Vecka 48: Skola

Grundskolan för mig var som en berg- och dalbana. Det började rätt okej i förskolan då jag hade många att umgås med och tyckte aldrig att det var jobbigt att gå dit utan snarare tvärtom, att det var ganska så kul. Samma sak var det i lågstadiet. Men i mellanstadiet började saker förändras. Människor förändras hela tiden och det är  inget dåligt men folk växer ofta åt olika håll och grupper bildades rätt snabbt de sista året på mellanstadiet. När sedan högstadiet kom så hade jag inte många vänner kvar. Att inte ha många vänner var väl egentligen inte det värsta utan det  värsta var mobbingen och min blyghet/sociala fobi som jag aldrig fick hjälp med.

Redan i 5an-6an hade jag otroligt mycket finnar och det spelade ingen roll hur mycket jag tvättade mig. Jag var mycket väl medveten om hur hemsk jag såg ut och grät nästan varje dag åt mitt utseende. Folk började ta avstånd ifrån mig och på ett sätt klandrar jag dem inte. Inte för att deras beteende var acceptabelt på något sätt utan för att de var barn och inte förstod bättre.
Sedan kom högstadiet och bara under sommaren mellan 6an och 7an hade de allra flesta kaxat till sig riktigt ordentligt och de som ansåg sig vara de "coola" anslöt sig snabbt till de äldre och hackade på de andra. 
Jag fick ofta höra att jag var äcklig, ful, hade fula kläder, var feg och mycket mycket mer och jag som alltid har varit en känslig människa med otroligt jobbiga saker som hänt i min uppväxt tog åt mig så oerhört mycket av detta. Jag ljuger inte om jag säger att jag grät i genomsnitt varannan dag och jag räknade redan i sjuan ner dagarna tills den dag skulle komma då jag fick lämna alla dessa människor bakom mig.
 
Men det var inte bara mobbingen som var jobbig utan även det faktum att jag hade svårt för att prata och det började redan i mellanstadiet. Folk sade hela tiden åt mig att jag var tvungen att sluta vara blyg och visst det kanske började med att jag var blyg men utvecklades sedan rätt så snabbt till social fobi, vilket jag på egen hand har luskat ut nu på senare år.
Jag ville inget hellre än att kunna vara som alla andra och skrika ut svaren när jag kunde dem eller bara kunna ropa på någon om jag ville personen något om personen var utom hörhåll. Detta kanske jag hade kunnat gjort, om jag fått lite hjälp från mina lärare.
Varje utvecklingssamtal från 4an och uppåt gick egentligen till såhär. Först fick jag veta att jag var duktig i skolan och inte störde ordningen på något sätt men jag hade gärna fått ta för mig och höras mer. Och det spelade ingen roll hur mycket jag förklarade att jag gärna hade velat men att det tar stopp. För varje gång jag ville säga något bubblade orden inom mig som om jag vore en nyskakad läsk, men istället för att poppa ur munnen på mig så var det som att jag var stum och inga ord kom ut.
Det jag önskar att lärarna hade gjort var att ställa frågor åt mig och detta sade jag på nästan varje utvecklingssamtal. Om de fick mig  att börja prata så kanske det skulle släppa lite för varje gång och tillslut kanske jag själv skulle börja ta initiativet. Men de tyckte att det var en dum idé och på ett sådant sätt skulle jag aldrig kunna få en egen initiativförmåga.

Men sedan kom i alla fall dagen då jag äntligen fick sluta skolan och redan dagen efter fick jag flytta från kommunen och ju längre bort jag kom desto mer kunde jag känna hur tyngden på mina axlar försvann och hur jag kunde andas lättare.

Jag har sedan gått lite olika gymnasieskolor då jag aldrig vetat vad jag velat bli och än idag kan jag inte svara på den frågan. 
När jag gått på gymnasiet tillsammans med en klass så har jag fortfarande haft svårt för att prata och hållt mig i bakgrunden och som högst kanske haft en eller två vänner. Betygen fortsatte vara medelmåttiga tills dess att jag började komvux och fick läsa svenska och engelska tillsammans med vuxenelever som 18åring. Det var en sådan annorlunda atmosfär och jag kände att jag istället för att gömma mig och hålla mig undan fick en chans att lyckas (även om det bara handlade om  två ämnen) och jag fick faktiskt VG+ på båda kurserna och mina första MVGn någonsin på både läxor och prov. 
De flesta i grundskolan trodde att jag var en pluggis och även om jag ibland kunde sitta med läxan i flera timmar så stannade aldrig något utav det jag läste kvar inne i huvudet. Kanske för att jag hade så fullt upp med att klanka ner på mig själv, precis som alla andra gjorde. Men det inte de flesta vet, de som trodde att jag gick ut skolan med bra betyg, är att jag egentligen hade ganska kassa betyg (lärarna sa alltid att jag nått målen men inte kunde få högre betyg eftersom jag svarat på för lite frågor muntligt...). Jag hade visserligen bara ett IG som kunde suddas med hjälp av mitt extrabetyg i tyska men sedan hade jag nog bara två VG. Jag låg jämns med eller till och med under vissa av dem som kallade mig pluggis.
 
De senaste åren har jag även gått USKA-utb. på halvdistans och även om den inte är helt klar så var det något som även det fick mig att inse att jag inte hade en dålig inlärning utan att så länge JAG tror på mig själv så har jag inga begränsningar. Och som sagt med en vuxenklass som du bara ska gå med ett tag finns inget krav på att skaffa vänner, det är mer avslappnat och de som är där är där för att få en utbildning och sköter ofta sig själva och struntar hur alla andra ser ut, pratar, eller är som person.
 
Men det absolut bästa i utbildningsväg för mig måste ändå ha varit alla distanskurser som jag läst, även om jag måste erkänna att när jag läste matte så fick jag en otroligt negativ och jobbig lärare som inte alls fanns där för att hjälpa utan snarare tvärtom.
Men jag har i alla fall kunnat jobba mig uppåt och mina senaste tre kurser på distans har varit de bästa hittils då jag fick två B och mitt allra första toppbetyg, A,  i den kurs som varit min favorit hittils nämligen skrivande.
 
Jag vet att detta inlägg kanske inte blev så positivt men det är så jag har upplevt min skolgång och det finns garanterat fler därute som känner att de har varit med om liknande saker och mycket mycket värre än det som jag har varit med om.
Än idag har jag svårt att prata med folk och det gäller även människor jag känt i närmare 10år! Men jag jobbar på det dagligen och samma sak med både mitt självförtroende och min självkänsla, om någon har något emot mig så är det egentligen bara deras bekymmer och inte mitt då jag inte har bett om deras åsikt!


Kommentarer

Designen är gjord gratis av: Designbloggar

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0