I måndags så hände en underlig sak utanför oss och jag vet inte riktigt hur jag ställa mig till det, eller borde ha reagerat när jag såg det. Borde jag ha ringt någon och vem i sådana fall?

Det började i alla fall med att två unga killar (8-12 år kanske, tycker det är lite svårt att bedöma åldern på vissa barn) som går på våran tomt och av någon anledning så får jag en konstig magkänsla över dem två. Tänker sedan att de kanske går där för att kolla på den reservdelsbil som vi var och hämtade förra veckan men fortsätter ändå att kolla till dem. 

Plötsligt vänder de sig mot bilen och drar båda två ner byxor och kalsonger och jag tror först att de ska kissa, i motvind dessutom, men står bara och tar på sina kön! 

Ropar då på Robert som ligger i soffan men då ser den ena mig och pekar och så gömmer de sig i en buske vi har på tomten. När Robert kommer till fönstret är de borta. 

De kanske gick upp för backen säger jag och vi tvärkikar ut genom andra fönstret och ser dem båda. De går uppåt men stannar till vid vårat släp och medan Robert börjar gå in mot köket så stannar jag kvar för att kolla så att de inte drar ut det vi har där som ska köras till tippen. De stannar istället bara intill den samtidigt som den ena drar ner byxor och kalsonger, tar tag i den mindre killens nacke och drar hans huvud ner till sitt kön! (Jag ropar på Robert som skyndar tillbaka in i vardagsrummet). Precis då drar den lilla killen sig ur hans grepp men drar istället ner sina egna byxor och kalsonger och tar tag i sina skinkor och trycker sin rumpa mot killens kön och vi står där helt i chock! De ser oss då och skyndar upp med byxorna och fortsätter upp för backen. 

Allt gick även så fort så vi hann inte ens tänka på att öppna fönstret och vråla. 

Säger gång på gång till Robert att jag inte vet hur jag ska reagara på det jag nyss såg. Var det någon form av övergrepp? Och varför gör barn i den åldern ens så? 

Satt mest bara chockade bägge två tills dess att Robert bad mig kolla brevlådan. Såg dem uppe i backen där de stod och pekade på mig och funderade på om jag skulle ropa men då vände de sig om och började gå fortare. Att springa ikapp var inte heller någon tanke då jag än får stapla mig fram emellanåt på grund av ischiassmärtorna! 

Hann sedan bara in så stod de på vägen utanför oss igen pekandes på vårat hus innan de satte fart mot andra hållet. 

 

När Robert skrev ut händelsen på Facebook, men undanhöll alla intima detaljer, för att se om någon annan sett nått så fick han bara skit för att han skrev att de var utländska när han beskrev dem, vilket de var.

En granne hade i alla fall hört barn som tjafasade men hade inte reagerat så mycket på det förrän Robert skrev. 

Jag som är emot rasism tycker inte heller att man ska skilja på folk och fä men det var utländska barn så vad ska man skriva då? Och speciellt med tanke på händelsen så tyckte vi att det var viktigt att fråga!

Jag själv har aldrig sett de här barnen tidigare och hade gärna varit i kontakt med deras föräldrar. Är glad att jag inte satt ute och lekte med Casper när det hände utan att han låg tryggt uppe och sov. 

 Sedan förstår jag att barn är nyfikna på sina och andras kroppar i en viss ålder men någonstans går väl ändå gränsen?

Nä blir illamående av att tänka på det och vet fortfarande inte om jag borde ha kontaktat någon. Och vem kontaktar man? De gjorde ju knappast nått olagligt, eller? Kan ju inte heller säga att det gäller övergrepp när jag inte vet säkert om det var det. Sedan att båda var så unga. 

Åh! Nä vet någon vem jag borde ha ringt/vem jag kan ringa såhär i efterhand så kontakta gärna mig!

Börjar bli mer och mer irriterad på Bingolotto, eller ja Folkspel. Nämnde lite kort i ett tidigare inlägg om att vi skrivit till dem men inte om vad så tänkte att jag skulle ta det nu. Mest för att skriva av mig eftersom jag känner min irritation växa gentemot dem. 

 

Det började i alla fall med att Robert blev uppringd av en person på Bingolotto som undrade om vi ville börja prenumerera igen. Vi gjorde ju det innan vi flyttade hit eftersom vi spelade mycket då, pensionärer som vi är. Men sedan så blev det som ingen tid till det så vi sa upp det. Men nu ville de då att vi skulle börja igen och som premie skulle vi dessutom få en resa från Stockholm till Helsingfors, 40-timmarskryssning med Vikingline. Robert var tveksam först eftersom vi ändå bor ca 60 mil ifrån Stockholm och det sa han till den som han pratade med. Hon sa att resa till och från båten ingick i premien. Ja, men vet du då att vi har 60 mil dit från Åsele? frågade han då varpå hon svarade: Oj, det var långt men har vi lovat så har vi lovat. 

Så sagt och gjort så började vi prenumerera igen, dock bara en lott/vecka eftersom vi sällan är hemma på helgen och jag är hemma mer än Robert på söndagarna då han ofta fiskar då. 

 

Så efter ett par veckor så fick vi hem våran premie som däremot bara gäller söndag-onsdag eller nått sånt och nu under våren som längst till 31/5 och sedan igen från 19/8 - 1/10.

Tanken var då att vi skulle åkt den 28/5 eftersom vi liks skulle vara i Vännäs/Bjurholm helgen innan den måndagen så då kunde vi bara lämna Casper hos min mamma.

Men det stod inget på biljetten om resan fram och tillbaka så mejlade deras kundtjänst den 14/5 för att fråga hur de gör med resan. Får svar den 15/5 att det är Vikingline som sköter transfer. Så kontaktar Vikingline direkt och de kollar upp den biljett som vi har fått och vad de kan se så ingår det inte alls någon transfer i den men att vi kan få köpa till det om vi vill. Frågade då också om det fanns någon härifrån men de trodde de inte och så skickade de en lista där det visade sig att närmsta tranfer ligger 40 mil bort...

Mejlar då Binogolotto/Folkspel igen och berättar om det här och frågar hur vi nu ska göra eftersom planen är att åka den 28/5 och att det datumet börjar närma sig. 

Får inget svar...

 

22/5 mejlar jag igen om precis samma sak och får då svar samma dag från en annan person som förstår att tiden börjar tryta så han lägger mitt tidigare mejl som prioriterat och lovar att de "återkopplar med ett svar under morgondagen, den 23/5."

28/5 när vi fortfarande står utan svar svarar jag på mejlet från honom, samt att jag går in på kundtjänst sidan och skriver ett nytt. Detta har jag fortfarande inte fått något svar på. 

Mejlade därför i tisdags (5/6) igen och väntar fortfarande på ett svar på det mejlet. Ett svar som min magkänsla säger att vi aldrig kommer att få.

 

Jag vet att det är lättare att lyfta luren och ringa men Robert har sällan tid då de har otroligt mycket att göra på jobbet och dessutom fått jobba en del övertid. Och eftersom allt står i hans namn så kan inte jag ringa åt honom. Därför är det mycket lättare för oss att jag skriver mejl.

Och nu när kundtjänst ändå lovat oss ett svar den 23/5 så kan man ju tycka att de ska hålla det. Har ju ändå skickat 3 stycken mejl sedan dess som man antar att de läst och känner till. Så många kan knappast ha försvunnit ut ur tomma intet. Men om svar uteblir denna vecka så får Robert ta lite tid från någon utav sina raster nästa vecka och ringa och höra vad de håller på med egentligen! 

Visst, vi hade säkert kunnat göra ner till Stockholm själv. Det är mer den där "Har vi lovat så har vi lovat" meningen som etsat sig fast i hjärnan. Speciellt när det inte ens går att få tag på någon om det här såhär i efterhand samt att inte ens transfern ingår i biljetten som utlovat och att vi inte ens kan få något svar på varför!

 

 

Igår så var det ju våran nationaldag. En dag som jag nästan tycker firas lite för lite, i alla fall om vi ska jämföra oss med Norge som verkligen går All-In för sitt firande. 

Såg även att en person från SVT skrivit i en grupp som handlar om vad som sker i denna kommun och frågade om lite bilder och information om just vårat firande, alltså kommunens. Och ja det hände lite på hembyggdsområdet men utifrån bilderna som jag sett därifrån så var det inte mycket som skvallrade om att det var just nationaldagsfirande. Som min farbror skrev, det såg mer ut som att det var Röda korset som samlats där med tanke på de vita flaggorna som var uppsatta.

 

Vi var inte där själva eftersom Robert jobbade igår och Casper var på det suraste humöret någonsin. Det märktes att han vaknat lite tidigare än vad han egentligen skulle ha velat eftersom ingenting dög och att han blev ledsen för allt. Lite kort så kan jag tala om att vi småbråkade om ett ägg som han ville ha men ändå inte vill ha. Dessutom skulle han sitta och äta det här ägget i sin stol samtidigt som han ändå inte ville sitta där...

Så det blev att sova lunch lite tidigare än planerat och därför valde vi att stanna hemma istället, även om planen från början var att gå dit och titta. 

Förra året så var vi i alla fall där och då hade vi blivit inbjudna. För det är så att kommunen här hyllar de barn som blivit födda sedan deras förra nationaldag, och Casper var en utav dem. Så då fick vi, tillsammans med andra föräldrar och barn, gå upp på scenen för att ta emot ett papper från kommunen samt ett jättefint halsband. 

 

På kvällen hade jag planerat att se firandet som visas på tv, helt enkelt för att jag aldrig har sett det och var nyfiken på att se vad det kunde vara för något. Men istället så tog vi oss en tur med båten till Båtön och åt hamburgare och fruktsallad. Mycket mysigt men mysigare hade det varit om min rygg varit bättre samt om vädret också hade varit det. Kan lova att vi är less på blåst nu!

 

Gång på gång på gång läser eller hör jag om mammor som blir nedtryckta på grund av att de av olika skäl inte kan/vill amma. Och det gör mig rent ut sagt förbannad! Speciellt med tanke på att jag själv befunnit mig i den situationen. 

Visst kan man kanske tycka att bröstmjölk är så mycket naturligare och hälsosammare, det ska ju ändå ge ett visst skydd som ersättning inte ska kunna. Men det betyder inte att precis ALLA små bebisar mår bättre utav det. Jag ska förklara varför.

 

För snart två år sedan när jag fick Casper så var jag fast besluten om att amma. Men redan på BB så började problemen. Mjölken rann inte till ordentligt och trots att jag vet att det kan ta ett tag så hade jag på känn redan där och då att det här inte kommer att gå bra.

Fick därför testa på en napp som sattes fast på bröstet och det fungerade faktiskt bra. Tanken var sedan att nappen skulle tränas bort vilket vi försökte med ett x antal gånger. Men han fick inget riktigt fäste så vi fortsatte med den ändå. Då kom det ju i alla fall något. 

