Jag minns när man var liten och det kändes som att julen var något man väntade på hela året. Det var så spännande, speciellt under de sista dagarna. Man fick se julkalendern på morgonen på fritids och hade man tur hade man även fått spelet så att man kunde öppna en ny lucka där varje dag och spela på datorn. Så vi satt alla med varsitt papper och skrev upp koden i slutet av programmet.

Sedan kom äntligen julen och man fick alla efterlängtade paket.

Men jag minns en jul som till en början inte var lika rolig. Vi skulle fira tillsammans med min bror, hans sambo, hennes dotter och jag tror att de hade fått sitt gemensamma barn då med.

Jag hade fått tre paket av pappa som jag skulle ta med mig, eller rättare sagt var det två som skulle med eftersom jag redan hade öppnat ett under morgonen. Paketgalen som man var när man var 6-7år gammal så ville jag ha fler men visste också att jag hade mer hos mamma.

Men när middagen sedan var avklarad och paketen skulle öppnas så blev jag jätteledsen. Det gick rätt fort för mig att öppna de få paketen jag hade medan min brors sambos dotter var rätt duktig på att skryta om sin hög, vid varje paket hon öppnade dessutom tills den stora högen var slut.

Det slutade i alla fall med att min snälla pappa körde mig till mamma så att jag fick öppna resten.

 

Tur att man inte är lika paketgalen idag utan kan ta vara på det julen verkligen handlar om, i alla fall om man frågar mig, och det är att umgås med nära och kära, och inte att glömma, äta den goda julmaten.

 

Så till ett lite nyare julminne då. Förra årets julafton kanske?

Vaknade på morgonen av att jag fick en armbåge rakt på näsan. Blev sedan lite småtjafs med Robert, stress hem till mamma för att äta julgröt och sedan iväg till Storarmsjö.

Där var allt tipptopp men sedan när vi skulle hem lyckades Robert på något sätt spreja ner hela mitt ansikte med spolarvätska när jag skulle sätta mig i bilen...

Men kvällen vände snabbt då jag tog ett graviditetstest när jag kom hem som visade sig vara positivt! Visste att chansen ändå var större än alla tidigare test jag tagit eftersom vi nu gjort en IVF (däremot hade jag inte testdag förrän den 28e men kunde inte vänta längre. Ångrar att jag inte kollade på morgonen och överraskade alla, men ville inte förstöra hela dagen om det skulle vara negativt.)

Samtidigt som jag tog testet så började jag blöda näsblod och när jag skulle berätta för Robert att det var positivt så bad han mig vänta eftersom han höll på knyta ihop nå pimpelspö då han skulle ut och pimpla dagen efter.

Inte direkt så jag hade planerat i huvudet att det skulle gå till.

Vi for sedan till mamma för att berätta eftersom hon visste att vi gjort IVF och sedan hinner vi bara komma hem innan vi upptäcker att Nova ätit upp hela aladdinasken vi fått i julklapp av min bror, oöppnad var den dessutom.

Men som tur var klarade sig hunden med stålmagen sig igenom detta också! Även om hon var lite orolig och ville dricka mycket vatten under natten...

 

 

 

 

 

 

December är alltid en månad som har gått långsamt om man frågar mig för det är så mycket förväntan och att sedan räkna ner dagarna till julafton gör inte att det går snabbare.

Nuförtiden så är det kanske inte lika mycket förväntningar som när man var liten utan det man ser fram emot som vuxen, eller i alla fall så gör jag det, är julmaten och såklart sällskapet.

I år såg jag även fram emot att få komma bort ett par dagar, ett par dagar som lyckades bli en hel vecka i Storarmsjö.

Så julen var jättetrevlig och hade inte mamma varit så sjuk så hade jag/vi spenderat mer tid där också. Hon har troligtvis haft influensa och har dessutom haft fullt upp med att fixa allt inför julen nästan helt själv eftersom min bror fick sitt 7e barn bara några dagar innan jul, ett barn som föddes 17 veckor för tidigt.

