Igår så gjorde vi en mindre spontanresa till Lycksele Djurpark. Vädret var underbart och solen sken på oss hela dagen, vi slapp till och med där jobbiga blåsten som härjade här hela förra veckan. Däremot så hade lite utav den varan ändå varit välkommen då man gick runt och styrde barnvagnen i alla de backar som finns där. 

Casper var då mer än nöjd, trots att det var tomt på djur på vissa ställen. Han fick se en björn, vargar, sälar och kanske det som han blev mest glad över att få se, älgarna! Det tråkigaste djuret enligt oss men inte enligt Casper. 

Han fick dessutom mata en liten gris och klappa en get, synd bara att de små killingarna inte ville vara med oss där i barnens zoo men aldrig att jag skulle tillåta Casper göra som en annan pojke där vars pappa sade åt honom att gå in till dem så att han kunde fota, var i alla fall så jag uppfattade att han sa eftersom de pratade ryska eller något liknande språk. Han pekade vilket fall på dem och höll fram kameran och knäppte sedan massa bilder på pojken med den ena skrikande killingen efter den andra i famnen. Nä fy, hade vi bara pratat samma språk hade jag sagt åt honom!

 

Men vi fick en supermysig familjedag. Och sedan så var Lyckolandet öppnat också. Vi brukar alltid vara där så sent på säsongen att det alltid är stängt men nu hade de igång allt och eftersom det inte var högsäsong så var det inte heller så mycket folk där. Fick åka lite tåg med Casper vilket han verkade tycka om. 

Dagen kunde inte ha blivit så mycket bättre och även om jag fick fruktansvärt ont utav att gå och putta barnvagnen i alla backar så var det helt klart värt det.

Efteråt blev det en obligatorisk tur på Dollarstore, rörigt värre må jag säga nu när de håller på att göra om hela affären men det kommer bli så bra när de är klara. Sen blev det lite utemat innan vi begav oss hemåt.

 

Batterierna är nu laddade för en ny vecka och Caspers sista på dagis innan både han och Robert ska vara lediga ett bra tag. 

Dessutom kan jag även bocka av ytteligare en sak på våran sommar bucket list!

 

 

Idag stod fisketävling på schemat för Roberts del, men jag och Casper stannade hemma den här gången. När Casper blir lite äldre så kommer vi alla att kunna fara men medan han är liten, och gillar att sova ett antal timmar mitt på dagen, så får vi hålla oss hemma. Eller i alla fall på landbacken som svärfar alltid säger. 

Visst kan han sova i båten men gånger när det är tävling så är det rätt osmidigt. Dessutom fick jag ju passa på att jobba litegrand. 

Hur som helst så var det inte det jag skulle skriva om utan jag ville mest bara skryta lite om att min älskade pojkvän lyckades komma på andra plats av 31 startade båtar. 2500 kr rikare blev han och hans fiskekompis av den placeringen även om de bara var 85 gram ifrån att vinna första platsen som då skulle ha gett 5000kr!

Hade dessutom 9 båtar till startat så hade dessa vinstsummor dubblats. Men 2500 är inte fy skam må jag säga.

 

I torsdags började Robert känna sig otroligt less på att inte längre få några svar av Bingolotto/Folkspel om den där kryssningen med utlovad tur- och returresa att han skrev ett mejl om hur besviken han var över det hela. Och igår fick han därför ett telefonsamtal från dem.

Enligt dem så har de inte alls lovat någonting, det var i alla fall inget som de kunde höra på det andra samtalet. För kruxet var ju det att Robert blev uppringd på jobbet, blev lovad allt detta men sa att han ville prata med mig först och bad dem istället ringa dagen efter när vi gemensamt hade bestämt oss för hur vi skulle göra. För som sagt så spelar vi inte jättemycket på vår och höst eftersom vi är mycket borta eller passar på att göra andra saker utomhus. 

Andra samtalet som han handlade då egentligen bara om att tacka ja till det första samtalet. Ett samtal som enligt dem aldrig spelats in/försvunnit så nu kan de inte lyssna på det för att höra att det stämmer!

