Den här dagen finns för att uppmärksamma de problem som uppstår i takt med att fler och fler personer jobbar med datorer. 

När du gör det så har du nästan konstant handen/handleden i en onaturlig ställning vilket sedan kan ge smärta från ledband, muskler, nerver eller senor som kan hålla i sig i månader efter att det har uppstått. Det är inte något som är farligt och man behöver inte heller byta jobb om sådana problem uppstår.

Det finns såklart olika hjälpmedel, både efter att du fått det men också förebyggande. Ett tips (av flera olika) är att släppa datamusen och lägga handen på bordet om du inte använder den. För det är lätt att handen gärna vilar kvar där även om man bara sitter och läser och inte behöver ha den där. 

 

 

Det här tyckte jag var lite intressant. Har sett sådana här minifågelholkar som är till för mygg men de känns som skämtgrejer. Enligt myggfälla.se (vet ej hur pålitlig den sidan är) så finns holkarna till för att göra så att myggen trivs bättre och minska deras lust till att suga blod, även om de aldrig kommer att sluta helt så ska de kunna bli lite mer fredliga om det sitter en sådan holk i trädgården.

Det låter alldeles för bra för att vara sant om man frågar mig, så jag personligen kommer nog inte att inhandla några myggholkar i framtiden.

 

Men sedan så är mygg fruktansvärt jobbiga även när de inte suger blod. Det där surret kan göra vem som helst galen. Minns en vår när vi spenderade helgen i stugan. Vi var duktiga och satte för dörröppningen till sovrummet (vi har ingen dörr nämligen) med myggnät och på morgonen när vi vaknade så kryllade det där nätet av surrande mygg. 

När vi sedan gick upp så bestämde vi oss för att skynda oss med städningen, ingen av oss hade sovit speciellt bra med ett par myggor som lyckats smita in i sovrummet samt alla de andra som surrade utanför rummet.

Det låter kanske överdrivet men den gången var nog den värsta någonsin. Myggen var som galna! Våran stuga är inte stor men under den timmen som jag höll på städa lyckades jag få ihjäl 50-60 stycken och det fanns mer därtill (låter som värsta djurmördaren).

Blev så galen av surrandet att jag började tro att jag höll på nå någon bristningsgräns och bli tokig på riktigt. Var så trött, irriterad och less på surret att jag nästan började grina och skrek på de förbannade myggen att lämna mig ifred. Slutade med att jag fick ta på mig öronproppar för att ens kunna vara därinne!

Fast det här var ändå inte värsta gången. För massor av år sedan så var jag, mamma, Daniel och mammas dåvarande sambo uppe i Jokkmokk. En kväll bestämde vi oss för att åka till Kvikkjokk (såg min första och enda björn i det vilda den kvällen, på långt håll men såg en). Vet inte om det var när vi skulle dit eller om det var när vi skulle hem men fick ett telefonsamtal av pappa. Minns inte om det berodde på dålig mottagning eller om det var för att de andra i bilen stördes av att jag pratade men fick gå ut och prata. Kan lova att det kryllade av mygg utanför, det var som ett svart moln som var runt mitt huvud där jag stod! Det var hemskt!

Nästan lite som det där Kalle Anka-avsnittet (eller var det Musse Pigg?) när de campar och myggen kommer och attackerar och de stänger in dem i ett par byxor. Måste se om jag hittar någon bild på det.

 

Så åter till ämnet, myggholk. Det hade verkligen varit toppen om det här fungerade och minskade myggbetten en aning. Om inte annat finns det andra sorters myggfällor att köpa.

Myggljusen/myggspiralerna har aldrig fungerat för oss. Speciellt inte när myggorna samlas kring dem istället för att hålla sig borta...

 

 

Idag så var vi, jag och Casper, och fikade tillsammans med pappa och hans särbo Lea. När vi kom till fiket så träffade Lea på en kvinna som hon känner och de pratade om vilka anledningar det fanns till att fika, eller nått sånt, varpå Lea nämner att det är ju ändå sverigefinnarnas dag idag. 

Lea kommer ursprungligen från Finland så det var ju tur att jag föreslog en fika just den här dagen då.

 

Den här dagen har firats sedan 2011 och varit med i almanackan sedan 2013, så den har inte funnits jättelänge. 

Med sverigefinnar menar man den minoritetsgrupp som finns i Sverige idag som ursprungligen bestod av personer som kom till Sverige medan Finland tillhörde vårat land, om jag uppfattat det rätt. 

De har ett eget språk, sverigefinska, och en egen flagga.

Det finns mycket att läsa och lära om det här på Wikipedia men själv har jag bara skrapat lite på ytan för att uppmärksamma den här dagen.

 

Har för mig att vi, i alla fall på farfars sida, har finsk släkt långt tillbaka. Det är ju inte helt omöjligt med tanke på att länderna sitter ihop och att vi bor så långt upp. Många som bor ännu längre norrut än vad vi gör har säkert ett större släktskap i Finland (behöver naturligtvis inte vara så utan jag bara spekulerar).

Något som jag är sugen på att göra är ett DNA-test som visar etniskt ursprung. Pratade med Robert om det för bara någon vecka sedan. Hur pålitliga de där tester är vet jag inte men det skulle vara en rolig grej. 

Vet att jag har släktingar som bor i Kanada och pappa har till och med blivit ditbjuden nu i höst, synd bara att det ska vara så dyrt att ta sig iväg. Så får se om han åker eller inte. 

 

 

 

Är så stolt över Casper idag, fast är jag inte det varje dag? Men idag så är jag lite extra stolt.

Han hade, som jag skrev igår, läkartid och vaccinering idag. När vi kom dit så började de i vanlig ordning med vägning och mätning, "lillgrabben" är nu 84.8 cm lång och väger 13,01kg. Så på 18 månader har han vuxit ca 33 cm! De tre senaste månaderna har han i genomsnitt vuxit en cm/månad. 

Efter det fick han testa på att stapla klossar och de ville sedan veta om han kunde säga några ord, börjar snart fundera på vad han inte kan säga så som han pratar på. Imorse frågade jag honom om han sov länge idag? Ja, länge länge fick jag till svar.

De undrade också om han kunde förstå 8-10 ord som vi sa, är nog mer 80-100 ord (kanske lite överdrivet men han förstår i princip allt jag säger till honom) och om han kunde hämta saker vi bad honom hämta (ja vi har ju han som, innan vi bytte rum, varje morgon hämtat sockar till mig om jag frågat honom om det. För att ge ett exempel).

Efter denna koll var det läkarundersökning och spruta som gällde. Under själva undersökningen så satt han helt stilla, han ville till och med att de skulle undersöka honom igen med stetoskopet. 

Att lysa i ögonen och kolla i öronen var heller inga bekymmer, att kolla i munnen gick också bra även om han ville bita fast i pinnen istället för att gapa till en början. Men var inte så att han vägrade utan tyckte att det var roligare att tugga på den, vad skulle den annars in i munnen och göra om inte för att ätas på?

Efter själva sprutan blev det "Mamma!" lite halvledset med ett par snyftningar men så fort jag lyfte upp honom blev han tyst och helintresserad av plåstret han nu hade på benet, som åkte av lika fort som det kom dit. 

Läkaren avslutade med att säga att det alltid är en fröjd att ha honom där eftersom han är så lugn och duktig. 

