Imorgon är det två veckor sedan Casper föddes så det är nog dags att jag skriver min förlossningsberättelse innan jag glömmer bort den. 

Detta skriver jag i första hand för mitt eget kom ihåg då man glömmer så snabbt, har redan nu glömt bort lite, så detta kommer att bli ett långt inlägg och kanske innehålla en del mindre trevliga saker.

 

Casper föddes som sagt fredagen den 19 augusti klockan 03.23 men allt började egentligen redan på onsdagen.

På tisdagen när jag var hos barnmorskan, vilket ni kan läsa om här, så togs nya prover för att se om värdena som orsakade min hepatos stigit. Dessa prover förväntade jag mig att få svar på tidigast torsdag men fick svaren redan på onsdagen.

De hade blivit högre och på grund av det så ville läkaren att jag skulle komma in till Lycksele på torsdag morgon för att ta nya fasteprover där, kanske för att få svar redan samma dag, och se om det höjts mer på bara ett par dagar.

Vi skulle även förbereda oss på en igångsättning om det skulle behövas så övernattningsgrejer skulle med även denna gång.

Någon speciell tid fick vi inte så vi bestämde att vi skulle åka runt 09.00 hemifrån och få lite sovmorgon. Men så blev det inte. Utan istället så vaknade jag 04.30 utav att mina värkar satt igång.

Förstod först inte vad det kunde vara, kändes som mensvärk nästan förutom att det kom och gick var 5e minut. Min tanke var först att försöka somna om efter ett snabbt toabesök.

Men när jag då såg att jag fått rosa, blodblandade flytningar så försvann tankarna om att gå och lägga sig igen. Väckte istället Robert och ca en timma senare så var vi på väg.

 

Vi hann sedan inte ens komma in i själva Lycksele innan vi blev stoppade av polisen. Tänkte att ja detta var väl våran vanliga tur och lite klyschigt kändes det också att vi blev stoppade just då jag skulle in och föda barn.

Robert förklarade hur det låg till och hon som stoppade oss tittade lite snabbt på mig och sa att han i alla fall hinner med en snabb körkorts- och nykterhetskontroll innan vi åkte vidare. När detta var klart sade hon till och med åt oss att skynda oss på.

 

När vi sedan kom till lasarettet så började man med CTG samt ta blodproverna som var beställda. För även om värkarna satt igång så tyckte de att det var lika bra att ta proverna i alla fall.

Man kollade även hur öppen jag var och det visade sig att det var 3 cm, detta tyckte de var bra och sa till mig att det kanske skulle gå fort med resten.

Efter detta så fick jag äntligen äta frukost. Vi fick även veta att vi skulle bli inlagda så Robert passade på att fara och köpa mat till sig själv eftersom det bara är blivande/nyblivna mammor som får äta där gratis och hon vi pratade med rekommenderade inte Robert att betala för maten på sjukhuset då det inte var värt pengarna.

 

Efter frukosten fick vi vårat rum och dagen gick sedan åt till att ha ont, ha ont och ja, ha ont. Fick låna en rispåse för att lindra smärtan samt ta ett bad. Att bada var nog det bästa för det tog bort nästan all smärta och satt säkert i en timma innan jag blev för uttråkad. 

På eftermiddagen kollade man igen hur öppen jag var och var då bara 4cm...det hade alltså bara öppnats sig en cm till under hela dagen... så redan här var jag otroligt less.

Försökte sova och samla krafter men det var inte heller så lätt. Värkarna var fortfarande med 5 minuters mellanrum så det var ungefär så länge som jag hann sova innan nästa kom. 

 

På kvällen så kom läkaren för att undersöka mig och gav mig en sån där grej som man kan gå omkring med. Jag har ingen aning om vad de kallas för men hur som helst så var det bra om jag var uppe och gick så mycket som möjligt för att hjälpa gravitationen på traven, det var nu inte längre prat om någon igångsättning utan nu skulle allt ske av sig själv.

Så gick runt med den inne på rummet, fick till och med gå ut en sväng men då lämnade jag den inomhus. Var så otroligt less på den kvava atomsfären där inne så var skönt med lite luft. Men hann knappt ut innan jag fick gå bakom en träd och kräkas så var bara att gå in igen.

