jag var 8år och skulle fylla 9 och det mest spännande som hände det året måste väl ha varit att få sluta på lågstadiet och börja mellanstadiet men så mycket roligare än så var det inte.

 

Men något som jag däremot kommer ihåg är årsskiftet mellan 1999 och 2000. Trots att vi bara var 8 år gamla så pratade vi hejvilt på skolan om allt vi hade hört våra syskon, föräldrar och övriga vuxna säga om vad som skulle hända när klockan slog tolv på nyårsafton.

Jag vet att det var en massa teorier som snurrade runt men de två som jag kommer ihåg är att jorden skulle gå under eller att vi skulle bli invaderade av aliens!

Som åttaåring så var det kanske inte så konstigt att man trodde på allt det här och speciellt när man fick höra det av personer som var så mycket äldre än en själv, eller av personer som sa att de hade hört det av äldre personer.

 

Så skulle ljuga om jag sa att jag inte var lite nervös inför nyåret eftersom man hade hört så mycket. 1999 så firade vi nyår tillsammans med mamma och hennes dåvarande sambo i Övik. Jag minns att vi åt god mat och hade fina bordsdekorationer med siffrorna 2000. 

Sedan innan tolvslaget så hade vi någon knäpp plan, jag och Daniel, vilket var att ta de leksaker som vi gillade bäst, vilket vid detta tillfälle var nallarna som vi fått i julklapp. Om nu jorden skulle gå under så skulle vi i alla fall gå under med våra favoritsaker och om jag inte minns helt fel så klädde  vi även på dessa stackars nallar med vinterkläder innan eftersom det var så kallt ute xD

Tolvslaget kom och vi stod på våran balkong för att kolla på fyrverkerierna men så mycket mer än fyrverkerier blev det inte. Jorden gick inte under och inga aliens kom ner från himlen för att kidnappa oss. 

Det är ju synd att man inte lever tills år 3000 eftersom det hade varit kul att veta vad som kommer att hända då och om det även då kommer att cirkulera en massa teorier som det gjorde 1999.

 

 

 

Enda sedan jag var liten så har jag fått höra hur bra mjölk är och framföraltt för skelettet. Dessutom skulle den göra dig lika stark som fantomen.

Men nu på "äldre dar" så har jag även fått veta att mjölk inte är så bra och detta främst för oss vuxna. För tydligen så finns det inget i den som vi behöver och det har gjorts en del forskning kring detta. 

Men samtidigt så får man även höra hur vi i de mörkare delarna av vårat land måste dricka mjölk om vi vill ha i oss vårat extra D-vitamin som vi inte får från den frånvarande solen.

 

Hur som helst så är detta inget som jag bryr mig om egentligen, tycker bara att det är intressant. Själv så skulle jag aldrig ge upp mjölk och det finns ingen godare dryck till maten, även om vi för det mesta dricker dricka till de flesta måltiderna bara för att det är det vi oftast har hemma.
När jag var liten så var dricka sällan ett alternativ som måltidsdryck och även om mjölken nu skulle vara så onyttig så tror jag ändå att den är bättre än dricka.

Sedan kanske man undrar varför jag inte bara dricker vatten istället om jag nu ska älta det här med nyttigt eller ej men sanningen att säga så mår jag sällan bra av vatten. Jag vet att det låter konstigt men får ofta halsbränna eller magont då jag dricker vatten. Sommaren 2014 då jag jobbade hela sommaren i den otroliga värmen ja då blev det några glas vatten som gick ner varje dag.och samma sak hela tiden, magont eller halsbränna. Men konstigt nog händer detta väldigt sällan med kolsyrat vatten. 
Jag vet hur det låter då vatten är det mest naturliga vi har men kan även säga att de dagarna som jag inte drack vatten så mådde jag bra. Enda gångerna det går att dricka vatten för min del är när jag är hos personer med friskt vatten.

Men nu var det inte vatten detta skulle handla om utan mjölk.

 

Enligt mig finns det en del maträtter och dylikt som man bara måste dricka mjölk till för att de ska smaka som bäst och dessa är:

* Varma bullar. Till kalla bullar funkar väl saft, dricka eller te men till just varma och nybakta bullar måste det alltid vara iskall mjölk. 

* Palt. Här finns det nog ingen annan dryck som funkar än just mjölk. 

* Pannkaka. Kanske är det något speciellt med mjölk och mjölmat men även pannkaka är en sådan rätt som smakar bättre med ett glas mjölk till.

* After eight. Ja jag är inte som alla andra men ska jag äta after eight ja då måste jag ha ett glas mjölk till. Hade jag varit en kaffedrickare kanske jag druckit kaffe till men nu är jag inte det så då får det bli mjölk. 

 

Grundskolan för mig var som en berg- och dalbana. Det började rätt okej i förskolan då jag hade många att umgås med och tyckte aldrig att det var jobbigt att gå dit utan snarare tvärtom, att det var ganska så kul. Samma sak var det i lågstadiet. Men i mellanstadiet började saker förändras. Människor förändras hela tiden och det är  inget dåligt men folk växer ofta åt olika håll och grupper bildades rätt snabbt de sista året på mellanstadiet. När sedan högstadiet kom så hade jag inte många vänner kvar. Att inte ha många vänner var väl egentligen inte det värsta utan det  värsta var mobbingen och min blyghet/sociala fobi som jag aldrig fick hjälp med.

