När jag ser tillbaka på när jag var yngre så såg jag inte mig själv som en person som gillade att skriva. Kände inte heller då att det var något som jag tyckte var roligt. Men sanningen är att jag aldrig insåg hur mycket tid jag egentligen lade ner på att skriva, förrän nu.

Håller på att gå igenom massa gamla kartonger som först stått hos pappa flera år sedan jag flyttade hemifrån, sedan hamnade de i våran källare och när vi flyttade hit hamnade allt i boden och nu håller jag på att gå igenom det för att se vad som är värt att spara och vad som ska kastas.

Såklart hittar man en massa nostalgiska saker från barndomen, speciellt om man är en sådan som sparar på allt som jag gör. 

Anteckningsböcker och gamla kalendrar är två saker som jag inte kan göra mig av med och det är även här jag hittar allt jag skrivit under min uppväxt. Jag ska inte ljuga, det mesta är tragiskt. Jag har alltid varit en person med mycket känslor och det märks. 

Men sedan är jag även lite utav ett kontrollfreak som under vissa perioder i livet skrivit ner allt jag gjort, om jag varit sjuk och behövt medicin har jag skrivit vilken dag jag hämtade ut det. Åkte mamma till Stockholm skrev jag vilken tid hon åkte, inte bara dag utan klockslag också. Man skulle kunna tro att jag hade dåligt minne men nä var snarare så att precis ALLT skulle dokumenteras i min värld. 

Inte så konsigt då att jag drömmer om ett kontorsjobb som går ut på att bara skriva diverse saker som ska dokumenteras.

 

Så vad har jag hittat så här långt? Hade kollat mer men blev kallt att sitta på golvet i hallen då Robert stängt av golvvärmen.

Ja anteckningsböcker, kalendrar, gamla dagböcker och massa projekt från bilden. Skäms otroligt för en tavla som jag och B lämnat in. Började med att jag hittade en skiva med våra namn och ordet Gränslöst skrivet på baksidan. Tänkte innan jag  vände att detta är säkert nått fint, speciellt med tanke på hur bra B är på att måla och jag, ja jag är väl helt okej ändå. 
Det var hemskt...mitt i bilden: en grå klump med vitt längst upp, tydligen en alptopp med snö, och som kronan på verket, en fjärdedels sol i hörnet. Fint om vi varit 5-6 år. Fult med tanke på att vi gick i högstadiet. Vågar inte ens dela med mig av bilden. Och under ordet Gränslöst passar den inte alls!

 

Hittade även ett häfte om kommunen år 2000. Det året gick jag i tvåan om jag inte minns fel och vi hade storklasser med 6års-2an. Vi fick då i uppdrag att intervjua personer från kommunen och göra ett häfta om det.

Här är ett par exempel på frågor och svar: (OBS stavfel och konstigheter kan förekomma!)

* "Vart kommer all bensin i från? Ja det kommer i från olicka ställen karnse Norge och Arabien nåt av dem länderna." 

 

Bjuder på lite anteckningar också från min kalender 2007-2008

 

3 November 2007: Ett år sen jag träffa Robert för första gången. 

3 April 2008: Pratat med kärring från skolan.

4 April 2008: Köpt hostmedicin

10 April 2008: Klippt Sötnos klor (min kanin).

13 April 2008: Fått 200 kr av pappa.

9 Maj 2008: Robert tråkar och far bort utan mig.

18 Juli 2008: Börjat ta B-vitaminer.

 

Hittade också ett par anteckningsböcker som jag bara skrivit lite i. Rev ut sidorna och ska nu göra en dagbok till Casper. Kanske inte de mest "pojkiga" böckerna som är rosa med hjärtan på men kan ju vara roligt för han att läsa ändå om saker han gjorde då han var liten sen när han blir stor.

 

 

 

 

 

 

...inte så lätt då man fastnar med annat. Planen var faktiskt att bara se en film och sen sova och eftersom jag startade filmen vid 20.30 så tänkte jag att det då kommer bli lämplig tid att sova efteråt. Men så blev det ju inte eftersom jag fortfarande sitter här.