Så nu har jag 18 syskonbarn och Casper har lika många kusiner såklart. Håller tummar och tår att allt ska fortsätta gå bra för den lilla tjejen men än så länge verkar hon vara en pigg krabat.

Nyår skulle spenderas med vänner men istället blev det att vi for hem och ska jag vara ärlig så är jag glad för det efter en vecka hemifrån så var det faktiskt skönt att komma hem och umgås bara vi tre. Så ett mycket lugnt nyår tillsammans med min lilla familj. Caspers första dessutom.

 

 

 

 

 

Jag har alltid varit en person som älskar levande ljus och det är därför det är så mysigt att vara i stugan där man på kvällarna är beroende av att ha ljusen tända  för att kunna se något, om man inte har elverket i gång då vill säga.

 

Jag är en person som i perioder tittar mycket på tv och så har det alltid varit, en av anledningarna till att jag kan så många av replikerna till lejonkungen utantill...

Skulle inte förvåna mig om Casper blir likadan.

Men att ha filmkväll tillsammans med personer som man gillar och så nått gott att äta är något av det bästa jag vet.

 

Ja bio är väl kanske lite som det jag skrev ovan. Men däremot så har jag och Robert bara varit på bio en gång tillsammans och tror att jag bara varit på bio 3 gånger de senaste 10åren.

Än har vi presentkort på SF men däremot så har vi nu 14 mil till närmsta SF-biograf till skillnad från de 3 mil vi hade då vi fick dem :/

 

När vi bodde i Vännäs brukade vi ibland unna oss att fara och äta någonstans i stan. Blev ofta på ställen med buffé.

Nu blir det sällan vi äter ute, blir knappt pizza längre då ingen av pizzeriorna i Åsele är speciellt bra. Pizza blir det men om det är gott är en helt annan sak.

 

Ja jag gillar kanske inte att äta grillat alla dagar i veckan men att sitta vid en eld och prata strunt med de personer som betyder mest är ändå mysigt

 

Kan det verkligen vara mysigt att göra ingenting? Ja det är enligt mig det bästa. Att bara ligga i stugan och lyssna på regnet är lika mysigt som att ligga hemma i sängen och kramas med Robert och Casper. 

Att bara vara utan att behöva tänka på en massa måsten.

 

 

 

Efter oktobers gråa dagar tog vi nya tag och blickade framåt. 

Vi började månaden med att fara på firmafest tillsammans med Roberts jobb och trots att det kändes vemodigt att fara iväg från Casper så måste jag säga att det var värt det.

Det var god mat, en superbra show i trevligt sällskap. Önskar bara att jag sluppit ha ont i magen hela kvällen. Sedan var det även första gången som jag och Robert sov på hotell tillsammans, annars har vi bara varit iväg var för sig. Jag till Hemavan och Haparanda efter att ha jobbat med att dela ut enkäter på bussen och han i samma veva som han gick nån utbildning via jobbet.

 

Sedan var ju även planerandet av Caspers dop i full gång! Dopet blev som sagt inte här utan i Vännäs eftersom han det är där runt som vi har flest släkt och vänner och jag är glad att det blev där för prästen, som var otroligt skicklig och smittade av sig med glädje, var en gammal barndomskompis till Roberts mamma.

Dopet kunde inte ha blivit bättre och jag är så glad över att få träffa så många människor och för allt som Casper fått.

 

Efter detta var månaden slut och november är nog den månad som var över innan den ens hunnit börja.

 

 

Min oktobermånad var fylld av sorg men trots det kan jag inte påstå att jag ännu varit riktigt ledsen över det som hänt och nu känns det på något sätt  försent att sätta sig ner och gråta.

Sorg är den värsta känslan enligt mig och det enda sättet att få det att bli bättre är att tillåta sig att känna den. För en sorg som hålls inne blir bara värre.

 

Det är tur att det finns andra känslor som glädje, kärlek, lycka och längtan som på något sätt står sig över den här sorgen som vi alla tampas med ibland. 