 

Det här är det jag HATAR med att man måste godkänna saker på telefonen och även om vi pratat om att gå med så blev man ju som extra triggad nu vid utlovad kryssning. Enligt dem ska inte ens transfer ingå längre vilket de ändå pratade om på mejl att det skulle göra men att Vikinline var de som jag skulle kontakta för att få veta mer om det. 

 

Hur som helst så skulle de nu leta efter det "försvunna" telefonsamtalet och sedan återkomma till Robert på måndag för att berätta om de hittat det eller inte. Robert kommer direkt att säga upp sin prenumeration om det är så att de inte hittar det och eventuellt kanske kontakta Konsumentverket för att höra vad de säger om det hela. Vi har ju ändå blivit lovade en tjänst som helt plötsligt inte gäller, vilket känns otroligt dumt. Och är det så att deras medarbetare har gjort fel och lovat oss en tjänst som de inte har så får de väl lösa det? 

Har alltid tyckt att frasen "kunden har alltid rätt" känns en aning skev men jag måste erkänna att i det här sammanhanget så kunde inget ha passat bättre!

I måndags så hände en underlig sak utanför oss och jag vet inte riktigt hur jag ställa mig till det, eller borde ha reagerat när jag såg det. Borde jag ha ringt någon och vem i sådana fall?

Det började i alla fall med att två unga killar (8-12 år kanske, tycker det är lite svårt att bedöma åldern på vissa barn) som går på våran tomt och av någon anledning så får jag en konstig magkänsla över dem två. Tänker sedan att de kanske går där för att kolla på den reservdelsbil som vi var och hämtade förra veckan men fortsätter ändå att kolla till dem. 

Plötsligt vänder de sig mot bilen och drar båda två ner byxor och kalsonger och jag tror först att de ska kissa, i motvind dessutom, men står bara och tar på sina kön! 

Ropar då på Robert som ligger i soffan men då ser den ena mig och pekar och så gömmer de sig i en buske vi har på tomten. När Robert kommer till fönstret är de borta. 

De kanske gick upp för backen säger jag och vi tvärkikar ut genom andra fönstret och ser dem båda. De går uppåt men stannar till vid vårat släp och medan Robert börjar gå in mot köket så stannar jag kvar för att kolla så att de inte drar ut det vi har där som ska köras till tippen. De stannar istället bara intill den samtidigt som den ena drar ner byxor och kalsonger, tar tag i den mindre killens nacke och drar hans huvud ner till sitt kön! (Jag ropar på Robert som skyndar tillbaka in i vardagsrummet). Precis då drar den lilla killen sig ur hans grepp men drar istället ner sina egna byxor och kalsonger och tar tag i sina skinkor och trycker sin rumpa mot killens kön och vi står där helt i chock! De ser oss då och skyndar upp med byxorna och fortsätter upp för backen. 

Allt gick även så fort så vi hann inte ens tänka på att öppna fönstret och vråla. 

Säger gång på gång till Robert att jag inte vet hur jag ska reagara på det jag nyss såg. Var det någon form av övergrepp? Och varför gör barn i den åldern ens så? 

Satt mest bara chockade bägge två tills dess att Robert bad mig kolla brevlådan. Såg dem uppe i backen där de stod och pekade på mig och funderade på om jag skulle ropa men då vände de sig om och började gå fortare. Att springa ikapp var inte heller någon tanke då jag än får stapla mig fram emellanåt på grund av ischiassmärtorna! 

Hann sedan bara in så stod de på vägen utanför oss igen pekandes på vårat hus innan de satte fart mot andra hållet. 

 

När Robert skrev ut händelsen på Facebook, men undanhöll alla intima detaljer, för att se om någon annan sett nått så fick han bara skit för att han skrev att de var utländska när han beskrev dem, vilket de var.

En granne hade i alla fall hört barn som tjafasade men hade inte reagerat så mycket på det förrän Robert skrev. 

Jag som är emot rasism tycker inte heller att man ska skilja på folk och fä men det var utländska barn så vad ska man skriva då? Och speciellt med tanke på händelsen så tyckte vi att det var viktigt att fråga!