Men mängden mjölk, som garanterat aldrig varit stor, minskade och minskade och det spelade ingen roll hur mycket jag pumpade. Och den första månaden gick Casper upp och ner så mycket i vikt att de nästan bönade på BVC att jag skulle börja med ersättning.

Jag blev så ledsen över det beslutet. Hade hört så mycket skit om ersättning och kände mig genast som världens sämsta mamma eftersom jag inte kunde ge honom det han behövde för att må bra. Jag klandrade mig själv dagligen och för varje gång BVC ville att jag skulle öka dosen ersättning så var det som att få en kniv i magen. Och det gjorde det inte bättre att de samtidigt även klagade på min ammning. För tydligen så kände jag inte Casper tillräckligt bra och det var det som gjorde att mjölken inte riktigt rann till. Eller kanske var det för rörigt runt omkring oss? Så då föreslog de istället att vi skulle sitta i ett kolsvart rum, bara han och jag, så att han kände sig lugn med mig. 

Rörigt omkring oss var det inte. Det var ju bara han och jag hemma på dagarna och det enda som egentligen hördes var väl någon enstaka gräsklippare då och då.

Men ju mindre mjölk som jag fick desto mer omotiverad blev jag till att fortsätta amma, hur mysigt det än var. Men med max 15ml efter 40 min pumpning? Det skulle få vem som helst omotiverad. Och det var också då som jag började förstå att Casper hade kunde ligga i 4(!) timmar från början och äta och ändå inte bli mätt.

 

Med ersättningen sedan blev han en helt annan människa. Han gick snabbt upp i vikt och växte så det knakade. Helt plötsligt var han nästan aldrig ledsen längre och han såg mycket piggare ut i blicken. Här gick jag och kämpade med amningen som skulle vara så bra samtidigt som det gjorde min son så dålig. På samma sätt som jag också kände att ersättningen gjorde mig till en dålig mamma fast det egentligen var tvärtom. 

Men trots  att jag fick mycket stöd av Robert, det var ändå han som pushade mig till att börja med ersättning, så kände jag att jag fick små pikar av andra. 

Ett exempel är när jag satt i ett rum med två personer i Roberts släkt, känner inte för att skriva ut vilka, som började prata om ersättning. Inte till mig utan till varandra. Den ena sa i alla fall att det var ansvarslöst med ersättning, dumt för barnet m.m. för att sedan tillägga att hon aldrig skulle kunna börja med det för att det inte är hälsosamt någonstans. Hon menade visserligen inte något mot mig med det men jag tog ändå åt mig när jag egentligen borde ha ställt mig upp och berättat att det är svårare än man tror det där med amning. Det är inte alla som kan amma och är det då inte bra att det finns ett alternativ? Men jag skämdes så förbannat över att vara den dåliga mamman, återigen. 

 

Och till er som hela tiden drar immunförsvars- och allergikortet kan jag hälsa att jag har en son som blev sjuk för FÖRSTA GÅNGEN vid 1 år och 4 månaders ålder. Då var han sjuk med feber och lite hosta (vilket kändes extremt mycket då med tanke på att  det var första gången)  i ca 3 dagar sen var han precis som vanligt. 

Andra gången han fick feber var när han nyss börjat dagis. Märkte det på kvällen på torsdagen att han låg på 39,5 i temp efter att ha varit grinig hela dagen, vilket verkligen inte är likt honom. Gav alvedon/ipren minns inte exakt och på morgonen hade febern sjunkit till att istället ligga på 38,0 precis. Ett par timmar senare var den borta och sen dess har han varit frisk.

Vad vi vet så här långt så har han inte heller några allergier. Han var tidigare lite överkänslig mot den röda saften man hittar bland bebismaten men skulle vi testa den idag skulle det nog inte vara några bekymmer. 

 

Så som ni ser går det alldeles utmärkt att ge barnet ersättning som ett komplement eller som enda kosten. Amning kommer visserligen alltid vara att föredra men kan vi inte bara enas om att vi slutar trycka ner de mammorna som inte kan eller vill? Kan vi sluta tjata på dem att de ska göra si eller så? Som mamma känner man rätt så bra själv vad som funkar eller inte. Jag menar, vi klarade ju av det innan barnmorskor eller internet fanns så varför ska vi inte kunna klara av det nu på egen hand när vi dessutom har bra ersättning eller andra resurser till hjälp om det verkligen skulle behövas? 

Och sedan vill jag även lite snabbt tillägga att det är lätt att säga att saker och ting fungerar på ett sätt bara för att det var så för dig själv men tänk då att vi alla människor är unika och bara för att det fungerar för dig att pumpa/sitta i ett mörkt rum/massera eller vad det nu kan vara så betyder det inte att det kommer att fungera för någon annan!

Tips i all ära men fråga först om personen vill ha dem och säg dem sedan utan att vara nedlåtande!

 

När ändringen från posten till postnord gick igenom för några år sedan var det många som blev missnöjda och det blev inte bättre utav alla händelser som sedan har skett. 

Personligen så hade jag inte råkat ut för något strul och reagerade därför inte så hårt på det som gick att läsa om i tidningarna eller i mitt eget Facebook-flöde. Visst, de gav väl kanske inte någon vidare bra inblick över sitt företag eller anställda men jag gav det ändå inte så mycket tid och tankar.

Tills även vi fick strula med detta företag. Inga allvarliga saker må ha skett men nog så irriterande när man har alla andra händelser från ett par år tillbaka i bakhuvudet och genast börjar tänka: Ska de inte lära sig av misstagen snart?

 

Det började egentligen med att vi inte fick våran räkning från Jula, utan den skickades tillbaka. Detta hände då när vi bott i det nya huset ett par månader. Som tur var ringde de och berättade vad som skett och vi kunde enkelt betala den med en tidigare räkning eftersom det är samma OCR-nummer. Ingen skada skedd och hade de inte ringt hade vi väl bara fått en påminnelse.

Men det sura i det hela var att vi betalt den där förbannade eftersändningen innan vi flyttade, den som fortfarande är giltig men ändå inte tycks fungera.

Vi tänkte väl sedan inte så mycket på det förrän Casper började närma sig 18 månadersstrecket. Här visste jag att han vilken dag som helst skulle få komma på en läkarundersökning och få ta vaccinationssprutor men började ändå fundera på vart brevet om det tagit vägen eftersom det brukar komma minst en månad innan.

Loggade sedan in på 1177 den 19 februari, samma dag som han blev 18 månader, för att kolla om det inte fanns någon bokat tid framöver. Men där stod ingenting. 

Lånade dessutom pappas telefon för säkerhets skull och ringde och fick en uppringningstid. Och sedan loggade jag in igen för att visa pappa att det inte fanns något inlagt. Men precis då hade det kommit in en tid där, dagen efter d.v.s. den 20e februari.

Så behövde inte den där uppringningstiden trots allt men passade ändå på att fråga när hon liks var i luren om de inte skickade ut brev längre, eller om de övergått till en annan påminnelse eftersom jag inte fått något. Jo de skickade ut brev och mitt var skickat för länge sedan...

Återigen hade det inte varit hela världen om tiden blev missad, de hade säkert hört av sig. Men ändå blev jag så fruktansvärt irriterad över att det var andra gången på kort tid som breven inte kommit fram (och ja jag vet att folk haft betydligt större bekymmer än ett litet brev från BVC). 

Skickade i alla fall ett mejl bara för att höra om eftersändningen verkligen fungerade fortfarande och får kanske inte ett spydigt svar tillbaka utan snarare ett nonchalant sådant. 

De berättade att eftersändningen visst fungerade fortfarande och om det nu var så att min sons läkartid samt Roberts räkning inte alls kommit fram så berodde det verkligen inte på dem utan att sorteringsmaskinen måste ha gjort något fel. 

Kände bara att varför inte bara be om ursäkt och försöka göra bättre i framtiden?

 

Men det blev inte bättre. För så sent som för några veckor sedan gick jag och Casper hem till pappa för att hälsa på och han räcker då över ett brev till mig. Visserligen bara från blodcentralen om att lämna blod. Tänkte att han kanske hämtat det i våran brevlåda när han varit kattvakt och glömt lägga in det tills han säger att det kommit till honom. 

Stod visserligen skriven på den adressen några månader för ett antal år sedan men var inte beredd på att jag fortfarande skulle få brev dit så kollade adressen. Det var den adress vi nu har eftersändning ifrån och ändå så kommer det till en adress som jag inte bott på på flera år...

Nu vet jag att jag inte kan skylla på det stora bolaget Postnord utan bara på den som delade ut det. Men det är ändå så sjukt att man betalar 450 kr eller vad det nu är för en tjänst som inte fungerar!

Nu kan jag inte heller svara på hur många brev som försvunnit sedan vi flyttade hit men känns som att det är ett antal fler än dessa och att det även lär bli mer än så. 

Blodgivningsbrevet kanske inte heller var något viktigt eftersom det alltid skickas ut mejl och sms dagar innan. Men det är fortfarande det där med att inget tycks fungera som stör mig. Det och nonchalansen blandat med det som man läser om i tidningarna.

Sedan vill jag inte behöva gå och oroa mig över att mina privata brev ska hamna i pappas brevlåda. Eller att det ska komma till den adress som vi snart lämnade för ett år sedan. Vet med säkerhet att minst två brev kommit dit och då också fått bekräftat att personerna som bor där inte är så engagerade till att leta rätt adressat, vilket de såklart inte har något tvång till att göra heller utan är väl mer så som jag själv gör när jag råkat få ett brev som hamnat tokigt!

 

Så nej vi har inte varit med om öppnade paket, stulna varor eller att något superduperviktigt gått upp i rök. Utan tänker snarare så att om jag uppmärksammar vårat lilla problem med detta företag så kanske det läggs på högen med större problem men ändå på något sätt bygga på den så att detta företag någon gång kan utvecklas och bli bättre utifrån sina misstag. I dagsläget må jag säga att det känns helt otroligt att det någon gång kommer att ske men man ska som sagt aldrig säga aldrig!

 

Vet inte om jag har skrivit om det här tidigare men upprepning sägs vara bra så får väl traggla det igen annars. 

I höstas så började jag i alla fall så ont i ryggen. Bar mycket på Casper eftersom han lärde sig gå så sent, eller ja sent och sent kanske man inte ska säga eftersom han var 13 månader. Men han lärde sig gå efter att han blivit rätt tung att bära omkring på om jag säger så. Och eftesom jag bar honom, och än idag när han behöver bäras, på ena vänstra höften bara så blev jag snedbelastad och fick sådan fruktansvärd värk som strålade ut i mitt vänstra ben.

Tog några veckor med en del övningar och massage men sedan har det nästan varit helt borta. Har kommit tillbaka någon gång då och då men har aldrig varit sådana problem, tills nu!

