Imorgon är det två veckor sedan Casper föddes så det är nog dags att jag skriver min förlossningsberättelse innan jag glömmer bort den. 

Detta skriver jag i första hand för mitt eget kom ihåg då man glömmer så snabbt, har redan nu glömt bort lite, så detta kommer att bli ett långt inlägg och kanske innehålla en del mindre trevliga saker.

 

Casper föddes som sagt fredagen den 19 augusti klockan 03.23 men allt började egentligen redan på onsdagen.

På tisdagen när jag var hos barnmorskan, vilket ni kan läsa om här, så togs nya prover för att se om värdena som orsakade min hepatos stigit. Dessa prover förväntade jag mig att få svar på tidigast torsdag men fick svaren redan på onsdagen.

De hade blivit högre och på grund av det så ville läkaren att jag skulle komma in till Lycksele på torsdag morgon för att ta nya fasteprover där, kanske för att få svar redan samma dag, och se om det höjts mer på bara ett par dagar.

Vi skulle även förbereda oss på en igångsättning om det skulle behövas så övernattningsgrejer skulle med även denna gång.

Någon speciell tid fick vi inte så vi bestämde att vi skulle åka runt 09.00 hemifrån och få lite sovmorgon. Men så blev det inte. Utan istället så vaknade jag 04.30 utav att mina värkar satt igång.

Förstod först inte vad det kunde vara, kändes som mensvärk nästan förutom att det kom och gick var 5e minut. Min tanke var först att försöka somna om efter ett snabbt toabesök.

Men när jag då såg att jag fått rosa, blodblandade flytningar så försvann tankarna om att gå och lägga sig igen. Väckte istället Robert och ca en timma senare så var vi på väg.

 

Vi hann sedan inte ens komma in i själva Lycksele innan vi blev stoppade av polisen. Tänkte att ja detta var väl våran vanliga tur och lite klyschigt kändes det också att vi blev stoppade just då jag skulle in och föda barn.

Robert förklarade hur det låg till och hon som stoppade oss tittade lite snabbt på mig och sa att han i alla fall hinner med en snabb körkorts- och nykterhetskontroll innan vi åkte vidare. När detta var klart sade hon till och med åt oss att skynda oss på.

 

När vi sedan kom till lasarettet så började man med CTG samt ta blodproverna som var beställda. För även om värkarna satt igång så tyckte de att det var lika bra att ta proverna i alla fall.

Man kollade även hur öppen jag var och det visade sig att det var 3 cm, detta tyckte de var bra och sa till mig att det kanske skulle gå fort med resten.

Efter detta så fick jag äntligen äta frukost. Vi fick även veta att vi skulle bli inlagda så Robert passade på att fara och köpa mat till sig själv eftersom det bara är blivande/nyblivna mammor som får äta där gratis och hon vi pratade med rekommenderade inte Robert att betala för maten på sjukhuset då det inte var värt pengarna.

 

Efter frukosten fick vi vårat rum och dagen gick sedan åt till att ha ont, ha ont och ja, ha ont. Fick låna en rispåse för att lindra smärtan samt ta ett bad. Att bada var nog det bästa för det tog bort nästan all smärta och satt säkert i en timma innan jag blev för uttråkad. 

På eftermiddagen kollade man igen hur öppen jag var och var då bara 4cm...det hade alltså bara öppnats sig en cm till under hela dagen... så redan här var jag otroligt less.

Försökte sova och samla krafter men det var inte heller så lätt. Värkarna var fortfarande med 5 minuters mellanrum så det var ungefär så länge som jag hann sova innan nästa kom. 

 

På kvällen så kom läkaren för att undersöka mig och gav mig en sån där grej som man kan gå omkring med. Jag har ingen aning om vad de kallas för men hur som helst så var det bra om jag var uppe och gick så mycket som möjligt för att hjälpa gravitationen på traven, det var nu inte längre prat om någon igångsättning utan nu skulle allt ske av sig själv.

Så gick runt med den inne på rummet, fick till och med gå ut en sväng men då lämnade jag den inomhus. Var så otroligt less på den kvava atomsfären där inne så var skönt med lite luft. Men hann knappt ut innan jag fick gå bakom en träd och kräkas så var bara att gå in igen.

 

Tanken var även som så att jag skulle få en sovdos om det inte hade hänt något mer vid 21-21.30

Jag som var så otroligt trött efter att ha somnat sent, vaknat tidigt och haft ont hela dagen såg fram emot några timmars sömn innan jag kunde fortsätta med förlossningen. Men såklart blev det inte så heller.

Utan innan de ville ge mig sovdosen så skulle de kolla igen hur öppen jag var och denna gången var det på 6 cm om jag inte minns helt fel. Enligt mig så var det lite men barnmorskan sa bara åt mig att det är väl bättre att föda barn inatt än att sova?

Detta fick mig faktiskt till att bli mer motiverad att fortsätta för nu kunde jag räkna timmar istället för dagar tills dess att jag skulle få se honom.

 

Så nu lades jag in på förlossningsrummet istället. Vi mätte värkarna med CTG och Robert fick ligga på mina ben och trycka ner dem med hela sin kroppstyngd vid varje värk samtidigt som jag låg på sidan. Detta måste sett otroligt dumt ut men det var det enda som lindrade just då.

Efter detta så fick jag både börja med lustgas + testa att stå upp med den där grejen jag sprungit omkring med tidigare (åter igen för att hjälpa gravitationen på traven) och vid varje värk skulle Robert trycka ihop mina höfter. Detta hjälpte till en början men sedan var jag tvungen att lägga mig ner igen. 

Sedan var det också tänkt att jag skulle dricka nyponsoppa för att få i mig lite extra energi och vätska. Jag är ingen stort fan av nyponsoppa i vanliga fall men kan dricka det utan bekymmer men just där och då, efter att ha andats in lustgas som smakade riktigt jävla dåligt, så var det det vidrigaste jag någonsin druckit!

Robert hällde därför ut det i mitt glas så fort barnmorskan lämnat rummet för att ge mig vatten istället.

 

Timmarna som sedan gick kändes långsamma men i efterhand så känns det som att det gick så fort. Eftersom vattnet aldrig gick av sig själv så fick de ta hål på hinnorna och det tycker jag var en av de konstigaste upplevelserna jag varit med om. 

Det kändes som att jag kissade på mig utan att kunna kontrollera någonting och det värsta var att jag låg ner när de gjorde det. Allt rann ner längst med ryggen och jag hörde hur det rann som ur en vattenkran ner på golvet. 

När detta sedan var gjort så skulle de sätta en elektrod på Caspers huvud för att kunna kolla hans hjärtslag. Detta hade jag ingen aning om att man gjorde och speciellt inte att den skulle skruvas in under huden på honom så det kändes lite läskigt.
Det blev lite strul med detta men de lyckades tillslut och hjälpte mig sedan på fötter så att de kunde bädda rent åt mig samt hjälpa mig av med sockar och t-shirt som båda var fulla i fostervatten och efter detta fick jag ett sånt där nattlinne som de har.

