Jag tror att världen fortfarande är i chock, jag vet att jag fortfarande är det. Och därför gör det mig så förbannad över att se folk, oftast de som är lite äldre (drar inte alla över en kam men är så jag uppfattat det de senaste dagarna) gnälla över att Avicii, Tim Bergling, nämns alldeles för mycket i media och att han inte är den enda som dött.

Det de inte förstår är hur stor han var, eller fortfarande är eftersom hans musik för alltid kommer leva kvar hos oss som fortfarande vandrar omkring på denna planet.

Själv så trodde jag inte att en nyhet som den här skulle påverka mig så starkt som den faktiskt har gjort. Kanske beror det på att han bara var två år äldre än mig själv. Kanske beror det på att hans musik varit en så stor del av mitt liv under de senaste åren, större än jag faktiskt reagerat på. Fram till nu.

Wake me up är nog en av de bästa låtarna jag vet och den har vid vissa tidpunkter gått flitigt på repeat hemma hos oss, speciellt de senaste månaderna när jag också försökt hitta mig själv och försökt komma på vad jag vill uppnå med mitt liv. 

Det är svårt att inte ta till sig orden i den här låten och varje gång jag hör den så får den en ny mening, framförallt nu när personen som skrev den inte längre finns bland oss.

 

Jag, som många andra, vill nog veta varför han dött. Men trots det så skäms jag över att skriva det. Tankarna går genast till hans familj och att det känns respektlöst gentemot dem att ens tänka så. 

Men samtidigt så tror jag att man gör det, inte av nyfikenhet, men utan som en självförsvarsmekanism. 

Det känns ungefär som när våran älskade vän dog för några år sedan. Vi vet varför han dog, han var med om en hemsk fyrhjulingsolycka, men det tog extremt lång tid innan vi fick veta hur det gått till. 

Innan man vet det så är det många teorier som snurrar i skallen och man hoppas innerligt att det gått fort, för man vill inte tänka tanken på att en person som betytt så mycket för en ska ligga och lida de sista minuterna i livet.

Teorier som hjärtfel hoppade fram och tillbaka i tanketåget. För trots att det var otroligt långsökt så kändes det rätt, just där och just då.

Därför så tror jag att vi känner ett behov av att få veta. När en person varit så älskad och betytt så mycket för en sådan stor del av folket, inte bara i Sverige utan hela världen, så vill man att personen ska ha haft det bra de där sista minuterna av sitt liv.

För oss spelar det därför ingen roll om vi haft en nära relation med personen eller inte så länge personen, på ett eller annat sätt, kunnat haft en nära relation med oss.

 

Att säga att Tim Bergling/Avicii nu skulle befinna sig på en bättre plats känns både dumt och rätt. Stressen han levde med för inte så länge sedan är inget han dolde för omvärlden, och inte heller hur hårt det tog på honom. Men samtidigt så fick man känslan av att han nu var på väg tillbaka. Tillbaka till att få göra det han älskade mest vilket var att skriva musik. Det är det som gör att det känns så dumt att skriva såhär.

Hur som så hoppas jag att du kan vila i frid medan vi andra kan bevara din musik i våra hjärtan genom att lyssna, gråta, dansa och sjunga med till tonerna utav den.