 

Innan vi gick hem så fick han leka lite med de andra barnen som var där, vilket han tyckte var jättekul. Planen var även att gå till UG imorgon då de har något för barn och föräldrar där en gång i veckan. Men eftersom inkuberingstiden efter sprutan var på 7-10 dagar så får vi skippa det. 
När de vaccineras så får de lite av sjukdomen i blodet för att kunna bli resistenta. Det smittar tydligen inte men Casper kan komma att bli dålig med feber, prickar eller svullnad nu framöver så det är väl därför de vill att man ska vara hemma. 

Så det var lite tråkigt, helst nu när till och med jag såg fram emot det. 

 När vi kom hem fick han en muffins som belöning för att han varit så duktig, ska inte ljuga han fick en efter frukost imorse också.

Nu ligger han och sover, tog säkert en timme innan han somnade men han låg och surrade med gosedjuren en stund först. Vet att han inte somnar om jag ligger där och vill inte heller hämta ner honom om han inte är ledsen eller ropar efter mig. Nu idag så vet jag att han var trött, var knappt så att han orkade hålla ögonen öppna medan han åt välling.

Får se hur länge han sover. Tänker alltid att jag ska passa på att göra lite saker medan han sover men redan efter 10 minuter så saknar jag honom så mycket eftersom det blir så tyst, tomt och tråkigt när han inte är i närheten. Får trösta mig med att Robert kommer hem på en stund.

 

 

Då har man gjort världens mest onödiga samtal till återuppringningstelefonen på sjukstugan. Har varit lite brydd på att vi inte fått någon läkartid för 18 månaderskontrollen för Casper och förra veckan slog det mig att skulle han inte vaccineras i samma veva?

Har därför varit inne och försökt kolla på hans journal men har inte kunnat se några inbokade tider så bad pappa komma hit idag så att jag kunde låna hans telefon för att ringa. Fick min telefontid (15.45) och gick sedan in på journalen igen för att visa pappa vart det brukar stå, och vips så fanns en läkartid och BVC tid där. 

Så var bara att ringa upp igen och försöka avboka telefontiden, fick då en ny tid 15.50 som jag avbokade direkt och sedan lades det på, så om bara den nya tiden blev avbokad eller om båda blev det kan jag inte svara på. Men jag märker väl om de ringer eller inte.

 

Sedan fick jag ett mejl av min handläggare på arbetsförmedlingen, ska tydligen få en ny nu eftersom jag har planer på att studera och få klart mitt slutbetyg, men inget är bestämt ännu eftersom jag måste prata med CSN först. Vilket inte blir förrän imorgon eftermiddag eftersom jag inte har någon tillgång till telefon förrän då. Är så när man inte har råd att fylla på samtal på sin egna...

Tanken är också att jag ska iväg på en aktivitet på AF imorgon som handlar om undersköterskeutbildningen som startar här i höst. Men känns helt onödigt för mig att fara på den aktiviteten eftersom jag för det första redan har gått den, allt som fattas är en sjukhuspraktik och att jag läser om Psykologin. För det andra så är det inget som jag vill jobba med så varför ska jag då ens vara intresserad av att gå om allt, tre terminer, för det? Och för det tredje så undrar jag hur det kan vara obligatoriskt för någon att gå på aktiviteterna när jag ändå inte har rätt till aktivitetsstödet. Det står att jag kan förlora min ersättning om jag inte går, vilken ersättning undrar jag bara.

Men tanken var att gå i alla fall. Det är aldrig fel att visa sig som intresserad även om man kanske inte är det. 

Fast nu när jag såg att Casper har en läkartid 10 min innan denna aktivitet börjar så väljer jag hellre att följa med min son och vara med honom när han ska undersökas och vaccineras.

 

Sedan idag ska jag ta tag i och mejla Postnord, det där företaget som är så älskat av hela Sverige. Tycker nämligen att det är konstigt att våra räkningar skickas tillbaka/inte kommer fram, trots att vi har posten eftersänd i ett år från och med när vi flyttade i augusti. Senast vi hade det så fungerade det hur bra som helst. Men nu verkar vi ha försvunnit ur systemet efter nyår, trots att vi då bara fått posten eftersänd i 4 månader.

Det är allså därför som vi inte har fått kallelsen till Casper.

Lite roligt var ju ändå att de på BVC frågade om vi fortfarande bodde kvar på förra adressen sist vi var dit, på 1-års kontrollen i höstas, och berättade då att vi flyttat så de skrev in adressen på det nya BVC-kortet vi fick men de måste ha glömt fullständigt att skriva in det i datorn.

Men jag tycker ändå att posten ska komma hit vilket som om vi har eftersändning i 12 månader. 

 

Annars imorgon så kommer sotaren hit, tidigt som sjutton, så blir att kliva upp 06.00! Jag som är så morgonpigg av mig, eller inte!

Men samtidigt så känns det bra att slippa stressa iväg till BVC sedan, även om vi bara bor 50 m därifrån. 

Städade i alla fall i hela källaren och tvättstugan igår så att han kan komma åt de där luckorna han skulle in i och sedan får jag hoppas att det går att ta sig upp på taket. Robert ringde dit förra veckan och frågade om vi behövde skotta men det skulle vi inte behöva. Kan säga att Robert drog en lättnadens suck där, han gillar inte höga höjder sedan han ramlade från stegen på jobbet och själv får jag svindel om jag står på en stol (jag och min superbra balans).

Men måste ändå ge en eloge till Robert som skottade av altantaket för ett par veckor sedan, trots att det måste ha varit jobbigt för honom.

 

Vad händer senare i veckan då?

Ska sätta mig ner nu och göra klart KBTn som skulle varit klar igår och sedan ska jag, om jag hinner innan Casper vaknar, sätta mig ner och skriva två personliga brev på eventuella sommarjobb.

Hade så gärna gått en promenad i solen idag eller följt med Robert och pimplat men Casper var så trött nu att det var svårt att hålla honom vaken så mycket längre till. Så får se om vi tar en tur med bobben när han vaknar istället.

På torsdag är det möte i vanlig ordning men denna gång hoppas jag att Robert kan sluta lite tidigare och vara med Casper för är så jobbigt att ta med han dit just den tiden han är trött och sedan är det svårt att sitta ner och prata om man ska jaga runt på den lilla nyfikenstruten.

 

 

 

 

 

Hur många tar egentligen hand om sina fötter? Kan tippa på att det är alldeles för få. Jag hör i alla fall till skaran som inte gör det, men som verkligen borde.

Har sedan 10 år tillbaka, och skäms faktiskt för att skriva det här, haft en förhårdnad eller liknande under foten som jag inte har kollat upp. Kommer troligtvis inte att göra det heller trots att det, som nu, gör ont ibland. Vet inte heller vad det är för något och hittar inte så mycket när jag googlar heller. 

Men det är något med att kolla fötterna som jag tycker är skämmigt, kanske för att jag själv hatar fötter så mycket. Och inte bara mina egna utan ALLAs fötter. Det finns bara ett undantag och det är Caspers med de där söta små tårna han har.

 

Kanske är det dags att bli vuxen nu och börja ta tag i lite fotvård, de ska ju ändå finnas med där hela livet och dra runt på mig.

Minns en gång som mamma gjorde någon specialblandning med olja till mina fötter. Oljan hälldes sedan i plastpåsar som skulle sättas på fötterna och utanpå skulle det vara ett par vanliga sockar. 

Det var lite obehagligt att sova med de där på fötterna. Jag är en person som inte kan sova med sockar eftersom det känns som att det blir blodstopp nästan direkt. Mössa, jacka, eller ja till och med handskar går bra men just sockar går bara inte. 