Jag minns att de frågade något om mina kläder men förstod aldrig riktigt vad så svarade bara ja. Robert frågade mig sedan om jag verkligen skulle ha kvar sockarna som var dränkta i fostervatten men hade inte tid att tänka mer på det där och då eftersom värkarna bara blev värre och värre efter detta. Dagen efter kastade vi i alla fall bort både sockar och t-shirt trots att barnmorskan varit så snäll och lagt det i en påse och tagit in det på vårat rum under all stress.

 

Jag trodde att allt skulle gå undan efter det att vattnet gått men så blev det inte heller. För hur mycket jag än kämpade så ville han inte komma ut och fick ta i med alla krafter som jag hade. Jag tog i så hårt när jag krampaktigt höll fast mig i handtagen på sidan att två av fingrarna domnade bort, dessa två fingrar har jag fortfarande halvt bortdomnade och ingen som helst styrka i och ja imorgon är det två veckor som det varit så.

Det visade sig i alla fall att Casper satt fast och man beslutade då att använda sugklocka för att få ut honom. Redan innan så hade jag och Robert pratat om detta och tyckt att sugklocka var det värsta som kunde hända men när vi var där så kändes det som enda alternativet för min ork började ta slut. Med sugklockan kom han sedan ut på bara några krystningar och allt gick bara bra.

När de sedan lade honom på mitt bröst så började jag stortjuta och Robert trodde att det var något fel  på mig eller att jag var ledsen men känslan jag fick då går inte att beskriva. Jag var så lättad att inte behöva krysta och kämpa mer, jag hade dessutom fått det här barnet som jag väntat på i 6 års tid och verkligen kämpat för in i det sista.

Så dessa tårar handlade verkligen inte om sorg utan snarare om lycka!

 

Men allt var inte över här utan efter att de klippt navelsträngen (Robert vägrade) och Robert gått ut för lite frisk luft så fick jag veta att jag skulle opereras. Tydligen hade jag fått en blödning som inte gick att stoppa så läkaren hoppade snabbt upp på mig och tryckte ner sina händer i min mage och vred om för att stoppa flödet. 

Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera på detta utan försökte mest bara hålla mig lugn. Jag hade aldrig opererats tidigare och då aldrig heller blivit sövd. 

Så vid något tillfälle tog de Casper från min bröstkorg, gav honom till Robert, frågade mig en massa frågor om sjukdomar (kanske inte i  den här ordningen) och sedan åkte vi ner till operationssalen fortfarande med läkaren sittandes på mig med händerna nedtryckta i min mage.

Robert blev då lämnad ensam med Casper i förlossningsrummet. Eller ja han blev lämnad ensam på hela avdelningen tills dess att de kom tillbaka och kunde förklara vad som egentligen hade hänt. 

Jag minns innan vi åkte ner att jag tyckte att han såg orolig ut och att jag sa åt honom att han inte skulle vara det.

 

Väl nere på operationen så minns jag att det kom en liten tjej som hette Therese fram till mig. Det var hon som skulle ge mig narkos sa hon. Men innan det tog hon över fört att stoppa blödningen och det tyckte jag kändes som en lättnad eftersom hon inte var lika hårdhänt som läkaren var så det gjorde mindre ont. Efter detta fick jag andas i en mask och ja sedan sov jag bara.

 

Mitt nästa minne efter detta är att jag blir skjutsad genom en korridor med lampor som åker förbi. Jag hör även röster som pratar om att de ska ge mig något om jag inte vaknar så försökte allt vad jag kunde att slå upp ögonen så att de skulle se att jag var vaken. Så jag vet inte vad det var de skulle ge mig men de märkte i alla fall att jag var vaken och sa då till varandra att det inte behövdes. Kan lika gärna drömt allt detta också det vet man aldrig.

Sedan på uppvaket så fick jag veta att jag skulle få besök klockan 07.00 av några som var ivriga att träffa mig. Förstod inte vilka dessa personer kunde vara för kopplade aldrig att det var Robert och Casper.

Efter att ha fått veta detta somnade jag om flera gånger men försökte sedan hålla mig vaken genom att i mitt huvud (hoppas att det bara var i mitt huvud och att jag inte sa det högt) svara på frågor som mannen i något rum intill fick. Det var frågor om vart han befann sig, vad han gjorde där, när han var född, vad han hette m.m.

Jag började tänka att jag hade en dialog med någon och berättade vad jag hette och att jag nyss fått barn som blivit född 03.23. Hur jag kunde komma ihåg den exakta tiden då han föddes ver jag inte. Jag har bara ett svagt minne av att de sagt den tiden till narkosläkaren innan de skjutsade ner mig på operationen och att jag tänkte för mig själv att detta kommer jag aldrig att minnas.

 

När Robert och Casper sedan kom så försökte jag verka så klar i skallen som möjligt. Sa att jag mådde toppen trots att jag vaknade upp med två fingrar som var helt borta, samt kändes stora som bratwurstar, en fläskläpp och en mun som var lika torr som om den varit full med sand.

Bestämde mig ändå för, trots att jag mådde "toppen", att ligga kvar en stund till innan de fick skjuta upp mig på avdelningen.

Det kändes ganska skönt att sitta där bara vi tre och kunna ta in att vi nu hade barn, att vi blivit föräldrar och samtidigt smälta lite utav det kaos som skett bara några timmar tidigare.

 

Fick ju en energiboost igår, vilket jag skrev lite kort om, så passade på att städa och tvätta lite. Men hann inte göra särskilt mycket innan ena sidan började göra ont och fick lite problem att gå, var säkert foglossning men då jag inte haft några problem med det tidigare så är jag fortfarande lite osäker på det.

Men försökte strunta i smärtan så gott det gick och stapplade mig fram med dammsugare och skurhink vilket resluterade i att jag fick skylla mig själv då jag var klar och knappt tog mig upp från soffan. Men fick ett renare hem så är nöjd ändå.

 

Idag känns det bättre, inga höft/bäckenproblem eller något ben som låser sig och inte vill vara med. Men däremot så har jag haft klåda i händerna i princip hela natten.

Jag vet att jag skrivit om detta tidigare men när det börjar på att klia i händer och fötter så är det en helt annan klåda jämfört med om det kliar på någon annan del av kroppen. Det är en mer brännande och stickande känsla, som när man får en allergisk reaktion. Nu är jag bara lite överkänslig mot kiwi, ananas och chili så vet bara hur jag reagerar på det med pirrande och brännande känsla i ansiktet (färsk chili är faktiskt värre än så då jag även får svårt att andas och blir svullen) men antar att det är ganska likt en allergisk reaktion.