 

Tanken var även som så att jag skulle få en sovdos om det inte hade hänt något mer vid 21-21.30

Jag som var så otroligt trött efter att ha somnat sent, vaknat tidigt och haft ont hela dagen såg fram emot några timmars sömn innan jag kunde fortsätta med förlossningen. Men såklart blev det inte så heller.

Utan innan de ville ge mig sovdosen så skulle de kolla igen hur öppen jag var och denna gången var det på 6 cm om jag inte minns helt fel. Enligt mig så var det lite men barnmorskan sa bara åt mig att det är väl bättre att föda barn inatt än att sova?

Detta fick mig faktiskt till att bli mer motiverad att fortsätta för nu kunde jag räkna timmar istället för dagar tills dess att jag skulle få se honom.

 

Så nu lades jag in på förlossningsrummet istället. Vi mätte värkarna med CTG och Robert fick ligga på mina ben och trycka ner dem med hela sin kroppstyngd vid varje värk samtidigt som jag låg på sidan. Detta måste sett otroligt dumt ut men det var det enda som lindrade just då.

Efter detta så fick jag både börja med lustgas + testa att stå upp med den där grejen jag sprungit omkring med tidigare (åter igen för att hjälpa gravitationen på traven) och vid varje värk skulle Robert trycka ihop mina höfter. Detta hjälpte till en början men sedan var jag tvungen att lägga mig ner igen. 

Sedan var det också tänkt att jag skulle dricka nyponsoppa för att få i mig lite extra energi och vätska. Jag är ingen stort fan av nyponsoppa i vanliga fall men kan dricka det utan bekymmer men just där och då, efter att ha andats in lustgas som smakade riktigt jävla dåligt, så var det det vidrigaste jag någonsin druckit!

Robert hällde därför ut det i mitt glas så fort barnmorskan lämnat rummet för att ge mig vatten istället.

 

Timmarna som sedan gick kändes långsamma men i efterhand så känns det som att det gick så fort. Eftersom vattnet aldrig gick av sig själv så fick de ta hål på hinnorna och det tycker jag var en av de konstigaste upplevelserna jag varit med om. 

Det kändes som att jag kissade på mig utan att kunna kontrollera någonting och det värsta var att jag låg ner när de gjorde det. Allt rann ner längst med ryggen och jag hörde hur det rann som ur en vattenkran ner på golvet. 

När detta sedan var gjort så skulle de sätta en elektrod på Caspers huvud för att kunna kolla hans hjärtslag. Detta hade jag ingen aning om att man gjorde och speciellt inte att den skulle skruvas in under huden på honom så det kändes lite läskigt.
Det blev lite strul med detta men de lyckades tillslut och hjälpte mig sedan på fötter så att de kunde bädda rent åt mig samt hjälpa mig av med sockar och t-shirt som båda var fulla i fostervatten och efter detta fick jag ett sånt där nattlinne som de har.

Jag minns att de frågade något om mina kläder men förstod aldrig riktigt vad så svarade bara ja. Robert frågade mig sedan om jag verkligen skulle ha kvar sockarna som var dränkta i fostervatten men hade inte tid att tänka mer på det där och då eftersom värkarna bara blev värre och värre efter detta. Dagen efter kastade vi i alla fall bort både sockar och t-shirt trots att barnmorskan varit så snäll och lagt det i en påse och tagit in det på vårat rum under all stress.

 

Jag trodde att allt skulle gå undan efter det att vattnet gått men så blev det inte heller. För hur mycket jag än kämpade så ville han inte komma ut och fick ta i med alla krafter som jag hade. Jag tog i så hårt när jag krampaktigt höll fast mig i handtagen på sidan att två av fingrarna domnade bort, dessa två fingrar har jag fortfarande halvt bortdomnade och ingen som helst styrka i och ja imorgon är det två veckor som det varit så.

Det visade sig i alla fall att Casper satt fast och man beslutade då att använda sugklocka för att få ut honom. Redan innan så hade jag och Robert pratat om detta och tyckt att sugklocka var det värsta som kunde hända men när vi var där så kändes det som enda alternativet för min ork började ta slut. Med sugklockan kom han sedan ut på bara några krystningar och allt gick bara bra.