En annan gång jag skulle ta hand om mina fötterna var för några år sedan. Precis innan jag skulle gå och lägga mig satte jag mig där på sängkanten och smörjde in fötterna och efter det lade vi oss och kollade på en film. När filmen sedan var slut var jag tvungen att hämta en sak och istället för att gå som vanligt for jag runt som Bambi på hal is. 

Att smörja fötterna och skippa sockar är inget att rekommendera, speciellt inte om du är en sådan som jag där diverse krämer & salvor aldrig åker in i huden. Ska jag vara ärlig så tror jag inte att jag någonsin smörjt in mig med något som gjort nytta, i alla fall inte mycket nytta, utan det mesta har nog kletats bort på saker i min närhet.

 

Sedan när jag är inne på fötter så upptäckte jag en konstig sak på Caspers idag. Det är något där som jag tror är ett hårstrå. Det ligger en bit in under hudet så inget som sticker fram och går inte rakt in i foten utan ligger som ett U under huden. Ska se om jag lyckas fota det imorgon men han är så kittlig den mannen under fötterna, om inte så kanske jag kan rådfråga BVC om jag ska dit nu i veckan.

 

Källor:

 

 

 

Då går jag från att skriva om hjärtsjuka barn till cancersjuka barn, ännu ett tragiskt men ack så viktigt ämne att ta upp.

Berättade lite kort igår om min praktik på sjukhuset där jag var på en barnavdelning med just hjärt- och cancersjuka barn. Det var långt ifrån en lätt uppgift att vara där. Jag hade lite problem i privatlivet, jag missade en del från början eftersom jag var extremt sjuk och är man förkyld rekommenderas man knappast att vara runt personer med svagt immunförsvar. Min handledare var inte världens bästa och det var svårt att bedömma mig eftersom jag inte fick göra något och gensvaret från min handledare gjorde att jag fick svårare att ta för mig själv och se vad som skulle göras. Hon gjorde mig mindre och mindre peppad till det för varje dag som gick.

Men sedan kan man också tänka som så att jag faktiskt bara var 20 år gammal, jag var väldigt osäker som person och jag hamnade på en avdelning som påverkar en på ett plan som man kanske inte är beredd på i den åldern. Hade jag spolat tillbaka hade jag bett om att få byta till en mer allmän avdelning för barn istället.

 

En sak som förundrade mig då var barnens kämparglädje. Hade jag inte redan i förväg vetat hur sjuka de var skulle jag aldrig ha trott det själv. Dessa barn var en 100, nä 1000, gånger större inspiration än de personer som skulle vägleda mig genom min praktik.

Sedan fanns det en person som gav mig ett annat synsätt på livet. Det var en person som var runt 16-17 år, inte alls många år yngre än mig själv, som nu bara väntade på döden. Hon hade vak både dag och natt de dagarna hon var på sjukhuset och jag var en av dem som redan min första vecka fick sitta där och titta på medan hon sov. 

Det var så sjukt och jag önskar att personalen hade pratat med mig efteråt och frågat vilka tankar och känslor som väcktes hos mig efter det. För det var jobbigt att se. 

 

Vad gav den här praktiken mig i slutändan? Ja den gav mig varken utbildning eller jobb, eftersom det var det icke godkända betyget på den här praktiken som gjorde att jag inte klarade hela utbildningen.

Istället gav den mig något annat nämligen en större glädje till livet samt tankar om att jag inte borde ta livet för givet. Att alltid försöka må så bra som möjligt, leva livet här och nu, göra det jag vill göra och inte det folk vill att jag ska göra för att den dagen det är min tur att lämna det slippa känna ånger över saker som jag inte hann med. 

Det är också tack vare den här praktiken som jag bestämde mig för att bli blodgivare. Ett par av barnen fick väldigt mycket blod och de behövde det för att kunna fortsätta kämpa, fortsätta att leva sina liv. Jag kände då direkt att jag ville vara med och bidra, även om det aldrig är en garanti att just mitt blod går till sjuka barn.

Pengarna som kommer in från blodgivningen är inte mycket, men jag gör det inte för summan. Den skänker jag dessutom bort varje gång till Barncancerfonden. 

 

Så uppmanar igen er människor därute till att skänka pengar, om ni kan. Om inte så bli blodgivare. Det behövs verkligen fler och jag försöker så ofta jag får chansen att uppmana folk i min omgivning till att bli det.

Min lillebror hade funderingar på att bli det, eller så sa han så bara för att få tyst på mig och mitt tjat. Men tror inte att han var lika peppad på tanken när jag sedan flyttade. Han var med mig några gånger in till Umeå när jag gav blod. 

Här har jag bara hunnit ge en gång, var sjuk sist blodbussen var hit, så nästa gång blir väl om ett par månader.

 

 

Nu till något helt annat för att lätta upp stämningen lite efter det jobbiga ovan. Geléhallonets dag. 

Jag är en person som ibland gillar geléhallon och ibland går de bara inte ner. Jag vet inte varför det är så. Men det är väl samma sak som att du ibland är sugen på någon specifik maträtt och andra gånger inte. 

En rolig historia med just geléhallon är min 15-års dag då jag i födelsedagspresent av min syster och hennes dåvarande kille fick en currysåsförpackning. I den låg inte currysås utan kondomer och geléhallon, eller änglanuppar som han kallade dem för.

För er som undrar så tog geléhallonen slut först...

 

Har faktiskt sett en del recept på LCHF-geléhallon och annat godis som skulle vara kul att testa och göra till påsk nu när Robert inte bör äta vanligt godis. 

Måste medge att jag aldrig har gjort godis tidigare, mer än knäck och ischoklad, så skulle vara roligt att testa även av den anledningen. 

Så får se vad som sker närmare påsk.

 

Av många ses alla hjärtans dag som ett kommersiellt jippo som endast företagen tjänar pengar på. Men så är det väl iofs med påsk, midsommar, jul, halloween m.m. förutom att flera av de nämnda var en högtid redan innan det bara började handla om att spendera en massa pengar.

För mig som älskar allt som har med kärlek att göra så är alla hjärtans dag något speciellt, även om jag kanske inte har haft någon riktigt romantisk alla hjärtans dag. 

För mig handlar det inte om att köpa massa saker, även om jag som så många andra uppskattar det, utan mer att visa omtanke till sina nära och kära.

Det behöver inte ens vara en partner, även om det är par som det är störst fokus på dagar som denna. 

 

Så hur har min alla hjärtans dag varit?

Det började med att Casper fick för sig att vakna kring 06.00, själv somnade jag 00.30 och var inte alls sugen på att kliva upp.

Försökte få han att somna om i våran säng, han var som vanligt supertrött och ögonlocken åkte igen på honom vid ett flertal tillfällen och precis när han höll på somna så gjorde han saker för att hålla sig vaken. Kanske att han somnade till kortare stunder, jag vet att jag gjorde det sisdår 30 gånger tills klockan blev 08.00 och jag var less.

Så under hela förmiddagen gjorde jag allt för att hålla mig vaken, är verkligen ingen morgonmänniska och lär nog aldrig att bli en heller...

Vi for sedan på affären en sväng jag, Robert och Casper.

Casper lade sig sedan och sov lunch när vi kom hem medan jag passade på att hämta upp all ren tvätt och laga lunch till mig och Robert. 

Kände mig även riktigt husmoderlig och passade på att rengöra ett silverfat vi har via ett tips från någon sida jag hittat. Funkade förvåntsvärt bra! Kan visa resultat imorgon, om jag kommer ihåg det.

