Jag har svårt att avgöra om jag är skeptisk eller faktiskt tror på medium. Jag har aldrig stött på ett själv och det är väl därför jag inte riktigt kan avgöra om det de gör är äkta eller bluff och båg.

Däremot så var min mamma och syster på seans med Terry Evans tidigare i år varav de fick veta saker ingen annan kunde veta, eller ens gissa sig till, vilket kändes lite läskigt.

 

Hur som helst så slog det mig igår om att jag någon gång, någonstans,  hört talas om medium som kan hitta borttappade saker och bortsprungna djur och var såklart tvungen att söka. 

Hittade en del osannolika historier där folk fått tillbaka sina husdjur. Men läste även om personer som stött på en del rötägg, för att senare  faktiskt hitta medium som kunnat hjälpa och berätta precis vart katten var.

Detta har i alla fall gett mig funderingar på om jag borde kontakta ett medium för att hitta Mellis. För ja, jag börjar bli desperat. 

För som jag har skrivit tidigare så betyder hon otroligt mycket för mig, trots att hon "bara" är en katt. Och jag mår otroligt dåligt över att hon är borta. 

Men frågan är om ett medium är svaret och om det nu är det, vilka därute är äkta? 

 

Hittade faktiskt en person som lät trovärdig. Inte från personen själv då utan från ett blogginlägg där även andra personer kommenterat som varit i kontakt med detta medium (fast vem vet kan ju ha varit fejk även där med både inlägg och kommentarer även om det kändes väldigt långsökt).

Denna person var i alla fall verksam och kontaktbar för ett år sedan men nu leder länken som låg ute till en nedlagd sida. Detta var väl egentligen den enda som jag hittat hittills som gett mig förhoppningar om att detta kan fungera.

Men jag vet faktiskt inte hur jag ska göra. Allt jag vill är att hitta min älskade katt eller i alla fall få veta om hon lever eller inte. Men även det har jag läst om, om personer som fått ett besked att katten inte längre lever för att sedan hittas vid liv hos grannen.

Så även om man får ett sådant besked så vet man ju inte om man ska tro det heller.

 

Inser även när jag läser det jag skriver att jag framstår som lite smått tokig. Men samtidigt säger min magkänsla att detta faktiskt kan fungera.

Så jag undrar, helt seriöst, om det finns någon därute i vårt avlånga land som har erfarenhet av detta. Som har haft kontakt med ett medium eller kanske vet någon som har det.

Att få hem Mellis igen skulle göra mig så otroligt lycklig. 

 

Ja jag borde egentligen det, sova alltså, men det går inte. 

Innan jag fick Casper så var jag en nattmänniska och hur mycket jag än, under flera års tid, försökt sova tidigt så var det sällan jag lyckades. Inte ens efter en hel dag med jobb så var det lätt att somna tidigt. Tänkte flera gånger på om inte ett nattjobb kunde vara något för mig men kom fram till att så inte var fallet.

Så blev lite halvglad nu de första veckorna sedan Casper föddes hur lätt det var att somna på kvällen, helt ovaggad. Men då blev det inte många minuters sömn åt gången istället.

Men nu den senaste veckan så har jag istället haft svårt att somna på kvällen, samt efter matning på natten/morgonen och känner att jag börjat gå tillbaka till gamla mönster, vilket känns mindre kul då Casper knappt sover på dagen om han inte får sova på mig.

 

Nu vet jag inte varför jag är vaken och inte kan sova. Känner mig ändå inte jättepigg men samtigt har jag ingen ro. Kanske tänker jag för mycket. Blev en del tänk på Mellis tidigare efter att ha sett ett klipp med hundarna och katter tillsammans med barn på Facebook. 

Saknar henne så otroligt mycket och är inte ensam om att göra det för jag vet att Robert också gör det.

Varje gång jag är ute och ropar på henne så känner jag mig så maktlös. Jag har ingen aning vad som hänt henne, om hon lever eller ej, vart hon kan befinna sig, om hon är nära eller långt ifrån mig just i detta nu etc.etc. och det känns så otroligt jobbigt.