Anledningen? Filmen laggade så fick pausa hela tiden men ville se klart. Det drog därför ut på tiden.
Efter att den slutat blev jag sugen på att kolla upp det där erbjudandet om gratis fotobok jag fått, har nämligen tänkt göra en om Caspers första år, och så fastnade jag såklart med att hålla på med den.

 

Känner att jag kommer få ångra mig imorgon att jag fortfarande är vaken. Inte första kvällen som jag somnar sent och dessutom är jag sjuk också. Fick feber förra veckan som höll i sig i ett par dagar, efter det kom värk i kroppen, hosta och halsont som sitter i än. Förutom detta så har jag även så fruktansvärt ont i höger handled. Smällde till i den för några veckor sedan men har varit okej fram tills förra veckan och sedan dess bara blivit värre. Kanske borde kolla upp det?

Lyfta går bra, om det nu inte är en Casper som inte vill bli lyft som gör sig raklång och slappnar av. Men böja och vrida är ändå värre.

 

Imorgon så kanske, men bara kanske, jag tar mitt förnuft till fånga och går och lägger mig i tid. Skulle verkligen behöva den där sömnen, vilket jag tänker hela dagarna tills dess att Casper somnat och man fastar med annat.

 

 

 

 

Jag har funderat ett bra tag nu på vad det är som gnager inom mig och är nästan rädd att analysera vidare i det så här öppet. Man vet aldrig vem som läser eller vad de gör av informationen de hittar. Nu hade jag inte tänkt vända ut och in på mig själv och skriva en roman om varje minut av mitt liv men ändå. Man ska inte vara personlig i dagens samhälle men ändå känner man ibland att saker måste få skrivas ut ur skallen.

När jag var yngre skrev jag alltid dagbok, hade säkert fortsatt med det om det:

1. Inte ansågs vara så oerhört töntigt efter 13-års ålder.

2. inte bara handlade om en massa negativt, vilket det tillslut gjorde.

 

Ett tag skrev jag dokument på datorn men det kändes bara konstigt och fel på något vis. Säger hon som sedan sätter sig och skriver så att hela världen kan se tänker ni. Jag skriver inte för att få en massa "åh stackars dig, buhu" kommentarer om någon skulle tro det. Jag skriver öppet och ärligt för att jag är så less på att annars få höra skvaller om mig själv som är långt ifrån sanningen.

 

Så om jag börjar analyserandet. Jag har världens finaste son, en underbar familj och en otroligt fin sambo som stått ut med mig i 10-års tid nu. Men jag bor också i den kommun jag hatar allra mest och har enligt de man träffar inte rätt att hata den. Inte rätt att känna så som jag faktiskt gör.

Vi har nu dessutom köpt ett hus, en av de största drömmarna jag haft de senaste åren förutom att skaffa barn, men kan inte känna mig så glad som jag vill för att huset ligger i den här kommunen. Det låter dumt, det låter töntigt och det låter bortskämt men sanningen är att det är så det är. Varför ska jag ljuga?

Jag borde vara världens lyckligaste men det är jag inte.

 

Här i kommunen bodde jag mina första 15 år i livet och från väldigt ung ålder började jag räkna dagarna för att få flytta. Jag är rätt säker på att jag gjorde pappa ledsen när jag gång på gång sa att jag ville flytta fast det aldrig berodde på honom.

Jag blev mobbad i skolan och jag blev mobbad utanför skoltid (fast här kunde inte skolan hjälpa mig då det inte hänt under skoltid. Det spelade ingen som helst roll att jag blev jagad genom samhället av folk som kastade stenar på mig och ställde sig i en ring runt om mig och började förstöra mina cykeldäck, försökte spotta på mig och kallade mig saker. Spelade visserligen ingen roll om det hände på skoltid heller så länge ingen lärare sett det).