 

När Robert sedan skulle iväg och jobba vaknade Casper så vi tog oss en sväng med bobben för att handla lite inför middagen på fredag och så gick vi en sväng till pappa och hälsade på.

Casper höll på med allt han kunde hitta, tills jag sa att vi snart skulle gå hem och att han skulle få åka bob. Då blev det full fart ut i hallen. Mamma, acka acka (jacka). Ko, Ko! (sko). Casper fick helt plötsligt bråttom ut till bobben, pappa fick inte ens bära honom ner eftersom han då trodde att han skulle stanna. 

 

Väl hemma tog vi tag i all tvätt jag burit upp tidigare på dagen. Tänkte att visst är det en del men går nog på 20 minuter att vika, nä snarare 60 minuter...

Vi gick sedan ner för att fika lite, möttes av Robert som kom hem en sväng för att lämna en chokladros, jordgubbar och grädde till mig. Samt ett kort då, visserligen till brudpar men man får ta det som finns när utbudet är litet på orten. Omtanken fanns där i alla fall.

Själv satt jag i 3-4 timmar igår med Roberts present där jag klippte ut över 50 pappershjärtan och på 50 av dem skrev jag en sak som jag älskar med Robert. Satte sedan alla på en nyckelring.

Har kanske inte möjligheten att köpa något men det går bra att visa sin kärlek på andra sätt.

 

Så ikväll blev det att äta jordgubbar med grädde, tråkigt nog utan min älskade sambo här. Casper fick även lite jordgubbsbitar i kvällsgröten så får se om han ens kommer vilja äta den imorgon utan jordgubbar. Har sparat tre stycken utifall att.

 

 

Om det är något jag tycker är riktigt läskigt så är det hjärtfel. Kanske för att jag själv lider utav sådan ångest där jag ofta inbillar mig att jag på ett eller annat sätt får fel på hjärtat, eller sudden heart attack som jag och Daniel brukar kalla det.

Eller så beror det på min mammas tidigare hjärtinfarkt.

Jag minns så väl när jag hade praktik på sjukhuset och var på avdelningen med cancer- och hjärtsjuka barn. En eftermiddag kom det in en kille med hjärtfel och som skulle övervakas dygnet runt via monitor. Han hade ett eget larm som lät överallt när det satte igång och när det började var det bara att springa. 

Hans liv kändes så bräckligt, som att det kunde ta slut när som helst. Men det skulle man aldrig märkt på honom om man inte kände till det sedan innan. Han hade en enorm personlighet, om än lite kaxig, och var otroligt smart trots sin unga ålder. 

Det tråkiga var bara att han och hans mamma bråkade så, så mycket. I dagsläget förstår jag att det måste ha varit extremt jobbigt för henne och speciellt när han var en sådan person som inte ville att någon skulle bestämma över honom (varför skriver jag var, vem säger att han inte lever idag?).

 

Så till er som inte vill lägga pengar på det kommersiella jippot, lägg då istället era pengar på att hjälpa hjärtforskningen. Jag hade gjort det själv om jag haft ekonomin till det. 

Bifogar en länk nedan.

 

 

Sist men inte minst så måste jag även berätta att en av mina bästa vänner blir 27 år idag! I ca 14 år har vi varit vänner nu och det är så sjukt att vi är så nära 30! Vi som nyss gick i 7an och tuggade tuggummin.

Hon var här tidigare i veckan och trots att vi kanske inte gjorde så mycket så var det lika roligt ändå. För även om vi kanske inte har setts på jättelänge så känns det efter 5 minuter som att vi inte gör annat än träffas, umgås och pratar.

Grattis än en gång!

 

 

 Källor:

  

En av de bästa dagarna på året, om man frågar mig. Semlor är något av det bästa jag vet även om jag kanske har förätit mig i veckan på semmeltårtan som Robert köpte hem i lördags. Eller vem försöker jag lura? Skulle lätt kunna trycka en vanlig semla just nu, är tårtan jag är lite småless på. Förstår inte vitsen med att ha stora bitar mandel i? Och inte tog den slut igår heller, en liten bit kvar.

 

Fettisdagen är väl ursprungligen en kristlig högtid som har med fastan att göra? Som ni hör är jag inte så insatt. Det enda jag vet är att jag gillar att äta semlor.

Ordet semla har jag i alla fall lärt mig att det kommer från ordet simila och det betyder vetemjöl. 

De flesta vet nog hur en vanlig semla ser ut med bulle, mandelmassa och grädde (och såklart det florsockerpudrade locket). I andra länder kan den serveras med sylt istället för mandelmassa och även vaniljkräm.

Men är inte bara i andra länder de kan se annorlunda ut, de senaste åren verkar det ha blivit en ny tradition att komma på den konstigaste semlan och i år verkar det vara nachosemlan. 

Något som jag vill testa är en semmelwrap, har inte gjort det än, har inte fått chansen till det. Det vi däremot har testat, vilket vi gjorde förra året, var hallonsemla. Vilken besvikelse det var...

 

När det kommer till att äta semlan sedan så tror jag att det finns lika många sätt som det i USA finns att äta Oreo. Själv börjar jag med locket och efter det äter jag den bara som vanligt.

Robert han kan bara äta semla om han får ha den på ett fat och äta med sked.

Mamma vill helst ha sin semla i varm mjölk, såkallad hetvägg.

 

 

Jag skriver alltid ner de här dagarna på ett dokument på min dator i början på varje månad, bara för att jag inte orkar skriva ner alla i ett svep. 

Min tanke om den här dagen var att få två goda saker i magen, semla och pannkaka. Däremot hade pannkakorna varit tvugna att vara LCHF eftersom vi försöker att äta det så mycket som möjligt, även om vi inte är super-duper-strikta. Är egentligen bara Robert som ska äta LCHF men jag har inget emot det. Och Casper äter liks sin egen mat eller då våra grytor med med annat tillbehör såsom ris eller pasta.

Men kan i alla fall säga att det inte blev några pannkakor igår. Jag hade för det första glömt bort det och för det andra hade jag varit alldeles för lat för att steka pannkakor till bara mig och Casper (Robert jobbade kväll). Det fick bli några skedar barnmat + makaroner med dipp till Casper ( inte alls bra middag,han har blivit så tjurig på barnmaten de senaste dagarna så fick ta en nödlösning) medan jag själv åt nudlar. (inte heller LCHF men som sagt är inte jag som ska äta det utan Robert).

Så får ta det med pannkakorna någon annan dag framöver. Måste hitta ett lite bättre LCHF-recept än det jag testade sist. Vet inte om jag gjorde fel eller om de verkligen ska vara så torra som de var. 

 

 

Så efter att ha tryckt i sig allt det här goda är det dags att byta tandborste. Jag är en sådan person som i princip aldrig byter min, skäms nästan för att säga det. Var duktig och köpte en ny i höstas eftersom jag hittade min favorittandborste, och så råkar jag köpa en som var för hård...

Den fick bli resetandborste medan den gamla fick stå kvar i tandborstmuggen.

När vi ändå är inne på att byta tandborste stod jag faktiskt så sent som idag och funderade på om jag inte skulle byta ut Caspers spretiga (blir så när man tuggar på dem) till en av de nya han fick i julklapp. Problemet med dem är att de inte har den där långa halsen som de rekommenderar för småbarn, det är ändå föräldern som ska kunna borsta barnets tänder (intresseklubben antecknar...).