I 11½ år har den där varelsen förgyllt mitt liv och alltid funnits vid min sida då jag varit hemma och helt plötsligt är hon bara borta!

Och trots att jag har Casper som tar upp mycket av min tid så känns det som att något fattas. Och trots att Casper gråter och gör andra ljud på dagar, kvällar och nätter så känns det alltid så tyst, saknar verkligen det där jamet Mellis svarar med då man pratar med henne.

Inser även när jag skriver att jag låter som en Crazy Cat Lady Deluxe! Nästan sinnesjuk. Pratar med katter, som dessutom svarar, och är min bästa vän?! Ja vad kommer härnäst...?

Nä, jag saknar bara min katt. Jag saknar henne så mycket att det gör ont och jag struntar fullkomligt i vad folk tycker om det.

Jag önskar bara att hon kunde komma hem.

 

Igår efter middagen var vi en sväng till Kvällträsk så att Robert fick meta lite agn samt att både jag och Casper fick lite friskluft och ljus, vilket Casper som sagt behöver nu när de bedömt att han visst är gul.

Vi tände en eld och fikade lite. Var jättemysigt trots att vi inte var ute mer än en timme kanske, men ibland räcker det med att bara få komma ut en stund.

Synd bara att älgjägarna var ute så att vi inte kunde släppa ut hundarna där utan de fick komma ut och springa vid en tjärn en bit bort istället, men de var lika glada för det.

När vi sedan kom hem tog vi en promenad med barnvagnen för att leta Mellis, ingen tur denna gången heller och får se vart det blir att leta ikväll.

 

 

...är att Mellis kommer hem. 

Saknar henne så otroligt mycket och drömmer varje natt om att hon kommit hem igen. 

Tog en promenad med Robert och Casper igår kväll och ropade men utan resultat. 3 veckor har gått nu och har nästan börjat på ge upp hoppet om att hon någonsin kommer att komma tillbaka.

Älskade Mellis om du bara visste hur mycket jag saknar dig ❤

Önskar verkligen att jag hade tid att skriva mer, eller ork de gångerna jag faktiskt har lite tid över. Men är väl så när man är nybliven förälder utan rutiner?

Det jag tycker är tråkigast med att inte hinna skriva lika mycket som jag vill är att jag missar att skriva så mycket om mina dagar med Casper för att sedan kunna gå tillbaka när han blivit lite större för att se hur allt var, för antar att man glömmer snabbt.

 

De senaste veckorna har i alla fall störst fokus legat på Caspers vikt då den gått upp och ner. Han har ännu inte kommit upp till födelsevikt utan har 20 gram kvar.

Så han har den senaste veckan fått ersättning på kvällen samt nu även en gång mitt på dagen med start igår. Jag gillar egentligen inte att ge ersättning med tanke på hur trög hans mage verkar vara redan nu därför oroar jag mig för att han kommer bli förstoppad med ersättning. Med bara amning så kan han inte bli förstoppad nämligen och då är det ingen fara att han bajsar mer sällan en en gång i veckan men nu när han inte gjort det börjar man på bli orolig,

Dessutom så anser jag, utan att egentligen ha jättekoll, att ersättning innehåller en massa saker man kanske inte borde stoppa i ett barn, mycket konstgjorda ämnen. Har läst litegrand och insett att de ibland stoppar i en massa kemiska saker som inte alls är bra.

Sedan förstår jag de som kanske inte har något annat val, de som inte får igång mjölkproduktionen tillexempel. Men min mjölkproduktion är igång och tanken har alltid varit att helamma och slippa ge ersättning men nu får jag helt enkelt ta ett steg tillbaka och göra det som är bäst för Casper och betyder det att ge ersättning under en period av hans liv så får jag ge det.

 

Men samtidigt så fick jag veta något intressant under gårdagens besök på BVC. Det var en annan kvinna där som jag inte träffat tidigare och hon sade att det kanske berodde på att han var gul och p.g.a det inte hade lika stor ork att suga när han ska äta.

