Jag kan inte förstå att det redan har gått två år sedan du lämnade oss. Jag tänker ofta på den där dagen och på hur jag tog emot det där samtalet där jag fick veta att du inte längre fanns bland oss. Det var som en chock som sköljdes över mig och det är än idag svårt att förstå att du inte längre finns, och att du aldrig kommer att göra det!

 

Du var framförallt en vän till Robert men jag ser ändå dig som en vän även till mig. Och du var en sådan person som blev mer än bara en bekant, du blev nästan som en familjemedlem.

För det är komiskt egentligen hur en del personer kan komma in ens liv och sedan försvinna lika snabbt som de kom. Det är som att de inte gett en så mycket och snabbt glömmer man deras namn och utseende. Sedan finns det dem som kommer in, är med ett tag och sedan så växer man åt olika håll. Minnena finns alltid kvar och träffas man så är det lätt att ta vid där man slutade för att sedan gå åt varsitt håll igen tills nästa gång man ses.

Men sedan finns det sådana som kommer in för att stanna, de är med år efter år och deras vänskap innebär att de inte behöver knacka på dörren innan de kommer in utan de rycker upp den, tjoar fram ett hej, tar något i kylen, sätter sig i soffan och snor tv-dosan ur handen på dig och byter lite halvfräckt kanal samtidigt som de frågar om du haft det bra sedan sist (vilket lika gärna kan ha varit dagen innan).

Du hörde till den kategorin och det är personer från denna kategori som är svårast att mista. De som kommit så nära att de känns som att de alltid funnits. Som om de skulle tillhöra samma familj som en själv.

 

Jag hoppas att du förstår att vi alla saknar dig och jag önskar att Nova nu är i tryggt förvar hos dig och Dan. Två hundälskare var ni och med er båda vid sin sida så vet jag att hon har det bäst!

Vila i frid älskade vän! ❤

 

 

Jag har beslutat mig för att fortsätta plugga, trots att allt är emot mig. Men det har gått så bra och med ett A på mitt förra uppdrag så känns det dumt att bara ge upp. Denna utbildning, trots att jag bara läst 25% av den, har redan gett mig så otroligt mycket och jag hoppas att jag kommer få lära mig mer matnyttigt som jag kan ha nytta utav på en framtida arbetsplats.

 

Skickade precis in mitt sista uppdrag och nu fattas det bara en examination som jag ska sätta mig ner och kolla tider för nu på en gång. 

Dessa är alltid värst eftersom jag har så mycket lättare att uttrycka mig skriftligt än vad jag har muntligt, mest för att jag då kan sitta och formulera meningen som jag ska skriva en kvart innan jag gör det. Men när det kommer till talet så är det ingen som orkar vänta på att jag ska sitta och välja bland ord.

Men det ska säkert gå bra. Måste bara hitta igen det förbaskade headsetet och se om det ens fungerar att använda. Sist jag läste på distans så fick jag låna Daniels men eftersom han själv har behov av det och jag inte var säker på när vi skulle besöka Vännäs nästa gång, var nämligen där nu i helgen, så kunde jag inte heller låna med mig det hem. 

Sedan får jag hoppas att Casper inte kvaddat mitt allt för mycket nu när han lekte med det sist. 

 

Kan verkligen inte beskriva hur nervös jag är efter att ha skickat in det här senaste uppdraget. Och trots att jag alltid tänker innan jag börjar en kurs att jag glädjer mig bara jag får godkänt och kommer ett steg närmare det där betyget som jag så gärna vill ha så är det som att något väcks inom mig, och framförallt efter förra uppdragets höga betyg. 

Jag ger mig inte förrän jag själv känner att jag ligger på en hög nivå, det är som att studierna väcker en perfektionist inom mig som jag intevisste fanns!

Så nu återstår det bara att se hur det går. Innerst inne är jag nöjd över ett C men ett B har jag som mål att få och får jag ett A så tror jag det blir svårt att hitta någon lyckligare än mig. Som mål på hela kursen har jag i alla fall satt ett B så får se hur det blir med det efter den muntliga examinationen!