Hur som helst så har denna klåda och brännande känsla stört mig hela natten så imorse vid 05.00 var jag så otroligt less och bestämde mig för att vara vaken istället för att ligga och försöka sova, somna till i några minuter och hålla på så resten av morgonen också. Gick sedan ner och tog en tablett och lite fika för tydligen ska man ta dem i samband med måltid.

Kunde sedan somna om men fick väl ingen djupare sömn precis men betydligt bättre än den inatt så klagar inte på det.

 

Så idag låg jag i sängen till 13.00. Kände inte att jag hade någon anledning att kliva upp tidigare utan låg lugnt kvar och kollade telefonen och kelade med Findus. 

Har fortfarande bekymmer med att det bränner och kliar i händer och armar och känner mig en aning stel och svullen. Så blir att lata sig resten av dagen också och kanske ta ett bad efter middagen och se om det lindrar.

 

Nu på morgonen så har jag varit till barnmorskan och kollat samt tagit veckans blodprov för det här med hepatosen. Svaren på det borde jag få imorgon eller torsdag men skulle tippa på torsdag eftersom det är då jag brukar få svar om jag lämnat på en tisdag. Sedan får man se vad som händer utifrån det.

Men allt annat såg bra ut och nu kollade vi även mitt järnvärde som inte blivit taget på ett tag och det låg på 124 vilket känns otroligt bra. Blir ändå att fortsätta med järntabletter nu och ett tag efter förlossningen men dessa brustabletter är de mest skonsamma jag hittat så lider inte av att ta dem.

Har nu även gått upp 3kg precis sedan mitt första besök på MVC och känns nästan som om jag skryter om detta varje gång men är mest för att kunna gå tillbaka själv och läsa senare i livet om mina besök eftersom man glömmer så snabbt.

3 kg är inte så mycket och speciellt inte när de för över en vecka sedan konstaterade att bebis vägde runt 3,4kg.

Hon sa att det nog finns många som skulle vilja gå upp lika lite som mig, trots att det inte gjort något om jag gått upp mer då jag var normalviktig (och antar att jag är det än) innan graviditetten. De man brukar rekommendera att inte gå upp så mycket är de som är överviktiga. 

Men faktum att jag inte gått upp så mycket är inget som skadar varken mig eller bebis. Och jag måste ärligt säga att jag känner mig tacksam för att inte ha gått upp så mycket. Inte med tanke på att jag snabbt vill gå ner i vikt sedan och bli smalare, visst det har jag inget emot, utan mer för att jag vet hur jobbigt min syster haft det då hon fått så svullna fötter att hon endast kunnat gå i sönderklippta sandaler sent på hösten under sin senaste graviditet. 

Så jag är otroligt tacksam att jag kunnat gå igenom en hel graviditet utan svullna kroppsdelar eller onda leder på grund av all extra vikt. Är väl egentligen bara sömnsvårigheter som stört mig samt denna klåda jag haft nu de senaste veckorna, men något ska jag väl få tampas med jag också ;)

 

Går även in i vecka 39 idag med endast 13 dagar kvar till BF. Nu vet man inte om det blir igångsättning tidigare på grund av hepatosen, det måste läkaren besluta om då provsvaren kommit in. 

Men kan fortfarande gå över tiden och bli i september istället för denna månad. 

Själv försöker jag ta dagarna som de kommer och tänker att det händer då det händer även om jag kan bli lite less emellanåt men då finns det även stunder då jag känner att jag oroar mig så mycket att jag inte alls vill föda.

Robert är väl den som är mest taggad just nu, kanske för att han känner att han inte kan göra något annat än att hålla sig i närheten utav mig och inte kan fara iväg som han vill. Tur då att han har lite projekt här hemma nu med att skruva igång våran bil så att han håller sig sysselsatt och sedan när bebis är född och han har större möjligheter att åka iväg så får vi se om han ens kommer att ha lust med det ;)

 

 

Idag är det bara 14 dagar kvar till BF och börjar känna mig smått nervös inför förlossningen. Vet hur ont den vanliga undersökningen gjorde i lördags och kan tänka mig att det inte kommer vara mindre smärtsamt att föda.

Är inte så mycket piggare idag heller. Hade tryck mot bäckenet hela dagen igår så kunde knappt röra mig framåt. Fyller 25 år på lördag men som jag stapplade fram igår så kan man nästan tro att det är 95 jag ska fylla.

Nä men skämt åsido. Har som vanligt läst på lite och kommit fram till att bebis håller på att fixera sig. Vid mitt senaste barnmorskebesök, och då läkaren kollade i lördags, så räknades han fortfarande som rörlig. Finns visst tre stadier om jag inte uppfattat det fel vilka är rörlig, ruckbar och fixerad. 

Men däremot behöver barnet inte alls fixeras innan det ska födas utan detta är väl från person till person samt från graviditet till graviditet och dessutom var det väl en aning vanligare hos förstföderskor om jag inte uppfattat det helt fel.

Hur som så hade jag ett otroligt tryck mot både bäcken och urinblåda hela dagen igår och gick på toa minst 15 gånger och kan nästan garantera att det var mer än så. Inte många droppar varje gång heller så kändes nästan som när man har urinvägsinfektion då man får springa fram och tillbaka hela dagarna utan resultat.

 

Nu känns det ändå en aning bättre. Var bara imorse som trycket var intensivt. Gick upp en sväng då Robert for och jobbade och lade mig sedan med dubbla täcken för extra värme och kollade ett par Youtubeklipp innan jag somnade om.

Medan jag sov hade dessutom min kompis B ringt och skickat några gånger, jag märkte ingenting trots att telefonen låg i sängen.

Hon ville ha med mig till Lycksele. Men även om jag hade varit i ett mer vaket tillstånd då hon ringde och skickade så tror jag att jag fått tacka nej. Saknar att umgås med henne då vi träffas så sällan och alltid har så kul när vi umgås men efter att fått spendera natten på sjukhus i fredags efter en enkel rutinundersökning och stillesittande bilåkning så tror jag att jag gör det bäst att hålla mig hemma, trots att det är Lycksele som jag ska föda i. Men vill gärna vara i närheten av Robert också om vattnet får för sig att gå eller att värkarna sätter igång. Speciellt nu när jag börjat bli så orolig och är väl bara han just nu som kan förstå hur jag känner då vi pratar om det nästan dagligen nu.

 

Så får se vad denna dag har att erbjuda. Funderar på att ta en tavegyl, trots att de gör mig slö. Men har suttit och kliat mig okontrollerat nu sedan jag klev ur sängen och bättre att vara lite slö och kanske få ner klådan en aning än att fortsätta klia tills jag blöder (vilket jag redan gjort idag...).