Vi, som redan vid första hembesöket påpekade att han var gul men bara fick till svar att han inte alls var det, samt att vi även sa det vid första besöket på BVC, ja vi blir inte alls glada om det hela tiden varit detta som varit orsaken till hans dåliga viktuppgång.

 

För tänk er själva. Här har jag under vissa dagar gått och klandrat mig själv om att jag äter för dåligt eller att min mjölk är totalt värdelös och även fått en del kommentarer av andra om att ersättning är så mycket bättre. Samt att jag känt det som att jag fått pikar av BVC-personalen att jag inte matar honom tillräckligt ofta eller tillräckligt länge, fast det där med hur ofta och hur länge han ska äta är något som de ändrar sig om varje gång också, Nu får det inte gå mer än 4 timmar och då spelar det tydligen ingen roll att han legat vaken i 3 timmar efter förra målet och sedan somnat, även om jag av medmänskliga skäl faktiskt inte väcker honom då efter en timma för jag är den av oss alla som vet hur svårt han har att somna efter han fått ersättning på kvällen.

Så om det nu inte alls berott på mig eller på min bröstmjölk utan på något som vi påpekat för flera veckor sedan ja då blir man rätt ut sagt besviken på BVC. 

 

Så hur ska vi nu lösa detta problem med att han är gul? Jo ha honom lite mer i dagsljus vilket jag försökte med redan igår genom att låta honom sova ute i vagnen, något som jag hört att barn ska tycka om men som Casper aldrig gillat och igår var inget undantag. Fem minuter tror jag han låg där men sedan var det inte roligt längre. Troligtvis på grund av alla jakthundar i området som skäller så fort de ser ett löv blåsa förbi och skapar kalabalik hos alla andra hundar på alla andra gårdar också...

Men är bara att ta lite promenader med vagnen, för det gillar han, och se om det kanske blir bättre.

Hur som helst så är det enda jag hoppas på att han ska börja gå upp i vikt och hålla samma takt med den som med hans tillväxt på längden. 3,5 cm sen födseln nu, ca 1 cm/vecka växer han. och är nu 55,5cm lång.

 

Ska snart upp och väcka Casper som inte kommer bli nöjd över att jag ska böka på honom en massa kläder för 10 minuters besök på BVC (där han dessutom måste av med allt igen).

Han ska vägas för andra gången denna vecka, är andra veckan i rad då han måste dit på återbesök. Förra veckan för att de tyckte att han gått upp för lite sen födseln men då lyckades han gå upp 135 gr mellan tisdag - fredag. Men i tisdags hade han istället gått ner i vikt med 55gr, men samtidgt så hade han växt 1,9cm på en vecka så kan ju bero på det. Så nu har han fått ersättning tre kvällar i rad så ska se om det gett resultat eller inte. Han har dessuom bara fått äta 30 min åt gången under alla mål och fått äta oftare istället för att ligga och äta i 2-4 timmar i streck som tidigare. Trodde inte alls på den planen då de sade åt mig att han bara skulle få äta 30 minuter, tänkte att nu blir det skrik och gråt för att han inte kommer bli mätt. Men det har funkat otroligt bra.

Han somnar om mycket lättare på natten, var bara igår som han var tjurig men blev snabbt lugn då jag gick ner med han och satte mig och såg tv en timma. Dessutom så är han mer harmonisk på dagen och har börjat kunna ligga och titta i 1-2 timmar sammanlagt under dagen utan att gråta efter mig som tidigare. 

Sköterskan tror att han har ett stort sugbehov, vilket jag kan hålla med om. Så 30 minuters matning och sedan napp och minst en timmas matuppehåll funkar otroligt bra för honom.

Men hur bra detta, + ersättning, varit för viktuppgången får vi se idag, håller tummarna att det gått vägen.

 

 

Min älskade, fina, underbara kisse Mellis har rymt och igår var det två veckor sedan.