Både de som var yngre men även de som var mycket äldre med barn i ungefär samma ålder som mig själv var på mig. Och varje gång jag varit hit och hälsat på pappa har det gått rykten, oftast om att jag är gravid och en av gångerna var det även min bror som skulle ha varit pappan till det kommande barnet, som aldrig fanns.

 

Så att flytta tillbaka kändes då som ett bakslag. När sista flyttlasset gick återgick jag till att bli 15 år igen. Men tankar som dessa kunde snabbt tryckas bort då jag visste att jag snart hade en bebis att fokusera på, att jag inte aktivt behövde söka jobb direkt utan att jag kunde få bo in mig i lugn och ro. Men nu är det över. Casper ska skolas in på dagis när som helst och det är inte för inte som jag har dragit ut på ansökningen dit. Jag vill bara ha en dag till, en vecka till, en månad till. Och han måste väl få ta sina första steg först?

Och ja, jag må ha varit lat och inte känt för att jobba förut, förutom den gången jag blev sjukskriven för depression p.g.a. barnlöshet som tärt i flera år men det är en annan historia som inte bör tas nu.

Tidigare, innan det, såg jag det som mycket roligare att plugga, jag gillar att läsa, jag gillar att skriva och jag gillar att lära mig nya saker. Vilket är en av anledningarna till att jag kallades pluggis i skolan men de som sa det ska bara veta hur usla betyg jag gick ut nian med. 

Inte för att jag inte gjorde bra ifrån mig, inte för att jag inte lämnade in saker som var bra utan för att jag inte hördes på lektionerna. Jag hördes inte i ett klassrum fyllt med personer som älskade att ta plats, som älskade att synas och som älskade att höras. Att räcka upp handen var inte att tänka på, svaren skulle skrikas ut och det accepterades av lärarna. 

För någon som är osäker och gärna vill synas så lite som möjligt för att få så lite fokus på sig som möjligt (mycket fokus betyder egentligen bara mer glåpord i korridoren sedan) så var det inte lätt att bara skrika ut det.

Betygen jag förtjänade i nian kom då alltså i vuxen ålder, via komvux med små grupper samt via hermods och kurser som jag kunde plugga hemma. 

 

I denna kommun känner jag mig så fruktansvärt ovälkommen. Jag menar inte att alla människor skulle stått där med öppna armar, hållt händerna i ring och sjungt "We are the world".  Utan det är mer den känsla som jag får efter allt som varit tidigare. 

Jag säger inte att Vännäs var bättre på alla sätt heller. Men jag fick mer hjälp då jag bad om det, oavsett vad det handlade om. Jag slapp känna den här känslan av att jag så gärna ville prata med någon som kunde lyfta upp mig lite, få mig att känna mig starkare som person för att sedan ångra mig för att personen jag möter också kommer att vara härifrån. Det räcker med att personen vet vem jag är, eller vem min pappa är. Jag vill bara prata med en person som jag aldrig sett förut, som aldrig sett mig, eller ens hört mitt namn. Men det går inte här.

Så att ta steget och prata med någon som kan hjälpa mig känns lönlöst. Och istället sitter jag här och överanalyserar saker på internet.

Kort och gott så befinner jag mig just nu i en skyddande bubbla, så länge jag inte behöver söka jobb, jobba eller ha Casper på dagis. 

Jag skulle gärna dra ut på det så länge som jag lever men jag vet också att jag bara kommer göra det värre. Det kommer inte bli lättare, jag kommer inte att må bättre av det trots att det känns bra för stunden och jag kommer inte att växa som människa.

Önskar bara att det vore lättare och att det inte kändes som om jag simmade i ett hav av honung. 

 

 

Den här dagen har passerat förbi snabbt som attan. Trots att den mest bestått av motgångar.

Började imorse med att jag tyckte att Casper inte var sig själv riktigt. Han hade sovit i 14 timmar i sträck men var trots det ledsen åt det mesta, normalt så är han glad i princip varenda morgon, men inte idag. Han var dessutom lättretlig och såg inte alls pigg ut.

