Gång på gång på gång läser eller hör jag om mammor som blir nedtryckta på grund av att de av olika skäl inte kan/vill amma. Och det gör mig rent ut sagt förbannad! Speciellt med tanke på att jag själv befunnit mig i den situationen. 

Visst kan man kanske tycka att bröstmjölk är så mycket naturligare och hälsosammare, det ska ju ändå ge ett visst skydd som ersättning inte ska kunna. Men det betyder inte att precis ALLA små bebisar mår bättre utav det. Jag ska förklara varför.

 

För snart två år sedan när jag fick Casper så var jag fast besluten om att amma. Men redan på BB så började problemen. Mjölken rann inte till ordentligt och trots att jag vet att det kan ta ett tag så hade jag på känn redan där och då att det här inte kommer att gå bra.

Fick därför testa på en napp som sattes fast på bröstet och det fungerade faktiskt bra. Tanken var sedan att nappen skulle tränas bort vilket vi försökte med ett x antal gånger. Men han fick inget riktigt fäste så vi fortsatte med den ändå. Då kom det ju i alla fall något. 

Men mängden mjölk, som garanterat aldrig varit stor, minskade och minskade och det spelade ingen roll hur mycket jag pumpade. Och den första månaden gick Casper upp och ner så mycket i vikt att de nästan bönade på BVC att jag skulle börja med ersättning.

Jag blev så ledsen över det beslutet. Hade hört så mycket skit om ersättning och kände mig genast som världens sämsta mamma eftersom jag inte kunde ge honom det han behövde för att må bra. Jag klandrade mig själv dagligen och för varje gång BVC ville att jag skulle öka dosen ersättning så var det som att få en kniv i magen. Och det gjorde det inte bättre att de samtidigt även klagade på min ammning. För tydligen så kände jag inte Casper tillräckligt bra och det var det som gjorde att mjölken inte riktigt rann till. Eller kanske var det för rörigt runt omkring oss? Så då föreslog de istället att vi skulle sitta i ett kolsvart rum, bara han och jag, så att han kände sig lugn med mig. 

Rörigt omkring oss var det inte. Det var ju bara han och jag hemma på dagarna och det enda som egentligen hördes var väl någon enstaka gräsklippare då och då.

Men ju mindre mjölk som jag fick desto mer omotiverad blev jag till att fortsätta amma, hur mysigt det än var. Men med max 15ml efter 40 min pumpning? Det skulle få vem som helst omotiverad. Och det var också då som jag började förstå att Casper hade kunde ligga i 4(!) timmar från början och äta och ändå inte bli mätt.

 

Med ersättningen sedan blev han en helt annan människa. Han gick snabbt upp i vikt och växte så det knakade. Helt plötsligt var han nästan aldrig ledsen längre och han såg mycket piggare ut i blicken. Här gick jag och kämpade med amningen som skulle vara så bra samtidigt som det gjorde min son så dålig. På samma sätt som jag också kände att ersättningen gjorde mig till en dålig mamma fast det egentligen var tvärtom. 

Men trots  att jag fick mycket stöd av Robert, det var ändå han som pushade mig till att börja med ersättning, så kände jag att jag fick små pikar av andra. 

Ett exempel är när jag satt i ett rum med två personer i Roberts släkt, känner inte för att skriva ut vilka, som började prata om ersättning. Inte till mig utan till varandra. Den ena sa i alla fall att det var ansvarslöst med ersättning, dumt för barnet m.m. för att sedan tillägga att hon aldrig skulle kunna börja med det för att det inte är hälsosamt någonstans. Hon menade visserligen inte något mot mig med det men jag tog ändå åt mig när jag egentligen borde ha ställt mig upp och berättat att det är svårare än man tror det där med amning. Det är inte alla som kan amma och är det då inte bra att det finns ett alternativ? Men jag skämdes så förbannat över att vara den dåliga mamman, återigen. 

 

Och till er som hela tiden drar immunförsvars- och allergikortet kan jag hälsa att jag har en son som blev sjuk för FÖRSTA GÅNGEN vid 1 år och 4 månaders ålder. Då var han sjuk med feber och lite hosta (vilket kändes extremt mycket då med tanke på att  det var första gången)  i ca 3 dagar sen var han precis som vanligt. 

Andra gången han fick feber var när han nyss börjat dagis. Märkte det på kvällen på torsdagen att han låg på 39,5 i temp efter att ha varit grinig hela dagen, vilket verkligen inte är likt honom. Gav alvedon/ipren minns inte exakt och på morgonen hade febern sjunkit till att istället ligga på 38,0 precis. Ett par timmar senare var den borta och sen dess har han varit frisk.

Vad vi vet så här långt så har han inte heller några allergier. Han var tidigare lite överkänslig mot den röda saften man hittar bland bebismaten men skulle vi testa den idag skulle det nog inte vara några bekymmer. 

 

Så som ni ser går det alldeles utmärkt att ge barnet ersättning som ett komplement eller som enda kosten. Amning kommer visserligen alltid vara att föredra men kan vi inte bara enas om att vi slutar trycka ner de mammorna som inte kan eller vill? Kan vi sluta tjata på dem att de ska göra si eller så? Som mamma känner man rätt så bra själv vad som funkar eller inte. Jag menar, vi klarade ju av det innan barnmorskor eller internet fanns så varför ska vi inte kunna klara av det nu på egen hand när vi dessutom har bra ersättning eller andra resurser till hjälp om det verkligen skulle behövas? 

Och sedan vill jag även lite snabbt tillägga att det är lätt att säga att saker och ting fungerar på ett sätt bara för att det var så för dig själv men tänk då att vi alla människor är unika och bara för att det fungerar för dig att pumpa/sitta i ett mörkt rum/massera eller vad det nu kan vara så betyder det inte att det kommer att fungera för någon annan!

Tips i all ära men fråga först om personen vill ha dem och säg dem sedan utan att vara nedlåtande!