Mår så otroligt dåligt över att hon är borta och oroar mig hela tiden, vet inte om hon ens är i livet. De senaste veckorna har vi dessutom haft en del kalla nätter och eftersom Mellis är en innekatt och varit det i 11 ½ års tid så är hon inte van vid kylan även om de flesta katter brukar klara sig.

 

Man känner sig även så maktlös då man inte vet vart man ska leta och tror att vi varit överallt här runt. Samtidigt så är hon så extremt skygg i nya miljöer och  även så envis att hon vägrar komma fram ens när jag ropar.

I stugan för några år sedan var hon borta 15 dagar när hon försvann och den ligger på en ö där det bara är vi som har stuga. Så oftast är det bara vi där om vi nu inte bjudit dit någon/några andra.

Den gången hade hon troligtvis legat under stugan hela tiden men kände väl då efter 15 dagar att det var dags att komma fram och äta.

 

Vi har haft en del kontakt med grannarna också och det är nog som ena grannen säger att katter som inte är vana att vara ute blir som paralyserade då de kommer ut och så ligger de och trycker någonstans. 

Han trodde däremot att han kanske sett henne då han sett en brun katt, kruxet är väl bara att Mellis är grå och inte brun men man vet ju aldrig, kan ju varit hon.

Fick även ett samtal från en kompis förra veckan, har satt ut på facebook på en köp & säljsida och fått rätt många delningar så är en del som håller span, hon trodde att hon sett Mellis så nyvaken och yrvaken som jag var åkte vi dit för att kolla men det var tyvärr fel katt. Däremot var de rätt så lika, i alla fall när man såg den på håll, så förstår att de trodde att det var hon.

 

Önskar inget hellre än att hon kom hem igen. Har gråtit otroligt mycket och till er som tänker att vadå det är bara en katt kan jag tala om att Mellis är så mycket mer för mig än bara en katt.

Som sagt så har jag haft henne i 11½ år, eller 11 år och 8 månader imorgon om man ska vara exakt. Mellis har varit min sedan den dagen hon föddes då vi ägde föräldrarna till henne. Pappan till Mellis, Kitty, var egentligen kastrerad men något måste gått snett eller om det berodde på att han blivit kastrerad för tidigt (viket egentligen inte borde ha någon betydelse) så att han kunde få kattungar ändå. Tre av kattungarna i kullen var dessutom kopior på honom och en såg ut som mamma Mindy och det var Mellis. 

Sedan dag 1 har Mellis alltså varit min och dessutom det bästa som hänt mig. Då jag fick henne mådde jag inte bra. Blev mobbad i skolan och hade inte alls många att umgås med. 

Hade dessutom varit med om lite olika situationer inom familjen som jag inte heller mådde bra över, detta kan inte skyllas på någon i släkten eller mina föräldrar utan allt berodde på lögner från människor utifrån som skapade kaos och drama i våran familj.

Så när jag fick Mellis kände jag mig genast mycket gladare. Hon var ljuset i mitt liv just där och då och kallade henne alltid för Mellis - The light of my life. 

 

Så Mellis har varit lika trogen mot mig som vissa hundar är mot sina ägare. Hon har under flera år varit en skygg katt men aldrig i närheten av mig och de senaste åren har hon dessutom varit social med folk vi haft på besök och hon blev inte ens rädd för Casper då vi kom hem med honom, även om hon höll sig på avstånd de första timmarna.

Så det jag försöker få sagt utan att låta alldeles tokig är att hon är så mycket mer än bara ett djur, hon är som en vän, min bästa vän, och hur dumt, töntigt och korkat det än må låta så har jag ett speciellt band till denna gråa lilla varelse.

 

 

Imorgon är det två veckor sedan Casper föddes så det är nog dags att jag skriver min förlossningsberättelse innan jag glömmer bort den. 

Detta skriver jag i första hand för mitt eget kom ihåg då man glömmer så snabbt, har redan nu glömt bort lite, så detta kommer att bli ett långt inlägg och kanske innehålla en del mindre trevliga saker.

 

Casper föddes som sagt fredagen den 19 augusti klockan 03.23 men allt började egentligen redan på onsdagen.