Jag själv har aldrig sett de här barnen tidigare och hade gärna varit i kontakt med deras föräldrar. Är glad att jag inte satt ute och lekte med Casper när det hände utan att han låg tryggt uppe och sov. 

 Sedan förstår jag att barn är nyfikna på sina och andras kroppar i en viss ålder men någonstans går väl ändå gränsen?

Nä blir illamående av att tänka på det och vet fortfarande inte om jag borde ha kontaktat någon. Och vem kontaktar man? De gjorde ju knappast nått olagligt, eller? Kan ju inte heller säga att det gäller övergrepp när jag inte vet säkert om det var det. Sedan att båda var så unga. 

Åh! Nä vet någon vem jag borde ha ringt/vem jag kan ringa såhär i efterhand så kontakta gärna mig!

Börjar bli mer och mer irriterad på Bingolotto, eller ja Folkspel. Nämnde lite kort i ett tidigare inlägg om att vi skrivit till dem men inte om vad så tänkte att jag skulle ta det nu. Mest för att skriva av mig eftersom jag känner min irritation växa gentemot dem. 

 

Det började i alla fall med att Robert blev uppringd av en person på Bingolotto som undrade om vi ville börja prenumerera igen. Vi gjorde ju det innan vi flyttade hit eftersom vi spelade mycket då, pensionärer som vi är. Men sedan så blev det som ingen tid till det så vi sa upp det. Men nu ville de då att vi skulle börja igen och som premie skulle vi dessutom få en resa från Stockholm till Helsingfors, 40-timmarskryssning med Vikingline. Robert var tveksam först eftersom vi ändå bor ca 60 mil ifrån Stockholm och det sa han till den som han pratade med. Hon sa att resa till och från båten ingick i premien. Ja, men vet du då att vi har 60 mil dit från Åsele? frågade han då varpå hon svarade: Oj, det var långt men har vi lovat så har vi lovat. 

Så sagt och gjort så började vi prenumerera igen, dock bara en lott/vecka eftersom vi sällan är hemma på helgen och jag är hemma mer än Robert på söndagarna då han ofta fiskar då. 

 

Så efter ett par veckor så fick vi hem våran premie som däremot bara gäller söndag-onsdag eller nått sånt och nu under våren som längst till 31/5 och sedan igen från 19/8 - 1/10.

Tanken var då att vi skulle åkt den 28/5 eftersom vi liks skulle vara i Vännäs/Bjurholm helgen innan den måndagen så då kunde vi bara lämna Casper hos min mamma.

Men det stod inget på biljetten om resan fram och tillbaka så mejlade deras kundtjänst den 14/5 för att fråga hur de gör med resan. Får svar den 15/5 att det är Vikingline som sköter transfer. Så kontaktar Vikingline direkt och de kollar upp den biljett som vi har fått och vad de kan se så ingår det inte alls någon transfer i den men att vi kan få köpa till det om vi vill. Frågade då också om det fanns någon härifrån men de trodde de inte och så skickade de en lista där det visade sig att närmsta tranfer ligger 40 mil bort...

Mejlar då Binogolotto/Folkspel igen och berättar om det här och frågar hur vi nu ska göra eftersom planen är att åka den 28/5 och att det datumet börjar närma sig. 

Får inget svar...

 

22/5 mejlar jag igen om precis samma sak och får då svar samma dag från en annan person som förstår att tiden börjar tryta så han lägger mitt tidigare mejl som prioriterat och lovar att de "återkopplar med ett svar under morgondagen, den 23/5."

28/5 när vi fortfarande står utan svar svarar jag på mejlet från honom, samt att jag går in på kundtjänst sidan och skriver ett nytt. Detta har jag fortfarande inte fått något svar på. 

Mejlade därför i tisdags (5/6) igen och väntar fortfarande på ett svar på det mejlet. Ett svar som min magkänsla säger att vi aldrig kommer att få.

 

Jag vet att det är lättare att lyfta luren och ringa men Robert har sällan tid då de har otroligt mycket att göra på jobbet och dessutom fått jobba en del övertid. Och eftersom allt står i hans namn så kan inte jag ringa åt honom. Därför är det mycket lättare för oss att jag skriver mejl.