 

 

 

 

I oktober så fick vi leva dag för dag. Det är aldrig roligt när någon som stått en nära går bort men är så glad att vi har Casper som hargjort det lite lättare i sorgen. 

Robert var sjukskriven 1 vecka efter det som hänt, mest på grund av att han var ledsen men också för att även han var med i olyckan. Är så otroligt glad att han klarade sig och samma med de andra som var inblandade.

Så vi åkte mest runt i bilen och umgick med folk som vi knappt träffar längre sedan vi flyttat. Det kändes otroligt skönt att bara åka omkring.

Månaden slutade sedan med begravning och det var en fin begravning, om man nu kan säga så. För trots att det var mycket folk där så kändes den ändå intim och personlig.

 

Så en dyster månad även denna månad men visst fanns det höjdpunkter. 

Mellis kom faktiskt hem igen och Casper sköt i vikt som en raket och har inte slutat sedan dess.

Vi var även på ett jättefint dop.
Så även i mörkret finns det små strimmor av ljus som ibland betyder mer än vad man tror.

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om hösten, och när börjar den egentligen?

Om det är när löven börjar på att falla så hade vi höst redan när vi kom hem från BB. Då var det som två skilda världar bara av att ta bilen och åka till Vännäs ca 13 mil bort. De hade fortfarande grönt och vi hade träd som höll på tappa sina löv.

Visst har hösten sin charm med alla löv i fina färger och att ta en promenad en höstdag är faktiskt inte så tokigt. Inte heller är det helt fel att på hösten krypa upp i soffan med en bra bok, en filt och några tända ljus.

Men samtidigt så tycker jag att hösten för med sig lite ångest, mest för att det känns som att det är slut på det roliga. 

Sommarlovet/semestertiderna har lidit mot sitt slut och man går tillbaka till en grå vardag igen där sommarens filmer och program byts ut mot den vanliga tablån. 

Vardagsrutinerna kommer tillbaka och man vet att dagarna kommer bli kortare och mörkare.

 

Men är det inte så med alla årstider egentligen? Att de har sina plus- och minussidor? Till och med sommaren har ju sina sämre stunder, speciellt om den är regnig och kall!

 

September var ingen bra månad för oss.

Casper hade svårt att gå upp riktigt i vikt och pendlade fram och tillbaka från att ha gått upp litegrand ena veckan till att nästa ha gått ner allt + lite till.

Sedan var vi ute dag som natt och ropade på Mellis som var spårlöst försvunen och jag började intala mig själv att jag aldrig mer skulle få se henne igen, åtminstonde inte vid liv.

Månaden avslutades sedan med att våran vän hastigt lämnade oss, det var en tragisk olycka han var med om och jag önskar verkligen att det inte hade hänt. Det är många som saknar honom och ibland så kommer det som en blixt från klar himmel att vi aldrig mer kommer att gå se honom, i alla fall inte i det här livet.

Det som gör mest ont är att se hur mycket din familj lider, samt Robert som var din vän sedan barnsben. Är också ledsen att Casper inte kommer att få träffa dig under sin uppväxt för jag tror att han skulle ha gillat dig. Men är glad att du i alla fall hann se honom en gång.

Vila i frid! ♥

 

 

 

 

Måste ju tillägna ett inlägg till min älskade son också eftersom jag gjorde ett åt Robert.

Det är fortfarande svårt att förklara hur mycket kärlek man kan känna till en person som man bara har känt i några månader. Och trots att han ibland skriker så att öronen blöder (mycket sällan vilket jag är tacksam för) och man tror att man ska gå i taket så är han  ändå det finaste som finns.

Det är egentligen otroligt hur mycket en bebis lär sig från dag till dag och jag tror att det nu inte är allt för länge kvar tills han börjar kunna sitta själv.

Imorgon blir han 4 månader gammal och på tisdag blir det eventuellt en sista vägning och mätning för det här året på BVC. 