Har i flera veckors tid haft denna förbannade smärta som dessutom eskalerat enormt bara den senaste veckan. Kan inte ens sitta på våra stolar vid köksbordet mer än 5 minuter innan det känns som att jag är helt stelopererad! Det strålar ut ner till knät (tecken på falsk ischias?) och spänner hela vägen upp över ena skinkan och upp efter sidan på halva ryggen. Får gå och gå och gå hur länge som helst innan det ens släpper lite och enda gången det inte gör ont är när jag ligger ner, för på morgonen när jag kliver upp är det hur bra som helst.

Förra gången jag fick såhär så var det inte så här jobbigt. Visst det gjorde ont och det strålade ut i benet men kände mig inte som en stelopererad gumma på 95 år som jobbat 70 år av sitt liv med att plocka potatis dag ut och dag in. 

 

Har googlat, vilket man aldrig ska göra men nu känns det som att hopp om att det ska gå över är slut. Hittar informationen om falsk ischias där allt stämmer in för diskbråck är det inte. 

Och förutom det där med att jag burit Casper en del på slutet också eftersom vi alltid är smarta att lämna vagnen hemma och ständigt har för fullt med saker i bilen för att hämta den mindre hos mamma så har jag även ett ben som är längre. Och om jag inte minns helt fel så är det benet som jag belastar mer när jag bär honom, det vänstra, som är kortare.

Så ja jag får skylla mig själv. Och ja jag sitter och gnäller istället för att gå till en sjukgymnast av den enkla anledningen att jag väntar på att han som jobbar här för tillfället ska sluta och har inte hört något om han gjort det ännu.

Jag känner mig 99% säker på orsaken till min smärta samtidigt som jag vet till 100% att han kommer komma med sitt standardsvar om att det beror på bäckenet. Kanske kommer han även säga att det är snett eftersom ena benet är längre trots att jag ett par gånger genom åren kollat upp det här då jag fick andra smärtor i ryggen med låsningar som med tiden gått över. 

Jag har inte varit hos honom personligen och anledningen till att jag vet att han hela tiden skyller på bäckenet ör för att 

1. Jag följde Robert dit när han fick nackspärr. Något han får till och från efter en bilolycka han var med om för ca 10 år sedan. Han har det på papper att han skadade nacken då samt att han under flera år varit till andra som hittat låsningar i hans nacke direkt. Han här skyllde på bäckenet och kollade inte ens nacken under två besök, trots Roberts invändningar.

2. Han hade en patient, vet ej vem nån Robert vet av, som var dit för några år sedan som hade fel på ben/fot och även han fick vet att det var bäckenet som ställde till det...

3. För att Robert hela tiden får frågan när han berättar om sina besök dit om han också fick till svar att det var bäckenet, innan han ens berättat färdigt.

4. Han sa åt en annan anställd där som frågade om tips för sin onda rygg under graviditet att gå fram och tillbaka i korridoren och jucka... 

Så ni kanske förstår varför jag inte tar honom på så stort allvar och betalar hellre 500 spänn till någon 70 mil bort än att han ska få 200 för att berätta något som inte stämmer vecka ut och vecka in. Och sedan finns det ju en anledning till att han inte skulle få jobba kvar. Vet att det kommer en ersättare men ingen aning om när. 

 

Så tills dess så ska jag försöka röra på mig så mycket som möjligt ändå, trots smärta. Och sen får jag göra de där övningarna jag hittade sist om att ligga på golvet med benen på bordet eller göra som mamma sa att sträcka upp benet och skaka på det. 

När hon hade samma problem efter/under graviditet med Daniel och haft problem länge så for hon till barnmorskan eller vad det var och de bad henne lägga sig på rygg och sträcka upp benet i luften. De tog tag i stortån och skakade benet och sen var det som att nått hände och smärtan försvann. Testade sist några gånger och efter en av gångerna så var det som att det ilade till och sedan blev det gradvis bättre på bara några dagar.

Får därför hålla tummarna för att detta släpper snart också och speciellt när jag har sådan lust till att göra saker ute med Casper och Robert och så kan man knappt gå utan får stappla fram med enorm smärta bara för att man suttit och ätit middag innan man ska gå ut...

Sedan får man också ha i åtanke  att jag sitter ner och skriver när jag gör recensioner. Fungerar om jag sitter på soffan med benen på bordet och en kudde bakom ryggen, i värsta latställningen. Men vad som helst för att slippa stappla mig fram i 10 minuter efteråt.

 

 

 

 

Smartson måste ju vara en av de bästa sidorna som finns och även om jag kanske inte haft den största turen genom åren att få bli testpilot så har den ökat nu på senaste tiden. 

Bara nu så har jag hela 4(!) stycken saker som jag är testpilot för och hoppas innerligt att jag hinner skriva ut kupongerna för två utav dem innan de går ut samt att de finns tillgängliga. För det är inte alltid som de finns.

Har sedan blivit testpilot för Hallons abonnemang och det som ska bli mest spännande med det är att se om det fungerar där vi bor. Vet att ett av mina syskonbarn har det medan resten av de i den familjen har Halebop. Idag så var det bara hon som kunde ringa & surfa så Daniel fick låna hennes telefon för att ringa och kolla med Telia om det var något fel på deras nät eftersom Halebop inte fungerade, och går genom dem. 

Nu hoppas jag bara att jag får svar om varför min vänkod inte fungerar eftersom mamma också får chansen att testa och var lika taggad som mig på att göra det.

En annan sak som jag sökte om så sent som för bara några minuter sedan är en sak jag småtestat på tidigare och det är SF Kids Play eller hur det nu heter. Tänkte att det var en jättebra grej att testa förra sommren då Casper var som besatt av mumin och det blev en del mumintittande men nu känns det om möjligt ännu bättre sedan vi skaffat oss en Chromecast och att han börjat bli mer och mer intresserad. 

Fick svar direkt att jag var antagen som testpilot och såg även nu att hans nya favorit Timmy fanns med. Så regniga dagar vet ni vart ni hittar oss!

 

Ja det är den stora frågan. 

Hade ett väldigt roligt samtal med min lillebror Daniel igår om just den saken och han tycker att jag sparar på saker för länge. Och ja, det kanske jag gör också.

Han jämförde det med att jag lätt skulle tycka att en cykel fortfarande var brukbar trots att den bara var halv. Och att jag ens höll fast så hårt i min älskade S4, som jag dessutom fått av honom och som han gjorde sig av med av just den anledningen att den var skit, det tyckte han bara var idioti rent ut sagt.

Men sedan är jag lite snål också och framförallt om det gäller att köpa saker till mig själv. Trots det har jag räknat på hur mycket det skulle kosta mig att köpa en ny telefon, en S8 som jag varit ute efter ett tag (ja, jag vet att S9an kommit ut men så modern behöver jag inte vara).

Skulle jag fortsätta att skriva mina recensioner i den takt jag gör nu, eller skriva lite extra, då kommer jag att ha råd till en ny telefon. Dessutom kommer jag kunna betala mer än lägsta beloppet också. 

 

Men vad har jag då för anledningar till att köpa en ny?

För det första får jag pressa in telefonen i hörselgången om jag ska kunna höra vad folk säger. Hörlurar har löst det problemet men har då ingen bra handsfree som jag använder mig utav utan bara vanliga så måste lik förbannad prata i telefonen.

Problem nummer två är att vissa personer knappt hör mig heller. Och så skäller de ut mig för att jag inte hörs...

Tredje saken som är med denna telefonen är att displayen är sprucken. Casper lyckades med den bedriften efter att han kastat en ljusstake på den då den låg upp och ner på stengolvet i hallen. Funkar gör den men ju mer som lossnar på kanterna desto kortare tror jag att livslängden på den kommer att vara. Hade en S4 förut, jag och Daniel köpte våra samtidigt 2014. Den höll i nästan två år men efter att jag råkat tappa den i golvet och kvaddat den inre displayen så fungerade den inte längre. Som tur är så förstörde Casper bara den yttre vilket mest bara ger den skönhetsfel.

Den sista saken som är med denna är att den enda sedan Daniel hade den haft problem med Sim-kortet. Han hade däremot mer problem än mig. Men ibland så försvinner det om man spelar, kollar på Youtube eller pratar i den. Då får man starta om en, två eller fler gånger. 

När Daniel hade den så kunde den ibland inte hitta Sim-kortet på flera dagar men då gjorde våran kusin något med den och sen har den funkat, någorlunda. 

Samma sak är det om den stängs av spontant, om man startar en app med lite ström och den får för sig att starta om eller om den låst sig och man fått ta ut batteriet. Då kommer det ta några omstart innan den återigen hittar mitt Sim.

 

Så kanske är det dags att köpa en ny? Men jag gör som sagt ogärna det om det verkligen inte behövs. 

Däremot så hade det varit skönt att kunna prata med folk utan att skrika eller säga Va? hela tiden för att tillslut bara hålla med trots att man inte hört ett skit av vad de har sagt. 

Robert har kommit med förslag om att köpa en begagnad men är inte så stort fan av att göra det. Man vet aldrig hur använda de är samt hur länge de kommer att hålla och en begagnad telefon kan ofta säljas rätt så dyrt men man missar då garantin som en ny ger. 

Så får se hur jag gör med det hela. Det återstår att se. Och än så länge funkar gamla Bettan (peppar peppar ta i trä!) så är inte heller någon brådska.

 

De senaste veckorna har inte varit så strukturerade som jag kanske hade önskat och det beror mest på att jag fått nya rutiner som jag ännu inte har kommit in i.

Det har heller inte gjort det bättre av att många utav de senaste veckorna varit korta vilket har gjort att jag fått göra om i min plan/mina mål som jag har när det kommer till att lägga upp hur jag ska jobba under veckan.

För det här med jobbet. Jag gillar det jag gör och trots att vi kanske inte kommit in i någon bra rutin med det än hela familjen så går det framåt. Kanske inte så snabbt framåt som jag hade hoppats på men vi är på rätt väg att få till en bra och fungerande vardag tillsammans. Jag, Robert och Casper.

Det trots att jag ibland måste vara den där osociala mamman/partnern som måste skriva på datorn istället för att titta på tv, se film, leka eller gå ut och se på/hjälpa till när Robert grejar med något. Men det betyder inte att jag varken hör, eller ser, de som jag har runtomkring mig. 

Robert känner kanske att detta händer ofta men det är jobbigast efter de korta veckorna eftersom jag inte känner att jag kan jobba på samma sätt när vi är och hälsar på folk i flera dagar, samtidigt som jag vet att jag måste göra uppgifterna som jag blivit tilldelade. Som med vilket jobb som helst.

Och man kanske kan tro att  det är det som är det jobbigaste för mig, men så är det inte. Det jobbigaste är istället att jag inte bli tagen på allvar. 