Och nu när kundtjänst ändå lovat oss ett svar den 23/5 så kan man ju tycka att de ska hålla det. Har ju ändå skickat 3 stycken mejl sedan dess som man antar att de läst och känner till. Så många kan knappast ha försvunnit ut ur tomma intet. Men om svar uteblir denna vecka så får Robert ta lite tid från någon utav sina raster nästa vecka och ringa och höra vad de håller på med egentligen! 

Visst, vi hade säkert kunnat göra ner till Stockholm själv. Det är mer den där "Har vi lovat så har vi lovat" meningen som etsat sig fast i hjärnan. Speciellt när det inte ens går att få tag på någon om det här såhär i efterhand samt att inte ens transfern ingår i biljetten som utlovat och att vi inte ens kan få något svar på varför!

 

 

Igår så var det ju våran nationaldag. En dag som jag nästan tycker firas lite för lite, i alla fall om vi ska jämföra oss med Norge som verkligen går All-In för sitt firande. 

Såg även att en person från SVT skrivit i en grupp som handlar om vad som sker i denna kommun och frågade om lite bilder och information om just vårat firande, alltså kommunens. Och ja det hände lite på hembyggdsområdet men utifrån bilderna som jag sett därifrån så var det inte mycket som skvallrade om att det var just nationaldagsfirande. Som min farbror skrev, det såg mer ut som att det var Röda korset som samlats där med tanke på de vita flaggorna som var uppsatta.

 

Vi var inte där själva eftersom Robert jobbade igår och Casper var på det suraste humöret någonsin. Det märktes att han vaknat lite tidigare än vad han egentligen skulle ha velat eftersom ingenting dög och att han blev ledsen för allt. Lite kort så kan jag tala om att vi småbråkade om ett ägg som han ville ha men ändå inte vill ha. Dessutom skulle han sitta och äta det här ägget i sin stol samtidigt som han ändå inte ville sitta där...

Så det blev att sova lunch lite tidigare än planerat och därför valde vi att stanna hemma istället, även om planen från början var att gå dit och titta. 

Förra året så var vi i alla fall där och då hade vi blivit inbjudna. För det är så att kommunen här hyllar de barn som blivit födda sedan deras förra nationaldag, och Casper var en utav dem. Så då fick vi, tillsammans med andra föräldrar och barn, gå upp på scenen för att ta emot ett papper från kommunen samt ett jättefint halsband. 

 

På kvällen hade jag planerat att se firandet som visas på tv, helt enkelt för att jag aldrig har sett det och var nyfiken på att se vad det kunde vara för något. Men istället så tog vi oss en tur med båten till Båtön och åt hamburgare och fruktsallad. Mycket mysigt men mysigare hade det varit om min rygg varit bättre samt om vädret också hade varit det. Kan lova att vi är less på blåst nu!

 

Gång på gång på gång läser eller hör jag om mammor som blir nedtryckta på grund av att de av olika skäl inte kan/vill amma. Och det gör mig rent ut sagt förbannad! Speciellt med tanke på att jag själv befunnit mig i den situationen. 

Visst kan man kanske tycka att bröstmjölk är så mycket naturligare och hälsosammare, det ska ju ändå ge ett visst skydd som ersättning inte ska kunna. Men det betyder inte att precis ALLA små bebisar mår bättre utav det. Jag ska förklara varför.

 

För snart två år sedan när jag fick Casper så var jag fast besluten om att amma. Men redan på BB så började problemen. Mjölken rann inte till ordentligt och trots att jag vet att det kan ta ett tag så hade jag på känn redan där och då att det här inte kommer att gå bra.

Fick därför testa på en napp som sattes fast på bröstet och det fungerade faktiskt bra. Tanken var sedan att nappen skulle tränas bort vilket vi försökte med ett x antal gånger. Men han fick inget riktigt fäste så vi fortsatte med den ändå. Då kom det ju i alla fall något. 