Upptäckte sedan då jag höll på klä på han att den lilla lilla pricken han haft på näsan i två dagar nu var ett varande sår, tänkte då genast svinkoppor då jag inte kan se att det skulle vara höstblåsor. Och efter lite koll och rådfrågning med syster är jag ännu mer säker på det. 

 

Så under förmiddagen har jag haft en ledsen kille som, trots en del glada stunder, inte varit som han brukar. Det är sjukt hur man märker av minsta lilla förändring så snabbt!

Efter att han sedan fått sova mitt på dagen i 3 timmar var det däremot lite bättre. Fortfarande lite lättretlig men inte som innan.

Strax efter att han vaknat kom pappa förbi en sväng och umgicks med honom medan jag gick och hämtade ut paketet från Jollyroom samt gick och handlade. 

Men även här ska allt gå snett. Att hämta ut paketet gick bra, att betala i kassan på ICA gick mindre bra. Anledningen? Tydligen hade jag inga pengar, eller inte pengar så det räckte till trots att jag både kollat och fört över lite extra till kontot innan jag gick.

Lyckades då ta mig in på min bank via ICAs Wifi för att föra över lite till och kolla vad som dragit. Det var klarna.

Det visade sig då nu att köp som man direktbetalar via dem inte alls direktbetalas utan då betalas när man hämtar ut det eller som jag varit med om för bara ett par veckor sedan, de drar nån helt annan dag.

Har skickat till dem och hört om det verkligen ska vara så här. Jag menar visst om det dras dagen efter men ungefär en vecka senare? Nä det kallar inte jag direktbetalning iaf.

Men som tur var kunde jag lösa det den här gången och kom hem med både paket och matvaror.

 

Nästa händelse dök upp vid öppningen av detta paket. Såklart så lyckas jag skära mig i handen, inte så djupt som tur var men inte roligt heller. 

Tänker att jaja nu får jag i alla fall sätta upp lampan som jag både suktat efter och väntat på ett tag nu. Kommer upp i Caspers rum och ser att det inte finns något uttag i taket. Bara en sockerbit och var inte alls sugen på att skruva lös grejerna på min nya kabel för att göra nån specialhopkoppling. 

Så frågade pappa om inte han kunde kolla om han hade något hemma annars får jag skicka Robert imorgon och köpa ett innan han far på jobbet. 

 

Hade sedan en betydligt lugnare och gladare son under kvällen. Vi kollade på Bolibompa i sovrummet och jag satte ihop hans nya bord vi fick tag i på Myrorna i helgen. Passade så bra ihop med stolarna som han har.
Nu återstår inte mycket förrän hans rum är helt klart. Är egentligen bara hyllor som fattas.

 

Under kvällen fick jag ett litet il och tog tag i saker som behövde göras. Har tvättat, startat torktumlaren, diskat, startat diskmaskinen, lagat lunch och matlåda för imorgon, kastat sopor, bytt kattsand, skurat golven på nedervåningen och rensat bland Caspers leksaker så han får lite mer att leka med på sitt rum.
Nu har jag bara en liten sak kvar att göra och det är att kolla tapeter till gästrummet. Inget måste kanske men kändes som ett bra sätt att varva ner och avsluta dagen på.

Håller tummarna nu på att Casper vaknar med ett leende imorgon och att det inte är svinkoppor han har fått utan bara ett sår som uppkommit på annat sätt. 

 

I torsdags så hände något som fick det att koka inombords och är så glad att jag inte då i just det läget tog upp tangentbordet och började skriva. Är fortfarande lika arg men har lugnat ner mig och väljer mina ord bättre. 

Någon som inte valde sina ord bra var personen som jag nu ska ta upp.

 

Jag vet inte hur många som läser det jag skriver, vet att det i alla fall är ett par stycken som är inne men om de sedan läser eller bara scrollar runt kan ju inte jag svara på. Vilka dessa personer det är vet jag ju inte heller.

Därför nämner jag inga namn men vill ändå att det ska komma ut då jag känner att jag har kommit till en punkt i livet då jag inte är 15 år längre och har svårt att stå upp för och försvara både mig men också mina närstående och vänner. 

