Eftersom jag inte har skrivit på ett tag nu så tänkte jag göra ett hopbaksinlägg av allt jag så gärna vill dela med mig av och hålla tummarna för att jag har mer tid nu framöver till att skriva. Det är ju något som jag gillar att göra och inte vill tappa. 

 

Först så kan jag berätta att vi i måndags var och hälsade på på Dagcenter, jag och Casper, med anledning att jag kanske kommer börja praktisera där framöver. Inget är bestämt ännu utan jag kände bara att det var kul att fara och kolla, och det var kul också att Casper fick följa med dit.

De hade otroligt mycket grejer där och var svårt att få med sig Casper därifrån. Så får se hur det blir i framtiden om det kanske blir några timmar per dag där medan Casper är på dagis, för ja nu har Casper faktiskt fått börja!

Redan dagen efter, alltså i tisdags, så fick vi börja inskola våran lillpojke på dagis och kan lova att det är blandade känslor.

Det enda som egentligen kommer kännas jobbigt är att det redan nu blir tomt bara han sover på övervåningen och jag är nere. Älskar verkligen att umgås med den där ungen då han sprider så mycket positiv energi, även om han ibland kan reta gallfeber på mig och framförallt nu när han kommit på att det är roligt att slå och sparka på mamma för att se vad han får för reaktion.

Sedan älskar jag våra stunder på morgonen då han kryper ner i våran säng och tittar på Youtube en stund med mig innan vi går ner och äter frukost och kan sitta hur länge som helst ibland känns det som. 

Eftersom han i veckan inte börjat förrän 9.00 så har vi kunnat haft mys ändå varje morgon men i framtiden kommer han börja tidigare och då kommer jag att sakna dessa stunder. Men allt gott varar inte för evigt tyvärr.

Det som däremot ska bli skönt med dagis är att kunna fara iväg på saker, redan nästa vecka ska han få börja vara där själv och det passade perfekt eftersom jag då även har en aktivitet på AF tillsammans med massa andra arbetssökande.

Läste för inte så länge sedan den där artikeln som jag tror jag skrev ett inlägg om? Om mamman som ALDRIG behövde egentid eller barnvakt. Man kan ju undra hur hon gjort gånger som dessa. 

Pappa var barnvakt förra gången jag var på en sådan aktivitet. Hade han varit mindre hade jag säkert kunnat ta med honom men det går som inte nu när han bara vill springa omkring. Men hade han varit mindre hade jag heller inte varit arbetssökande.

 

Men sedan måste jag även berätta att jag inte är helt arbetslös längre. Men är inte heller anställd helt så vet inte vad jag räknas som.

Har i alla fall fått ett uppdragsjobb som går ut på att skriva recensioner till casinospel och det är kul att få jobba med det man gillar men samtidigt så tar det otroligt mycket tid som i slutändan inte genererar i en så stor timlön. Men huvudsaken att jag nu får så att jag kan betala bort CSN och få studiestartsstöd i höst så är jag nöjd.

Att få göra bort det där slutbetyget hade varit så skönt och blir så irriterad att jag alltid ska bli ifrågasatt om varför jag ens behöver ett. För att jag vill ha ett, borde inte det vara svar nog?

Jag fick aldrig chansen att gå ut gymnasiet, jag fick aldrig åka på något studentflak i vit klänning och jag fick aldrig det där betyget för att kunna skriva att min högsta utbildning är gymnasieskola på mitt CV. Istället går jag med ett grundskolebetyg och strökurser i bakfickan, strökurser som inte kommer räknas som någonting om jag inte läst upp till slutbetyg innan 2020.

Men med bara tre kurser kvar så är jag snart där och vägrar ge upp nu! Eftersom jag är och har varit så fokuserad på detta under några månader nu så känns alla jobb bara jobbiga (ja det heter jobb av en anledning...). Men de känns mest som stoppklossar för det som jag vill göra. 

Är mest rädd att jag ska låsas på ett ställe och inte få tid till det här betyget som JAG vill ha och som betyder så mycket för just MIG!

Men har som sagt casinojobbet och även om det vissa dagar kan kännas lite enformigt så ger det en liten inkomst och jag kan skriva i pyjamas om jag skulle vilja det. Dessutom kommer jag kanske få mer gjort nu när Casper först ska vara på dagis i några timmar varje dag samt sova en stund när han kommer hem därifrån.