 

 

 

 

 

Läste en artikel imorse via en grupp jag är med i på Facebook. Artikeln handlade om en mamma som inte förstod sig på andra mammor som hela tiden tjatar om att de behöver sin egentid, väljer man att vara mamma så är det det man ska vara inget annat. Hon behövde minsann ALDRIG någon egentid. Ville hon göra något så skulle barnen med.

Bara tanken att fara ut och dricka lite vin eller dylikt med väninnorna förstod hon sig inte på. Varför skulle man ens vilja göra något sådant då man istället kunde sitta hemma med barnen framför tvn? 

Och varför kunde inte folk bara sluta tjata på henne och klanka ner på henne för att hon valt bort egentiden?

Barnvakt lät som att det var det värsta som fanns. Barnen skulle aldrig få sova borta hos en släkting eller liknande utan där kunde de få vara ibland, vid nödfall.

Så här uppfattade jag, och många andra artikeln i fråga. 

Många kommenterade att hon inte ska säga så mycket om att bli ifrågasatt över sitt val medan hon själv ifrågasätter andras liv och val.

Däremot så verkade det inte finnas något om att pappan gett upp sin egentid. Som man uppfattar det i artikeln så var mammornas ansvar att vara med barnen dygnet runt.

 

Här kommer min åsikt om det hela:

Enligt mig är egentid viktigt. Och visst kan man ha den med barnet/barnen sovandes i sina rum. Man behöver inte nödvändigtvis lämna hemmet för att ha egentid. Så det håller jag med om.

Jag älskar att umgås med Casper, känns som att jag skriver det ofta. Men jag är med honom 24/7. Vissa dagar när Robert är borta så är han den enda personen som jag pratat med.

Visserligen har jag ingen skara med väninnor som står väntandes med vinflaskan runt hörnet, vilket bara är bra för jag gillar ju som sagt inte vin. Men jag har en sambo som jag ibland vill fara ut och äta middag med, ensam.

Det är däremot inget problem att fara ut och äta med Casper, vi har gjort det många gånger. Men ett par gånger har han varit hos min eller Roberts mamma och då har vi smitit iväg till Umeå och fått äta utan att någon drar i våra armar, skriker nam-nam om det inte får smakas direkt och oftast slutar det med att någon av oss får äta sin mat kall, eller att vi båda stressar för att Casper blir less på att sitta där. 

Det roliga däremot med att ta med Casper när vi äter ute är att han så gärna vill smaka på allt och inte bara äta sin egen medhavda mat. Så det är kul att se honom testa på nya smaker.

Men som sagt ibland vill man kunna fara iväg på en liten mini-dejt, kunna sitta ett längre tag och njuta av sin mat och prata lite i lugn och ro. Är det verkligen helt fel?

 

Sedan så kommer detta låta som en egoistiskt ursäkt från min sida, men det är  det inte. När jag var liten så växte jag upp utan mor- och farföräldrar. På grund av det har det alltid känts som att något har fattats hos mig. På skolan gick de andra runt och pratade om att de skulle sova hos sina mor- eller farföräldrar på helgen, de skulle hyra film, köpa godis, baka bullar, pyssla eller vad det nu kunde vara och det lät alltid så mysigt. 

För dem var det ingen pärs att lämna hemmet, de mådde aldrig dåligt av det. 

Så varför ska då inte jag kunna ge mitt barn den upplevelsen utan att då känna att jag inte gör min plikt som mamma för att jag låter honom stanna borta en natt?

Artikeln var iofs inte riktad direkt till mig men jag har aldrig förstått det där hatet vi mammor får och speciellt från andra mammor...

Vi skuldbelägger våra medmänniskor så fort vi får chansen. Ingen föräldraroll är den andra lik. Inget barn är det andra likt.  Men ändå ska vi göra som någon annan vill och får skiten om vi gör tvärtom.

Om vi går tillbaka till artikeln i fråga. Skippa din egentid om det känns bra för dig men skuldbelägg inte andra mammor för att de väljer att behålla sin. Blir du i din tur skuldbelagd av andra mammor, tala om hur det känns istället för att tala om bristerna med deras val och istället starta en ond cirkel.

 

Tänkte avsluta med lite saker om vad som är egentid för mig.

* Äta mat framför datorn samtidigt som jag ser ett avsnitt eller två av någon bra serie.

* Skriva av mig här.

* Läsa en bok (har blivit ytterst lite läsning de senaste 2 åren däremot).

* Lyssna på pod.

* Fara ut och äta med Robert.

* Pyssla

* Se på en hel film och äta massa gott. Detta kommer bli mysigt att göra med Casper i framtiden men min lilla kille är inte mycket för att sitta still så länge. Bolibompa går bra, ibland, så då sitter han i soffan och kramas med mig och så ser vi tillsammans. 

Men när vi försökt se film då blir det tråkigt efter en stund och så vill han iväg och göra annat vilket betyder att man själv också får ge upp filmtittandet.

 

Sedan vill jag avsluta med att säga så här:

Gör det som känns rätt för dig så länge det inte skadar ditt/dina barn.

 

 

Igår blev min älskade mamma 68 år gammal. Jag och Casper ringde ett videosamtal till henne på morgonen och grattade. Tråkigt bara att vi inte kunde vara där och fira henne men det är så med avstånd. Hoppas på en tur dit framöver när bilen går som den ska igen. Nu på slutet har det varit mycket bekymmer med den och efter att Robert fixat den i fredags så trodde vi att allt var frid och fröjd, men icke sa nicke för självklart skulle det då dyka upp nya bekymmer. 

Hoppas att hon hade en bra dag i alla fall, trots att vi inte var där. 

 

 

Vet att jag lovade mig själv att blicka framåt och inte gå tillbaka till dagar som redan har varit men kände lite för att skriva om tankens dag i alla fall eftersom jag, genom KBTn, har/har haft otroligt stort fokus på tankar.

För bara ett par veckor sedan så dök det upp lite tankeövningar på KBTn, den första handlade om att under 5 minuter stänga av sina tankar, kan meddela att det inte går. För även om du försöker tänka att allt omkring dig bara är svart och försöker fokusera till fullo på det så tänker du ändå.

Andra övningen handlade om att INTE tänka på älgar. Det låter kanske enkelt men måste säga att det är svårare än man kan tro. Du får inte tänka på ordet älg, inte se bilder på älgar och inte heller tänka att du inte får tänka på älgar.

 

Våra tankar behövs för att vi ska kunna överleva men samtidigt kan de ställa till det för oss. Ibland kommer det tankar som du inte alls vill ha och som sedan följs av impulser från hjärnan. 

Det kan tillexempel vara att du ska gå och handla, du måste handla för att du har slut på diverse saker. Plötsligt dyker en tanke upp som stoppar dig från att gå. Det kanske kan vara så enkelt att du inte orkar säga hej till personen i kassan och då väljer du istället att lyssna på impulsen att stanna hemma. 

Hjärnan vill verkligen inte utsättas oss för något som vi tycker är jobbigt, även om sakerna i sig inte behöver vara jobbiga alls. 

 

Det är alltså svårt att styra över vilka tankar som kommer att dyka upp men det finns knep för att få bukt med de obehagliga tankarna när de kommer. 

Ett sätt kan vara att avsätta en tid varje dag till att ta tag i dem här tankarna, lite oros/grubbeltid. Då får man oroa sig hur mycket som helst under kanske 15 minuter. När tiden är slut så får det inte oroas något mer förrän nästa dag samma tid. Alla tankar som kommer upp däremellan sparas till den här tiden.