Vissa kanske tänker att det bara är att ignorera och låta bli att klia och tro mig jag har försökt. Men när det kliar så intensivt att man börjar skaka av frustration tills dess att man kliar sig då är det svårt att ignorera!

Ni som haft ett riktigt jobbigt myggbett förstår nog vad jag menar, men tänk er då att ha myggbett på hela armarna, benen, ryggen, magen, fötterna och handflatorna och inte få klia på ett enda utav dem!

Säger som Daniel brukar säga: Det är inte lätt när det är svårt.

 

 

Var till barnmorskan igår för veckans rutinbesök. Allt såg bara bra ut med bebis hjärtljud, mitt urinprov och med blodtrycket, precis som varje gång med andra ord.

Hade däremot inte ett lika stort vikthopp denna vecka som förra utan endast 2hg upp vilket gör att jag nu gått upp totalt 2.8kg sedan första besöket.

Var ju även och lämnade blodprov vilket jag nämnde lite snabbt igår då jag skrev om att Findus följde med mig till sjukstugan. Förhoppningsvis så får jag svar imorgon och jag vet inte vad jag ska förvänta mig eller tro, men just nu känns det som att värdena blivit högre då klådan blivit så mycket värre!

 

Fick ju som sagt två tabletter med mig hem från lasarettet i lördags och tog första natten mot måndagen men märkte aldrig någon skillnad och inatt fick jag ta den andra för höll på bli tokig! Var så trött och sov så skönt då jag väl sov men sedan kom den förbannade klådan igen och igen så fort jag började hamna i en djupare sömn.

Jag har otroligt svårt att ta tabletter, har alltid haft och kommer nog alltid att ha, och jag vet inte hur många gånger som folk klankat ner på mig p.g.a detta men får oftast panik trots att den är hur liten som helst och att jag vet att mat som jag äter är mycket större och det går att svälja utan bekymmer. Därför chockade jag nästan mig själv då jag lyckades svälja den hel utan några konstigheter (ja jag vet att Tavegyl är liten den med!) men det visar kanske bara hur desperat jag var att få klådan att försvinna.

Så försvann denna klåda? Delvis. Hade kliat mig så mycket på fötterna och armarna innan att de brände som om jag legat och stekt i solen hela dagen, detta försvann inte men klådan lindrades. Men även om det lindrades och tillät mig somna om så var det ingen långvarig effekt för vaknade bara 1-2 timmar senare med samma klåda igen.

Och förutom denna klåda har jag så otroligt svårt att hitta ett bra sätt att ligga på då jag sover och snurrar 1000 varv på nätterna, vilket såklart inte bara väcker mig utan även Robert.

Får så dåligt samvete över detta att jag nästan funderar på om jag ska sova i gästrummet eller vardagsrummet för att inte störa hans nattsömn. Han har ju ändå ett jobb att gå till på morgonen, ett jobb som kräver att han är utvilad, medan jag lugnt kan ligga kvar och tumla runt som en jäkla delfin.

 

Så denna natt var kanske inte en utav de bättre, får se hur det kommer att gå nu inatt. Sov ändå till och från fram till 12.00 idag och det är inte vanligt för att vara mig så känner mig kanske inte jättetrött just nu, Robert sover sedan ett par timmar tillbaka och avundas att inte kunna somna lika tidigt och sova lika djupt som honom.

Men det är inte länge kvar, är nu i vecka 38, och även om jag vet att jag kanske inte kommer att få mer sömn då bebis är född så kanske jag i alla fall får slippa denna klåda och återigen kunna ligga som jag vill utan att ha en stor och hård mage ivägen.

 

Nu befinner jag mig i vecka 37 och tiden går både snabbt och långsamt. Det finns saker som jag hade velat göra under själva graviditeten som jag ännu inte gjort, att göra gipsavgjutning eller skriva dagbok varje kväll är två exempel. Samt att ta mer kort vilket jag var flitig med i början men inte så mycket efter flytten.

Sedan så kommer jag till stunder då jag bara vill ha tillbaka min kropp, inte för att jag känner mig extremt stor utan för att rörligheten blivit sämre p.g.a att magen känns så hård. Det är inte direkt så att jag kan dra in magen om jag ska ut från bilen och det står en bil parkerad bredvid. Och att vända sig i sängen samt att ta sig ur den (vi har en extremt låg säng) är inte heller lekande lätt som tidigare då det känns som att magen gärna vill ligga kvar medan resten av kroppen vill flytta sig.

Men nog om det.

 

Var i alla fall till barnmorskan imorse för rutinkoll som nu görs en gång i veckan samt för att få svar på proverna som jag lämnade i tisdags.

Om jag börjar med rutinkollen så var det inga bekymmer där. Bebis hjärtljud låg på 136-138, minns inte exakt, mitt blodtryck var fortfarande perfekt och mitt urinprov var UA. Vi kollade aldrig järnvärdet utan det får bli nästa gång. Har fuskat i 3 dagar med järntabletterna men det är för att jag haft sådan extrem halsbränna. Senast inatt hade jag halsbränna från 21.00 igår kväll till 04.30 imorse...så nu blir det att införskaffa Novalucol.

Och det sista som kollades var livmoderns storlek och om han fortfarande låg med huvudet nedåt och det gjorde han och det kändes ännu mer tydligt denna gång, så blev inget ultraljud som jag hade hoppats på.

 

Sedan var det det där med provsvaren. 

Bilirubinprovet som ska ligga under 25 som låg på 5 förra veckan var nu på 7 så det är fortfarande lågt och det andra provet som ska vara under 10 och låg på 8 förra veckan låg nu på 11 så det var precis över gränsen. 

Så har en mildare form av hepatos och ska då undvika att äta citrusfrukter (så där rök alla chanser att få dricka juice, men kanske lika bra med tanke på halsbrännan jag haft de senaste dagarna), gurka, paprika och fet mat (vad de nu menar med fet mat men stekt och flottigt har jag svårt för så det har jag ändå undvikit så gott som hela graviditeten).

Fick även en ny tid för att lämna blodprov då det ska kollas en gång i veckan samt att jag fick en ny tid till barnmorskan samma dag.

Fick även veta att hon skulle mejla Gyn i Lycksele för att höra om de tyckte att jag behöver tabletter mot klådan eller inte då de är receptbelagda.

 

Trodde inte att jag skulle få något svar om det idag så har inte tänkt så mycket på det men för en timma sedan så ringde de därifrån och berättade att jag fått läkartid redan imorgon.

Vi skulle liks dit fast då när Robert slutade så bra tajmat ändå, hoppas bara att Robert får fara tidigare för annars vet jag inte hur jag ska ta mig dit, vet inte ens vart sjukhuset ligger.

Sedan är jag osäker på vad läkaren ska göra. Om det är en rutinkoll för att de ska kunna skriva ut de här tabletterna eller om det kommer att tidigaresätta (kallas det så?) förlossningen.