Jag ska stå på mig och jag ska säga mitt.

 

Det är ingen jättestor grej, eller är det det? Vad räknas egentligen som en stor grej och inte? Hur som så började det med att Robert kom hem från jobbet i vanlig ordning. Han jobbade dag förra veckan och kom därför hem vid 14.00. 
Vi pratar lite allmänt om dagen och det är då jag får veta att en person som bor i närheten av oss sagt till Robert att Findus varit inne på deras tomt och att de nu också har hittat en död fågel. Här finns inga bevis på att det är just våran katt som tagit fågeln, kanske såg de honom bära den och lägga den dit men det är också oklart. 

Fine, sånt kan man ta och om det besvärar dem så mycket så visst kan vi låta honom vara ute mindre, kanske bara kortare stunder. Men det slutade inte här. 
Som jag förstod det på Robert så ville personen i fråga att Findus skulle bli innekatt för att såg denne honom på sin tomt igen, och jag citerar, "ligger han risigt till då jag får hem min 22a".

När det kommer till vapen så är jag inte alls insatt men så långt vet jag att skjuter man en katt med detta vapen så blir den mer än skadeskjuten. Personen hotade alltså att döda våran katt!

Knappt 3 veckor har vi bott i detta hus och så får man höra detta! Findus har alltså inte förstört något, han har inte kissat någonstans utan han har helt enkelt varit den sociala katten han är och hälsat på hos andra människor och (utan bevis) tagit en fågel, som de flesta katter gör.

För er som undrar är inte heller Findus den enda katten som stryker omkring här, har sedan vi flyttade in haft 3 andra katter på våran tomt men inte går jag i mordtankar bara för det.

 

Det som fick mig att tända till direkt jag fick höra det här var då givetvis att våran katt hotas att dödas med ett vapen av ingen större anledning än det att han är just en katt. En nyfiken och social sådan dessutom.

När jag sedan låtit det sjunka in så sprids istället min ilska och irritation ut över saker som dessa:
* Det är sagt av en vuxen person som är närmare 20 år äldre än mig själv och som dessutom har egna djur.
* Får mig att inse vad man bor i närheten av för människor. Vad händer om Casper kommer för nära dessa personers hem. Kanske en liten risk men bör jag oroa mig för min sons liv då personen så enkelt hotar att ta till vapen?

* Börjat förstå varför det är sådan osämja i kommunen och att alla hatar alla. Är det inte idiotiska rykten (kolla bara på mig som tydligen inte bara legat med min egen bror utan även varit gravid med hans barn) så är det personer som inte tänker innan de talar.

 

Slutsats:
Hade personen kommit och sagt detta till mig, Robert eller oss båda och istället för vapenhot då lagt fram det så här, "kan ni vara snälla att ha eran katt inne lite oftare då jag ogillar att han är på min tomt och lämnar fåglar/retar upp mina djur" ja då hade det varit en annan sak.

Men nu har personen inte gjort det och då blir det annorlunda.

 

Det är svårt att ha en katt med FIC som nu varit utekatt i över ett års tid och som blir stressad över att måsta vara inne precis hela tiden. Han har ändå varit ute otroligt lite om man jämför med hur mycket han var ute i gamla huset redan från dag 1 då han fick komma ut. 

Här kan det gå en hel dag utan att han ens vill gå ut för att sedan bara vistas ute drygt en timme och sedan komma in igen och vara inne till dagen efter.

Om detta beror på att han redan blivit utsatt för saker kan jag inte svara på men jag hoppas verkligen inte det.

 

Jag kan forsätta skriva om det här i evigheters evigheter för den här gången kommer jag inte att sitta och ta emot allt skit som sägs, oavsett om det handlar om mig, min familj, mina vänner eller mina djur!

Är det dessutom hot med i bilden kommer jag gå på hårdare, utan att sjunka till en nivå där jag hänger ut människor eller kommer med hot själv!