Det här fungerar inte för mig. Jag har inte sådana rutiner att jag redan i förväg kan säga en tid som passar varje dag. 

Men som tur är så finns det fler sätt.

En annan sak är att ifrågasätta tankarna. Om  du helt plötsligt börjar tänka att en släkting eller vän snart kommer att dö, trots att personen är fullt frisk och inte alls utsatt för någon fara, så kan du helt enkelt ifrågasätta dina tankar.

Kanske tänker du så för att personen sa att den hade lite ont i armen idag, och kanske såg du direkt efter det ett program där de tog upp symtomen för hjärtinfarkt. Hjärnan slår nu ihop dessa två och skapar denna orostanke.

 

Men tankar är inte bara negativa och okontrollerbara, även om det kanske låter så på mig. Att kunna tänka, fantisera och drömma är ju trots allt något utav det bästa som finns

 

 

 Källor: 

Här sitter jag, överstolt mamma med en son på snart 18 månader som kissat på pottan för andra gången. Kan lova att han är minst lika stolt som jag är.

Men det är mycket hos Casper som gör mig stolt, han är en sådan otrolig människa och jag hoppas att jag kommer kunna förmedla det till honom så länge vi båda finns här.

 

Men i samma veva som jag sitter här och är stolt möts jag av den orättvisa världen utanför. Kollar mitt facebookflöde och ser att jag får en avisering från en person jag inte är vän med. Vi är med i samma grupp och det är också i den hon har skrivit ett otroligt starkt och viktigt inlägg.

Hon hade gått över tiden med sitt första barn och plötsligt så dör barnet i magen. Enda tecknet på att något skulle vara fel var de minskade fosterrörelserna den senaste dagen.

Jag sitter nu här med en klump i brösten och tårar i ögonen. Jag känner en ilska över hur orättvis världen är.

Tänk att ha längtat och längtat och sedan får veta på förlossningen att barnet du nu kommer föda inte lever?! 

 

Inlägg från facebookgruppen får inte delas eller kopieras så kan inte dela med mig av det sorgliga denna unga tjej har skrivit. Måste säga att jag ändå är sjukt imponerad över denna människa. Att hon i en sådan stor sorg kan dela med sig och varna andra gravida så att de slipper vara med om samma sak.

När jag var gravid med Casper oroade jag mig nästan dagligen över att han skulle dö, det gör jag fortfarande. Hade jag inte känt rörelser på ett par timmar så fick jag panik. Att sedan vara gravid med en bebis som gillar sin sömn gjorde inte paniken mindre. Men allt gick bra för oss.

 

Överdriven oro brukar oftast inte båda till något gott men är du gravid så kommer du vara med om det och det är bättre att kolla en gång för mycket än en gång för lite. Var själv in i mitten av graviditeten på förlossningen eftersom jag trodde att det läkte fostervatten och blev bemött på ett otroligt bra sätt. Visst kändes det lite skämmigt i efterhand när det visade sig att jag haft fel men personalen berättade om och om igen hur viktigt det är att söka hjälp när det inte känns bra.

Till min nästa graviditet, om jag har turen att någonsin få genomgå en igen, så kommer jag köpa en mätare som mäter hjärtljuden. Kollade på en sådan sist men att köpa en blev aldrig av.

Sådana mätare kan iofs gör dig mer nojig, ibland är hjärtljuden svåra att hitta, på besök på MVC har även barnmorskorna ibland haft svårt mede det. Tänk då om det händer när du är ensam hemma.

Men efter att ha läst ett så tragiskt inlägg som detta så känns en sådan mätare som den viktigaste grejen en gravid kvinna kan äga, för nödfall när oron och den dåliga magkänslan smyger sig på.

 

♥

 

 

Satt nyss och pratade med min syster i telefonen, blev som vanligt ett långt samtal vilket det ofta har blivit sedan jag flyttade och vi inte ses lika ofta längre.

Vi kom in på ämnet skola och hur mycket det har förändrats på bara några år. Hon själv har fyra barn, två i tonåren och två under 10år, och ser stor skillnad på hur lärarna var när de äldre var små och nu när de yngre är i den åldern.

Till och med jag reagerar över saker som hon berättar och känner att det hänt mycket inom det här området sedan jag själv gick ut nian, trots att jag tycker att 11 år inte är så mycket (vilket jag inser rätt snabbt att det är när jag ser siffrorna framför mig...).

 

Tänkte väl egentligen inte gå in på exakt vad vi sa utan mer lite på ytan om vad vi pratade om.

Ämnet vi kom att fokusera på var dagens lärare som tycks vara mer som robotar och mindre känslomässigt engagerade till eleverna.

Vill börja med att säga, om det skulle bli någon diskussion (vilket det aldrig blir för har inte så många läsare), att jag absolut inte drar alla lärare över en kam. Samt att jag inte har mer vetskap i ämnet än det jag fått berättat för mig nu, så finns säkert hundra versioner/teorier kring detta. Detta är min personliga åsikt, inget annat!

 

Jag förstår att det är ett mycket högre krav på lärare idag, utbildningen är lång och vad man bör eller inte bör göra som lärare är också något som tycks ändras hela tiden. Lönen hade garanterat kunnat vara bättre och det är säkert en stor anledning till att bristen på lärare, speciellt utbildade, är så stor idag. 

Förut hade läraren stor respekt av såväl barn som vuxna och det var fint att vara lärare. Idag får lärarna mycket skit och jag känner till en viss del att det är dumt att skriva det här eftersom det kan misstolkas stort. Men samtidigt så reagerar jag så starkt på det hon berättar, om lärare som betett sig otroligt känslokallt mot barnen, som ser dem som objekt som ska fyllas med information och kunskap istället för att behandlas som individer. 

Om det är någon pedagogisk tanke i det kan jag inte svara på men jag tycker att det låter dumt. Det blandat med att föräldrarna inte får något gensvar samt att barn så unga som 6-8 år gamla ska behöva känna stress, ångest, oro och enorm press!

Åter igen, jag vill inte skylla allt på lärarna utan jag förstår att det är mycket direktiv uppifrån (från de högre uppsatta i samhället inte Gud). Det är betyg från tidigare åldrar och det är större krav från samhället.

 

Men för att då komma till mina tankar i ämnet så kan jag inte jämföra med någon annan än mig själv. Jag minns tiden i 6-års och lågstadiet som smidig, förutom det att jag oroade mig för precis ALLT, lite som jag är idag men idag förstår jag vad det beror på. Det var mycket som jag inte vågade och redan innan jag började 6-års, och gick något som kallades för 5-års, fick jag enorma panikkänslor om inte fröken kom ut och mötte mig vid bussen och följde mig till dörren. Minns klart och tydligt den vintermorgonen när jag stod utanför i 20-30 minuter och bara väntade. Det var inte mer än 10-15 meter till ingången men jag stod som fastfrusen i marken. Tillslut kom en kille och frågade om inte jag skulle gå in, jo svarade jag men blev stående. Minns att jag tänkte om och om igen att det bara är att gå och ta tag i handtaget och gå in men jag kunde inte. Tillslut kom i alla fall min fröken, killen hade hämtat henne och genast var det lättare att gå till dörren.

Jag tänker tillbaka till det där tillfället ibland, speciellt när jag intalar mig själv att ångest är något jag fick under barnlöshetsperioden av mitt liv. Det är då jag inser att det alltid har funnits men kan inte för det förklara varför.