Så funderar på om jag ska packa klart BB-väskan som jag började på förra veckan, kom ju på efteråt att jag kanske borde tvätta alla bebiskläder också, i alla fall de nya och otvättade, innan han kan använda dem. Hade tänkt göra det idag men har varit som en död sill och mest somnat till sedan jag kom hem från barnmorskan.

Det blev lite att stå i nu då och ändå sitter jag här och skriver bort tiden. Nä ner i tvättstugan och sedan upp och börja packa så att det i alla fall är gjort om något skulle hända imorgon.

 

 

 

 

 

 

Fick svar på mina blodprover idag och har nästan inte kunnat sova för att jag var rädd att missa samtalet, inte för att jag hade gjort det så lättväckt som jag är just nu.

I alla fall så låg provet jag lämnade igår på 5 och gränsen där gick vid 25 men det andra provet som jag lämnade i tisdags låg på 8 och där gick gränsen vid 10. Om det var under gränsen för att jag inte hade hepatos eller för att jag testat i ett tidigt skede kunde hon inte svara på så måste dit nu på tisdag igen och lämna ett nytt prov.

Men hon skulle även skicka ett mejl angående provsvaren till Gyn och höra vad de trodde.

 

Klådan är då fortfarande kvar även om det känns bättre i händerna, de pulserar mest bara och känns varma och svullna, lite som när man varit ute på vitnern och blivit kall och kommit in och de kliar för att sedan bli varma.

Men fötterna har samma klåda som känns som att den sitter inuti kroppen och inte direkt på huden, bättre än så kan jag inte beskriva det. 

Sedan har jag märkt att jag oftast kliar ena fotsulan med överdelen på andra foten vilket igår resulterade i att jag fick något blåsliknande på översidan av foten. Och när jag sedan skulle tvätta där med våtservett då det gjorde så ont så fick jag såklart senadrag i samma fot...han bli helt svettig innan det släppte.

Innan jag blev gravid har jag bara haft senadrag en gång och då i fingret men nu de senaste veckorna har jag haft det några gånger i tår och fötter och jag kan inte påstå att jag gillar det.

Klådan på resten av kroppen är även den detsamma förutom att det även idag har kliat i ansiktet också och hoppas att jag slipper det på lördag då vi ska på bröllop. Trevligt att klia bort allt smink och bli randig ;p 

 

Så nu är det bara att vänta tills på tisdag för att lämna ett nytt fasteprov, om nu inte Gyn tycker något annat men har inte hört något än så länge.
Sedan kommer jag att få svaren nästa torsdag och jag hoppas att klådan inte blivit värre innan dess.

 

Måste säga att jag är en av de som tror på detta med pregnancy brain eller gravidhjärna som det heter på svenska. Det finns ju faktiskt även forskning som stödjer detta.

Jag har i alla fall blivit mer glömsk än vad jag var innan och ibland uppstår även scenarion då jag gör konstiga saker. Som i början av min graviditet då jag skulle plocka undan från bordet och stoppade smörpaketet i micron för att sedan trycka in tid för att starta men där kom jag på mig själv. 

Eller den gången jag gick ner för att gå på toa på morgonen och gick in och ställde mig i skrubben under trappen och bara stod där ett bra tag och tänkte "vad gör jag här inne?".

Eller som idag då jag skulle göra mannagrynsgröt och tar fram förpackningen med mannagryn, läser hur mycket jag ska ha av varje, börjar koka upp mjölk och sedan ställer jag in mannagrynen igen. Tittar ner i kastrullen och undrar om det inte ska vara något mer där i än bara mjölk...

 

Så om jag kan skylla detta på gravidhjärna eller inte kan jag inte svara på. Kan ju även bero på att jag sover dåligt och inte sovit en hel natt på jag vet inte hur många månader samt järnbristen som jag dras med.

Men hjärnsläpp får man i alla fall i dessa lägen även fast jag tycker att mina är ganska så lindriga jämfört med andra som man läst/hört talas om.

 

 

Barnmorskebesöket gick som smort och fick träffa en jättetrevlig kvinna.

Började med att lämna urinprov men har ingen aning om hur det var men kan tippa på att det var bra då jag inte fick veta nått annat. Blodtrycket var som vanligt också toppen.

Har även gått upp 500 gram till sedan senaste besöket för tre veckor sedan. Inte så mycket egentligen med tanke på att bebis ska gå upp 20-35gram om dagen har jag hört.

Så nu har jag gått upp 1.3kg sedan mitt första besök i Vännäs fast ser ut som jag gått upp minst 10-15 kg... så förstår att folk inte tror mig då jag säger det men har gått ner mycket i mig själv så kanske kommer väga mindre än innan sen efter förlossningen, håll tummarna för det för försökte gå ner lite i vikt innan jag blev gravid (även om jag inte vägde extremt mycket men vill tillbaka till min gamla vikt).

 

Bebis hjärtljud låg på 138 i genomsnitt så inget att oroa sig över där heller. Dessutom så låg han med huvudet neråt nu trodde hon. Hon skulle egentligen kolla med ultraljud men då hon inte förstod den nya apparaten så tar vi det nästa vecka istället.

Tydligen hade min vanliga barnmorska skrivit att han låg med huvudet neråt vid senaste besöket trots att hon bara kände vid revbenen vid senaste besöket, där man även såg och kände en bulle puta ut. Sedan sa hon även då att huvudet fortfarande låg uppåt. Men hon kan ju ha skrivit fel också i journalen.

 

Sen var det det här med hepatosen. Även hon trodde att det kunde vara det. Berättade att jag inte haft det längre än sedan igår kväll och att det kom plötsligt men det var visst vanligt. Är ju ändå i vecka 36 nu (35+0) eller vecka 35 säger de att jag är i men min app och andra uträkningar säger 36. Men hur som helst så är det vanligast att man får detta i slutskedet och där är jag i alla fall.

Men vi tog i alla fall ett fasteprov, åt mat sent igår men innan 22.00 så kunde lämna provet utan problem. Nu ska det bra skickas in och hon hoppades på att ha svar till på torsdag och då skulle hon höra av sig.

Hon skulle även ringa Gyn om värdena var förhöjda och fråga hur de kommer att gå tillväga. 

Men själv håller jag tummarna över att han stannar ett tag till för även om han är redo att komma till världen så har jag insett att jag inte riktigt är det ännu. 

Är fortfarande besviken över att vi inte fick barnkammaren jag velat ha då han fortfarande inte tömt där inne och han kommer säkert inte göra det trots att det skulle göras innan juni. Så skötbordet är inte uppe ännu och som det ser ut just nu blir det att ställa upp det i gästrummet, vilket jag helst velat slippa. Men vad ska man göra, vi behöver det ju.