På tisdagen när jag var hos barnmorskan, vilket ni kan läsa om här, så togs nya prover för att se om värdena som orsakade min hepatos stigit. Dessa prover förväntade jag mig att få svar på tidigast torsdag men fick svaren redan på onsdagen.

De hade blivit högre och på grund av det så ville läkaren att jag skulle komma in till Lycksele på torsdag morgon för att ta nya fasteprover där, kanske för att få svar redan samma dag, och se om det höjts mer på bara ett par dagar.

Vi skulle även förbereda oss på en igångsättning om det skulle behövas så övernattningsgrejer skulle med även denna gång.

Någon speciell tid fick vi inte så vi bestämde att vi skulle åka runt 09.00 hemifrån och få lite sovmorgon. Men så blev det inte. Utan istället så vaknade jag 04.30 utav att mina värkar satt igång.

Förstod först inte vad det kunde vara, kändes som mensvärk nästan förutom att det kom och gick var 5e minut. Min tanke var först att försöka somna om efter ett snabbt toabesök.

Men när jag då såg att jag fått rosa, blodblandade flytningar så försvann tankarna om att gå och lägga sig igen. Väckte istället Robert och ca en timma senare så var vi på väg.

 

Vi hann sedan inte ens komma in i själva Lycksele innan vi blev stoppade av polisen. Tänkte att ja detta var väl våran vanliga tur och lite klyschigt kändes det också att vi blev stoppade just då jag skulle in och föda barn.

Robert förklarade hur det låg till och hon som stoppade oss tittade lite snabbt på mig och sa att han i alla fall hinner med en snabb körkorts- och nykterhetskontroll innan vi åkte vidare. När detta var klart sade hon till och med åt oss att skynda oss på.

 

När vi sedan kom till lasarettet så började man med CTG samt ta blodproverna som var beställda. För även om värkarna satt igång så tyckte de att det var lika bra att ta proverna i alla fall.

Man kollade även hur öppen jag var och det visade sig att det var 3 cm, detta tyckte de var bra och sa till mig att det kanske skulle gå fort med resten.

Efter detta så fick jag äntligen äta frukost. Vi fick även veta att vi skulle bli inlagda så Robert passade på att fara och köpa mat till sig själv eftersom det bara är blivande/nyblivna mammor som får äta där gratis och hon vi pratade med rekommenderade inte Robert att betala för maten på sjukhuset då det inte var värt pengarna.

 

Efter frukosten fick vi vårat rum och dagen gick sedan åt till att ha ont, ha ont och ja, ha ont. Fick låna en rispåse för att lindra smärtan samt ta ett bad. Att bada var nog det bästa för det tog bort nästan all smärta och satt säkert i en timma innan jag blev för uttråkad. 

På eftermiddagen kollade man igen hur öppen jag var och var då bara 4cm...det hade alltså bara öppnats sig en cm till under hela dagen... så redan här var jag otroligt less.

Försökte sova och samla krafter men det var inte heller så lätt. Värkarna var fortfarande med 5 minuters mellanrum så det var ungefär så länge som jag hann sova innan nästa kom. 

 

På kvällen så kom läkaren för att undersöka mig och gav mig en sån där grej som man kan gå omkring med. Jag har ingen aning om vad de kallas för men hur som helst så var det bra om jag var uppe och gick så mycket som möjligt för att hjälpa gravitationen på traven, det var nu inte längre prat om någon igångsättning utan nu skulle allt ske av sig själv.

Så gick runt med den inne på rummet, fick till och med gå ut en sväng men då lämnade jag den inomhus. Var så otroligt less på den kvava atomsfären där inne så var skönt med lite luft. Men hann knappt ut innan jag fick gå bakom en träd och kräkas så var bara att gå in igen.

 

Tanken var även som så att jag skulle få en sovdos om det inte hade hänt något mer vid 21-21.30

Jag som var så otroligt trött efter att ha somnat sent, vaknat tidigt och haft ont hela dagen såg fram emot några timmars sömn innan jag kunde fortsätta med förlossningen. Men såklart blev det inte så heller.