Visst, det är kanske inte världens bästa lön. Men jobbar jag som jag vill och hinner skriva så mycket som jag hoppas på att kunna göra i framtiden. Då kommer jag få in lika mycket som jag fick när jag jobbade på äldreboende förut.

Jag får alltså in lika mycket av att skriva ca 6-7 timmar/dag, som jag kan fördela på vilka timmar jag vill, som jag gjorde när jag jobbade mycket helg och kvällar på ett äldreboende och kände att jag aldrig var hemma. Speciellt de dagar jag jobbade till 21.00, cyklade mina 5-6 km hem, sov, och sen iväg igen 06.15 dagen därpå för att gå på en delad tur.

Men det är ju inte samma sak, det är det jag ständigt får höra. Jag är ju hemma. Det kan ju inte räknas som jobb. Jag sitter ju i soffan, vid bordet, i gästrummet eller vart jag nu kan ha hamnat med datorn. Och jag skriver bara, samtidigt som tvn, Spotify eller Youtube står och surrar på lite lågt i bakgrunden. 

Det är det där med att jag är hemma som sticker så fruktansvärt i ögonen på folk. Det är det som gör att det jag gör inte blir ett "riktigt" jobb. 

På ett riktigt jobb är man på jobbet från att man kliver in genom dörren på morgonen tills man kliver ut genom den på eftermiddagen. Det är konstant jobb under alla dessa timmar. Detta är inget som jag diktat ihop själv utan något som jag fick förklarat för mig så sent som för ett par veckor sedan. 

Det är jobbigt att höra, speciellt för en person som mig som nyligen genomgått en period med mycket ångest. 

Allt jag vill är att göra mitt bästa, få ihop mina pengar till att kunna betala bort CSN, plugga administrationskurserna och se vart det leder samtidigt som jag vet med säkerhet att det kommer att ge mig ett slutbetyg för gymnasiet.

Istället känner jag det som att jag får pikar om att, kanske inte vara lat men att vara en sådan person som inte har det där riktiga jobbet. För när man jobbar, då jobbar man. Och när man är hemma, då är man hemma och har fritid. 

Men det fungerar inte så i min värld och jag vet att jag gör mycket.

Jag börjar alltid dagen med att fixa i ordning Casper och försöker att få i honom frukost, det är inte alltid det går eftersom han är precis som mig och ibland inte alls vill äta direkt på morgonen. Efter det får jag jaga runt på honom i hallen för att lura på honom ytterkläderna som han 7/10 gånger inte alls vill ha. I alla fall inte de som mamma bestämt men som är de mest nödvändiga om han inte vill frysa/svettas. 

Jag traskar iväg med vagnen till dagis, lämnar en halvledsen filur som nu börjat stappla in själv efter att jag tagit av honom ytterkläderna (peppar peppar ta i trä att det fortsätter i samma takt). Vi säger hejdå och självklart måste han ändå gny till ett par gånger innan jag kan gå, vissa principsaker är inte så lätta att släppa tror jag.

Sedan tar jag den tomma vagnen och går hem igen. 

När jag kommer hem igen så kan jag ibland behöva snabbgöra lite småsaker innan jag sjunker ner med min dator och skriver i ca två timmar tills det är dags att gå iväg och hämta lilleman igen. 

30-45 min senare är jag hemma igen och oftast vill Casper sova direkt. Andra gånger är han övertrött och bestämmer sig för att vara lite arg och tjurig på mamma en stund innan han ska upp och sova. 

Han sover sedan sina 2-3,5 timmar och då fortsätter skrivandet. Här vill jag gärna sedan bli klar men tro inte att tekniken alltid funkar utmärkt, för det gör den inte. Därför blir jag väldigt sällan klar här vilket gör så att jag får fortsätta på kvällen/natten istället. Beroende på om jag vill vara en social mamma/flickvän eller inte efter middagen. En middag som jag oftast gör eftersom Robert är på det "riktiga" jobbet.

Jag gnäller inte utan vill bara få fram att jag gör så mycket mer än vad de flesta kanske inser. Kan även tillägga att jag tar hand om 90% av det som ska göras med Casper, oavsett om det kommer till duschning, matning, nattning eller på- och avklädning bara för att det funkat så sedan dag 1. Och det är inte så att Robert inte vill göra det nu när vi båda har någon form av jobb utan det är så Casper valt att ha det. Det är oftast bara jag som gäller, tyvärr, och det är jobbigt för oss båda. För samtidigt som vi vet att det kommer gå över när han blir äldre så är det nu när vi försöker få vardagspusslet att gå ihop som det är jobbigast. 

 

Sedan har vi det här med skrivandet. Visst, jag skriver hela dagarna men inte på det sättet jag själv vill. Utan jag vill så gärna skriva den där boken som jag drömmer om att göra och går oftast till och från dagis och tänker på hur jag vill att den ska låta. 

Men de orden som låter så bra i mitt huvud hamnar aldrig på något papper eller dokument. Mest för att tiden inte finns där.
Det låter som att jag gnäller men så är det verkligen inte. Jag är tacksam över det jag har nu, så otroligt tacksam att det nästan är svårt att förklara. 

Jag har lyckats ta mig ur jobbet inom vården och nu kan det bara gå framåt. För jag känner inte längre att jag inte har något val utan jag VET att jag har ett val. 

En sista önskan är bara att få alla andra att förstå hur jag känner också. Det skulle göra allt så mycket enklare!

 

 

Jag tror att världen fortfarande är i chock, jag vet att jag fortfarande är det. Och därför gör det mig så förbannad över att se folk, oftast de som är lite äldre (drar inte alla över en kam men är så jag uppfattat det de senaste dagarna) gnälla över att Avicii, Tim Bergling, nämns alldeles för mycket i media och att han inte är den enda som dött.

Det de inte förstår är hur stor han var, eller fortfarande är eftersom hans musik för alltid kommer leva kvar hos oss som fortfarande vandrar omkring på denna planet.

Själv så trodde jag inte att en nyhet som den här skulle påverka mig så starkt som den faktiskt har gjort. Kanske beror det på att han bara var två år äldre än mig själv. Kanske beror det på att hans musik varit en så stor del av mitt liv under de senaste åren, större än jag faktiskt reagerat på. Fram till nu.

Wake me up är nog en av de bästa låtarna jag vet och den har vid vissa tidpunkter gått flitigt på repeat hemma hos oss, speciellt de senaste månaderna när jag också försökt hitta mig själv och försökt komma på vad jag vill uppnå med mitt liv. 

Det är svårt att inte ta till sig orden i den här låten och varje gång jag hör den så får den en ny mening, framförallt nu när personen som skrev den inte längre finns bland oss.

 

Jag, som många andra, vill nog veta varför han dött. Men trots det så skäms jag över att skriva det. Tankarna går genast till hans familj och att det känns respektlöst gentemot dem att ens tänka så. 

Men samtidigt så tror jag att man gör det, inte av nyfikenhet, men utan som en självförsvarsmekanism. 

Det känns ungefär som när våran älskade vän dog för några år sedan. Vi vet varför han dog, han var med om en hemsk fyrhjulingsolycka, men det tog extremt lång tid innan vi fick veta hur det gått till. 

Innan man vet det så är det många teorier som snurrar i skallen och man hoppas innerligt att det gått fort, för man vill inte tänka tanken på att en person som betytt så mycket för en ska ligga och lida de sista minuterna i livet.

Teorier som hjärtfel hoppade fram och tillbaka i tanketåget. För trots att det var otroligt långsökt så kändes det rätt, just där och just då.

Därför så tror jag att vi känner ett behov av att få veta. När en person varit så älskad och betytt så mycket för en sådan stor del av folket, inte bara i Sverige utan hela världen, så vill man att personen ska ha haft det bra de där sista minuterna av sitt liv.

För oss spelar det därför ingen roll om vi haft en nära relation med personen eller inte så länge personen, på ett eller annat sätt, kunnat haft en nära relation med oss.

 

Att säga att Tim Bergling/Avicii nu skulle befinna sig på en bättre plats känns både dumt och rätt. Stressen han levde med för inte så länge sedan är inget han dolde för omvärlden, och inte heller hur hårt det tog på honom. Men samtidigt så fick man känslan av att han nu var på väg tillbaka. Tillbaka till att få göra det han älskade mest vilket var att skriva musik. Det är det som gör att det känns så dumt att skriva såhär.

Hur som så hoppas jag att du kan vila i frid medan vi andra kan bevara din musik i våra hjärtan genom att lyssna, gråta, dansa och sjunga med till tonerna utav den. 

 

 

Idag måste vara första dagen på länge som jag inte haft så mycket för mig. Lämnade Casper på dagis imorse och höll på tippa med vagnen ute på våran uppfart. Hatar att det är en liten backe ner till vägen och jag som alltid räds för att ramla går då som jag har bajsat på mig, ser tyvärr ut så om jag ska vara ärlig 🙈

Därför gick jag med händerna bakom ryggen och höll i vagnen så, det gick finfint tills dess att jag råkade gå lite för nära snökanten vilket fick vagnen att luta. Som tur var så var jag snabb runt och lyckades tippa tillbaka den innan den föll helt men hjärtat slog extremt fort, Casper tittade frågande på mig och kan lova att efter detta var det ännu svårare att gå eftersom benen var som gelé ett bra tag.

Har nån rädsla i bakhuvudet över tippande barnvagnar och även om jag vet att Casper är så pass stor nu att han inte skulle skada sig allvarligt om den tippade åt sidan på det viset så får jag ändå panik!

Men resten av promenaden till dagis gick bara bra, värre är det att lämna honom där. Sedan inskolningen gick det bra att lämna honom första dagen efter helgen, på tisdagen var han sedan hängig och fick vara hemma och sedan var han ledig i en hel vecka vilket resulterade i att jag fick sitta med honom två dagar av tre förra veckan.

Både igår och idag började han säga "mamma mamma" i en desperat ton innan vi ens hunnit in på dagis och även om han var mycket lugnare inomhus idag så slutade det med grin då en av fröknarna kom och sa god morgon till honom. Han hörde aldrig när hon kom och såg henne inte heller eftersom han stod med ryggen mot, så han hoppade först till, skrek rakt ut och direkt skrek han efter mig som stod kanske 1 dm ifrån honom och tårarna bara sprutade. 

Värre blev det då jag blev tvungen att gå direkt, eftersom de lyfte upp honom och skulle gå med honom till lekhallen. Det låter så brutalt när man skriver om att lämna honom gråtande där men jag vill inte tänka i dem banorna. Jag vet att det bara tar ett par minuter innan han springer omkring och är glad igen och leker med de andra barnen.

Och jag vet att det inte alltid kommer att vara så här.
Problemet med Casper är att han fått så kort inskolning med bara fyra dagar + en lång ledighet direkt efter och det var därför som jag var med honom förra veckan också.