Redan i 5an-6an hade jag otroligt mycket finnar och det spelade ingen roll hur mycket jag tvättade mig. Jag var mycket väl medveten om hur hemsk jag såg ut och grät nästan varje dag åt mitt utseende. Folk började ta avstånd ifrån mig och på ett sätt klandrar jag dem inte. Inte för att deras beteende var acceptabelt på något sätt utan för att de var barn och inte förstod bättre.
Sedan kom högstadiet och bara under sommaren mellan 6an och 7an hade de allra flesta kaxat till sig riktigt ordentligt och de som ansåg sig vara de "coola" anslöt sig snabbt till de äldre och hackade på de andra. 

Jag fick ofta höra att jag var äcklig, ful, hade fula kläder, var feg och mycket mycket mer och jag som alltid har varit en känslig människa med otroligt jobbiga saker som hänt i min uppväxt tog åt mig så oerhört mycket av detta. Jag ljuger inte om jag säger att jag grät i genomsnitt varannan dag och jag räknade redan i sjuan ner dagarna tills den dag skulle komma då jag fick lämna alla dessa människor bakom mig.

 

Men det var inte bara mobbingen som var jobbig utan även det faktum att jag hade svårt för att prata och det började redan i mellanstadiet. Folk sade hela tiden åt mig att jag var tvungen att sluta vara blyg och visst det kanske började med att jag var blyg men utvecklades sedan rätt så snabbt till social fobi, vilket jag på egen hand har luskat ut nu på senare år.
Jag ville inget hellre än att kunna vara som alla andra och skrika ut svaren när jag kunde dem eller bara kunna ropa på någon om jag ville personen något om personen var utom hörhåll. Detta kanske jag hade kunnat gjort, om jag fått lite hjälp från mina lärare.

Varje utvecklingssamtal från 4an och uppåt gick egentligen till såhär. Först fick jag veta att jag var duktig i skolan och inte störde ordningen på något sätt men jag hade gärna fått ta för mig och höras mer. Och det spelade ingen roll hur mycket jag förklarade att jag gärna hade velat men att det tar stopp. För varje gång jag ville säga något bubblade orden inom mig som om jag vore en nyskakad läsk, men istället för att poppa ur munnen på mig så var det som att jag var stum och inga ord kom ut.

Det jag önskar att lärarna hade gjort var att ställa frågor åt mig och detta sade jag på nästan varje utvecklingssamtal. Om de fick mig  att börja prata så kanske det skulle släppa lite för varje gång och tillslut kanske jag själv skulle börja ta initiativet. Men de tyckte att det var en dum idé och på ett sådant sätt skulle jag aldrig kunna få en egen initiativförmåga.

Men sedan kom i alla fall dagen då jag äntligen fick sluta skolan och redan dagen efter fick jag flytta från kommunen och ju längre bort jag kom desto mer kunde jag känna hur tyngden på mina axlar försvann och hur jag kunde andas lättare.

Jag har sedan gått lite olika gymnasieskolor då jag aldrig vetat vad jag velat bli och än idag kan jag inte svara på den frågan. 
När jag gått på gymnasiet tillsammans med en klass så har jag fortfarande haft svårt för att prata och hållt mig i bakgrunden och som högst kanske haft en eller två vänner. Betygen fortsatte vara medelmåttiga tills dess att jag började komvux och fick läsa svenska och engelska tillsammans med vuxenelever som 18åring. Det var en sådan annorlunda atmosfär och jag kände att jag istället för att gömma mig och hålla mig undan fick en chans att lyckas (även om det bara handlade om  två ämnen) och jag fick faktiskt VG+ på båda kurserna och mina första MVGn någonsin på både läxor och prov. 
De flesta i grundskolan trodde att jag var en pluggis och även om jag ibland kunde sitta med läxan i flera timmar så stannade aldrig något utav det jag läste kvar inne i huvudet. Kanske för att jag hade så fullt upp med att klanka ner på mig själv, precis som alla andra gjorde. Men det inte de flesta vet, de som trodde att jag gick ut skolan med bra betyg, är att jag egentligen hade ganska kassa betyg (lärarna sa alltid att jag nått målen men inte kunde få högre betyg eftersom jag svarat på för lite frågor muntligt...). Jag hade visserligen bara ett IG som kunde suddas med hjälp av mitt extrabetyg i tyska men sedan hade jag nog bara två VG. Jag låg jämns med eller till och med under vissa av dem som kallade mig pluggis.

 

De senaste åren har jag även gått USKA-utb. på halvdistans och även om den inte är helt klar så var det något som även det fick mig att inse att jag inte hade en dålig inlärning utan att så länge JAG tror på mig själv så har jag inga begränsningar. Och som sagt med en vuxenklass som du bara ska gå med ett tag finns inget krav på att skaffa vänner, det är mer avslappnat och de som är där är där för att få en utbildning och sköter ofta sig själva och struntar hur alla andra ser ut, pratar, eller är som person.

 

Men det absolut bästa i utbildningsväg för mig måste ändå ha varit alla distanskurser som jag läst, även om jag måste erkänna att när jag läste matte så fick jag en otroligt negativ och jobbig lärare som inte alls fanns där för att hjälpa utan snarare tvärtom.
Men jag har i alla fall kunnat jobba mig uppåt och mina senaste tre kurser på distans har varit de bästa hittils då jag fick två B och mitt allra första toppbetyg, A,  i den kurs som varit min favorit hittils nämligen skrivande.

 

Jag vet att detta inlägg kanske inte blev så positivt men det är så jag har upplevt min skolgång och det finns garanterat fler därute som känner att de har varit med om liknande saker och mycket mycket värre än det som jag har varit med om.
Än idag har jag svårt att prata med folk och det gäller även människor jag känt i närmare 10år! Men jag jobbar på det dagligen och samma sak med både mitt självförtroende och min självkänsla, om någon har något emot mig så är det egentligen bara deras bekymmer och inte mitt då jag inte har bett om deras åsikt!