Då går jag från att skriva om hjärtsjuka barn till cancersjuka barn, ännu ett tragiskt men ack så viktigt ämne att ta upp.

Berättade lite kort igår om min praktik på sjukhuset där jag var på en barnavdelning med just hjärt- och cancersjuka barn. Det var långt ifrån en lätt uppgift att vara där. Jag hade lite problem i privatlivet, jag missade en del från början eftersom jag var extremt sjuk och är man förkyld rekommenderas man knappast att vara runt personer med svagt immunförsvar. Min handledare var inte världens bästa och det var svårt att bedömma mig eftersom jag inte fick göra något och gensvaret från min handledare gjorde att jag fick svårare att ta för mig själv och se vad som skulle göras. Hon gjorde mig mindre och mindre peppad till det för varje dag som gick.

Men sedan kan man också tänka som så att jag faktiskt bara var 20 år gammal, jag var väldigt osäker som person och jag hamnade på en avdelning som påverkar en på ett plan som man kanske inte är beredd på i den åldern. Hade jag spolat tillbaka hade jag bett om att få byta till en mer allmän avdelning för barn istället.

 

En sak som förundrade mig då var barnens kämparglädje. Hade jag inte redan i förväg vetat hur sjuka de var skulle jag aldrig ha trott det själv. Dessa barn var en 100, nä 1000, gånger större inspiration än de personer som skulle vägleda mig genom min praktik.

Sedan fanns det en person som gav mig ett annat synsätt på livet. Det var en person som var runt 16-17 år, inte alls många år yngre än mig själv, som nu bara väntade på döden. Hon hade vak både dag och natt de dagarna hon var på sjukhuset och jag var en av dem som redan min första vecka fick sitta där och titta på medan hon sov. 

Det var så sjukt och jag önskar att personalen hade pratat med mig efteråt och frågat vilka tankar och känslor som väcktes hos mig efter det. För det var jobbigt att se. 

 

Vad gav den här praktiken mig i slutändan? Ja den gav mig varken utbildning eller jobb, eftersom det var det icke godkända betyget på den här praktiken som gjorde att jag inte klarade hela utbildningen.

Istället gav den mig något annat nämligen en större glädje till livet samt tankar om att jag inte borde ta livet för givet. Att alltid försöka må så bra som möjligt, leva livet här och nu, göra det jag vill göra och inte det folk vill att jag ska göra för att den dagen det är min tur att lämna det slippa känna ånger över saker som jag inte hann med. 

Det är också tack vare den här praktiken som jag bestämde mig för att bli blodgivare. Ett par av barnen fick väldigt mycket blod och de behövde det för att kunna fortsätta kämpa, fortsätta att leva sina liv. Jag kände då direkt att jag ville vara med och bidra, även om det aldrig är en garanti att just mitt blod går till sjuka barn.

Pengarna som kommer in från blodgivningen är inte mycket, men jag gör det inte för summan. Den skänker jag dessutom bort varje gång till Barncancerfonden. 

 

Så uppmanar igen er människor därute till att skänka pengar, om ni kan. Om inte så bli blodgivare. Det behövs verkligen fler och jag försöker så ofta jag får chansen att uppmana folk i min omgivning till att bli det.

Min lillebror hade funderingar på att bli det, eller så sa han så bara för att få tyst på mig och mitt tjat. Men tror inte att han var lika peppad på tanken när jag sedan flyttade. Han var med mig några gånger in till Umeå när jag gav blod. 

Här har jag bara hunnit ge en gång, var sjuk sist blodbussen var hit, så nästa gång blir väl om ett par månader.

 

 

Nu till något helt annat för att lätta upp stämningen lite efter det jobbiga ovan. Geléhallonets dag. 

Jag är en person som ibland gillar geléhallon och ibland går de bara inte ner. Jag vet inte varför det är så. Men det är väl samma sak som att du ibland är sugen på någon specifik maträtt och andra gånger inte. 

En rolig historia med just geléhallon är min 15-års dag då jag i födelsedagspresent av min syster och hennes dåvarande kille fick en currysåsförpackning. I den låg inte currysås utan kondomer och geléhallon, eller änglanuppar som han kallade dem för.

För er som undrar så tog geléhallonen slut först...

 

Har faktiskt sett en del recept på LCHF-geléhallon och annat godis som skulle vara kul att testa och göra till påsk nu när Robert inte bör äta vanligt godis. 

Måste medge att jag aldrig har gjort godis tidigare, mer än knäck och ischoklad, så skulle vara roligt att testa även av den anledningen. 

Så får se vad som sker närmare påsk.