Men allt går sedan jättebra och även om de säger att jag får ringa och höra hur det är med honom och om han fortfarande är ledsen så känner jag inget behov till det. De personer som jobbar där är jätteduktiga, har ju själv haft två utav dem, även om jag inte minns så mycket från dem så har jag sett under inskolningen hur fina människor det är.

 

Men nog om det nu, traskade sedan hem i vanlig ordning och trodde att jag fått några fler recensioner att skriva. Men inte det inte. Har fått 20 stycken i stöten nu så att jag har för två dagar framåt eftersom vissa dagar är som den här, att man får vänta till sent på eftermiddagen innan det kommer några nya. 

Så istället för att skriva i vanlig ordning både innan jag hämtade Casper, och när han somnat efter att ha kommit hem igen, så somnade jag själv på soffan i 15 minuter och utöver det så har jag bara slappat vid datorn hela dagen. Känns så ovanligt att kunna göra det, även om folk i detta samhälle kanske inte tror att jag gör annat eftersom jag liks är hemma. 

De senaste veckorna har varit lite annorlunda eftersom vi var borta i en vecka över påsk och helgen innan det var det marknad här vilket gjorde att vi hela den veckan spenderade våran tid till att städa och dona på utöver inskolningen för Casper. 
Förra veckan blev som sagt kort eftersom vi kom hem på tisdagen och då var jag återigen på dagis med lilleman på dagarna och skrev så mycket jag kunde när vi kom hem, samt lite på kvällarna. 

I helgen åkte vi iväg igen men då till min mamma, tänkte skriva lite mer om allt vi gjort de senaste veckorna i ett annat inlägg senare.

Men det jag vill komma fram till är att det här är första veckan som Casper kommer att vara på dagis från måndag - fredag, första veckan vi riktigt kan känna på hur det funkar att ha honom där ensam och första veckan för mig att inte vara med honom så mycket som jag är van vid.

Måste säga att jag trodde att det skulle vara jobbigt för mig, att jag skulle sakna honom enormt mycket och visst blir det tomt de där timmarna då vi inte ses, även om det bara blir ca två timmar som jag sitter här ensam. 

Men hur dumt det än låter så känns det konstigt nog lite skönt också. Jag vet att jag nämnt detta förut men nämner det igen. Jag har varit med Casper VARJE dag sedan han föddes för snart 20 månader sedan! Och även om vi sovit borta nån natt här eller där så har jag oftast varit med honom tills han somnat och därefter har han bara varit vaken en timme eller två innan vi hämtat honom igen.

Jag säger inte att jag önskar tid ifrån honom utan bara att det känns skönt att för två-tre timmar kunna samla tankarna, skicka mejl i lugn och ro utan att behöva vänta till mitt på dagen, skriva recensionerna utan att behöva bekymra mig om att han kanske vaknar, eller värre slutar andas i sömnen! Vet inte varför jag fortfarande oroar mig för det när han är så pass stor som han är!

Så än så länge känns det skönt med de där timmarna, men som sagt detta är ungefär 4e dagen. Blev en dag första veckan, en halv i onsdags, en hel igår och en hel idag. Det känns som att ett bakslag kommer att komma även för mig.

Speciellt med tanke på vilken underbar människa som jag har äran att få spendera tid tillsammans med! ❤

 

 

Eftersom jag inte har skrivit på ett tag nu så tänkte jag göra ett hopbaksinlägg av allt jag så gärna vill dela med mig av och hålla tummarna för att jag har mer tid nu framöver till att skriva. Det är ju något som jag gillar att göra och inte vill tappa. 

 

Först så kan jag berätta att vi i måndags var och hälsade på på Dagcenter, jag och Casper, med anledning att jag kanske kommer börja praktisera där framöver. Inget är bestämt ännu utan jag kände bara att det var kul att fara och kolla, och det var kul också att Casper fick följa med dit.

De hade otroligt mycket grejer där och var svårt att få med sig Casper därifrån. Så får se hur det blir i framtiden om det kanske blir några timmar per dag där medan Casper är på dagis, för ja nu har Casper faktiskt fått börja!

Redan dagen efter, alltså i tisdags, så fick vi börja inskola våran lillpojke på dagis och kan lova att det är blandade känslor.

Det enda som egentligen kommer kännas jobbigt är att det redan nu blir tomt bara han sover på övervåningen och jag är nere. Älskar verkligen att umgås med den där ungen då han sprider så mycket positiv energi, även om han ibland kan reta gallfeber på mig och framförallt nu när han kommit på att det är roligt att slå och sparka på mamma för att se vad han får för reaktion.

Sedan älskar jag våra stunder på morgonen då han kryper ner i våran säng och tittar på Youtube en stund med mig innan vi går ner och äter frukost och kan sitta hur länge som helst ibland känns det som. 

Eftersom han i veckan inte börjat förrän 9.00 så har vi kunnat haft mys ändå varje morgon men i framtiden kommer han börja tidigare och då kommer jag att sakna dessa stunder. Men allt gott varar inte för evigt tyvärr.

Det som däremot ska bli skönt med dagis är att kunna fara iväg på saker, redan nästa vecka ska han få börja vara där själv och det passade perfekt eftersom jag då även har en aktivitet på AF tillsammans med massa andra arbetssökande.

Läste för inte så länge sedan den där artikeln som jag tror jag skrev ett inlägg om? Om mamman som ALDRIG behövde egentid eller barnvakt. Man kan ju undra hur hon gjort gånger som dessa. 

Pappa var barnvakt förra gången jag var på en sådan aktivitet. Hade han varit mindre hade jag säkert kunnat ta med honom men det går som inte nu när han bara vill springa omkring. Men hade han varit mindre hade jag heller inte varit arbetssökande.

 

Men sedan måste jag även berätta att jag inte är helt arbetslös längre. Men är inte heller anställd helt så vet inte vad jag räknas som.

Har i alla fall fått ett uppdragsjobb som går ut på att skriva recensioner till casinospel och det är kul att få jobba med det man gillar men samtidigt så tar det otroligt mycket tid som i slutändan inte genererar i en så stor timlön. Men huvudsaken att jag nu får så att jag kan betala bort CSN och få studiestartsstöd i höst så är jag nöjd.

Att få göra bort det där slutbetyget hade varit så skönt och blir så irriterad att jag alltid ska bli ifrågasatt om varför jag ens behöver ett. För att jag vill ha ett, borde inte det vara svar nog?

Jag fick aldrig chansen att gå ut gymnasiet, jag fick aldrig åka på något studentflak i vit klänning och jag fick aldrig det där betyget för att kunna skriva att min högsta utbildning är gymnasieskola på mitt CV. Istället går jag med ett grundskolebetyg och strökurser i bakfickan, strökurser som inte kommer räknas som någonting om jag inte läst upp till slutbetyg innan 2020.

Men med bara tre kurser kvar så är jag snart där och vägrar ge upp nu! Eftersom jag är och har varit så fokuserad på detta under några månader nu så känns alla jobb bara jobbiga (ja det heter jobb av en anledning...). Men de känns mest som stoppklossar för det som jag vill göra. 

Är mest rädd att jag ska låsas på ett ställe och inte få tid till det här betyget som JAG vill ha och som betyder så mycket för just MIG!

Men har som sagt casinojobbet och även om det vissa dagar kan kännas lite enformigt så ger det en liten inkomst och jag kan skriva i pyjamas om jag skulle vilja det. Dessutom kommer jag kanske få mer gjort nu när Casper först ska vara på dagis i några timmar varje dag samt sova en stund när han kommer hem därifrån.

Just nu har det blivit många sena nätter och det kommer jag inte orka i längden. Har gått bra hittills men vill kunna spendera eftermiddagar och kvällar med min familj, för har även skrivit innan och efter middag en stund men är svårt när Casper är vaken då jag hela tiden måste avbryta skrivandet och kommer av mig. Därför är kvällarna, och de timmar han sover på dagen, mest optimala. Men inte dagen efter när man ska vara bra mamma tidigt på morgonen...

För nu har Casper börjat vakna tidigare och tidigare efter att ha skämt bort oss i över 1.5 år med att vakna senare än 8 varje morgon!

 

Men nog om det. Nu vill jag bara nämna lite kort om temainläggen jag har missat att skriva om de senaste dagarna.

16 mars: Internationella sömndagen och grammatikdagen, två saker i en som jag har varit dålig på. Att stava rätt och att sova. Båda på grund av detta jobb.

Man kan kanske tro att jag tränar på att skriva i samband med det men eftersom jag får en del meningar som jag ska utgå ifrån så får jag heller inte ändra dem. Blir även en del särskrivningar här och där för att få in dessa nyckelord och för att få meningarna att bli längre. 

Skäms nästan för det jag skriver ibland på grund av det men vad ska man göra om det ska göras på ett visst sätt?

Och sedan var det lite komiskt att det var internationella sömndagen i fredags. En dag då jag var tröttare än tröttast. Somnade sittande med täcke runt mig vid datorn och satt så när Robert kom hem från jobbet. Hade bara sovit i 2-3 minuter men det visar ändå hur trött jag var. Minns inte hur länge jag varit vaken natten innan men hade inte fått mycket sömn och Robert skulle såklart iväg.

Struntade därför i att jobba på fredag kväll och lade mig tidigare istället, somnade ändå inet förrän sent men som tur var lät Casper mig sova lite längre på lördagen.

20 mars var inte bara inskolning utan även internationella glädjedagen vilket det på ett sätt var, i alla fall för Casper som hade så roligt på dagis att han höll fast i sin nya fröken och vägrade nästan följa med oss hem. 

Det är så kul att han började trivas så snabbt samt att två av hans fröknar är samma som jag hade när jag gick på dagis. Sedan insåg jag idag att han även går på samma avdelning som min lillebror gick på ett tag när han var mindre, innan han och mamma flyttade till Ö-vik. 

21 mars var det dags att rocka sockor och måste erkänna att jag mitt i all inskolning, recensionskrivande, mys med Casper och allt annat som ska göras totalt hade glömt bort det tills vi kom till dagis. Därför fick jag och Casper rocka sockor när vi kom hem och han fått sova en stund. Men det går ju lika bra det och självklart blev det ett foto som bevis även för oss.

Denna dagens betydelse är så stor att det är svårt att inte vilja vara med och medverka för alla människors olikheter. Och hylla dem med Downs syndrom lite extra. Casper faster har ju det samt en av Roberts kusiner. 

Roberts syster/Caspers faster är en av de mest underbara människor jag träffat och man blir alltid så glad när man surrat en stund med henne. Hon har så mycket kärlek att dela med sig av att det svämmar över till alla runt omkring.

22 mars då som hade varit idag om inte klockan hunnit bli efter 00,00 ytterligare en gång denna vecka. Men måste ändå inflika lite saker om Kennethdagen. Varför jag ens tog med den var för att jag inte kunde låta bli att le åt minnet av en man på boendet jag jobbade på förut. 