Jag vill bara få klart det där förbaskade gymnasiebetyget! Kanske kommer jag inte få ta studenten som jag alltid önskat att jag skulle få göra. Och nä, ingen kommer att bjuda mig på någon bal där jag får stoltsera fram i en vacker klänning. Men betyget är jag väl ändå värd? 

Tydligen inte!

Det låter som att det borde vara den enklaste saken i världen att få det avklarat? Men för mig har det tagit flera år! Och det beror absolut inte på att jag att jag har några problem med att studera utan mer för att jag sällan fått chansen till att göra det. 

Jag började egentligen innan jag sökte till undersköterskeutbildningen 2012 med att läsa matte, svenska och engelska på halvdistans. Både för att ha något att göra tills jag bestämde mig för vad jag ville göra och sedan ville jag testa på hur det var att läsa på komvux jämfört med gymnaiset. Matten blev för jobbig, återigen inte för att jag har svårt för studierna (matte har aldrig varit några problem för mig) utan för att det var den enda kursen som jag skulle läsa tillsammans med gymnasieelever och därför avstod jag hellre, trots att jag var äldre än dem, även om det bara var 2-3 år som skilde oss åt. 

 

Gick sedan undersköterskeutbildningen som jag idag ångrar djupt. Den ger mig inget när jag känner att jag inte kan jobba inom det. Utan ett stressigt jobb som vikarie ser jag mer som ett tvång än något som jag längtar efter att få göra.

Vem vet, dagen då jag inte har något annat val kanske kommer och måste erkänna att den känns väldigt nära just nu. 

Låter så bortskämd när jag tackar nej till ett vikariat inom vården men så fort jag tänker på det så är det som att en stor hand kramar om mina revben, direkt, och hjärtat slår snabbare, pulsen ökar och andningen blir svårare. 

Jag vet egentligen inte vad det är som får mig att känna såhär, inte fullt ut. Men känslan försvinner inte och kanske är det stressen över att återigen sjunka ner i ångest och depression som gör det? Var ju trots allt när jag jobbade inom vården sist som den dök upp och även om det kanske inte helt berodde på jobbet så är det det som hjärnan fortfarande förknippar känslorna med.

 

Men åter till studierna. 

Både medan och efter jag läste till undersköterska så pluggade jag även lite annat som kunde komplettera betyget. Svenska B till exempel. Det krävdes av mig att kunna den kursen och detsamma gällde Data A som senare inte spelade någon roll då den inte längre får räknas med. 

Läste även Barn- och ungdomssjukvård under sommarlovet efter första terminen för att i framtiden ha förtur till att bli barnmorska. Men när praktiken sket sig så fick jag varken betyg i den eller i Sjukvård vilket gjorde att min slutgiltiga utbildning bara blev vårdbiträde. 

 

Året jag blev gravid med Casper, d.v.s. 2015, så bestämde jag mig för att plugga på vårterminen. Visste att barn förhoppningsvis låg närmare än tidigare eftersom jag i januari samma år började med Pergotime. 

Något som i slutändan inte alls gav mig några barn utan bara en hel hög med biverkningar som sedan gjorde att jag blev sjukskriven under hösten. 

Men på våren så läste jag upp tre stycken betyg för att få mitt gymnasiebetyg avklarat, och läste då Skrivande, Litteratur och Historia. 

Här blev det sedan twist mellan två olika studievägledare, den i Åsele och den i Vännäs, om jag skulle satsa på gymnasieexamen eller slutbetyg. Den ena krävde att jag var klar innan juli och den andra krävde gymnasiearbete. 

Eftersom jag sedan blivit sjukskriven lagomt till att skolorna började på hösten så orkade jag aldrig ta tag i det där. Jag fokuserade mest på att ta mig upp ur sängen innan 12.00 på dagen för att åtminstonde klä mig innan Robert kom hem. 