Men nu spårade jag ur, så tillbaka till ämnet.

 

Det jag minns från mina lärare i lågstadiet är inte något negativt. Jag vill kalla dem hönsmammor men det blir fel ordval, de var inte överbeskyddande och ängsliga personer som ständigt oroade sig för oss (min syn på hönsmamma) utan det jag menar med det i detta sammanhang är att vi var som en liten flock kycklingar, vi kacklade och var nyfikna medan läraren/fröken, lugnt och stilla kunde samla ihop oss på en minut och få oss att lyssna. Jag hade turen att få underbara lärare från 6-års ålder upp till 11-års ålder.

De såg oss som grupp men de såg också individerna. De tillät oss vara kreativa och fick oss att vilja lära oss nya saker. Jag kan inte komma på att det kändes jobbigt att gå till skolan då. Det var roligt, det var spännande och vi hade en bra sammanhållning. Mycket tack vare dessa underbara lärare. 

Dessutom tyckte jag att det alltid fanns en trygg känsla i klassrummet. Personen som stod längst fram och pratade var alltid lugn och harmonisk och det fanns en stor tillit. Vi var aldrig rädda att fråga eller berätta om saker som gjorde oss ängsliga/oroliga.

 

Efter lite snabbläsning, och prat med syster-yster, ser jag att mycket förändrats och det känslomässiga har till viss del försvunnit. Det är inte längre den glada, sprudlande fröken som står där framme utan det är en "robotmänniska" som mest jobbar med att lära ut kunskap och inte vara så engagerad i sina elever. Återigen så låter det som att jag drar alla över en kam och jag är säker på att vårat avlånga land har många sådana underbara lärare som jag själv hade när jag växte upp, men jag får känslan av att samhället trycker undan dessa personer och utbildar en personal som bara tänker på pedagogik och kunskap istället för att få in lite kreativitet och känsla.

Och ja, jag förstår att en klass med 30 elever innebär 30 unika identiteter med 30 olika tankesätt och att det är svårt för en person att hinna sätta sig in i allas liv och vara så engagerad och samtidigt vara lärare, som personen har betalt för.

Jag menar inte att personen ska vara kurator till barnen utan bara kunna visa känslor, att kunna trösta, förstå och se saker från ett barns perspektiv. Blir ett barn ledsen tycker jag att det är fel av en lärare att berätta för barnet att det inte får gråta, att det är dags att tuffa till sig, istället för att ta reda på varför barnet gråter och kanske hitta en lösning på problemet. 

Är barnet utanför och mår dåligt av att inte ha vänner eller inte få vara med tycker jag att läraren, tillsammans med föräldrar om så behövs, kanske ska bolla idéer med klassen på att få en bättre sammanhållning hos dem. Så var det för oss. Fram till 11-års ålder umgicks vi i stort sett alla med alla, det var aldrig några bekymmer. Vi gjorde saker tillsammans under skoltid, påträffades det utanförskap togs det upp med oss eller våra föräldrar och det löste sig alltid. 

Idag är det upp till varje individ att försöka anpassa sig efter andra, på gott och ont, för att passa in. Det är svårt att vara unik och är du unik blir du utanför och utan stöd. Speciellt om du är liten och inte blir tagen på allvar.

 

Mina inlägg har en tendens att bli struliga denna tid på natten men det är också då jag känner mig som mest kreativ, som den nattmänniska jag är, så hoppas att jag fick ut något vettigt av mina tankar.

Sedan vill jag bara påpeka, till er lärare som är som mina underbara gamla lärare att fortsätta med det ni gör. Ni utför ett fantastiskt arbete.
Skulle det däremot komma förbi en lärare som känner sig träffad av det jag skriver och som tycker att jag är helt ute och cyklar, vilket jag säkert är, så vill jag egentligen bara förmedla tankar om hur viktigt jag tycker att det är med trygghet i skolan, med bra vägledare som skänker inspiration och inte bara matar på med kunskap och press hos våra små individer. Tänk på att det är dem som ska styra vårat samhälle när vi själva är gamla. Vill vi inte då att de är empatiska och engagerade? För vad betyder kunskap om vi inte kan förmedla den på ett bra sätt till de runt omkring oss?

 

 

Varje morgon brukar vara rätt lik den andra hemma hos oss, förutom de gånger Casper vaknat på natten eller sjukt tidigt på morgonen och inte kan somna om i sin egen säng, då får han sova med oss istället. 

Annars så väcks jag 9/10 gånger av Casper som antingen kastar saker på mig som han har liggande i sin säng, eller av att han säger mamma sisådär 150 gånger på rad. 

Imorse vaknade jag ganska exakt 07.15 av att en jättetrött kille tryckte sitt lilla täcke över kanten på spjälsängen och mot mig. Efter det kom även en liten kudde flygande följt av orden mamma mamma mammma med halvgnällig röst. 

Morgontrött som jag är och motvillig till att stiga upp så lade jag honom bredvid mig. Han hade svårt att hålla ögonen öppna kan jag lova, men det hindrade inte honom från att försöka hålla sig vaken. Efter kanske 15-20 minuter, när jag var berädd på att kliva upp och bli en morgonmänniska, så somnade han och ingen var lyckligare än jag. Vi sov sedan till 9.00 och vaknade båda pigga och glada istället. Dessutom vaknade jag först!

Casper var i alla fall den som var först upp ur sängen, som vanligt, och skyndade iväg till sitt rum för att öppna dörren. Utanför hans fönster möttes vi av strålande sol och frost på träden, sämre syn har man mötts av på morgonen.

Så efter frukost, planering av veckans middagar och rastning av hundarna så tog vi en tur till OK för att hämta ut ett paket från Bodystore och sedan till ICA för att veckohandla. 

Från Bodystore har vi köpt lite saker som förhoppningsvis ska hjälpa Robert till att bli lite mer motiverad till hela LCHF-grejen. Förstår hans tankesätt om att det ser bra tråkigt ut när han är van att ha sallad bara som tillbehör men nu ska ha det som själva middagen som ersättning till ris, pasta, bulgur, potatis m.m.

Men för er som är sugen på att testa LCHF så rekommenderar jag blomkålsris, hoppas även på att blomkålsmos är lika gott!

 

Kändes otroligt skönt att komma ut i friska luften idag, var visserligen på promenader igår också men det ger mer energi av att vara ute och gå med molnfri himmel och sol, även om tempen låg på -14. (Fast var ännu kallare igår när jag var ute så jag gnäller inte).

 

 

 

 

Om det är något som jag hoppas ska försvinna i framtiden så är det kvinnlig könsstympning. Det gör mig så illamående bara av vetskapen att sådant förekommer idag, det och mycket annat känns som ett stenåldersbeteende.

Jag är inte alls påläst i ämnet, lite har jag hört om det genom åren men det är inte mycket.

Sitter nu och läser lite på Unicefs hemsida och blir bara mer och mer förbannad över faktan jag får. Att kvinnor ska behöva genomlida detta, oftast utan bedövning och med hjälp av verktyg som inte ens borde vara i närheten av de regionerna!

Det finns olika sorters könsstympning, alla hemska, och vilka det är tänker jag inte ens ta upp här eftersom jag anser dem vara för groteska. Men för er som vill läsa mer om det så länkar jag Unicefs hemsida längre ner.