Han var en man som verkligen var stolt över sitt namn och kan bara tänka mig hur stolt han måste vara över att få en dag uppkallad efter det namnet också. 

Han var dessutom väldigt speciell på andra sätt. Han och jag kom inte överens från början, han hade svårt för nya. Värre blev det när jag nästan desperat försökte få i honom medicin en kväll med mycket att göra och jag var ensam med deligering. 

Men sedan kom jag på knepet och det var att skämta med honom och killa han på fötterna. Efter det kom vi bra överens och fick till och med ge han kramar vilket jag aldrig hade trott när jag började där.

Så på Kennethdagen kommer jag att tänka på honom och alla hans hyss så länge jag lever.

 

 

 

 

"Jag vill ha blommig falukorv till lunch mamma..." kanske är en låt som du går och nynnar på idag? För idag är det nämligen alla korvars dag. 

Dessutom lämpar det sig så bra att vi precis idag valt att göra korvgryta till middag. Tro mig, det var inte alls planerat utan bara något som jag kom på igår efter att ha sett att Robert tagit med sig ett paket med Hot Dogs hem från stugan. Men då passade rätten i alla fall in på dagen.

 

Jag är faktiskt inget större fan av korv. Kan säga att jag blev lite less efter alla pimpelturer/skoterutflykter under helgerna där vi grillade korv varje gång och när vi kom hem stekte vi alltid det som blev över och gjorde korv och makaroner.

Även somrarna har varit fulla med korvgrillning, eller kokning om det är Bullens som vi haft med oss i matkassen. Speciellt de gånger vi tagit en tur med båten för att sedan stanna till vid någon grillplats och grillat lite.

Så nu har vi försökt att variera våra utflykter en aning. Ibland har vi därför tagit med oss mackor, både färdiga som vi gjort hemma men ibland sådana som vi värmt i mackjärnet över elden, soppor eller annan mat på burk som bara varit att värma över elden och har vi varit en del stycken har vi även gjort skavröra på våran muurikka som vi sedan serverat i pitabröd. 

En gång när jag och Robert var ute tog vi med oss schnitzlar och potatis på burk och värmde på muurikkan. Låter kanske inte som världens godaste mat men är du ute sådär så tycks maten smaka mycket bättre än om du bara skulle tillaga det hemma på spisen.

Den gången slutade det i alla fall med att Nova smög dit och åt upp allt bara strax efter att vi hunnit vara dit och ta det vi skulle ha...våran lilla mattjuv!

 

Men bara för att jag idag inte är det största fanet av korv så finns det en del rätter som jag faktiskt gillar.  Korvsoppa är en! Denna favorit är både älskat och hatad i min släkt och har ett syskonbarn som fullkomligt älskar det och såklart delar med sig på sociala medier nästan varje gång det serveras hemma hos dem. Kan lova att det har blivit en del och då tror jag inte att hon lagt upp från varje gång.

Robert är en sådan person som kan äta det här ibland men andra gånger tycker han att det är skit. Enkel och billig mat är det i alla fall som räcker till många.

En annan sak som jag gillar är korvgrytor eller korvstroganoff. Skolmaten var inte alltid den bästa, är fortfarande brydd över hur potatisen VARJE GÅNG kunde smaka så beskt och jordigt! Men deras korvstroganoff är den bästa jag har ätit! Har aldrig lyckats få till min egen att smaka precis så, även om jag då måste erkänna att jag under flera år fuskat och köpt färdig mix som blandas med vätska och korv. 

Men nu har jag hittat ett recept som nästan är perfekt och mer perfekt blev det förra veckan då jag glömt köpa creme fraiche och bara fick ta grädde istället. 

 

Är dessutom lite nyfiken på vegetarisk korv. Har ingen större förhoppning på att det kommer att smaka som vanlig korv. Men kanske är de som de vegetariska schnitzlarna att de är mycket mycket godare? 

Ska i alla fall testa på det någon gång framöver. Får återkomma med utlåtande!

 

 

 

I fredags så åkte vi hem till min mamma och lillebror i Vännäs. Det var något som vi hade planerat i ett par veckor så hade gått och längtat ett tag. när jag bodde i Vännäs träffade jag mamma + syskon och syskonbarn flera gånger i veckan. Nu var det flera månader sedan som jag sov där sist och när vi varit förbi på väg till eller från Umeå så har vi bara stannat ett par minuter. 

Hade jag haft mer pengar, och kunnat ta Casper på bussen, så hade vi nog åkt dit oftare. Iaf en gång varannan månad. 

 

Vi for som sagt på fredagen och direkt då vi kom till Vännäs så skulle Robert klippa sig. De har en jätteduktig frisör där som klipper billigt och dessutom har han drop-in tid. Han säger däremot inte så mycket men vad gör det. En kompis till oss kom även förbi så vi bestämde oss för att fara på pizzerian och äta. Tänk om någon utav pizzeriorna här kunde göra bara hälften så god mat som de gör där.

Blev inte så mycket gjort sedan på kvällen. Lånade brorsans badkar (han bor i lägenheten under mamma) och badade Casper och sedan avslutade jag kvällen med att spela mitt nya monopol med mamma och Daniel. Även en sak jag längtat till att göra eftersom jag fick det i julklapp och Robert har vägrat spela det med mig. 

 

På lördagen for vi en sväng till Umeå och Leos lekland. Men innan blev det ett kortare stopp på Vanservice eftersom vi åkte lite tidigare än syster med familj som skulle möta upp oss där. 

För den som undrar så hade vi inga som helst planer på att köpa en ny bil utan vi mötte upp en som Robert känner som däremot har tänkt göra det. 

Casper tyckte om att gå omkring bland alla bilar, berättade för honom vad de olika märkena hette men det var bara Jeep som fastnade för honom och sedan fick alla bilar heta Jeep. 

väl på Leos så irrade vi först omkring som yra höns. Vi hittade sedan ett bollhav som Casper uppskattade, ett tag i alla fall. 

Då gick vi för att leta lekdelen för mindre barn och när vi hittade det så hittade vi även syster med familj. Efter det så hade Casper fullt upp med att leka med sina kusiner och märks även att han inte är lika blyg längre då han sekunden efteråt kom springande med en annan tjej (ena syskonbarnets kompis så ingen okänd). Vi lekte lite med honom vi också men då jag inte är särskilt förtjust i höjder och inte rutschkanor heller så överlät jag det till de andra barnen. 

Casper log från öra till öra och ropa wiiie när han åkte och att bara se honom så glad är något man kan leva på resten av året.

Han fick också se Leo. Syrrans minsta (Elliot) avbröt sig mitt i en mening medan vi höll på prata och skrek JAAAA och började springa som en galning. Fattade först inte varför tills jag förstod att det måste vara Leo som var där. Även vi hann fram och se honom trots att vi var på andra sidan lokalen. Däremot fick Casper ingen kram av Leo, fast han hade nog velat bli lyft av honom så som han sträckte ut armarna när vi stod där.

Vi for sedan lite tidigare än de andra eftersom vi skulle till Roberts pappa och hälsa på innan vi åkte tillbaka till Vännäs.

Såklart så somnade Casper i bilen på vägen dit, är kanske 10 minuters bilfärd, så fick väcka stackarn. Trodde att han skulle vara ledsen och trött när vi kom in men blev full fart på honom direkt, så mycket att han inte ens somnade på tillbakavägen till mamma.

Robert for sedan till sin syster och hennes sambo på kvällen eftersom de skulle ut med skotrarna igår medan jag stannade kvar och umgicks med alla hos mamma.

 

Igår så började jag dagen tidigare än vanligt, Casper fick för sig att vakna 7.00 (sovmorgon för andra föräldrar, tidigt för mig). 

Men med tanke på att han vaknade så tidigt så somnade han även tidigare än han brukar. Så mamma hann färga mitt hår och jag hennes innan Daniel vaknade och syster med familj kom förbi. 

Ena av hennes barn heter Alma, ett namn som Casper kunnat säga enda sedan i somras då vi var där. Men nu kallar han tre av hennes fyra barn för Alma. Han tycker nog att de andra namnen är lite svåra.

Tanken var sedan att vi skulle åka hem igår eftersmiddag när Robert kom tillbaka men han kom lite senare än planerat eftersom det först tog tid att köra, sedan var han tvungen att lämna släpet med skotrarna hos sin mamma eftersom han ska dit nästa helg och efter det fick han ta en omväg till Vännäs eftersom en lastbil kört av vägen och det skulle dröja flera timmar innan vägen åter skulle öppnas. 

Det + att han var enormt trött gjorde att vi stannade en natt extra. Robert började liks inte förrän 14.00 idag och jag hade visserligen ett möte men det var inte förrän 11.00. Så 10.20 idag var vi hemma.

Är så glad över att pappa kan komma och kolla till hus och katter så att vi kan åka iväg lite då och då och träffa alla människor som vi inte ser lika ofta längre sedan vi flyttade.

 

För ett tag sedan så sökte jag ett jobb som översättare, fick svar igår om att jag inte fick jobbet eftersom det var många sökande. Men blev istället erbjuden ett annat jobb inom samma företag. 

Så håller på kolla upp lite saker om det nu och vet inte hur mycket jag kan/vill säga om det hela.  Ska i alla fall få göra en testuppgift innan för att se om jag är kvalificerad för det som ska göras. 

Jag hoppas att jag inte jinxat det hela nu och att det kommer vara precis ett sådant jobb som jag är ute efter. Man jobbar nämligen hemifrån så det passar mig perfekt.

Däremot så undrar jag lite hur det går ihop med dagis när man jobbar hemifrån. Vi fick veta förra veckan att vi nu fått dagisplats i mars, så han borde vara färdiginskolad till i början på april beroende på hur lång tid det kommer att ta.

Hade jag fått bestämma så hade jag mer än gärna varit hemma med honom tills den dagen han börjar skolan men ibland så går inte ekonomin ihop. Och eftersom jag har dåligt med barnvaktsmöjligheter och svårt att bara ta mig på korta möten ibland så inser jag hur värdefull den där platsen är. Dessutom så tror jag att det är bra att han får umgås med barn i sin egen ålder, eller i alla fall därikring, och att vi får träna på att vara ifrån varandra lite. Jag har varit med Casper VARJE DAG sedan han föddes. För även om vi sovit borta några nätter så har jag varit med honom hela dagen innan vi åkt och sen hela dagen efter när vi kommer hem igen.  

Återigen så känner jag att jag måste försvara mig genom att skriva att jag inte gnäller över det. Jag älskar att umgås med min son för det finns ingen annan människa på jorden som gör mig lika glad som han gör bara genom att le mot mig. 

Men sedan så är det inte lätt att få saker gjorda med honom hemma heller. Han är överallt och ingenstans och bara att svara på ett mejl till tillexempel arbetsförmedlingen kan ta en timma om han är vaken eftersom han hela tiden sliter i mig, vill visa något, ha något eller bara är på lite tjurigt humör. Och jag prioriterar alltid Casper framför andra saker om han är vaken. När han sedan sover så finns det tid för mejl och liknande som inte hunnits med då han varit vaken.