Utan innan de ville ge mig sovdosen så skulle de kolla igen hur öppen jag var och denna gången var det på 6 cm om jag inte minns helt fel. Enligt mig så var det lite men barnmorskan sa bara åt mig att det är väl bättre att föda barn inatt än att sova?

Detta fick mig faktiskt till att bli mer motiverad att fortsätta för nu kunde jag räkna timmar istället för dagar tills dess att jag skulle få se honom.

 

Så nu lades jag in på förlossningsrummet istället. Vi mätte värkarna med CTG och Robert fick ligga på mina ben och trycka ner dem med hela sin kroppstyngd vid varje värk samtidigt som jag låg på sidan. Detta måste sett otroligt dumt ut men det var det enda som lindrade just då.

Efter detta så fick jag både börja med lustgas + testa att stå upp med den där grejen jag sprungit omkring med tidigare (åter igen för att hjälpa gravitationen på traven) och vid varje värk skulle Robert trycka ihop mina höfter. Detta hjälpte till en början men sedan var jag tvungen att lägga mig ner igen. 

Sedan var det också tänkt att jag skulle dricka nyponsoppa för att få i mig lite extra energi och vätska. Jag är ingen stort fan av nyponsoppa i vanliga fall men kan dricka det utan bekymmer men just där och då, efter att ha andats in lustgas som smakade riktigt jävla dåligt, så var det det vidrigaste jag någonsin druckit!

Robert hällde därför ut det i mitt glas så fort barnmorskan lämnat rummet för att ge mig vatten istället.

 

Timmarna som sedan gick kändes långsamma men i efterhand så känns det som att det gick så fort. Eftersom vattnet aldrig gick av sig själv så fick de ta hål på hinnorna och det tycker jag var en av de konstigaste upplevelserna jag varit med om. 

Det kändes som att jag kissade på mig utan att kunna kontrollera någonting och det värsta var att jag låg ner när de gjorde det. Allt rann ner längst med ryggen och jag hörde hur det rann som ur en vattenkran ner på golvet. 

När detta sedan var gjort så skulle de sätta en elektrod på Caspers huvud för att kunna kolla hans hjärtslag. Detta hade jag ingen aning om att man gjorde och speciellt inte att den skulle skruvas in under huden på honom så det kändes lite läskigt.
Det blev lite strul med detta men de lyckades tillslut och hjälpte mig sedan på fötter så att de kunde bädda rent åt mig samt hjälpa mig av med sockar och t-shirt som båda var fulla i fostervatten och efter detta fick jag ett sånt där nattlinne som de har.

Jag minns att de frågade något om mina kläder men förstod aldrig riktigt vad så svarade bara ja. Robert frågade mig sedan om jag verkligen skulle ha kvar sockarna som var dränkta i fostervatten men hade inte tid att tänka mer på det där och då eftersom värkarna bara blev värre och värre efter detta. Dagen efter kastade vi i alla fall bort både sockar och t-shirt trots att barnmorskan varit så snäll och lagt det i en påse och tagit in det på vårat rum under all stress.

 

Jag trodde att allt skulle gå undan efter det att vattnet gått men så blev det inte heller. För hur mycket jag än kämpade så ville han inte komma ut och fick ta i med alla krafter som jag hade. Jag tog i så hårt när jag krampaktigt höll fast mig i handtagen på sidan att två av fingrarna domnade bort, dessa två fingrar har jag fortfarande halvt bortdomnade och ingen som helst styrka i och ja imorgon är det två veckor som det varit så.

Det visade sig i alla fall att Casper satt fast och man beslutade då att använda sugklocka för att få ut honom. Redan innan så hade jag och Robert pratat om detta och tyckt att sugklocka var det värsta som kunde hända men när vi var där så kändes det som enda alternativet för min ork började ta slut. Med sugklockan kom han sedan ut på bara några krystningar och allt gick bara bra.

