Satt nyss och pratade med min syster i telefonen, blev som vanligt ett långt samtal vilket det ofta har blivit sedan jag flyttade och vi inte ses lika ofta längre.

Vi kom in på ämnet skola och hur mycket det har förändrats på bara några år. Hon själv har fyra barn, två i tonåren och två under 10år, och ser stor skillnad på hur lärarna var när de äldre var små och nu när de yngre är i den åldern.

Till och med jag reagerar över saker som hon berättar och känner att det hänt mycket inom det här området sedan jag själv gick ut nian, trots att jag tycker att 11 år inte är så mycket (vilket jag inser rätt snabbt att det är när jag ser siffrorna framför mig...).

 

Tänkte väl egentligen inte gå in på exakt vad vi sa utan mer lite på ytan om vad vi pratade om.

Ämnet vi kom att fokusera på var dagens lärare som tycks vara mer som robotar och mindre känslomässigt engagerade till eleverna.

Vill börja med att säga, om det skulle bli någon diskussion (vilket det aldrig blir för har inte så många läsare), att jag absolut inte drar alla lärare över en kam. Samt att jag inte har mer vetskap i ämnet än det jag fått berättat för mig nu, så finns säkert hundra versioner/teorier kring detta. Detta är min personliga åsikt, inget annat!

 

Jag förstår att det är ett mycket högre krav på lärare idag, utbildningen är lång och vad man bör eller inte bör göra som lärare är också något som tycks ändras hela tiden. Lönen hade garanterat kunnat vara bättre och det är säkert en stor anledning till att bristen på lärare, speciellt utbildade, är så stor idag. 

Förut hade läraren stor respekt av såväl barn som vuxna och det var fint att vara lärare. Idag får lärarna mycket skit och jag känner till en viss del att det är dumt att skriva det här eftersom det kan misstolkas stort. Men samtidigt så reagerar jag så starkt på det hon berättar, om lärare som betett sig otroligt känslokallt mot barnen, som ser dem som objekt som ska fyllas med information och kunskap istället för att behandlas som individer. 

Om det är någon pedagogisk tanke i det kan jag inte svara på men jag tycker att det låter dumt. Det blandat med att föräldrarna inte får något gensvar samt att barn så unga som 6-8 år gamla ska behöva känna stress, ångest, oro och enorm press!

Åter igen, jag vill inte skylla allt på lärarna utan jag förstår att det är mycket direktiv uppifrån (från de högre uppsatta i samhället inte Gud). Det är betyg från tidigare åldrar och det är större krav från samhället.

 

Men för att då komma till mina tankar i ämnet så kan jag inte jämföra med någon annan än mig själv. Jag minns tiden i 6-års och lågstadiet som smidig, förutom det att jag oroade mig för precis ALLT, lite som jag är idag men idag förstår jag vad det beror på. Det var mycket som jag inte vågade och redan innan jag började 6-års, och gick något som kallades för 5-års, fick jag enorma panikkänslor om inte fröken kom ut och mötte mig vid bussen och följde mig till dörren. Minns klart och tydligt den vintermorgonen när jag stod utanför i 20-30 minuter och bara väntade. Det var inte mer än 10-15 meter till ingången men jag stod som fastfrusen i marken. Tillslut kom en kille och frågade om inte jag skulle gå in, jo svarade jag men blev stående. Minns att jag tänkte om och om igen att det bara är att gå och ta tag i handtaget och gå in men jag kunde inte. Tillslut kom i alla fall min fröken, killen hade hämtat henne och genast var det lättare att gå till dörren.

Jag tänker tillbaka till det där tillfället ibland, speciellt när jag intalar mig själv att ångest är något jag fick under barnlöshetsperioden av mitt liv. Det är då jag inser att det alltid har funnits men kan inte för det förklara varför.

Men nu spårade jag ur, så tillbaka till ämnet.