Funkar det inte med det här jobbet så känns det som att det inte finns så många andra alternativ än att söka sig till vården och ska jag vara ärlig så känns det inte alls lockande. Själva jobbet i sig har jag inte så mycket problem med även om jag känner att det inte är för mig, det är den där timvikarietjänsten som gör att jag inte vill söka mig dit. Vissa klarar av att jobba så och andra inte och jag hör till skalan som inte klarar det.

Därför hoppas jag starkt på att det här går bra nu!

 

 

 

 

 

Då har man gjort världens mest onödiga samtal till återuppringningstelefonen på sjukstugan. Har varit lite brydd på att vi inte fått någon läkartid för 18 månaderskontrollen för Casper och förra veckan slog det mig att skulle han inte vaccineras i samma veva?

Har därför varit inne och försökt kolla på hans journal men har inte kunnat se några inbokade tider så bad pappa komma hit idag så att jag kunde låna hans telefon för att ringa. Fick min telefontid (15.45) och gick sedan in på journalen igen för att visa pappa vart det brukar stå, och vips så fanns en läkartid och BVC tid där. 

Så var bara att ringa upp igen och försöka avboka telefontiden, fick då en ny tid 15.50 som jag avbokade direkt och sedan lades det på, så om bara den nya tiden blev avbokad eller om båda blev det kan jag inte svara på. Men jag märker väl om de ringer eller inte.

 

Sedan fick jag ett mejl av min handläggare på arbetsförmedlingen, ska tydligen få en ny nu eftersom jag har planer på att studera och få klart mitt slutbetyg, men inget är bestämt ännu eftersom jag måste prata med CSN först. Vilket inte blir förrän imorgon eftermiddag eftersom jag inte har någon tillgång till telefon förrän då. Är så när man inte har råd att fylla på samtal på sin egna...

Tanken är också att jag ska iväg på en aktivitet på AF imorgon som handlar om undersköterskeutbildningen som startar här i höst. Men känns helt onödigt för mig att fara på den aktiviteten eftersom jag för det första redan har gått den, allt som fattas är en sjukhuspraktik och att jag läser om Psykologin. För det andra så är det inget som jag vill jobba med så varför ska jag då ens vara intresserad av att gå om allt, tre terminer, för det? Och för det tredje så undrar jag hur det kan vara obligatoriskt för någon att gå på aktiviteterna när jag ändå inte har rätt till aktivitetsstödet. Det står att jag kan förlora min ersättning om jag inte går, vilken ersättning undrar jag bara.

Men tanken var att gå i alla fall. Det är aldrig fel att visa sig som intresserad även om man kanske inte är det. 

Fast nu när jag såg att Casper har en läkartid 10 min innan denna aktivitet börjar så väljer jag hellre att följa med min son och vara med honom när han ska undersökas och vaccineras.

 

Sedan idag ska jag ta tag i och mejla Postnord, det där företaget som är så älskat av hela Sverige. Tycker nämligen att det är konstigt att våra räkningar skickas tillbaka/inte kommer fram, trots att vi har posten eftersänd i ett år från och med när vi flyttade i augusti. Senast vi hade det så fungerade det hur bra som helst. Men nu verkar vi ha försvunnit ur systemet efter nyår, trots att vi då bara fått posten eftersänd i 4 månader.

Det är allså därför som vi inte har fått kallelsen till Casper.

Lite roligt var ju ändå att de på BVC frågade om vi fortfarande bodde kvar på förra adressen sist vi var dit, på 1-års kontrollen i höstas, och berättade då att vi flyttat så de skrev in adressen på det nya BVC-kortet vi fick men de måste ha glömt fullständigt att skriva in det i datorn.

Men jag tycker ändå att posten ska komma hit vilket som om vi har eftersändning i 12 månader. 

 

Annars imorgon så kommer sotaren hit, tidigt som sjutton, så blir att kliva upp 06.00! Jag som är så morgonpigg av mig, eller inte!

Men samtidigt så känns det bra att slippa stressa iväg till BVC sedan, även om vi bara bor 50 m därifrån. 

Städade i alla fall i hela källaren och tvättstugan igår så att han kan komma åt de där luckorna han skulle in i och sedan får jag hoppas att det går att ta sig upp på taket. Robert ringde dit förra veckan och frågade om vi behövde skotta men det skulle vi inte behöva. Kan säga att Robert drog en lättnadens suck där, han gillar inte höga höjder sedan han ramlade från stegen på jobbet och själv får jag svindel om jag står på en stol (jag och min superbra balans).

Men måste ändå ge en eloge till Robert som skottade av altantaket för ett par veckor sedan, trots att det måste ha varit jobbigt för honom.

 

Vad händer senare i veckan då?

Ska sätta mig ner nu och göra klart KBTn som skulle varit klar igår och sedan ska jag, om jag hinner innan Casper vaknar, sätta mig ner och skriva två personliga brev på eventuella sommarjobb.

Hade så gärna gått en promenad i solen idag eller följt med Robert och pimplat men Casper var så trött nu att det var svårt att hålla honom vaken så mycket längre till. Så får se om vi tar en tur med bobben när han vaknar istället.

På torsdag är det möte i vanlig ordning men denna gång hoppas jag att Robert kan sluta lite tidigare och vara med Casper för är så jobbigt att ta med han dit just den tiden han är trött och sedan är det svårt att sitta ner och prata om man ska jaga runt på den lilla nyfikenstruten.

 

 

 

 

 

Läste en artikel imorse via en grupp jag är med i på Facebook. Artikeln handlade om en mamma som inte förstod sig på andra mammor som hela tiden tjatar om att de behöver sin egentid, väljer man att vara mamma så är det det man ska vara inget annat. Hon behövde minsann ALDRIG någon egentid. Ville hon göra något så skulle barnen med.

Bara tanken att fara ut och dricka lite vin eller dylikt med väninnorna förstod hon sig inte på. Varför skulle man ens vilja göra något sådant då man istället kunde sitta hemma med barnen framför tvn? 

Och varför kunde inte folk bara sluta tjata på henne och klanka ner på henne för att hon valt bort egentiden?

Barnvakt lät som att det var det värsta som fanns. Barnen skulle aldrig få sova borta hos en släkting eller liknande utan där kunde de få vara ibland, vid nödfall.

Så här uppfattade jag, och många andra artikeln i fråga. 

Många kommenterade att hon inte ska säga så mycket om att bli ifrågasatt över sitt val medan hon själv ifrågasätter andras liv och val.

Däremot så verkade det inte finnas något om att pappan gett upp sin egentid. Som man uppfattar det i artikeln så var mammornas ansvar att vara med barnen dygnet runt.

 

Här kommer min åsikt om det hela:

Enligt mig är egentid viktigt. Och visst kan man ha den med barnet/barnen sovandes i sina rum. Man behöver inte nödvändigtvis lämna hemmet för att ha egentid. Så det håller jag med om.

Jag älskar att umgås med Casper, känns som att jag skriver det ofta. Men jag är med honom 24/7. Vissa dagar när Robert är borta så är han den enda personen som jag pratat med.

Visserligen har jag ingen skara med väninnor som står väntandes med vinflaskan runt hörnet, vilket bara är bra för jag gillar ju som sagt inte vin. Men jag har en sambo som jag ibland vill fara ut och äta middag med, ensam.

Det är däremot inget problem att fara ut och äta med Casper, vi har gjort det många gånger. Men ett par gånger har han varit hos min eller Roberts mamma och då har vi smitit iväg till Umeå och fått äta utan att någon drar i våra armar, skriker nam-nam om det inte får smakas direkt och oftast slutar det med att någon av oss får äta sin mat kall, eller att vi båda stressar för att Casper blir less på att sitta där. 

Det roliga däremot med att ta med Casper när vi äter ute är att han så gärna vill smaka på allt och inte bara äta sin egen medhavda mat. Så det är kul att se honom testa på nya smaker.

Men som sagt ibland vill man kunna fara iväg på en liten mini-dejt, kunna sitta ett längre tag och njuta av sin mat och prata lite i lugn och ro. Är det verkligen helt fel?

 

Sedan så kommer detta låta som en egoistiskt ursäkt från min sida, men det är  det inte. När jag var liten så växte jag upp utan mor- och farföräldrar. På grund av det har det alltid känts som att något har fattats hos mig. På skolan gick de andra runt och pratade om att de skulle sova hos sina mor- eller farföräldrar på helgen, de skulle hyra film, köpa godis, baka bullar, pyssla eller vad det nu kunde vara och det lät alltid så mysigt. 

För dem var det ingen pärs att lämna hemmet, de mådde aldrig dåligt av det. 

Så varför ska då inte jag kunna ge mitt barn den upplevelsen utan att då känna att jag inte gör min plikt som mamma för att jag låter honom stanna borta en natt?

Artikeln var iofs inte riktad direkt till mig men jag har aldrig förstått det där hatet vi mammor får och speciellt från andra mammor...

Vi skuldbelägger våra medmänniskor så fort vi får chansen. Ingen föräldraroll är den andra lik. Inget barn är det andra likt.  Men ändå ska vi göra som någon annan vill och får skiten om vi gör tvärtom.

Om vi går tillbaka till artikeln i fråga. Skippa din egentid om det känns bra för dig men skuldbelägg inte andra mammor för att de väljer att behålla sin. Blir du i din tur skuldbelagd av andra mammor, tala om hur det känns istället för att tala om bristerna med deras val och istället starta en ond cirkel.

 

Tänkte avsluta med lite saker om vad som är egentid för mig.

* Äta mat framför datorn samtidigt som jag ser ett avsnitt eller två av någon bra serie.

* Skriva av mig här.

* Läsa en bok (har blivit ytterst lite läsning de senaste 2 åren däremot).

* Lyssna på pod.

* Fara ut och äta med Robert.

* Pyssla

* Se på en hel film och äta massa gott. Detta kommer bli mysigt att göra med Casper i framtiden men min lilla kille är inte mycket för att sitta still så länge. Bolibompa går bra, ibland, så då sitter han i soffan och kramas med mig och så ser vi tillsammans. 

Men när vi försökt se film då blir det tråkigt efter en stund och så vill han iväg och göra annat vilket betyder att man själv också får ge upp filmtittandet.

 

Sedan vill jag avsluta med att säga så här:

Gör det som känns rätt för dig så länge det inte skadar ditt/dina barn.

 

 

Igår blev min älskade mamma 68 år gammal. Jag och Casper ringde ett videosamtal till henne på morgonen och grattade. Tråkigt bara att vi inte kunde vara där och fira henne men det är så med avstånd. Hoppas på en tur dit framöver när bilen går som den ska igen. Nu på slutet har det varit mycket bekymmer med den och efter att Robert fixat den i fredags så trodde vi att allt var frid och fröjd, men icke sa nicke för självklart skulle det då dyka upp nya bekymmer. 