Allt kändes skit och även om mycket av det dåliga måendet kom som en biverkning från tabletterna så får man tänka att jag och Robert försökt skaffa barn i nästan 5 år innan jag fick börja med dem och sedan fungerade inte det heller. 

IVF kändes då som ett nederlag men är idag glad att jag fick den möjligheten i december 2015 och sedan fick bli mamma till min underbara Casper i augusti 2016. 

 

Valde sedan att kontakta skolan igen tidigare i år. Jag ville veta hur det låg till och fick till ett möte med studievägledaren här. Nu har det betyg som till en början skulle tas bort 2015 kommit tillbaka och gäller till 1 januari 2020 eller nått sånt och tänkte genast att då måste jag vara klar om det bara fattades 3 kurser sist!

Men med förlängningen kom även andra kurser som jag tidigare läst att räknas bort och började därför för 23 dagar sedan att läsa mina 4 sista kurser, där den första snart är klar. Detta är en mer än vad jag behöver men eftersom den ingår i ett administratörpaket och bara tar en månad extra så tänkte jag att jag kör fullt ut!

 

Att jag desstuom praktiskt taget blivit lovad CSN att få studiestartsstöd på ca 9500 kr i månaden gjorde bara ett redan fattat beslut enklare. Men idag vet jag att jag inte kommer att få det där stödet...

Varför? Ja trots att jag pratat med 2-3 personer under våren och säkerställt att ingen av skulderna hos dem skulle ställa till det med detta studiestartsstöd så har det ändå gjort det!

Fick sedan under måndagen och tisdagen denna veckan ringa runt, till hela CSN känns det som. Pratade med 5 olika personer, fick 5 olika svar. Det sista är det mest trovärdiga eftersom det var kvinnan som hade hand om detta stöd och visste därmed allt om det.

Frågade hur det kom sig att jag blivit lovad, det enda som jag fick veta då som kunde ställa till det var tiden för ansökan. 3 år från senaste studier skulle ha gått så de rekommenderade mig att söka nu i höst istället för i våras som tänkt för att vara på den säkra sidan.

Fick till svar att jag måste blivit felinformerad och att det tyvärr inte var något som de kunde göra något åt...

 

Så nu sitter jag här igen. Jag är en person som vill studera för att kunna få jobb som inte är inom vården som vikarie men får inte studera (i alla fall inte med inkomst) på grund av en skitskuld jag fick som sjukskriven...(hade ingen SGI under den tiden heller då jag innan jobbat för lite).

Får jag däremot ihop 14.000 den närsta veckan är det lugnt (hur nu det ska gå). Men det är bara att inse att den summan aldrig kommer att ges till mig bara sådär. 

Kanske är det inom vården som vikarie ödet vill föra mig till. Är i alla fall så det känns eftersom det är det enda jobberbjudande jag fått sedan jag flyttade hit igen 2016. Och ja, jag har sökt en del jobb på vägen.

 

Pengar och stabil ekonomi behöver vi alla och jag har levt på ett minimum av den varan i 4 år. Ifall jag glömt det någon gång så har jag alltid haft de i bekantskapskretsen som påpekat för mig vilken liten igel jag är som lever på min sambo istället för att ta det jag blivit erbjuden, bita ihop och jobba till pensionen. Och vill jag kan jag ju alltid söka annat jobb under tiden. Så vad är problemet? 

Ja vad är problemet? 

I min värld ligger problemet att jag bara har ett liv! Jag har sett hur snabbt det kan tas ifrån en. Och jag har sett de som slösat bort det genom att jobba på jobb där de inte trivs och sedan ångrat nästan allt på ålderns höst. 

Men jag är inte en sådan. Jag vill inte jobba bara för inkomsten, även om den behövs.

Det jag vill är att göra sådant jag älskar och det jag älskar att göra är att skriva. 

Det jag vill är att inspirera Casper till att bli precis det som han vill bli och inte det samhället vill att han ska vara. 