 

Insåg även att jag inte har någon skötväska, kanske inte det viktigaste men jag vill som ha allt klart. 

Har inte heller någon babyfilt, barnvakt eller saker till mig själv som kan behövas före, under och efter förlossningen.

Vi har ju för tusan inte ens hämtat hem varken babyskydd eller barnvagn ännu!
Men blir väl i alla fall att försöka packa BB-väska i veckan. Om jag nu har hepatos så finns ju alltid en risk att det kommer att ske tidigare än beräknat så då gäller det att vara berädd och klar.

 

 

 

Igår natt sov jag inte alls bra men var trots det inte trött när jag lade mig inatt. Eftersom vi hade fläkten igång och fönstret öppet så låg jag och höll koll på det tills jag började känna mig sömnig, vågar inte somna till det eftersom Robert vaknade sist av att Mellis höll på ramla ut genom rutan och endast hängde från kanten på fönsterbrädan.

Men när jag sedan varit uppe och stängt allt och somnat så sov jag hur bra som helst, eller i alla fall en stund  tills den hemska klådan började.

Mina händer och fötter har kliat som bara den men även benen. Men händerna var nog värst. Har kliat tills det börjat bränna och fick då gå upp och försöka klia mig med våtservetter för att samtidigt få kyla.

Klockan 5 imorse stod jag inte ut längre och bestämde mig för att googla på något som kunde hjälpa, för när jag väl somnade så sov jag hur bra som helst och ville inget hellre än att fortsätta med det.

Men att googla är inte alltid så smart och det enda som jag hittade att det kunde vara var Hepatos. Jag hade aldrig hört talas om det innan men allt stämde.

 

Det är tydligen en klåda som kommer i slutet av graviditeten, även om vissa får det tidigare, och det beror på att levern inte kan ta hand om alla hormoner och börjar då läka ut vätska som kan ge allergisk reaktion. Detta är inte skadligt för mig men kan vara skadligt för bebis och orsaka komplikationer vid förlossningen eller dödfödsel. Så inte konstigt att man blir lite nojig klockan 5 på morgonen då man redan sovit dåligt och fortfarande har denna klåda.

Tydligen ska man kunna kolla detta med blodprov för att se om värdena har ökat. Det är inte alltid som det är farligt och känner mig inte så stressad heller över detta. Vet att han lever då han rört sig på morgonen utan det enda jag bekymrar mig om är att jag kommer bli tokig om jag inte får sova en hel natt snart...

 

En annan orsak till att jag inte känner mig allt för orolig är för att jag snart ska till barnmorskan, om mindre än en timma faktiskt, så ska höra vad hon har att säga om det. Det är inte samma som jag brukar ha eftersom hon är på semester men förhoppningsvis är denna bra och tar mig på allvar och kanske har hon till och med hört talas om detta. 

När jag läste lite forum nu på morgonen så var det inte tydligen många på MVC som tog detta så allvarligt utan det var snarare de på sjukhusen som var mest seriösa, kanske för att de oftast har lite mer kunskap eller vad vet jag.

Så får återkomma senare idag med en uppdatering. Finns risk för igångsättning eller kejsarsnitt även om det känns som långdraget att tänka så. Är i alla fall i vecka 36 idag (35+0) så är inte en sådan stor risk om han skulle födas nu, men håller tummarna på att det ska ta några veckor till och ske naturligt.

 

 

Idag är jag i vecka 35 (34+4 för att vara exakt) och nu är det inte länge kvar, endast 37 dagar till BF! Men kan som sagt bli tidigare eller senare beroende på hur mycket han trivs därinne. Jag hoppas på en vecka eller två tidigare, inte för att det är för jobbigt (har sluppit svullna fötter, ben och även foglossningar) utan för att jag av någon dum anledning fått för mig att jag vill föda i augusti och inte september :p

 

Är ganska säker på att han fortfarande ligger med huvudet uppåt och att det börjar vara rätt så trångt nu. Alla rörelser känns lite mer och varar lite längre än tidigare och ibland får man ett hårt tryck under revbenen samtidigt som man blir sparkad på urinblåsan.

Har även börjat sova bättre på nätterna, men tar lite tid att vända mig och beroende på vad jag gjort under dagen så är det vissa gånger jobbigare än andra. Kändes tillexempel en del efter allt promenerande efter marknaden.

Men får sällan sådär ont i benen och får jag det så är det oftast bara ena foten som jävlas men då inte lika länge som tidigare då jag kunde var uppe precis hela natten och ha myrkryp, ryckningar och smärta (tror än att det är järntabletterna som gör att det blivit bättre!).

Det enda som egentligen är jobbigt är att jag blev tvärstor och går in i allt med magen. Är inte van att ha en kanonkula framför mig då jag ska göra saker och skulle inte förvåna mig att jag bara hinner vänja mig så är han här och magen börjar minska igen.

 

 

 

 

Att köpa bebiskläder är verkligen så mycket mer roligt än att köpa kläder till sig själv och förstår nu varför man hela tiden fick stå på barnavdelningen så fort jag och syrran var och skulle handla kläder till oss själva.

Har hittat lite på tradera och på marknaden samt att Roberts mamma köpte lite under Vännäsdagarna. Så nu har han snart mer kläder än mig och Robert tillsammans :p

Det som är så bra är att vi även fått en massa begagnade kläder och det i större storlekar så har kläder enda upp till storlek 90 nånting så behöver kanske inte komplettera så jättemycket sen när han växer.

Men detta är i alla fall det som är nytt för nu :)

 

 

 Igår gick jag in i vecka 34 och det har nu gått upp för mig hur lite tid det egentligen är kvar,  samtidigt som det känns som en evighet tills slutet av augusti. Det känns som att sommaren inte har kommit igång ännu och jag har alltid förknippat augusti med höst.

Det rör sig flera gånger om dagen nu, vilket är bra för är ju så det ska vara. Men rörselserna som tidigare varit små är nu stora och varar länge. Min mage är, flr vissa i alla fall, inte extremt stor och eftersom jag bara gått upp 8hg sen besök nummer ett kring vecka 12 så tror jag att han har det rätt så trångt där inne. Men allt är i sin ordning vid varje barnmorskebesök (bortsett från järnvärdet) vilket i alla fall gör en lugn.

 

Idag så ska Robert hämta hem barnvagnen, får hitta en bra plats till den och kan bara be till gudarna att Findus inte pinkar i den. Han gör aldrig något då vi är hemma men så fort han är själv och inte får gå ut på en helg utan måste sitta inne så demonsterar han genom att pinka på alla andra ställen än kattlådan (Ja han är kastrerad för er som undrar men han lider även av FIC).

Så ska man någonstans så får den låsas in utom räckhåll för honom. Men samtidigt så har katterna inte varit ett dugg intresserade av spjälsängen jag satte upp för några veckor sedan så kanske är vagnen även lika ointressant.