Sist hade han vuxit sammanlagt 14 cm sedan födseln och tror att han nu vuxit ett par cm till och kanske gått upp 500 gram sedan vi var där sist.

Men nog om det.

 

Det känns faktiskt som att Casper varit med oss i flera år och det är svårt att förstå att det idag bara är4 månader sedan jag låg där på BB med värkar.

En del av mig önskar att jag kunde stanna tiden för att alltid ha honom så liten att han får plats i min famn. En annan längtar efter att få se honom gå och höra honom prata.

Det ska bli spännande att se honom växa upp och bli en egen individ.

 

Måste säga att Robert och Casper är det bästa som har hänt mig . Utan dem vore jag ingenting och de får mig båda två att växa som människa. 

 

 

 

Tre helger i augusti spenderades på ett eller annat sätt i Lycksele, mest på grund av läkarbesök.

 

5-7 augusti

Hade läkartid på fredagmorgon som sedan blev framflyttad till lördag då vi redan var på väg. Som tur var hade vi tagit med oss husvagnen för att spendera helgen på Kattisavan utanför Lycksele så det gjorde inte oss så mycket utan det underlättade bara.

På fredagen kom även Johan och hälsade på och sov över i husvagnen med oss. 

Lördag var sjukhusbesök, djurpark och skogsmuseum.

Söndag var djurpark, hemfärd, fiske i junsele samt en sväng till Vitterhuset. 

Efter denna helg var det vila hela måndagen!

 

12-14 augusti

Planen var att på fredagen vid 13.00 hämta en reservdelsbil i Skellefteå. Men det ändrades lite då vi i sista sekund fick en läkartid på morgonen vid 7 i Lycksele.

Vi visste inte om jag skulle bli inlagd så vi tog med oss alla saker. Men blev inte så.

Istället for vi hem igen, hämtade Johan och hans kompis som kommit från Bjurholm och sedan tillbaka till Lycksele (på genomresa bara vidare mot Skellefteå).

På tillbakaresan med bil på bogsering stannade vi i Lycksele igen och åt middag.

Sedan hann vi bara hem innan det var dags att åka till Lycksele igen, jag hade fått en blödning och fick spendera natten på sjukhuset för observation.

 

18-21 augusti

Fick en ny läkartid den 18e och skulle komma in på förmiddagen. Kändes skönt med sovmorgon innan vi for men det slutade med att jag fick värkar 04.30 på morgonen och vi åkte in direkt.

03.23, nästan 23 timmar senare, föddes Casper.

Vi stannade på sjukhuset till söndagen eftersom jag både opererats men också hade dåligt järnvärde så fick sammanlagt 4 påsar med blod.

Även måndagen den 22a så åkte vi in till Lycksele så att Casper kunde träffa barnläkaren. Vi hade kunnat stanna en natt extra från söndag till måndag men vi var så less på sjukhuset.

 

Så ja mycket rännande till Lycksele men måste ge en eloge till dem att de faktiskt valde att ge mig många läkartider för att kolla upp mig. Även om vi har 8-9 mil enkelväg...

 

 

 

 

 

Som jag nämnt tidigare så älskar jag sommaren. Förut har vi alltid varit i stugan hela somrarna men de senaste åren har det varit lite annorlunda, mest för att vi köpte husvagn för 2 år sedan.

Men tänkte att jag skulle dela med mig av lite sommarminnen.

 

Minns inte exakt när detta var men var i alla fall på en kort trip ner till Furuvik tillsammans med pappa och Daniel. Vi sov i bilen i två nätter, mot min vilja. Har garanterat berättat om det här tidigare så försöker hålla mig kort.

Första natten vi sov i bilen var det läskigt eftersom det kom några på motorcykel som knackade på rutan och frågade efter nån som sedan kom bara minuter senare och parkerade på andra sidan vägen. Vi åkte strax efter dem och parkerade på djurparkens parkering till 5 på morgonen då Daniel väckte oss.

Vi spenderade hela dagen på djurparken och fick även se Lasse Berghagen uppträda.