Men mängden mjölk, som garanterat aldrig varit stor, minskade och minskade och det spelade ingen roll hur mycket jag pumpade. Och den första månaden gick Casper upp och ner så mycket i vikt att de nästan bönade på BVC att jag skulle börja med ersättning.

Jag blev så ledsen över det beslutet. Hade hört så mycket skit om ersättning och kände mig genast som världens sämsta mamma eftersom jag inte kunde ge honom det han behövde för att må bra. Jag klandrade mig själv dagligen och för varje gång BVC ville att jag skulle öka dosen ersättning så var det som att få en kniv i magen. Och det gjorde det inte bättre att de samtidigt även klagade på min ammning. För tydligen så kände jag inte Casper tillräckligt bra och det var det som gjorde att mjölken inte riktigt rann till. Eller kanske var det för rörigt runt omkring oss? Så då föreslog de istället att vi skulle sitta i ett kolsvart rum, bara han och jag, så att han kände sig lugn med mig. 

Rörigt omkring oss var det inte. Det var ju bara han och jag hemma på dagarna och det enda som egentligen hördes var väl någon enstaka gräsklippare då och då.

Men ju mindre mjölk som jag fick desto mer omotiverad blev jag till att fortsätta amma, hur mysigt det än var. Men med max 15ml efter 40 min pumpning? Det skulle få vem som helst omotiverad. Och det var också då som jag började förstå att Casper hade kunde ligga i 4(!) timmar från början och äta och ändå inte bli mätt.

 

Med ersättningen sedan blev han en helt annan människa. Han gick snabbt upp i vikt och växte så det knakade. Helt plötsligt var han nästan aldrig ledsen längre och han såg mycket piggare ut i blicken. Här gick jag och kämpade med amningen som skulle vara så bra samtidigt som det gjorde min son så dålig. På samma sätt som jag också kände att ersättningen gjorde mig till en dålig mamma fast det egentligen var tvärtom. 

Men trots  att jag fick mycket stöd av Robert, det var ändå han som pushade mig till att börja med ersättning, så kände jag att jag fick små pikar av andra. 

Ett exempel är när jag satt i ett rum med två personer i Roberts släkt, känner inte för att skriva ut vilka, som började prata om ersättning. Inte till mig utan till varandra. Den ena sa i alla fall att det var ansvarslöst med ersättning, dumt för barnet m.m. för att sedan tillägga att hon aldrig skulle kunna börja med det för att det inte är hälsosamt någonstans. Hon menade visserligen inte något mot mig med det men jag tog ändå åt mig när jag egentligen borde ha ställt mig upp och berättat att det är svårare än man tror det där med amning. Det är inte alla som kan amma och är det då inte bra att det finns ett alternativ? Men jag skämdes så förbannat över att vara den dåliga mamman, återigen. 

 

Och till er som hela tiden drar immunförsvars- och allergikortet kan jag hälsa att jag har en son som blev sjuk för FÖRSTA GÅNGEN vid 1 år och 4 månaders ålder. Då var han sjuk med feber och lite hosta (vilket kändes extremt mycket då med tanke på att  det var första gången)  i ca 3 dagar sen var han precis som vanligt. 

Andra gången han fick feber var när han nyss börjat dagis. Märkte det på kvällen på torsdagen att han låg på 39,5 i temp efter att ha varit grinig hela dagen, vilket verkligen inte är likt honom. Gav alvedon/ipren minns inte exakt och på morgonen hade febern sjunkit till att istället ligga på 38,0 precis. Ett par timmar senare var den borta och sen dess har han varit frisk.

Vad vi vet så här långt så har han inte heller några allergier. Han var tidigare lite överkänslig mot den röda saften man hittar bland bebismaten men skulle vi testa den idag skulle det nog inte vara några bekymmer. 

 

Så som ni ser går det alldeles utmärkt att ge barnet ersättning som ett komplement eller som enda kosten. Amning kommer visserligen alltid vara att föredra men kan vi inte bara enas om att vi slutar trycka ner de mammorna som inte kan eller vill? Kan vi sluta tjata på dem att de ska göra si eller så? Som mamma känner man rätt så bra själv vad som funkar eller inte. Jag menar, vi klarade ju av det innan barnmorskor eller internet fanns så varför ska vi inte kunna klara av det nu på egen hand när vi dessutom har bra ersättning eller andra resurser till hjälp om det verkligen skulle behövas? 

