Läste en artikel imorse via en grupp jag är med i på Facebook. Artikeln handlade om en mamma som inte förstod sig på andra mammor som hela tiden tjatar om att de behöver sin egentid, väljer man att vara mamma så är det det man ska vara inget annat. Hon behövde minsann ALDRIG någon egentid. Ville hon göra något så skulle barnen med.

Bara tanken att fara ut och dricka lite vin eller dylikt med väninnorna förstod hon sig inte på. Varför skulle man ens vilja göra något sådant då man istället kunde sitta hemma med barnen framför tvn? 

Och varför kunde inte folk bara sluta tjata på henne och klanka ner på henne för att hon valt bort egentiden?

Barnvakt lät som att det var det värsta som fanns. Barnen skulle aldrig få sova borta hos en släkting eller liknande utan där kunde de få vara ibland, vid nödfall.

Så här uppfattade jag, och många andra artikeln i fråga. 

Många kommenterade att hon inte ska säga så mycket om att bli ifrågasatt över sitt val medan hon själv ifrågasätter andras liv och val.

Däremot så verkade det inte finnas något om att pappan gett upp sin egentid. Som man uppfattar det i artikeln så var mammornas ansvar att vara med barnen dygnet runt.

 

Här kommer min åsikt om det hela:

Enligt mig är egentid viktigt. Och visst kan man ha den med barnet/barnen sovandes i sina rum. Man behöver inte nödvändigtvis lämna hemmet för att ha egentid. Så det håller jag med om.

Jag älskar att umgås med Casper, känns som att jag skriver det ofta. Men jag är med honom 24/7. Vissa dagar när Robert är borta så är han den enda personen som jag pratat med.

Visserligen har jag ingen skara med väninnor som står väntandes med vinflaskan runt hörnet, vilket bara är bra för jag gillar ju som sagt inte vin. Men jag har en sambo som jag ibland vill fara ut och äta middag med, ensam.

Det är däremot inget problem att fara ut och äta med Casper, vi har gjort det många gånger. Men ett par gånger har han varit hos min eller Roberts mamma och då har vi smitit iväg till Umeå och fått äta utan att någon drar i våra armar, skriker nam-nam om det inte får smakas direkt och oftast slutar det med att någon av oss får äta sin mat kall, eller att vi båda stressar för att Casper blir less på att sitta där. 

Det roliga däremot med att ta med Casper när vi äter ute är att han så gärna vill smaka på allt och inte bara äta sin egen medhavda mat. Så det är kul att se honom testa på nya smaker.

Men som sagt ibland vill man kunna fara iväg på en liten mini-dejt, kunna sitta ett längre tag och njuta av sin mat och prata lite i lugn och ro. Är det verkligen helt fel?

 

Sedan så kommer detta låta som en egoistiskt ursäkt från min sida, men det är  det inte. När jag var liten så växte jag upp utan mor- och farföräldrar. På grund av det har det alltid känts som att något har fattats hos mig. På skolan gick de andra runt och pratade om att de skulle sova hos sina mor- eller farföräldrar på helgen, de skulle hyra film, köpa godis, baka bullar, pyssla eller vad det nu kunde vara och det lät alltid så mysigt. 

För dem var det ingen pärs att lämna hemmet, de mådde aldrig dåligt av det. 

Så varför ska då inte jag kunna ge mitt barn den upplevelsen utan att då känna att jag inte gör min plikt som mamma för att jag låter honom stanna borta en natt?

Artikeln var iofs inte riktad direkt till mig men jag har aldrig förstått det där hatet vi mammor får och speciellt från andra mammor...

Vi skuldbelägger våra medmänniskor så fort vi får chansen. Ingen föräldraroll är den andra lik. Inget barn är det andra likt.  Men ändå ska vi göra som någon annan vill och får skiten om vi gör tvärtom.

Om vi går tillbaka till artikeln i fråga. Skippa din egentid om det känns bra för dig men skuldbelägg inte andra mammor för att de väljer att behålla sin. Blir du i din tur skuldbelagd av andra mammor, tala om hur det känns istället för att tala om bristerna med deras val och istället starta en ond cirkel.

 

Tänkte avsluta med lite saker om vad som är egentid för mig.

* Äta mat framför datorn samtidigt som jag ser ett avsnitt eller två av någon bra serie.

* Skriva av mig här.

* Läsa en bok (har blivit ytterst lite läsning de senaste 2 åren däremot).

* Lyssna på pod.

* Fara ut och äta med Robert.

* Pyssla

* Se på en hel film och äta massa gott. Detta kommer bli mysigt att göra med Casper i framtiden men min lilla kille är inte mycket för att sitta still så länge. Bolibompa går bra, ibland, så då sitter han i soffan och kramas med mig och så ser vi tillsammans. 

Men när vi försökt se film då blir det tråkigt efter en stund och så vill han iväg och göra annat vilket betyder att man själv också får ge upp filmtittandet.

 

Sedan vill jag avsluta med att säga så här:

Gör det som känns rätt för dig så länge det inte skadar ditt/dina barn.