När de sedan lade honom på mitt bröst så började jag stortjuta och Robert trodde att det var något fel  på mig eller att jag var ledsen men känslan jag fick då går inte att beskriva. Jag var så lättad att inte behöva krysta och kämpa mer, jag hade dessutom fått det här barnet som jag väntat på i 6 års tid och verkligen kämpat för in i det sista.

Så dessa tårar handlade verkligen inte om sorg utan snarare om lycka!

 

Men allt var inte över här utan efter att de klippt navelsträngen (Robert vägrade) och Robert gått ut för lite frisk luft så fick jag veta att jag skulle opereras. Tydligen hade jag fått en blödning som inte gick att stoppa så läkaren hoppade snabbt upp på mig och tryckte ner sina händer i min mage och vred om för att stoppa flödet. 

Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera på detta utan försökte mest bara hålla mig lugn. Jag hade aldrig opererats tidigare och då aldrig heller blivit sövd. 

Så vid något tillfälle tog de Casper från min bröstkorg, gav honom till Robert, frågade mig en massa frågor om sjukdomar (kanske inte i  den här ordningen) och sedan åkte vi ner till operationssalen fortfarande med läkaren sittandes på mig med händerna nedtryckta i min mage.

Robert blev då lämnad ensam med Casper i förlossningsrummet. Eller ja han blev lämnad ensam på hela avdelningen tills dess att de kom tillbaka och kunde förklara vad som egentligen hade hänt. 

Jag minns innan vi åkte ner att jag tyckte att han såg orolig ut och att jag sa åt honom att han inte skulle vara det.

 

Väl nere på operationen så minns jag att det kom en liten tjej som hette Therese fram till mig. Det var hon som skulle ge mig narkos sa hon. Men innan det tog hon över fört att stoppa blödningen och det tyckte jag kändes som en lättnad eftersom hon inte var lika hårdhänt som läkaren var så det gjorde mindre ont. Efter detta fick jag andas i en mask och ja sedan sov jag bara.

 

Mitt nästa minne efter detta är att jag blir skjutsad genom en korridor med lampor som åker förbi. Jag hör även röster som pratar om att de ska ge mig något om jag inte vaknar så försökte allt vad jag kunde att slå upp ögonen så att de skulle se att jag var vaken. Så jag vet inte vad det var de skulle ge mig men de märkte i alla fall att jag var vaken och sa då till varandra att det inte behövdes. Kan lika gärna drömt allt detta också det vet man aldrig.

Sedan på uppvaket så fick jag veta att jag skulle få besök klockan 07.00 av några som var ivriga att träffa mig. Förstod inte vilka dessa personer kunde vara för kopplade aldrig att det var Robert och Casper.

Efter att ha fått veta detta somnade jag om flera gånger men försökte sedan hålla mig vaken genom att i mitt huvud (hoppas att det bara var i mitt huvud och att jag inte sa det högt) svara på frågor som mannen i något rum intill fick. Det var frågor om vart han befann sig, vad han gjorde där, när han var född, vad han hette m.m.

Jag började tänka att jag hade en dialog med någon och berättade vad jag hette och att jag nyss fått barn som blivit född 03.23. Hur jag kunde komma ihåg den exakta tiden då han föddes ver jag inte. Jag har bara ett svagt minne av att de sagt den tiden till narkosläkaren innan de skjutsade ner mig på operationen och att jag tänkte för mig själv att detta kommer jag aldrig att minnas.

 

När Robert och Casper sedan kom så försökte jag verka så klar i skallen som möjligt. Sa att jag mådde toppen trots att jag vaknade upp med två fingrar som var helt borta, samt kändes stora som bratwurstar, en fläskläpp och en mun som var lika torr som om den varit full med sand.

Bestämde mig ändå för, trots att jag mådde "toppen", att ligga kvar en stund till innan de fick skjuta upp mig på avdelningen.

Det kändes ganska skönt att sitta där bara vi tre och kunna ta in att vi nu hade barn, att vi blivit föräldrar och samtidigt smälta lite utav det kaos som skett bara några timmar tidigare.