Det jag vill är att känna en passion till mitt arbete och slippa känna att måndagen är min fiende.

Det jag vill är att få vara lycklig och faktiskt ha möjlighet att göra saker även för mig och inte bara det andra vill att jag ska göra!

Och det jag vill börja med är att få mitt gymnaisebetyg avklarat för att känna att jag fått bort ett av livets delmål!

Vet inte hur många gånger som jag tänkt att jag ska sätta mig ner och skriva här och sedan blir det ändå aldrig av. 

Det känns som att tiden alltid rinner iväg och inte riktigt räcker till till allt som jag vill göra. När jag har tid till att göra precis vad jag vill så slutar det alltid med att jag inte kommer ihåg sådana här saker utan istället hamnar på soffan framför tvn tillsammans med Robert.

Och det är därför jag knappt skrivit en enda sak om sommaren som var till exempel, trots att jag har massor att dela med mig utav, och framförallt till mitt framtida jag. Så kanske får ta mig lite tid till att skriva någon dag och se hur mycket jag kan lyckas knåpa ihop!

 

 

Precis ALLT med valet ger mig magknip och trots att jag läst igenom nästan alla partiers program så är jag om möjligt ännu mer förvirrad nu än tidigare vad jag egentligen ska rösta på. 

Sedan så blir det diskussioner om allt när det är valtider och mycket skit delas och människor som inte kan kolla upp faktan tror såklart på det som står. 

Jag gav mig in i min första diskussion idag om SDs politik angående fri aborträtt (som de vill sänka från vecka 18 till vecka 12), att föräldradagarna ska delas precis som man vill vilket gör att pappan går bet om sina "låsta" dagar som idag ligger på 90. Jag tyckte tidigare att detta borde finnas eftersom jag inte hade jobb och Robert var den av oss som tjänade pengar.

Idag tycker jag istället att det är bra att Robert har de dagarna vilket har gett honom mer tid med Casper och tid för oss som familj eftersom han kunnat ta ledigt så att vi kunnat fara och hitta på saker tillsammans. Speciellt nu i somras. Hade jag tagit alla och gjort av med dem direkt hade den möjligheten aldrig funnits för oss.

Visst, det går att kompromissa själva men just då så ville Robert bara ha pengarna och jag  ville bara vara hemma. Kan erkänna att jag mådde så dåligt på grund av min ångest att jag hade svårt att släppa Casper ifrån mig och ville absolut inte söka jobb och tvingas till umgänge med andra människor! 
Idag känner jag inte så, även om jag än är starkt emot ett jobb inom vården eftersom det var där jag började må så här och rädslan över att må så där dåligt igen skrämmer mig. Nån dag kanske jag är redo för det jobbet men den dagen är inte idag. (Låter kanske bortskämd men har skrivit om detta tidigare och tänker inte gå in på det igen).

 

Sedan kom vi in på att de inte vill tillåta adoption till samkönade eller assisterad befruktning till ensamstående. Min morbror ansåg i princip att man får skylla sig själv om man blivit kär i en som gör att man inte kan få barn på naturlig väg.

Jag anser att man blir kär i en person och inte ett kön och att det inte borde hindra någon till lyckan över att bli förälder. Har själv genomgått en IVF och väntat år efter år på barnet som inte kom på naturlig väg. Hade jag varit ensamstående eller varit kär i en kvinna och SD styrt hade jag aldrig fått uppleva den lyckan som jag fick uppleva samma dag som Casper föddes.

 

Men det var egentligen inte det jag ville komma till med detta inlägg, detta blev bara en parentes av det hela. Utan det jag ville komma till, som också utgår från dagens politik, är hur svart eller vitt allt tycks vara.

Började redan för någon vecka sedan när jag läste ett instagraminlägg. En jag följer hade hälsat på tjejen som skolstrejkar för miljön. Hon inflikade hur stark denna tjej var som vågade tro på sin sak m.m. 