Dagen efter åkte vi till lite olika ställen och begav oss sedan till Hudiksvall för att sova där bredvid en massa husbilar och andra på resande fot som gjorde det lättare att sova i bilen.

 

Som jag skrev så har vi spenderat väldigt många sommardagar, och nätter i stugan. Vi har umgåtts med nära och kära, grillat väldigt mycket, spenderat otals med timmar guppandes i olika båtar, snabba som långsamma, spelat kubb, lyssnat på regnet som smattrat på taket, latat oss, spelat kort & schack, solat och ätit konstig burkmat.

 

 

För en herrans massa år sedan så tog jag, Daniel och mamma bussen till Jokkmokk för att bo på campingen där tillsammans med mammas sambo/särbo (minns inte om de bodde tillsammans vid detta tillfälle). Han jobbade i skogen där och bodde därför i sin husvagn på campingen.

Vet inte om vi var där 1 eller 2 veckor men roligt hade vi.

Direkt när vi kom dit åt vi pizza och jag och mamma drack en fanta med smak av vattenmelon som vi aldrig har hittat igen, är nog den godaste drickan som vi ätit.

Minns också att Daniel blev mer och mer irriterad på de norska barnen eftersom de inte kunde "prata ordentligt". 

 

Vi har som sagt inte haft våran husvagn i mer än 2½ år nu men trots det har vi hunnit vara ute på några svängar. För det mesta har vi varit på campingar utan faciliteter, med endast utedass. Enda campingen vi varit på med kiosk och dusch är Kattisavan utanför Lycksele där vi varit två gånger.

Våran första natt någonsin i husvagnen är inte heller lätt att glömma, den spenderades nämligen också i Lycksele men då utanför bilprovningen eftersom den skulle besiktigas. Den ena personen gnällde över nå småfel medan den andra var helimpad över våran 70-talare!

De de båda var mindre imponerade över dock var våran bil som sprutade ut avgaser och luktade skunk.

 

 

 

 

 

 

Det hände rätt så mycket i juli också. 

Fiske i Malgomaj/Vilhelmina, 3 marknader, Bröllop, ett par svängar till Umeå och Lycksele för shopping. 

När det var juli så kändes det som att jag bara satt hemma och slösade bort tiden men så här i efterhand så inser jag att jag gjorde betydligt mer än jag själv insåg.

 

Marknaden här var otroligt rolig trots att Robert var överbeskyddande och höll mig inomhus på kvällarna eftersom han var rädd att något skulle hända mig. Det var jättetråkigt att jag inte fick spendera mer tid med de andra men de dagarna är ändå dagar som jag kommer att minnas resten av livet.

När alla sedan for hem och jag lämnades helt ensam här (även Robert for) så har det aldrig varit tystare och tråkigare omkring mig. 

Även Vännäsdagarna var roliga trots att jag gärna umgåtts mer med mina syskon och Daniel och hans kompisar istället för att sitta barnvakt två kvällar i rad. Har inget emot att vara barnvakt åt mina älskade syskonbarn men roligare när de är vakna och man får umgås med dem istället för att de bara ska sova.

 

Sedan har vi ju bröllopet i slutet av juli då Roberts moster gifte sig. Jättefint med god mat och lite synd att Robert hade så bråttom iväg, han skulle fiska, för jag hade gärna stannat några timmar till och umgåtts.

 

Något mindre roligt från juli? Fick hepatos och till det tillkom sedan flera nätter utan sömn och en otrolig klåda som höll på göra mig galen!

 

 

 

 

Sedan midsommar 2008 har vi alltid firat midsommar i våran stuga i Storarmsjö och jag kan inte ens komma ihåg vad jag gjorde på midsomrarna innan dess.

Det är mycket som har hänt under alla år som gör varje midsommar unik, det har tillkommit personer och vissa har försvunnit men trots det så är det mycket som är likt varje år. Förutom maten så har vi alltid lika trevligt och jag hoppas verkligen att vi kan vara där nästa år också, det blir nästan ingen midsommar om vi inte kan fira den där ute.