Och sedan vill jag även lite snabbt tillägga att det är lätt att säga att saker och ting fungerar på ett sätt bara för att det var så för dig själv men tänk då att vi alla människor är unika och bara för att det fungerar för dig att pumpa/sitta i ett mörkt rum/massera eller vad det nu kan vara så betyder det inte att det kommer att fungera för någon annan!

Tips i all ära men fråga först om personen vill ha dem och säg dem sedan utan att vara nedlåtande!

 

Sist jag var hos mamma satte jag mig för att pyssla lite med den fotobok jag fick kupong på redan innan Casper föddes. Har kollat och den är giltig än och handlar då om hans första år. Bra jobbat av mig att bli klar med den nu när hans andra födelsedag är på ingång 🙈

Bad i alla fall pappa att skicka över lite av sina bilder och fick då den första bilden som togs på oss tre, samma dag som vi kom hem från BB.

Har redigerat den lite och gjort den till svart/vit men har kvar originalbilden också. Problemet var bara att originalet var lite mörk och sedan gillar jag inte hur trött jag såg ut (kanske inte så konstigt då vi natten innan hade en olycklig pojke som grät i 6 timmar i streck samt att jag mindre än 24 timmar innan fått min fjärde påse blod efter förlusten vid förlossningen!)

 

Här är bilden i alla fall!

 

När ändringen från posten till postnord gick igenom för några år sedan var det många som blev missnöjda och det blev inte bättre utav alla händelser som sedan har skett. 

Personligen så hade jag inte råkat ut för något strul och reagerade därför inte så hårt på det som gick att läsa om i tidningarna eller i mitt eget Facebook-flöde. Visst, de gav väl kanske inte någon vidare bra inblick över sitt företag eller anställda men jag gav det ändå inte så mycket tid och tankar.

Tills även vi fick strula med detta företag. Inga allvarliga saker må ha skett men nog så irriterande när man har alla andra händelser från ett par år tillbaka i bakhuvudet och genast börjar tänka: Ska de inte lära sig av misstagen snart?

 

Det började egentligen med att vi inte fick våran räkning från Jula, utan den skickades tillbaka. Detta hände då när vi bott i det nya huset ett par månader. Som tur var ringde de och berättade vad som skett och vi kunde enkelt betala den med en tidigare räkning eftersom det är samma OCR-nummer. Ingen skada skedd och hade de inte ringt hade vi väl bara fått en påminnelse.

Men det sura i det hela var att vi betalt den där förbannade eftersändningen innan vi flyttade, den som fortfarande är giltig men ändå inte tycks fungera.

Vi tänkte väl sedan inte så mycket på det förrän Casper började närma sig 18 månadersstrecket. Här visste jag att han vilken dag som helst skulle få komma på en läkarundersökning och få ta vaccinationssprutor men började ändå fundera på vart brevet om det tagit vägen eftersom det brukar komma minst en månad innan.

Loggade sedan in på 1177 den 19 februari, samma dag som han blev 18 månader, för att kolla om det inte fanns någon bokat tid framöver. Men där stod ingenting. 

Lånade dessutom pappas telefon för säkerhets skull och ringde och fick en uppringningstid. Och sedan loggade jag in igen för att visa pappa att det inte fanns något inlagt. Men precis då hade det kommit in en tid där, dagen efter d.v.s. den 20e februari.

Så behövde inte den där uppringningstiden trots allt men passade ändå på att fråga när hon liks var i luren om de inte skickade ut brev längre, eller om de övergått till en annan påminnelse eftersom jag inte fått något. Jo de skickade ut brev och mitt var skickat för länge sedan...

Återigen hade det inte varit hela världen om tiden blev missad, de hade säkert hört av sig. Men ändå blev jag så fruktansvärt irriterad över att det var andra gången på kort tid som breven inte kommit fram (och ja jag vet att folk haft betydligt större bekymmer än ett litet brev från BVC). 