 

 

 

Trots att Robert slutade tidigare i fredags, vllket gav oss en lite längre helg, så har helgen gått så otroligt snabbt. Kan inte minnas när en helg gick så här fort sist. Trots det har det hänt en hel del som jag tänkt dela med mig av nu.

 

Fredag:

Robert slutade som sagt tidigare, anledningen till det var att vi skulle till Umeå och leta klänning till mig, lämna igen en sak vi köpt fel på Biltema samt kolla lite saker hem på IKEA.

Såklart glömde vi både saken vi skulle lämna igen och även listan över vad vi behövde från IKEA.

Men trots det och de sura minerna från Robert efter att han tappat bort mig på H&M inte bara en utan två gånger så hade vi ändå trevligt i stan, jag, Robert och Casper.

Efter stadsbesöket åkte vi och hälsade på några vänner som vi sällan träffar. Alltid lika roligt att sitta och prata en stund med dem och ännu trevligare då Casper kan följa med, de senaste gångerna har det varit så sent vi varit förbi och då har Casper haft barnvakt.

 

 

Hann sedan bara komma hem till svärmor och så blev det att testa klänningar, hade testat alla innan men behövde hitta den bästa av dem alla för på lördagen var vi nämligen på...

 

Lördag:

...bröllop! 

Roberts barndomskompisar skulle gifta sig och ja hela dagen var fylld med glädje, skratt och minnen. Själv kände jag, trots att jag saknade Casper till och från, hur lyxigt det var att bara behöva sitta och se hur andra fick jaga runt på sina barn och inte fick äta i fred. 

Missförstå mig inte nu (känns som att jag alltid får komma med långa förklaringar i dessa lägen) Casper är den bästa som finns men just när det vankas mat så får jag nästan alltid äta den kall. Mest för att jag först ger honom och sedan när han har ätit så ska det smakas av min mat också. Nån annan som har en lika matglad unge som vi som inte tycks ha nått stopp?

 

Men åter till lördagen och bröllopet. Vigseln var fin men hade gärna sett att den var längre, var ju ändå dubbelbröllop. För de inblandade som var nervösa så kan jag tänka mig att de tyckte att den var precis lagom. Som man säkert kommer känna själv om man har turen att få stå där en dag. Vet ju bara hur nervös jag var på Caspers dop.

Efteråt blev det trerätters middag bestående av kavring med någon röra på, ingen aning vad men det var supergott! Varmrätten var kött med ungsbakad potatis och morötter och efterrätten var såklart bröllopstårta. 

På kvällen blev det liveband och alla som hade åldern inne blev bjudna på alkohol. Inte ofta man blir bjuden både på maten och alkoholen på bröllop utan oftast är det både kuvertavgift och drinkbiljett och hade inte brytt mig om det vore så här med.

 

Söndag:

Vaknade pigg. Drack inte så mycket, mest för att jag hatar att vara bakis men också för att jag inte kan somna om jag druckit bara en aning mer än vad jag borde. Och sedan vet jag att det är jag som får ta hand om Casper på morgonen.

En kort stund efter att vi vaknade tog vi båten och hjälpte en kompis med att frakta iväg hans föräldrars flytbrygga och fick även se hans nya stuga. 

Efteråt fick Casper åka lite fyrhjuling på gården med Robert, och han log från öra till öra. Skulle inte alls bli förvånad om han blir lika motorintresserad som pappa, eller kanske mer. Brum Brum är för er som undrar favoritorden i dagsläget och även det första han sa då han vaknade efter en liten tupplur i bilen på vägen hem. Eller rättare sagt brum brum pappa.

Det var inte förrän vi kom hem som man började känna av tröttheten så blev hämtmat till middag, lite bingolotto och Johan Falk, inte min favorit om jag får säga det själv men gick an. 

 

Och just det Casper fick även lite försenade födelsedagspresenter igår som både gladde honom och mig då en av dem var just den nattlampa som jag skrev om tidigare att jag så gärna ville ha till hans rum!