Bjuder på lite bilder från alla våra midsomrar ute i stugan.

 

Juni känns alltid som att den är över innan den ens hunnit börja och i år var det inget undantag.

Det började med en massa fiske i Vänjauträsk, Bredträsk och Önskaskjön, tror även att vi var en sväng till Oxvattnet som ligger ett par mil härifrån men det var  den sämsta fisketurn någonsin...

Swedan hann vi med en sväng till IKEA för att handla alla sakerna till Casper och litegrand till huset.

Firade även Daniel som tog studenten, hade gärna stannat och umgåtts med alla för att sedan ta bussen hem men hade så ont i kroppen och var så trött att det faktiskt var skönt att komma hem.

Och sist men inte minst så firade vi som vanligt midsommar i stugan  tillsammans med en massa trevligt folk, även om årets midsommar måste ha varit den lugnaste hittills. 

Sedan avslutades månaden med att jag var i Vännäs några dagar medan Robert var på fisketävling i Arjeplog.

 

Det där skiftet mellan vinter och vår är det värsta jag vet, om man har haft någon vinter d.v.s, för det är alltid plusgrader ena dagen och minus den andra vilket resulterar i slask och blöta fötter eller ishalka.

Men när våren sedan är här på riktigt och vi kan sjösätta våran båt för första gången, vilket vi alltid gjort bara någon dag efter isen släppt (men bara för det har vi aldrig varit först!), så är det en av de bästa årstiderna enligt mig. Inget slår så klart sommaren men det är något speciellt med våren.

När man gick i skolan som innebar alltid våren och försommaren att man började tjata på lärarna om man inte fick sitta utomhus och göra sina uppgifter istället för i de dåligt ventilerade salarna. 9/10 gånger fick vi ett nej på den frågan vilket jag tycker var otroligt dumt. Vem vill inte ha frisk luft och solsken istället för dammluft och lysrörsbelysning?

Nu innebär våren i alla fall en start på, och planering av, sommaren för det är faktiskt på sommaren som vi gör mest saker. Det är semester- och båttider så det blir mycket fiske och sena kvällar, vilket inte alltid har betytt sovmorgon. Vi har ju dessutom både stuga och husvagn, men ingen av dem fick särskilt mycket tid i år om man jämför med hur det varit annars.

Och måste erkänna att vi faktiskt har planer för kommande sommar planerade även om det är riktigt långt borta, och ännu längre bort om man bor i en kallhåla som vi gör...

Så våren för mig är alltid en nystart samt en början på det bästa jag vet vilket ni kanske förstått redan är sommaren!

 

 

 

Den andra maj kom Robert hem från sin lilla semestertripp till fjällen så då var det bara att packa in det sista från lägenheten i bilen  och sedan bege oss till vårat nya hem.

De första dagarna var inte alls roliga då det kändes vemodigt att vara tillbaka samt att vara gravid och leva bland en massa kartonger och inte hitta någonting medan Robert var på jobbet.

Men vi lyckades få ordning och stressad som Robert är så var vi så gott som klara bara ett par veckor efter att vi flyttade in.

Detta resulterade dock i att jag hade ont i höften i princip varenda dag på grund av överansträngning...

 

Blev även några båtturer och trollingfiske denna månad. For första gången ut i  havet utanför Umeå men det blev en mindre lyckad resa eftersom jag slog ett hål i huvudet och började blöda redan från början av trippen. Så spenderade sedan dagen med att kräkas från båten, om det berodde på att jag var gravid, på att jag slagit i skallen eller för att jag var sjösjuk vet jag inte.

Sedan fick Robert och Sören bara en fisk också, en minimal spigg...

 

Månaden slutade med en tripp till stugan med Holmsundsgubbarna, blev bara tre turer dit med båt i år för min del och detta var den första utav dem.