Får även hem babyskyddet så nu vill jag bara att Robert ska dra hem våran V70 och laga den så att den hinner bli klar, annars får vi ta opeln till förlossningen men hade hellre hoppats på att få åka V70 dit och hem ;)

 

Väntar även fortfarande på att få höra något om hur det ska bli med alkoven däruppe. Vill göra klart med skötbord och allt innan jag ska föda och då det bara är 47 dagar kvar idag till BF så börjar jag känna att tiden rinner ur händerna på mig. Måste ju orka att göra allt också och minns som sagt inte ens hur rummet ser ut!

Men har ingenstans att ha det annars om det inte blir fixat nu och var inte så sugen på att ställa allt i övre hallen vid balkongen i fall man skulle behöva gå upp halvnäck och byta blöja på natten/morgonen och stå där i fönstren riktade mot grannarnas fönster och mot vägen.

Så det är ju bara att hålla tummarna att allt löser sig inom de närmsta veckorna.

 

 

Då har jag nästan nyss kommit hem ifrån dagens besök hos barnmorskan och allt var bra om man bortser från järnvärdet som fortfarande är lite lågt men det hade ändå gått upp från 100 till 108 så det är på rätt väg nu. Det är bara att fortsätta med järnbrustabletterna och sedan kanske försöka ta dubbla vissa dagar och stå ut med lite magproblem.

Annars hade jag bra blodtryck, bra urinprov, livmoderns tillväxt följde kurvan jättebra och bebisens hjärtljud var precis som de skulle. Dessutom kollade hon läget och han låg med huvudet uppåt vilket jag nästan kunde ana själv eftersom det kändes som att jag hade något som putade ut precis under revbenet när vi kom dit och kände nästan på mig att det kunde vara huvudet och hade helt rätt.

Dessutom kunde hon mäta hans reaktioner med hjälp av hans puls då den gick upp efter att hon varit och bökat på med huvuet då det gjorde honom irriterad för att sedan gå ner igen. Detta var ett friskhetstecken som man brukar kolla på på BB innan förlossningen. 

 

Dessutom så går jag in i vecka 33 idag, däremot så har jag märkt att alla barnmorskor säger veckan innan hela tiden, kanske för att de säger så många veckor som gått och inte den man är i. Har idag gått 32 fulla veckor och 0 dagar men man säger ändå att man är i graviditetsvecka 33. 

 

Drömde även inatt att vi var på ultraljud och fick se en jättestor bebis med blåa ögon, hoppas verkligen att han ärver Roberts fina blå ögon, även om han kommer att bli söt vilket som. De säger ju att brunt är dominant men alla min brors barn har blå förutom en som har gröna och han har jättebruna ögon. Samma är det med min andra storebror, ena dottern fick bruna som han och andra fick blåa som sin mamma. För det är inte bara ögonfärgen hos föräldrarna som styr utan även vilka anlag man själv bär på.

Så det ska bli spännande att se när han väl är född. Börjar längta mer och mer samtidigt som jag börjar oroa mig för förlossnigen. Men har trots oron lite svårt att förstå att jag faktiskt kommer att gå igenom något liknande, kanske är det min hjärnas sätt att lugna ner mig. Och tror inte att man kommer att ha tid att tänka så mycket när man väl är där.

 

 

Vet inte om jag nämnt detta tidigare eller inte men min mage har börjat göra ett knäppande ljud. Trodde först att jag inbillade mig detta men när till och med andra personer runt omkring börjat höra det så vet jag att jag inte blivit tokig.

Det låter som om man skulle bryta av en liten plastbit eller som när man klipper en nagel. Vet inte riktigt hur jag ska förklara.

Så var såklart tvungen att söka på detta för att se om någon annan upplevt något liknande då de varit gravida och hittade en del forum. 

En kvinna hörde detta ljudet från sin bebis även efter födseln och då visade det sig vara att ett knäckande ljud i bebisens tumme då den sög på den och böjde den uppåt medan den hade den i munnen.

Vissa säger att de fått veta av barnmorska eller andra att det kan vara bebisens leder som knäpper till medan andra tycker att det låter konstigt eftersom lederna är så mjuka.

Har även läst att det kan vara små luftbubblor som går sönder och då blir det ett litet ljud.

 

Kan inte påstå att detta är något som jag oroar mig för utan tycker mer att det var en kul grej att kolla upp då ingen jag känner har varit med om detta. 

Ska väl ändå nämna detta lite i förbifarten för barnmorskan då jag far dit nästa vecka. Hon kanske hört om någon annan som hört samma ljud :)

 

 

Denna vecka känns lite som ett orosmoment för mig. Inte nog med att jag själv är född i vecka 32 (trots att jag vet hur liten risken är att jag själv kommer att föda i samma vecka) men dessutom så är Robert på tävling i Arjeplog, 30 mil bort, tills på söndag och han är även svår att få tag på då han tappade sin telefon i sjön inte lång tid efter att han kom dit.

Men har i alla fall turen att jag kan spendera veckan hemma hos mamma så om något faktiskt skulle hända så är jag i alla fall inte själv.

 

Annars så känns det inte så annorlunda från tidigare veckor. Var tänkt att jag skulle till barnmorskan idag men eftesom jag verkligen inte ville vara hemma själv och Robert hade möjlighet att skjutsa hit mig och hundarna igår så avbokade jag den tiden och fick en ny nästa vecka istället. Men fick bara boka en ny tid om jag var 100% säker på att jag var pigg då hon inte gillade att min järnvärde låg på 100 och hade sjunkit relativt snabbt från 116 till 100. Men tar järntabletter oftare nu och känner mig inte alls så dålig, bara lite trött emellanåt men med min konstiga dygnsrytm just nu som gör att jag somnar sent, vaknar supertidigt, är vaken ett par timmar och sover ett par timmar till och kliver upp mellan 9-11 är det kanske inte så konstigt att jag blir trött sedan på eftermiddagen.

 

 

 

Idag gick jag in i vecka 31 och det är nu endast 69 dagar kvar men kan ju som sagt bli mer eller mindre. 

Jag vet inte varför men har som fortfarande svårt att förstå att det faktiskt finns ett litet barn inom mig, vissa kanske uppfattar mig som helt efterbliven just nu men det får jag ta.

Det är bara så overkligt att man gått och längtat efter något i så många år samtidigt som man intalat sig själv att nä detta kommer aldrig hända mig utan istället funderat på hur många katter man ska ha den dagen men blir en "Crazy cat lady".

Men detta är på riktigt och har redan nu satt upp spjälsängen i sovrummet (var väl ett par veckor sedan) samt bäddat den (i fredags eftersom den såg så tom och tråkig ut). Vet att jag säkert kommer få riva upp allt ett par veckor innan och tvätta allt ändå men det ser så mycket bättre ut. 