Just nu har det blivit många sena nätter och det kommer jag inte orka i längden. Har gått bra hittills men vill kunna spendera eftermiddagar och kvällar med min familj, för har även skrivit innan och efter middag en stund men är svårt när Casper är vaken då jag hela tiden måste avbryta skrivandet och kommer av mig. Därför är kvällarna, och de timmar han sover på dagen, mest optimala. Men inte dagen efter när man ska vara bra mamma tidigt på morgonen...

För nu har Casper börjat vakna tidigare och tidigare efter att ha skämt bort oss i över 1.5 år med att vakna senare än 8 varje morgon!

 

Men nog om det. Nu vill jag bara nämna lite kort om temainläggen jag har missat att skriva om de senaste dagarna.

16 mars: Internationella sömndagen och grammatikdagen, två saker i en som jag har varit dålig på. Att stava rätt och att sova. Båda på grund av detta jobb.

Man kan kanske tro att jag tränar på att skriva i samband med det men eftersom jag får en del meningar som jag ska utgå ifrån så får jag heller inte ändra dem. Blir även en del särskrivningar här och där för att få in dessa nyckelord och för att få meningarna att bli längre. 

Skäms nästan för det jag skriver ibland på grund av det men vad ska man göra om det ska göras på ett visst sätt?

Och sedan var det lite komiskt att det var internationella sömndagen i fredags. En dag då jag var tröttare än tröttast. Somnade sittande med täcke runt mig vid datorn och satt så när Robert kom hem från jobbet. Hade bara sovit i 2-3 minuter men det visar ändå hur trött jag var. Minns inte hur länge jag varit vaken natten innan men hade inte fått mycket sömn och Robert skulle såklart iväg.

Struntade därför i att jobba på fredag kväll och lade mig tidigare istället, somnade ändå inet förrän sent men som tur var lät Casper mig sova lite längre på lördagen.

20 mars var inte bara inskolning utan även internationella glädjedagen vilket det på ett sätt var, i alla fall för Casper som hade så roligt på dagis att han höll fast i sin nya fröken och vägrade nästan följa med oss hem. 

Det är så kul att han började trivas så snabbt samt att två av hans fröknar är samma som jag hade när jag gick på dagis. Sedan insåg jag idag att han även går på samma avdelning som min lillebror gick på ett tag när han var mindre, innan han och mamma flyttade till Ö-vik. 

21 mars var det dags att rocka sockor och måste erkänna att jag mitt i all inskolning, recensionskrivande, mys med Casper och allt annat som ska göras totalt hade glömt bort det tills vi kom till dagis. Därför fick jag och Casper rocka sockor när vi kom hem och han fått sova en stund. Men det går ju lika bra det och självklart blev det ett foto som bevis även för oss.

Denna dagens betydelse är så stor att det är svårt att inte vilja vara med och medverka för alla människors olikheter. Och hylla dem med Downs syndrom lite extra. Casper faster har ju det samt en av Roberts kusiner. 

Roberts syster/Caspers faster är en av de mest underbara människor jag träffat och man blir alltid så glad när man surrat en stund med henne. Hon har så mycket kärlek att dela med sig av att det svämmar över till alla runt omkring.

22 mars då som hade varit idag om inte klockan hunnit bli efter 00,00 ytterligare en gång denna vecka. Men måste ändå inflika lite saker om Kennethdagen. Varför jag ens tog med den var för att jag inte kunde låta bli att le åt minnet av en man på boendet jag jobbade på förut. 

Han var en man som verkligen var stolt över sitt namn och kan bara tänka mig hur stolt han måste vara över att få en dag uppkallad efter det namnet också. 

Han var dessutom väldigt speciell på andra sätt. Han och jag kom inte överens från början, han hade svårt för nya. Värre blev det när jag nästan desperat försökte få i honom medicin en kväll med mycket att göra och jag var ensam med deligering. 

Men sedan kom jag på knepet och det var att skämta med honom och killa han på fötterna. Efter det kom vi bra överens och fick till och med ge han kramar vilket jag aldrig hade trott när jag började där.

Så på Kennethdagen kommer jag att tänka på honom och alla hans hyss så länge jag lever.