 

 

 

Att behöva flytta från några utav de personerna som står mig närmast fick mig att inse hur mycket min familj betyder för mig och även om de alla bor utspridda i detta avlånga land så är de som jag har bäst kontakt med de som fortfarande bor kvar i Vännäs.

Men är inte bara de som jag tänker skriva om i detta inlägg, utan allihopa.

 

Jag har en stor familj som består av mina 7 syskon (varav 6 halvsyskon och ett helsyskon om nu det spelar någon större roll i dagens samhälle), 17, snart 18, syskonbarn, ett bonussyskonbarn, ett syskonbarnbarn, mina föräldrar, deras syskon, en hel hög med kusiner och inte att förglömma min älskade sambo och min underbara son Casper. 

Sedan kan jag väl också sno med ett par ur Roberts familj för där finns ju ändå min svärmor och svärfar, eller "svärfädrer" för har ju faktiskt två, och mina svägerskor och min svåger (gillar inte något av dessa ord då de låter så otroligt fula). 

 

Jag älskar att ha en stor familj, att veta att man alltid har någon att vända sig till när man behöver prata känns toppen. Dessutom så är alla unika i sitt slag och ingen är den andra lik vare sig det gäller intressen eller utseende. 

Men även om jag älskar alla mina syskon så tror jag att Casper bara kommer få ett, om vi lyckas få till ett i framtiden vill säga eftersom det fortfarande är osäkert. Men annars har han ju (i dagsläget) 18 kusiner att växa upp tillsammans med och ett gäng med morbröder och en moster. Dessutom hoppas vi på mer kusiner till Casper på Roberts sida och så har han ju två fastrar och en farbror.

 

Sedan tåls det även att tillägga, även om jag nämnt det tidigare, hur glad jag är över att Casper inte bara får ha alla sina mor- och farföräldrar i livet (vilket jag inte haft) utan dessutom har turen att ha en extra farfar, en gammelmormor och gammelmorfar och även en gammelfarmor i livet.

Det finns inget bättre än familjen och ju fler desto bättre! ♥

 

När jag tänker tillbaka till april så känns det som att det var en ganska ångestfylld månad och efter att ha läst några av mina blogginlägg som jag skrev då så är jag nog inte helt ute och cyklar.

Nästan hela månaden bestod av att packa och städa ur lägenheten. Robert började på sitt nya jobb i slutet av mars och redan 1 maj skulle vi vara ute och ha alla sakerna i huset. 

Det gjorde det inte lättare att Robert var bortrest sista veckan i april heller så fick sköta all städning & packning, tur jag har min familj.

Men minns sista helgen som vi sov i lägenheten, det var jag, Robert och våran kompis Lindström (han som gick bort nyligen) och trots att jag var sur att inte få tillbringa de sista timmarna där själv med Robert så kan jag inte förneka att vi hade roligt. 

Visst, det fanns inga möbler utan bara några madrasser och en tv och vi hade knappt några köksartiklar men ändå hade vi roligt och det är oftast Lindström som varit med då vi flyttat (samma sak när vi flyttade från våran gamla lägenhet) så kommer att sakna det den dagen vi flyttar härifrån ♥

 

Så hela månaden gick åt att vara ledsen över att flytta och lämna allt och alla som jag tycker om så mycket för en kommun som jag hatar och bara känner några få personer (min pappa, hans syskon och hans särbo).

Nu har vi bott här ett  tag och måste säga att sommaren och hösten var okej men nu när vintern är här och jag dessutom har en liten att tänka på så blir de ofta så att jag sitter hemma med honom och går faktiskt ut så sällan som möjligt. 

Det låter väldigt tragiskt, jag vet, och måste erkänna att jag längtar bort och speciellt med tanke på hur det varit på senaste och allt som har hänt.

Men vem vet det kanske blir bättre med tiden.

 

Måste ju avsluta detta dystra inlägg med att säga att jag fick en rolig stund i början av april då jag fick fira Daniel som fyllde 20år! 

