I torsdags var det internationella kvinnodagen, en dag för alla oss som ser oss som kvinnor.
Minns förra året denna dag var och det började gnällas om varför männen inte får en egen dag men där det genast gavs svar på tal om att männens dag är väl alla de andra 364 dagarna på året?

Jag kan hålla med om en del av sakerna som feminister säger men tror aldrig att jag skulle bli en fullt ut då det ibland går för långt med hatet från deras sida.

Visst kan jag hålla med om att det mest är män som står för de flesta våldshandlingar och våldtäkter, finns det inte statistik på det? Och jag tror inte på det där om att män inte vågar gå till en polisstation och anmäla för att det är för skämmigt och om alla gjort det skulle vi lika lika. Finns många kvinnor som inte heller anmäler.

Men det jag inte gillar är när det blir ett så stort manshat. Det spelar ingen roll vem mannen är, ser han sig som en man då ska han hatas. Det är i alla fall de vibbarna som sänds ut. Som att personen i fråga kan rå för vilket kön han fick då han blev till?

Vet många killar som inte alls är såhär, visst är de inte 100 % bra på alla sätt och vis heller men kan inte påstå att jag känner en enda tjej som lever som en fullständig ängel utan som också vräker ur sig en del sexistiska eller hatiska kommentarer åt höger och vänster. 

Ännu en sak som jag inte förstår. Hur kan det vara rätt för oss tjejer att på sociala medier skriva riktigt snuskiga kommentarer om män, vad vi skulle vilja göra med dem etc etc men när en man gör det så blir det 10000-tals kommentarer om hur vidrig människa han är? Och då behöver det han skrivit inte alls vara på samma nivå som kvinnan skrivit.

Och ja jag vet, är ju ändå tjej, att män kan vara så mycket grövre än vi kvinnor. Men om det nu är ett jämställt samhälle som vi är ute efter borde det inte då gå åt båda hållen?

Är det alltid så säkert att mannen vill bli sedd efter sitt yttre? Finns det verkligen inte de män som även de vill bli bli sedda efter sina personligheter?

Nu blev det här helt plöstligt internationella mansdagen men det var aldrig min tanke så jag återgår till oss kvinnor nu när jag fått skriva av mig lite. 

 

Jag tycker ändå att det är super att den här dagen finns. Jag håller med till punkt och pricka om att det här samhället är otroligt ojämställt. Har märkt det själv nu när jag håller på att söka jobb hur otroligt orättvist det är om man jämför med mig och min bror. 

Redan från dag ett har de velat ha in mig inom ett jobb i vården, det kan mycket väl bero på att jag har en utbildning inom området och även en del kunskap. Men den tesen håller inte när det var samma sak även innan jag skaffade denna utbildning. 

Jag vet inte hur många gånger som jag har sagt nej till ett jobb där av personliga skäl och för att min dröm i dagsläget är att i alla fall få chansen att prova på något nytt. Likförbannat ska det tjatas och ältas från höger och vänster.

Annat är det då för min bror. För som jag har uppfattat det har han bara tackat nej. Inget tjat där inte om hur lätt det är att få jobb, hur mycket personal de söker, att det bara är att bita ihop och stå ut ett par månader kanske för att tjäna ihop tillräckligt med pengar till utbildning. 

Den enda som egentligen har sagt något till honom är våran äldre bror som själv jobbar inom hemtjänsten.

Men kan säga såhär redan nu att våran lillebror inte passar för ett jobb inom vården och som jag känner nu så gör inte jag det heller. 

Men trots det så får jag hela tiden bara det valet. De skickar mig på utbildningsträff om USKA-utb, den jag redan har gått men inte är färdig med för att sista praktiken sket sig. Samt att jag nu måste söka som vikarie i sommar. Det finns under aktiviteter som måste göras på under mina sidor på arbetsförmedlingen...

Lite roligt är det bara att det första jag sa till min första handläggare på just AF var att jag INTE var intresserad av ett jobb inom vården. Utan att istället vill få chansen att testa på andra saker. 

Hon var väldigt positiv till detta och gav mig flera förslag på andra jobb samt skulle skriva in det i handlingsplanen.

Men i min handlingsplan står det sedan i princip bara om hur mycket jag VILL jobba där, att det är där som jag söker jobb, där jag har utbildning m.m.

Ifrågasatte såklart detta med min nya handläggare jag fick direkt efter som i sin tur menar på att jag inte har något val eftersom det är det jag kan.

 

Men nu svävade jag iväg ytterligare en gång. Känns som att det var ett tag sedan som jag fick skriva av mig så beror nog på det.

Vill bara avsluta detta korta inlägg om just kvinnodagen, blandat med alla annat, med att säga att det faktiskt finns massor med underbara, inspirerande, kloka, starka och framgångsrika kvinnor därute som är superbra förebilder för oss andra som kanske känner att vi inte riktigt vågar ta plats.

Sedan så tycker jag att vi tjejer borde bli bättre på att jobba som ett "lag".
Och för att snabbt återkomma till männen igen. När män träffar andra män kan de snabbt komma överens, de börjar umgås och får snart en ny vän. Vi kvinnor spenderar hellre tid med våra närmaste och pratar oftast, inte alltid, skit om varandra istället för att ta oss tid att lära känna den andra personen. 

Det är otroligt mycket smutskastning kvinnor emellan på sociala medier. Det är sjukt vad andra kvinnor kan säga om folks utseende, personlighet, klädstil, vikt m.m. Jag vet att detta även gäller männen men på de sidor där jag hänger är det oftast kvinnorna som är i farten och mobbar! Och då ska jag inte ens komma in på hur mammor är mot andra mammor, det är sjukt hur mycket en enda mamma kan skuldbelägga en annan bara för att hon har en annan metod i vad det nu kan handla om...

Vi måste lära oss att acceptera att alla människor är unika. Och har vi något elakt att säga kanske vi ska suga på den karamellen ett tag, gå och säg den till dig själv i spegeln ett par gånger först. Eller fundera ut om detta är något som du skulle säga till din syster, mamma dotter eller bästa vän innan du bestämmer dig för att skriva det till en annan kvinna på nätet!