Här sitter jag, överstolt mamma med en son på snart 18 månader som kissat på pottan för andra gången. Kan lova att han är minst lika stolt som jag är.

Men det är mycket hos Casper som gör mig stolt, han är en sådan otrolig människa och jag hoppas att jag kommer kunna förmedla det till honom så länge vi båda finns här.

 

Men i samma veva som jag sitter här och är stolt möts jag av den orättvisa världen utanför. Kollar mitt facebookflöde och ser att jag får en avisering från en person jag inte är vän med. Vi är med i samma grupp och det är också i den hon har skrivit ett otroligt starkt och viktigt inlägg.

Hon hade gått över tiden med sitt första barn och plötsligt så dör barnet i magen. Enda tecknet på att något skulle vara fel var de minskade fosterrörelserna den senaste dagen.

Jag sitter nu här med en klump i brösten och tårar i ögonen. Jag känner en ilska över hur orättvis världen är.

Tänk att ha längtat och längtat och sedan får veta på förlossningen att barnet du nu kommer föda inte lever?! 

 

Inlägg från facebookgruppen får inte delas eller kopieras så kan inte dela med mig av det sorgliga denna unga tjej har skrivit. Måste säga att jag ändå är sjukt imponerad över denna människa. Att hon i en sådan stor sorg kan dela med sig och varna andra gravida så att de slipper vara med om samma sak.

När jag var gravid med Casper oroade jag mig nästan dagligen över att han skulle dö, det gör jag fortfarande. Hade jag inte känt rörelser på ett par timmar så fick jag panik. Att sedan vara gravid med en bebis som gillar sin sömn gjorde inte paniken mindre. Men allt gick bra för oss.

 

Överdriven oro brukar oftast inte båda till något gott men är du gravid så kommer du vara med om det och det är bättre att kolla en gång för mycket än en gång för lite. Var själv in i mitten av graviditeten på förlossningen eftersom jag trodde att det läkte fostervatten och blev bemött på ett otroligt bra sätt. Visst kändes det lite skämmigt i efterhand när det visade sig att jag haft fel men personalen berättade om och om igen hur viktigt det är att söka hjälp när det inte känns bra.

Till min nästa graviditet, om jag har turen att någonsin få genomgå en igen, så kommer jag köpa en mätare som mäter hjärtljuden. Kollade på en sådan sist men att köpa en blev aldrig av.

Sådana mätare kan iofs gör dig mer nojig, ibland är hjärtljuden svåra att hitta, på besök på MVC har även barnmorskorna ibland haft svårt mede det. Tänk då om det händer när du är ensam hemma.

Men efter att ha läst ett så tragiskt inlägg som detta så känns en sådan mätare som den viktigaste grejen en gravid kvinna kan äga, för nödfall när oron och den dåliga magkänslan smyger sig på.

 

♥