När de sedan lade honom på mitt bröst så började jag stortjuta och Robert trodde att det var något fel  på mig eller att jag var ledsen men känslan jag fick då går inte att beskriva. Jag var så lättad att inte behöva krysta och kämpa mer, jag hade dessutom fått det här barnet som jag väntat på i 6 års tid och verkligen kämpat för in i det sista.

Så dessa tårar handlade verkligen inte om sorg utan snarare om lycka!

 

Men allt var inte över här utan efter att de klippt navelsträngen (Robert vägrade) och Robert gått ut för lite frisk luft så fick jag veta att jag skulle opereras. Tydligen hade jag fått en blödning som inte gick att stoppa så läkaren hoppade snabbt upp på mig och tryckte ner sina händer i min mage och vred om för att stoppa flödet. 

Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera på detta utan försökte mest bara hålla mig lugn. Jag hade aldrig opererats tidigare och då aldrig heller blivit sövd. 

Så vid något tillfälle tog de Casper från min bröstkorg, gav honom till Robert, frågade mig en massa frågor om sjukdomar (kanske inte i  den här ordningen) och sedan åkte vi ner till operationssalen fortfarande med läkaren sittandes på mig med händerna nedtryckta i min mage.

Robert blev då lämnad ensam med Casper i förlossningsrummet. Eller ja han blev lämnad ensam på hela avdelningen tills dess att de kom tillbaka och kunde förklara vad som egentligen hade hänt. 

Jag minns innan vi åkte ner att jag tyckte att han såg orolig ut och att jag sa åt honom att han inte skulle vara det.

 

Väl nere på operationen så minns jag att det kom en liten tjej som hette Therese fram till mig. Det var hon som skulle ge mig narkos sa hon. Men innan det tog hon över fört att stoppa blödningen och det tyckte jag kändes som en lättnad eftersom hon inte var lika hårdhänt som läkaren var så det gjorde mindre ont. Efter detta fick jag andas i en mask och ja sedan sov jag bara.

 

Mitt nästa minne efter detta är att jag blir skjutsad genom en korridor med lampor som åker förbi. Jag hör även röster som pratar om att de ska ge mig något om jag inte vaknar så försökte allt vad jag kunde att slå upp ögonen så att de skulle se att jag var vaken. Så jag vet inte vad det var de skulle ge mig men de märkte i alla fall att jag var vaken och sa då till varandra att det inte behövdes. Kan lika gärna drömt allt detta också det vet man aldrig.

Sedan på uppvaket så fick jag veta att jag skulle få besök klockan 07.00 av några som var ivriga att träffa mig. Förstod inte vilka dessa personer kunde vara för kopplade aldrig att det var Robert och Casper.

Efter att ha fått veta detta somnade jag om flera gånger men försökte sedan hålla mig vaken genom att i mitt huvud (hoppas att det bara var i mitt huvud och att jag inte sa det högt) svara på frågor som mannen i något rum intill fick. Det var frågor om vart han befann sig, vad han gjorde där, när han var född, vad han hette m.m.

Jag började tänka att jag hade en dialog med någon och berättade vad jag hette och att jag nyss fått barn som blivit född 03.23. Hur jag kunde komma ihåg den exakta tiden då han föddes ver jag inte. Jag har bara ett svagt minne av att de sagt den tiden till narkosläkaren innan de skjutsade ner mig på operationen och att jag tänkte för mig själv att detta kommer jag aldrig att minnas.

 

När Robert och Casper sedan kom så försökte jag verka så klar i skallen som möjligt. Sa att jag mådde toppen trots att jag vaknade upp med två fingrar som var helt borta, samt kändes stora som bratwurstar, en fläskläpp och en mun som var lika torr som om den varit full med sand.

Bestämde mig ändå för, trots att jag mådde "toppen", att ligga kvar en stund till innan de fick skjuta upp mig på avdelningen.

Det kändes ganska skönt att sitta där bara vi tre och kunna ta in att vi nu hade barn, att vi blivit föräldrar och samtidigt smälta lite utav det kaos som skett bara några timmar tidigare.