Snart har ett år gått sen den fruktansvärda händelsen på Drottninggatan förra året där en man stal en lastbil med avsikt att använda den som vapen genom att köra på de gående.

Har inte riktigt hunnit smälta den här dagen ännu och knuten som plöstligt fanns i magen från den ena minuten efter den andra var hemsk. Har själv släkt och vänner nere i Stockholm och även om de kanske inte bor mitt i staden, eller ens i närheten där detta hände,  så blir man ändå orolig. Det finns ju aldrig någon garanti till att ingen av dem befann sig där ändå.

Är så glad att alla jag känner klarade sig oskadda men känner samtidigt en stor sorg för de människor som fått sätta livet till. 

Bilden på den unga tjejen som skulle möta sin mamma, rätta mig om jag har fel, har etsats fast på min hornhinna. Och hennes stackars föräldrar sedan. Har i efterhand sett ett par intervjuer med hennes pappa som bara hade henne att leva för. Jag hoppas ändå att han kan ta sig ur sorgen och fortsätta leva livet, även om det är tungt.

 

Igår var det i alla fall en minnesdag för dessa personer som omkom i samband med terrorattacken på Drottninggatan men även andra människor som fått sätta sina liv till i liknande händelser runt om i världen. 

Jag hade gärna sett att det bara gått att önska bort attacker som denna men som världen ser ut idag så är det inte längre frågan om det kommer att hända utan när. 

Detta skrämmer mig!