Måste ju tillägna ett inlägg till min älskade son också eftersom jag gjorde ett åt Robert.

Det är fortfarande svårt att förklara hur mycket kärlek man kan känna till en person som man bara har känt i några månader. Och trots att han ibland skriker så att öronen blöder (mycket sällan vilket jag är tacksam för) och man tror att man ska gå i taket så är han  ändå det finaste som finns.

Det är egentligen otroligt hur mycket en bebis lär sig från dag till dag och jag tror att det nu inte är allt för länge kvar tills han börjar kunna sitta själv.

Imorgon blir han 4 månader gammal och på tisdag blir det eventuellt en sista vägning och mätning för det här året på BVC. 

Sist hade han vuxit sammanlagt 14 cm sedan födseln och tror att han nu vuxit ett par cm till och kanske gått upp 500 gram sedan vi var där sist.

Men nog om det.

 

Det känns faktiskt som att Casper varit med oss i flera år och det är svårt att förstå att det idag bara är4 månader sedan jag låg där på BB med värkar.

En del av mig önskar att jag kunde stanna tiden för att alltid ha honom så liten att han får plats i min famn. En annan längtar efter att få se honom gå och höra honom prata.

Det ska bli spännande att se honom växa upp och bli en egen individ.

 

Måste säga att Robert och Casper är det bästa som har hänt mig . Utan dem vore jag ingenting och de får mig båda två att växa som människa.