Visst, var inte alls på bra humör den dagen, flytten var nära och tårtan misslyckades men såhär i efterhand kan jag skratta åt allt och är väl egentligen det som räknas?

 

 

 

 

Jag har aldrig varit en person som är extremt förtjust i att åka skoter, det går an men det finns roligare saker. 

Däremot så hamnar jag alltid i situationer då jag tvingas åka skoter och det är de gångerna som jag önskat att jag var bättre på att köra än vad jag faktiskt är. För att åka skoter är en sak men att köra är en helt annan.

I vintras fick jag faktiskt säga åt Robert att köra tillbaka mig till stugan när vi skulle ut allihopa och grilla bara för att vi var tvugna att köra fort och hoppigt i dike hela vägen. Men detta berodde mest på att jag var gravid och fick ont och dessutom livrädd för att få missfall (lite töntigt jag vet men så är jag).

 

Så ska jag sitta på skotern så är det helst de gånger som det är led eller en kälke bakom för då vet jag att vi inte kan köra allt för fort.

Jag gillar inte heller känslan med att vara helt utsatt som jag alltid får då jag åker skoter. Det känns inte säkert och man sitter ju inte fast heller, vilket säkert hade gjort det ännu mer farligt om något skulle hända. Och ja jag har ramlat av en gång, men då i låg fart som tur var!

 

 

 

Mars bestod av skoterturer, pimpling, ultraljud och årsdag.

 

Månaden började med att vi tog skoter, skoterpulka och hundar och for en helg till våran kompis som gick bort för några månader sedan. 

Vi var några stycken som for ut på lördagen med skotrarna och hade trevligt trots att vädret gärna fått varit bättre.

Jag mådde illa och kräktes hela kvällen sedan och mådde inte specielt bra på söndagen heller så när de andra tog en kort sväng och pimplade och grillade på söndagen så stannade jag och vilade. 

När vi sedan tog skotern tillbaka till Storarmsjö igen innan vi skulle hem så kräktes som bara den, inte den roligaste skoterturen jag varit med om.

 

Blev sedan en heldag i Holmsund med pimpling. Det var en relativt jobbig dag eftersom Robert hela tiden ska byta ställe då han pimplar och att ha en massa kläder och gå fram och tillbaka med massa saker är nog jobbigt utan att vara gravid och illamåeende. 

Men vädret blev jättebra under slutet av dagen och lite häftigt var det att sitta och pimpla och se fartyg åka förbi en bit ut.

Blev även mer pimpling för Robert i stugan och här i Åsele under Åselenappet som är en pimpeltävling som hålls varje år. Förra året kom han med och fick pris men i år hade han inte lika tur.

 

Sedan var det återigen dags att fara till stugan under sista helgen i mars för att  fira påsk där. Blev att umgås med en massa trevliga människor och se på när Robert lyckades köra fast med bilen på isen för att sedan få bogseringshjälp av en traktor :p

 

 

Denna månad, under samma helg som vi var hos våran kompis, så firade jag och Robert 9 år tillsammans. Var lite sur över det då eftersom jag ville att vi skulle göra något bara vi två men nu i efterhand så är jag otroligt glad över att vi var där den helgen för det är en helg att minnas, även om jag mådde skit.

Sedan så fick Robert sitt nya jobb här eftersom hans jobb i Vännäs gick i konkurs. Jag var inte alls glad över att behöva flytta och även om jag fortfarande inte trivs här så går det an att bo här. Att bo i hus och slippa trängas i en liten lägenhet underlättar och att få ha Casper också givetvis.

 

Månaden avslutades sedan med att vi var på ultraljud och fick veta att det var en liten kille därinne. Det visste jag nästan redan innan eftersom vi varit på KUB-test bara några veckor innan och då tyckte jag att jag såg något som inte finns hos tjejer ;p Men eftersom jag inte är utbildad inom det området så visste jag ju inte om jag såg rätt.

Efter detta ultraljud kunde vi berätta att vi två skulle bli tre vilket jag även gjorde här. :)