Till veckan blir det väl att sätta upp sänghimeln vi fått av faster Viktoria och sedan även lampan som jag sparat sedan jag var liten samt sängmobilen vi hittade på IKEA. Men vill inte göra allt på en gång utan vill pyssla på med lite varje vecka så att det inte blir en alldeles lång väntan sedan.

Hoppas även fortfarande på att få alkoven i sovrummet tömd så att vi kan göra barnkammare. Minns inte hur det såg ut därinne över huvud taget men minns att vi blivit lovade att få måla om, beroende på hur färgen var. Jag hoppas verkligen att skötbordet får plats där och kanske en  fåtölj och lite andra smågrejer.

 

 

Nu blev det ett sånt gär slut på graviditetsveckaninlägg igen eftersom jag går in i vecka 31 redan imorgon men eftersom jag lade upp så otroligt många inlägg i lördags och igår inte startade datorn förrän på kvällen så har det inte blivit av än.

Så idag är jag alltså i 29+6 och har bara 25% kvar om man ska följa min app till punkt och pricka, det är ju inte ofta en graviditet går till den dagen det är beräknat utan det kan ske tidigare eller senare. Däremot så hoppas jag inte på att våran son kommer att födas lika tidigt som mig, nämligen i vecka 32. Trots att jag vet att vården av prematura är otroligt bra idag.

 

Var lite orolig i början på veckan eftersom det rörde sig otroligt lite och blev inte lugn förrän jag kände minsta lilla rörelse. Däremot så fick jag väl äta upp min egen önskan om att få mer rörelser nu i helgen eftersom det då istället rört sig jättemycket.

Men annars är allt bara bra, måste lära mig att äta mer på dagarna och speciellt de dagar som jag är ensam. Men hur roligt är det att göra mat åt sig själv? Och hur roligt är det att försöka komma på något när man inte är sugen på nått? Vart är mina crawings som jag inte fått uppleva ännu!?

Fast så länge han mår bra bör jag väl inte oroa mig?

 

Sen har vi det där med smärtan i benen. Natten till igår var den värsta. Var så otroligt trött men varje gång jag somnade så vaknade jag av att benen ryckte och/eller gjorde ont och fick gå upp och gå, vända på mig och luta benen mot väggen, hämta ett täcke och lägga upp benen på, massera benen m.m. 

Man blir så otroligt less när man inte kan sova och när man väl somnar så ska man vakna på en gång av detta. 

Så nu försöker jag vara duktig och ta mina järntabletter eftersom det kan lindra och måste ta de vilket som eftersom järnvärdet var så pass lågt sist. Dessutom har jag från och med igår börjat följa mina föräldrars råd om att äta banan innan sängdags. Håller tummarna nu om att det ska fungera!

 

Då har jag nyss kommit hem efter träffen med min nya barnmorska och det gick då bara fint. Allt såg bra ut om man bortser från att mitt järnvärde är riktigt dåligt igen och ligger nu på 100. Har haft 110 som lägst innan och vid senaste besöket låg det på 116.

Kan erkänna att jag fuskat med järntabletterna men är inte alltid jag kommer ihåg dem och när jag väl gör det så är det då jag ätit dåligt och vet hur det slutar om jag tar en då. Dessutom har jag brustabletter som inte är lika effetiva som om jag skulle ta en tablett från apoteket men kan man inte ta något annat så får man nöja sig med det.

 

Något som inte heller går speciellt mycket uppåt är min vikt. Det är aldrig någon som tror mig när jag säger att jag knappt gått upp något under dessa 28 veckor och 2 dagar som jag varit gravid, för alla som träffar mig ser ju bara att jag blivit större.

Men vägde 68kg innan alla hormoner som jag tog innan jul och sedan fick dessa mig att gå upp till 70kg då man kan samla på sig en del vätska, var rätt svullen efter denna behandling.

Sedan gick jag ner till 65kg då jag började må dåligt och vid senaste besöket hade jag gått upp till 69kg och nu vägde jag 69.3kg. Så 3hg på ungefär 3 veckor.

Barnmorskan frågade mig till och med om jag använder graviditeten som diet ;p men det var inget att oroa sig för eftersom allt annat såg bra ut. Ligger på medelkurvan för tillväxten av livmodern och hjärtljuden hos bebis låg på 145 och det brukar alltid ligga mellan 144-147 så inget ovanligt där heller.

 

Nu får jag bara se till att ta dessa järntabletter och som det ser ut nu så är en om dagen ett minimum men två är det bästa. Var inte så sugen på att få järninfusion vilket kommer hända om värdet fortsätter att sjunka.

Sedan hoppas jag även att smärtan i benen försvinner snart, hon visste inte vad det kunde vara för något men efter att ha läst på familjeliv och liknande så vet jag att jag inte är ensam. Vissa säger att deras smärta kommer från järnbrist men det kan lika gärna vara ischiasnerven som spökar. Oavsett vad så kommer det att bli bättre efter att jag fött, så bara härda ut. Det är ju faktiskt för en bra sak och återstår problemet så får jag väl ta mina powernaps på dagarna istället.

 

Usch blir så otroligt förvirrad angående detta. Trodde att jag hade koll på allt men nu när jag får höra olika saker hela tiden så vet jag inte längre vad som stämmer eller inte.

 

Min teori, efter att ha läst på på en MASSA sidor, är att ett babyskydd ska användas de första 6-9 månaderna (lite beroende på hur snabbt det tar för barnet att växa ur det) och sedan ska man gå över till en bilbarnstol.

Men nu har jag hört att man ska ha både och, samtidigt. Men att trycka ner en stol med ställning i en annan stol med ställning känns ju bara fel. Blir ju som ett jäkla torn då.

 

Så pratade med min syster, jag menar hon har ju ändå fyra barn och hon hade dessutom haft den här sortens stolar. Tydligen så hade jag rätt att det bara behövdes ett babyskydd nu om den hade en ställning som sätts fast i bilen och sedan är det bara att lyfta ut själva delen som barnet sitter i och trycka fast det igen. Så långt hade jag förstått redan.

Har även mejlat till säljaren som sålde babyskyddet och frågat om det behövs en bilbarnstol att trycka ner det i eftersom bas ingick. Hon sitter säkert hemma och skrattar åt min fundering nu men blir så förvirrad av att höra olika saker från alla håll och Robert tycks inte vara så intresserad heller av att läsa på angående det här. 

Nä, det verkar vara upp till mig som somnade 04.30 imorse och sedan sovit skit tills jag bestämde mig klockan 10.00 att det inte var lönt att försöka sova mera.

Trött, förvirrad, hormonell och en aning irriterad. Fattas bara att jag snart ska börja grina utan anledning också, vilket inte hade varit första gången.