Skickade i alla fall ett mejl bara för att höra om eftersändningen verkligen fungerade fortfarande och får kanske inte ett spydigt svar tillbaka utan snarare ett nonchalant sådant. 

De berättade att eftersändningen visst fungerade fortfarande och om det nu var så att min sons läkartid samt Roberts räkning inte alls kommit fram så berodde det verkligen inte på dem utan att sorteringsmaskinen måste ha gjort något fel. 

Kände bara att varför inte bara be om ursäkt och försöka göra bättre i framtiden?

 

Men det blev inte bättre. För så sent som för några veckor sedan gick jag och Casper hem till pappa för att hälsa på och han räcker då över ett brev till mig. Visserligen bara från blodcentralen om att lämna blod. Tänkte att han kanske hämtat det i våran brevlåda när han varit kattvakt och glömt lägga in det tills han säger att det kommit till honom. 

Stod visserligen skriven på den adressen några månader för ett antal år sedan men var inte beredd på att jag fortfarande skulle få brev dit så kollade adressen. Det var den adress vi nu har eftersändning ifrån och ändå så kommer det till en adress som jag inte bott på på flera år...

Nu vet jag att jag inte kan skylla på det stora bolaget Postnord utan bara på den som delade ut det. Men det är ändå så sjukt att man betalar 450 kr eller vad det nu är för en tjänst som inte fungerar!

Nu kan jag inte heller svara på hur många brev som försvunnit sedan vi flyttade hit men känns som att det är ett antal fler än dessa och att det även lär bli mer än så. 

Blodgivningsbrevet kanske inte heller var något viktigt eftersom det alltid skickas ut mejl och sms dagar innan. Men det är fortfarande det där med att inget tycks fungera som stör mig. Det och nonchalansen blandat med det som man läser om i tidningarna.

Sedan vill jag inte behöva gå och oroa mig över att mina privata brev ska hamna i pappas brevlåda. Eller att det ska komma till den adress som vi snart lämnade för ett år sedan. Vet med säkerhet att minst två brev kommit dit och då också fått bekräftat att personerna som bor där inte är så engagerade till att leta rätt adressat, vilket de såklart inte har något tvång till att göra heller utan är väl mer så som jag själv gör när jag råkat få ett brev som hamnat tokigt!

 

Så nej vi har inte varit med om öppnade paket, stulna varor eller att något superduperviktigt gått upp i rök. Utan tänker snarare så att om jag uppmärksammar vårat lilla problem med detta företag så kanske det läggs på högen med större problem men ändå på något sätt bygga på den så att detta företag någon gång kan utvecklas och bli bättre utifrån sina misstag. I dagsläget må jag säga att det känns helt otroligt att det någon gång kommer att ske men man ska som sagt aldrig säga aldrig!

 

Vet inte om jag har skrivit om det här tidigare men upprepning sägs vara bra så får väl traggla det igen annars. 

I höstas så började jag i alla fall så ont i ryggen. Bar mycket på Casper eftersom han lärde sig gå så sent, eller ja sent och sent kanske man inte ska säga eftersom han var 13 månader. Men han lärde sig gå efter att han blivit rätt tung att bära omkring på om jag säger så. Och eftesom jag bar honom, och än idag när han behöver bäras, på ena vänstra höften bara så blev jag snedbelastad och fick sådan fruktansvärd värk som strålade ut i mitt vänstra ben.

Tog några veckor med en del övningar och massage men sedan har det nästan varit helt borta. Har kommit tillbaka någon gång då och då men har aldrig varit sådana problem, tills nu!

Har i flera veckors tid haft denna förbannade smärta som dessutom eskalerat enormt bara den senaste veckan. Kan inte ens sitta på våra stolar vid köksbordet mer än 5 minuter innan det känns som att jag är helt stelopererad! Det strålar ut ner till knät (tecken på falsk ischias?) och spänner hela vägen upp över ena skinkan och upp efter sidan på halva ryggen. Får gå och gå och gå hur länge som helst innan det ens släpper lite och enda gången det inte gör ont är när jag ligger ner, för på morgonen när jag kliver upp är det hur bra som helst.