Var däremot inte så många kommentarer när jag läste men trots det så hade en person ändå tagit sig friheten att spy galla över både den som skrev och den 15 åriga tjejen. 
De kallades batikhäxor och att det var deras fel i princip att muslimer skulle ta över landet. Var värre saker också som jag gärna hade citerat korrekt men inte kan eftersom de kommentarerna togs bort rätt snabbt.

Hon som skrev inlägget resonerade däremot på ett mer moget sätt genom att förklara att genom den tonen får du inte fram det du vill säga på ett rättvist sätt, eller nått i den stilen. 

 

Det jag reagerade på är att varför måste det vara så svart eller vitt? Varför kan man inte argumentera för fler saker än en?

De pratade enbart om miljön men fick påhopp om att det var dem som gjorde så att fler skulle invandra till Sverige, trots att de aldrig ens nämnde invandringen.

Kan inte de som värnar om miljön också ha en åsikt om invandringen? Eller kan de som värnar om jämställdhet inte ha något att säga till om när det kommer till skolan, äldreomsorgen eller aborträtten? 

Får du bara ha en åsikt? Medan alla partier får ha massor?
Sedan sas det aldrig av denna influencer något om att hon skulle rösta på MP utan ville bara slå ett slag för våran miljö. Ville bara inflika det.

 

Var sedan med om en annan sak, som inte har med politik att göra utan som har med min kompis hund att göra. Hon hade låtit henne spåra och trodde först när hon skrev att hon fått kritik på bilden hon delat att det skulle gälla att hunden hade lite blod kvar runt nosen från spårningen. 

Det som stod var mycket sjukare och grundade sig i att en sällskapshund inte alls skulle få spåra för den skulle bara vara som sällskap. Detta skulle istället överlåtas till jakthundarna för det var deras jobb. 
Kruxet var bara att min kompis hund älskade att spåra och hon var duktig på det. Hon skulle även kunna bli eftersökshund vid trafikolycka eller skadeskjutningar om hon bara får träna lite mer tror jag. Men eftersom hon inte är av den rasen som de typsika jakthundarna är utan mer liknar en sällskapshund så var det inte rätt av min kompis att låta henne söka, enligt personen som kommenterade.  

Anser samma sak här som ovan. Varför måste det vara så svart eller vitt? Varför inte bara låta hunden, som lever betydligt kortare liv än oss, få göra det som den älskar?

Skulle vi ha använt Nova till fågelhund bara för att det var det hon mest hade i sig, om man går efter raserna, trots att hon mest älskade att lata sig framför kaminen och åka båt och skoter med Robert? 
Hundar är väl minst lika unika som oss människor ändå?
Och ja, jag kan redan höra kommentarer om att hon säkert hade velat jaga fågel om hon fått chansen. Kanske det, men hon mådde absolut inte dåligt över att leva som hon ville heller. 

Men tvingade vi inte henne till båt- och skoterturer då? Absolut inte! Hon tjöt när hon inte fick följa med på vintern de gångerna vi skulle på långsvängar med skotern och så fort hon hörde oss komma tillbaka hade hon kunnat klösa sig genom dörren hos den person hon råkade befinna sig hos den dagen. Kom personen ut med henne hoppade hon direkt upp och lade sig tillrätta på skotern.

Samma sak med båten, hon hoppade i och simmade efter några av gångerna vi åkte utan henne och hon skulle stanna på land med någon som skulle vara med henne, detta gällde främst de gångerna vi åkte över till stugan för att hämta/lämna något och inte alltid hade plats över. 

 

Känner att jag kan ha tappat tråden lite här med olika argument hit och dit men det jag menar är att varför måste det vara så inrutat på en sak? Varför kan vi inte ha åsikter om flera saker. Varför kan vi inte få göra flera saker? Precis som att hundar också borde ha rätt till att göra det som de gillar, trots att några kanske anser att en typisk jakthund inte alls ska få ligga i soffan och mysa med barnen en lördagkväll och andra kanske anser att en liten hund inte alls ska tillåtas till att spåra i skogen, utan att de två borde byta plats.