 

Min fråga är bara varför? Och kan inte se att det finns något riktigt svar på det heller.
Det anses i de flesta länder vara en tradiotion och ska göra flickor till kvinnor, hon blir mer ren och mer mottaglig för äktenskap. Dessutom ska det göra henne mindre benägen till att vara otrogen mot sin man eftersom hon lider av smärta och minskad lust.

 

Vid själva stympningen riskerar kvinnan både att få infektioner och att dö. Efteråt får kvinnan lida genom hela livet av det här. Infertilitet, smärta (fysisk och psykisk), blödningar, infektioner och riskfyllda förlossningar (med risk för död av både mamma och barn) är några av dem.

 

Kvinnlig könsstympning måste försvinna nu! Och jag hoppas att det kommer uppmärksammas mer och mer framöver. Ju fler som pratar om det desto större är chansen att det görs något åt det.

 

 

Det känns nästan lite dumt att gå från ett sådant otäckt ämne till något så konstigt som semikolon. Men de delar dag och jag vill gärna avsluta inlägget med något mindre otäckt och bisart. 

Min första tanke när jag skrev upp semikolonets dag på min lilla lista som jag har till dessa inlägg var att detta måste vara ett av många tecken som jag aldrig använder! Jag är säkert inte ensam om det.

Läste lite på Wikipedia men måste säga att det inte var någon bra idé denna tid på kvällen, med andra ord så var det inte mycket som fastnade.

Det jag kan säga däremot är att det semikolon vi har idag uppfanns år 1494 av en man som hette Aldus Manutius som var en italiensk boktryckare. 

Vill ni läsa mer om semikolon så länkar jag som vanligt längst ner till Wikipedias hemsida.

 

 

 

 

Är det bara jag eller är nutella sjukt överhypat?  Varenda efterrätt/bakverk tycks ha en nutellaversion, det finns ju till och med nutellasemlor! 

Jag säger inte att jag tycker att nutella är äckligt men kan inte heller säga att det är det bästa jag har ätit heller, skulle aldrig falla mig in att sitta med en sked och äta direkt ur burken (ja, jag har testat men aldrig mer).

Har också testat att ha det på rostat bröd och det funkar men det är som det där chokladsmöret mamma köpte till oss när vi var mindre, det är gott ett tag, eller någon gång då och då. Skulle aldrig kunna äta det jämt. Sen så mår jag illa av att äta för söta grejer, som kladdkaka tillexempel. En bit går knappt ner för det blir för mycket! Trots det så verkar det bara vara bakverk innehållandes choklad som får mig at känna så, att äta choklad som det är har aldrig varit några bekymmer för mig. 

 

Men trots min negativa ton mot nutella så har jag hittat en sort med nutella som jag skulle vilja testa. Nämligen dessa:

 

 

 

Tidigare i veckan har jag spenderat tid med att måla i det andra rummet som vi håller på att fixa och samtidigt som jag gjorde det så lyssnade jag på pod. Även den här gången blev det Therese & Zätas pod och i det här avsnittet tog de upp konspirationsteorier.

En av de teorier som de tog upp handlade om just cancer. Jag tror inte att det är någon därute som känner att cancer är något positivt. Men den här teorin handlade egentligen om att vi inte skulle "överleva" om inte cancer fanns. 

I korta drag så menar de som tror på det här att det finns ett botemedel men att om det skulle lanseras så skulle läkemedelsföretagen förlora ofantligt mycket pengar på förlorad inkomst från alla cancerläkemedel som säljs, så mycket att de skulle gå i konkurs vilket skulle leda till att andra läkemedel inte heller skulle kunna produceras. 

Om man tror på det här eller inte är upp till var och en. Själv tycker jag bara att det låter sjukt skrämmande oavsett om jag tror på det eller ej. 

 

Cancer är nog den sjukdom som jag är mest rädd för att få. Det som är mest skrämmande är att det känns som en sjukdom som bara slår till när du minst anar det och det är oftast inte förrän i efterhand som du kan gå tillbaka och se alla tecken, som då blir hur tydliga som helst.

Däremot glädjer det mig att forskningen har gått framåt och jag hoppas att det fortsätter så. Det gör vi nog alla. 

 

Har själv haft en kompis som gått bort till sviterna av blodcancer/leukemi samt att min mosters man fick spendera sin sista tid i livet med cancer i hela kroppen. Det var inte heller längesedan som två av mina brorsdöttrars mamma fick genomlida cellgifter men hon mår idag bra och måste säga att hon var en kämpe redan från dag ett. Undra hur jag själv hade reagerat på en sådan sak.

 

 

Om vi går till ett lite roligare ämne, eller det beror kanske på vem man frågar, vargens dag.

Vargen är ett djur som både skrämmer och fascinerar mig. De är som hundar men ändå inte och det är väl egentligen det som gör mig så förundrad. 

Men vargen är långt ifrån omtyckt av alla i dagens samhälle, för kanske är det inte bara jag som fått höra en och annan hetsig diskussion angående vargar. Speciellt hetsigt kan det bli mellan mig och Robert då jag är en sådan som tycker att vi människor inte ska leka Gud och försöka utrota en ras bara för att vi känner att vi kan medan han är för att skjuta alla vargar eftersom de ger sig på så många andra djur, och även oss människor om de skulle få chansen (Roberts egna ord). Och visst är det en av de mer skrämmande faktorerna med vargar.

Men sedan kan man ju också fråga sig hur många vargar det finns i Sverige egentligen. Så vanliga tror jag inte att de är och sedan är de väl väldigt folkskygga också. 

Vargar har, som de flesta djur, sina egna instinkter. Men istället för att utrota dem alla för att vi ska kunna ha det bättre och tryggare kanske vi får fortsätta att de finns här och lever på den här planeten tillsammans med oss. 

 

 

Detta går inte helt enligt plan och orkar inte skriva ikapp missade dagar så kör bara på framåt istället

 

Skulle jag fråga min mamma vilket bakverk hon gillar bäst skulle hon troligtvis svara morotskaka. Minns att det även var mamma som introducerade det här bakverket för mig en gång i tiden och jag har ÄLSKAT det från första stund. Men sedan så är jag ju en person som älskar bakverk så vad ska man förvänta sig?

 

Nu när jag har bläddrat runt i djungeln av LCHF-recept så har jag faktiskt hittat ett recept på just morotskaka ala LCHF. Däremot så är jag osäker på om jag ska testa det eller inte eftersom jag efter mitt senaste brödbak inte är så förtjust i mandelmjöl. Kan iofs ha berott på yoghurten som var i också att brödet inte blev lyckat. 

Men man vet ju aldrig hur något kommer att smaka förrän man har testat. Kanske är det inte så stor skillnad?

 

 

De senaste veckorna, sedan jag börjat med internet-KBT, har det varit mycket fokus på andning och det är egentligen sjukt hur många av oss som andas "fel". Det jag menar med att andas fel är att många utav oss ytandas istället för att andas med magen, mig själv inräknad. 

Att ytandas kan, om jag förstått det hela rätt, ge mer ångest till de som har problem eftersom andningen skapar en sorts stress som får hjärnan att reagera på ett helt annat sätt än den borde. Att andas med mer djupa andetag har dessutom en lugnande effekt. 

Vissa av andningsövningarna som jag har gjort har till en början skapat en stress hos mig själv eftersom jag tycker att det är så sjukt obehagligt när magen spänns ut och så har vi såklart fokuset på varje andetag. Det är som kvävningskänslan jag får varje gång min lillebror säger frasen: "Tänk på att du andas" till mig. 

Men allt går såklart lättare efter någon minut och får mig istället att känna mig lugn och avslappnad.