Förra gången jag fick såhär så var det inte så här jobbigt. Visst det gjorde ont och det strålade ut i benet men kände mig inte som en stelopererad gumma på 95 år som jobbat 70 år av sitt liv med att plocka potatis dag ut och dag in. 

 

Har googlat, vilket man aldrig ska göra men nu känns det som att hopp om att det ska gå över är slut. Hittar informationen om falsk ischias där allt stämmer in för diskbråck är det inte. 

Och förutom det där med att jag burit Casper en del på slutet också eftersom vi alltid är smarta att lämna vagnen hemma och ständigt har för fullt med saker i bilen för att hämta den mindre hos mamma så har jag även ett ben som är längre. Och om jag inte minns helt fel så är det benet som jag belastar mer när jag bär honom, det vänstra, som är kortare.

Så ja jag får skylla mig själv. Och ja jag sitter och gnäller istället för att gå till en sjukgymnast av den enkla anledningen att jag väntar på att han som jobbar här för tillfället ska sluta och har inte hört något om han gjort det ännu.

Jag känner mig 99% säker på orsaken till min smärta samtidigt som jag vet till 100% att han kommer komma med sitt standardsvar om att det beror på bäckenet. Kanske kommer han även säga att det är snett eftersom ena benet är längre trots att jag ett par gånger genom åren kollat upp det här då jag fick andra smärtor i ryggen med låsningar som med tiden gått över. 

Jag har inte varit hos honom personligen och anledningen till att jag vet att han hela tiden skyller på bäckenet ör för att 

1. Jag följde Robert dit när han fick nackspärr. Något han får till och från efter en bilolycka han var med om för ca 10 år sedan. Han har det på papper att han skadade nacken då samt att han under flera år varit till andra som hittat låsningar i hans nacke direkt. Han här skyllde på bäckenet och kollade inte ens nacken under två besök, trots Roberts invändningar.

2. Han hade en patient, vet ej vem nån Robert vet av, som var dit för några år sedan som hade fel på ben/fot och även han fick vet att det var bäckenet som ställde till det...

3. För att Robert hela tiden får frågan när han berättar om sina besök dit om han också fick till svar att det var bäckenet, innan han ens berättat färdigt.

4. Han sa åt en annan anställd där som frågade om tips för sin onda rygg under graviditet att gå fram och tillbaka i korridoren och jucka... 

Så ni kanske förstår varför jag inte tar honom på så stort allvar och betalar hellre 500 spänn till någon 70 mil bort än att han ska få 200 för att berätta något som inte stämmer vecka ut och vecka in. Och sedan finns det ju en anledning till att han inte skulle få jobba kvar. Vet att det kommer en ersättare men ingen aning om när. 

 

Så tills dess så ska jag försöka röra på mig så mycket som möjligt ändå, trots smärta. Och sen får jag göra de där övningarna jag hittade sist om att ligga på golvet med benen på bordet eller göra som mamma sa att sträcka upp benet och skaka på det. 

När hon hade samma problem efter/under graviditet med Daniel och haft problem länge så for hon till barnmorskan eller vad det var och de bad henne lägga sig på rygg och sträcka upp benet i luften. De tog tag i stortån och skakade benet och sen var det som att nått hände och smärtan försvann. Testade sist några gånger och efter en av gångerna så var det som att det ilade till och sedan blev det gradvis bättre på bara några dagar.

Får därför hålla tummarna för att detta släpper snart också och speciellt när jag har sådan lust till att göra saker ute med Casper och Robert och så kan man knappt gå utan får stappla fram med enorm smärta bara för att man suttit och ätit middag innan man ska gå ut...

Sedan får man också ha i åtanke  att jag sitter ner och skriver när jag gör recensioner. Fungerar om jag sitter på soffan med benen på bordet och en kudde bakom ryggen, i värsta latställningen. Men vad som helst för att slippa stappla mig fram i 10 minuter efteråt.