 

Det jag minns från mina lärare i lågstadiet är inte något negativt. Jag vill kalla dem hönsmammor men det blir fel ordval, de var inte överbeskyddande och ängsliga personer som ständigt oroade sig för oss (min syn på hönsmamma) utan det jag menar med det i detta sammanhang är att vi var som en liten flock kycklingar, vi kacklade och var nyfikna medan läraren/fröken, lugnt och stilla kunde samla ihop oss på en minut och få oss att lyssna. Jag hade turen att få underbara lärare från 6-års ålder upp till 11-års ålder.

De såg oss som grupp men de såg också individerna. De tillät oss vara kreativa och fick oss att vilja lära oss nya saker. Jag kan inte komma på att det kändes jobbigt att gå till skolan då. Det var roligt, det var spännande och vi hade en bra sammanhållning. Mycket tack vare dessa underbara lärare. 

Dessutom tyckte jag att det alltid fanns en trygg känsla i klassrummet. Personen som stod längst fram och pratade var alltid lugn och harmonisk och det fanns en stor tillit. Vi var aldrig rädda att fråga eller berätta om saker som gjorde oss ängsliga/oroliga.

 

Efter lite snabbläsning, och prat med syster-yster, ser jag att mycket förändrats och det känslomässiga har till viss del försvunnit. Det är inte längre den glada, sprudlande fröken som står där framme utan det är en "robotmänniska" som mest jobbar med att lära ut kunskap och inte vara så engagerad i sina elever. Återigen så låter det som att jag drar alla över en kam och jag är säker på att vårat avlånga land har många sådana underbara lärare som jag själv hade när jag växte upp, men jag får känslan av att samhället trycker undan dessa personer och utbildar en personal som bara tänker på pedagogik och kunskap istället för att få in lite kreativitet och känsla.

Och ja, jag förstår att en klass med 30 elever innebär 30 unika identiteter med 30 olika tankesätt och att det är svårt för en person att hinna sätta sig in i allas liv och vara så engagerad och samtidigt vara lärare, som personen har betalt för.

Jag menar inte att personen ska vara kurator till barnen utan bara kunna visa känslor, att kunna trösta, förstå och se saker från ett barns perspektiv. Blir ett barn ledsen tycker jag att det är fel av en lärare att berätta för barnet att det inte får gråta, att det är dags att tuffa till sig, istället för att ta reda på varför barnet gråter och kanske hitta en lösning på problemet. 

Är barnet utanför och mår dåligt av att inte ha vänner eller inte få vara med tycker jag att läraren, tillsammans med föräldrar om så behövs, kanske ska bolla idéer med klassen på att få en bättre sammanhållning hos dem. Så var det för oss. Fram till 11-års ålder umgicks vi i stort sett alla med alla, det var aldrig några bekymmer. Vi gjorde saker tillsammans under skoltid, påträffades det utanförskap togs det upp med oss eller våra föräldrar och det löste sig alltid. 

Idag är det upp till varje individ att försöka anpassa sig efter andra, på gott och ont, för att passa in. Det är svårt att vara unik och är du unik blir du utanför och utan stöd. Speciellt om du är liten och inte blir tagen på allvar.

 

Mina inlägg har en tendens att bli struliga denna tid på natten men det är också då jag känner mig som mest kreativ, som den nattmänniska jag är, så hoppas att jag fick ut något vettigt av mina tankar.

Sedan vill jag bara påpeka, till er lärare som är som mina underbara gamla lärare att fortsätta med det ni gör. Ni utför ett fantastiskt arbete.
Skulle det däremot komma förbi en lärare som känner sig träffad av det jag skriver och som tycker att jag är helt ute och cyklar, vilket jag säkert är, så vill jag egentligen bara förmedla tankar om hur viktigt jag tycker att det är med trygghet i skolan, med bra vägledare som skänker inspiration och inte bara matar på med kunskap och press hos våra små individer. Tänk på att det är dem som ska styra vårat samhälle när vi själva är gamla. Vill vi inte då att de är empatiska och engagerade? För vad betyder kunskap om vi inte kan förmedla den på ett bra sätt till de runt omkring oss?