Hoppas att hon hade en bra dag i alla fall, trots att vi inte var där. 

 

 

Här sitter jag, överstolt mamma med en son på snart 18 månader som kissat på pottan för andra gången. Kan lova att han är minst lika stolt som jag är.

Men det är mycket hos Casper som gör mig stolt, han är en sådan otrolig människa och jag hoppas att jag kommer kunna förmedla det till honom så länge vi båda finns här.

 

Men i samma veva som jag sitter här och är stolt möts jag av den orättvisa världen utanför. Kollar mitt facebookflöde och ser att jag får en avisering från en person jag inte är vän med. Vi är med i samma grupp och det är också i den hon har skrivit ett otroligt starkt och viktigt inlägg.

Hon hade gått över tiden med sitt första barn och plötsligt så dör barnet i magen. Enda tecknet på att något skulle vara fel var de minskade fosterrörelserna den senaste dagen.

Jag sitter nu här med en klump i brösten och tårar i ögonen. Jag känner en ilska över hur orättvis världen är.

Tänk att ha längtat och längtat och sedan får veta på förlossningen att barnet du nu kommer föda inte lever?! 

 

Inlägg från facebookgruppen får inte delas eller kopieras så kan inte dela med mig av det sorgliga denna unga tjej har skrivit. Måste säga att jag ändå är sjukt imponerad över denna människa. Att hon i en sådan stor sorg kan dela med sig och varna andra gravida så att de slipper vara med om samma sak.

När jag var gravid med Casper oroade jag mig nästan dagligen över att han skulle dö, det gör jag fortfarande. Hade jag inte känt rörelser på ett par timmar så fick jag panik. Att sedan vara gravid med en bebis som gillar sin sömn gjorde inte paniken mindre. Men allt gick bra för oss.

 

Överdriven oro brukar oftast inte båda till något gott men är du gravid så kommer du vara med om det och det är bättre att kolla en gång för mycket än en gång för lite. Var själv in i mitten av graviditeten på förlossningen eftersom jag trodde att det läkte fostervatten och blev bemött på ett otroligt bra sätt. Visst kändes det lite skämmigt i efterhand när det visade sig att jag haft fel men personalen berättade om och om igen hur viktigt det är att söka hjälp när det inte känns bra.

Till min nästa graviditet, om jag har turen att någonsin få genomgå en igen, så kommer jag köpa en mätare som mäter hjärtljuden. Kollade på en sådan sist men att köpa en blev aldrig av.

Sådana mätare kan iofs gör dig mer nojig, ibland är hjärtljuden svåra att hitta, på besök på MVC har även barnmorskorna ibland haft svårt mede det. Tänk då om det händer när du är ensam hemma.

Men efter att ha läst ett så tragiskt inlägg som detta så känns en sådan mätare som den viktigaste grejen en gravid kvinna kan äga, för nödfall när oron och den dåliga magkänslan smyger sig på.

 

♥

 

 

Satt nyss och pratade med min syster i telefonen, blev som vanligt ett långt samtal vilket det ofta har blivit sedan jag flyttade och vi inte ses lika ofta längre.

Vi kom in på ämnet skola och hur mycket det har förändrats på bara några år. Hon själv har fyra barn, två i tonåren och två under 10år, och ser stor skillnad på hur lärarna var när de äldre var små och nu när de yngre är i den åldern.

Till och med jag reagerar över saker som hon berättar och känner att det hänt mycket inom det här området sedan jag själv gick ut nian, trots att jag tycker att 11 år inte är så mycket (vilket jag inser rätt snabbt att det är när jag ser siffrorna framför mig...).

 

Tänkte väl egentligen inte gå in på exakt vad vi sa utan mer lite på ytan om vad vi pratade om.

Ämnet vi kom att fokusera på var dagens lärare som tycks vara mer som robotar och mindre känslomässigt engagerade till eleverna.

Vill börja med att säga, om det skulle bli någon diskussion (vilket det aldrig blir för har inte så många läsare), att jag absolut inte drar alla lärare över en kam. Samt att jag inte har mer vetskap i ämnet än det jag fått berättat för mig nu, så finns säkert hundra versioner/teorier kring detta. Detta är min personliga åsikt, inget annat!

 

Jag förstår att det är ett mycket högre krav på lärare idag, utbildningen är lång och vad man bör eller inte bör göra som lärare är också något som tycks ändras hela tiden. Lönen hade garanterat kunnat vara bättre och det är säkert en stor anledning till att bristen på lärare, speciellt utbildade, är så stor idag. 

Förut hade läraren stor respekt av såväl barn som vuxna och det var fint att vara lärare. Idag får lärarna mycket skit och jag känner till en viss del att det är dumt att skriva det här eftersom det kan misstolkas stort. Men samtidigt så reagerar jag så starkt på det hon berättar, om lärare som betett sig otroligt känslokallt mot barnen, som ser dem som objekt som ska fyllas med information och kunskap istället för att behandlas som individer. 

Om det är någon pedagogisk tanke i det kan jag inte svara på men jag tycker att det låter dumt. Det blandat med att föräldrarna inte får något gensvar samt att barn så unga som 6-8 år gamla ska behöva känna stress, ångest, oro och enorm press!

Åter igen, jag vill inte skylla allt på lärarna utan jag förstår att det är mycket direktiv uppifrån (från de högre uppsatta i samhället inte Gud). Det är betyg från tidigare åldrar och det är större krav från samhället.

 

Men för att då komma till mina tankar i ämnet så kan jag inte jämföra med någon annan än mig själv. Jag minns tiden i 6-års och lågstadiet som smidig, förutom det att jag oroade mig för precis ALLT, lite som jag är idag men idag förstår jag vad det beror på. Det var mycket som jag inte vågade och redan innan jag började 6-års, och gick något som kallades för 5-års, fick jag enorma panikkänslor om inte fröken kom ut och mötte mig vid bussen och följde mig till dörren. Minns klart och tydligt den vintermorgonen när jag stod utanför i 20-30 minuter och bara väntade. Det var inte mer än 10-15 meter till ingången men jag stod som fastfrusen i marken. Tillslut kom en kille och frågade om inte jag skulle gå in, jo svarade jag men blev stående. Minns att jag tänkte om och om igen att det bara är att gå och ta tag i handtaget och gå in men jag kunde inte. Tillslut kom i alla fall min fröken, killen hade hämtat henne och genast var det lättare att gå till dörren.

Jag tänker tillbaka till det där tillfället ibland, speciellt när jag intalar mig själv att ångest är något jag fick under barnlöshetsperioden av mitt liv. Det är då jag inser att det alltid har funnits men kan inte för det förklara varför.

Men nu spårade jag ur, så tillbaka till ämnet.

 

Det jag minns från mina lärare i lågstadiet är inte något negativt. Jag vill kalla dem hönsmammor men det blir fel ordval, de var inte överbeskyddande och ängsliga personer som ständigt oroade sig för oss (min syn på hönsmamma) utan det jag menar med det i detta sammanhang är att vi var som en liten flock kycklingar, vi kacklade och var nyfikna medan läraren/fröken, lugnt och stilla kunde samla ihop oss på en minut och få oss att lyssna. Jag hade turen att få underbara lärare från 6-års ålder upp till 11-års ålder.

De såg oss som grupp men de såg också individerna. De tillät oss vara kreativa och fick oss att vilja lära oss nya saker. Jag kan inte komma på att det kändes jobbigt att gå till skolan då. Det var roligt, det var spännande och vi hade en bra sammanhållning. Mycket tack vare dessa underbara lärare. 

Dessutom tyckte jag att det alltid fanns en trygg känsla i klassrummet. Personen som stod längst fram och pratade var alltid lugn och harmonisk och det fanns en stor tillit. Vi var aldrig rädda att fråga eller berätta om saker som gjorde oss ängsliga/oroliga.

 

Efter lite snabbläsning, och prat med syster-yster, ser jag att mycket förändrats och det känslomässiga har till viss del försvunnit. Det är inte längre den glada, sprudlande fröken som står där framme utan det är en "robotmänniska" som mest jobbar med att lära ut kunskap och inte vara så engagerad i sina elever. Återigen så låter det som att jag drar alla över en kam och jag är säker på att vårat avlånga land har många sådana underbara lärare som jag själv hade när jag växte upp, men jag får känslan av att samhället trycker undan dessa personer och utbildar en personal som bara tänker på pedagogik och kunskap istället för att få in lite kreativitet och känsla.

Och ja, jag förstår att en klass med 30 elever innebär 30 unika identiteter med 30 olika tankesätt och att det är svårt för en person att hinna sätta sig in i allas liv och vara så engagerad och samtidigt vara lärare, som personen har betalt för.

Jag menar inte att personen ska vara kurator till barnen utan bara kunna visa känslor, att kunna trösta, förstå och se saker från ett barns perspektiv. Blir ett barn ledsen tycker jag att det är fel av en lärare att berätta för barnet att det inte får gråta, att det är dags att tuffa till sig, istället för att ta reda på varför barnet gråter och kanske hitta en lösning på problemet. 

Är barnet utanför och mår dåligt av att inte ha vänner eller inte få vara med tycker jag att läraren, tillsammans med föräldrar om så behövs, kanske ska bolla idéer med klassen på att få en bättre sammanhållning hos dem. Så var det för oss. Fram till 11-års ålder umgicks vi i stort sett alla med alla, det var aldrig några bekymmer. Vi gjorde saker tillsammans under skoltid, påträffades det utanförskap togs det upp med oss eller våra föräldrar och det löste sig alltid. 

Idag är det upp till varje individ att försöka anpassa sig efter andra, på gott och ont, för att passa in. Det är svårt att vara unik och är du unik blir du utanför och utan stöd. Speciellt om du är liten och inte blir tagen på allvar.

 

Mina inlägg har en tendens att bli struliga denna tid på natten men det är också då jag känner mig som mest kreativ, som den nattmänniska jag är, så hoppas att jag fick ut något vettigt av mina tankar.

Sedan vill jag bara påpeka, till er lärare som är som mina underbara gamla lärare att fortsätta med det ni gör. Ni utför ett fantastiskt arbete.
Skulle det däremot komma förbi en lärare som känner sig träffad av det jag skriver och som tycker att jag är helt ute och cyklar, vilket jag säkert är, så vill jag egentligen bara förmedla tankar om hur viktigt jag tycker att det är med trygghet i skolan, med bra vägledare som skänker inspiration och inte bara matar på med kunskap och press hos våra små individer. Tänk på att det är dem som ska styra vårat samhälle när vi själva är gamla. Vill vi inte då att de är empatiska och engagerade? För vad betyder kunskap om vi inte kan förmedla den på ett bra sätt till de runt omkring oss?