Jag har lärt känna mig själv...

...och insett att jag inte är socialt accepterad av samhället!

 Att vara introvert betyder inte att du är osocial, det betyder inte att du har social fobi och det betyder inte att du är en bitter enstöring. Det betyder bara att du inte mår lika bra av sociala sammanhang som andra människor gör.
Jag lärde mig förra året att jag är introvert, innan dess har jag fått veta att jag har social fobi, trots att många inte trott mig när jag sagt det eftersom jag kan ta plats och vara social i en mindre grupp.

Jag har även fått höra hela livet att jag är blyg och att jag måste sluta vara blyg för det går inte att vara rädd för andra människor. Detta fick jag höra nästan dagligen i skolan och varje gång det var utvecklingssamtal så fick jag veta att jag gör bra arbeten, att proven går bra och att jag har visat att jag kan. Men så länge jag inte räcker upp handen eller svarar snabbare på frågor som ställs inför klassen så kommer jag inte kunna få mer än ett G i betyg. 
Så när examen i nian äntligen kom så satt jag hemma och grät hela kvällen medan alla andra var på examensfest på värdshuset. Varför? Jo för att betygen var usla. Jag intalade mig direkt att jag var usel.

Jag började sedan på gymnasiet men eftersom jag inte fick tillräckligt med tid att välja innan så valde jag bara något. Inget av det jag ville gå, så jag slutade. Hade jag vetat då att jag ändå var en okej skribent så hade jag valt den inriktningen men de usla betygen fick mig att tro att jag var usel på varje arbete jag gjorde och att jag var usel på att skriva. Det tog flera år innan jag insåg att jag var bra på det, tack vare en lärare på komvux som gav mig en stark insikt i hur det egentligen ligger till. Men då var det redan försent.

Sedan jag fick insikten om att jag var introvert så har jag blivit starkare i mig själv. Men jag vet ändå inte vad jag vill göra. Det är här man trodde att Arbetsförmedlingen kanske kunde vara till hjälp men så är det verkligen inte. För istället så ger de mig bara konstiga val som ”Jobba på vårdjobben som finns i kommunen eller flytta om det inte passar!”.
Jag förstår att det är svårt med jobb i en liten kommun och att man får ta det som finns men det spelar ingen roll hur jag förklarar att jag inte vill jobba inom vården så hamnar jag ändå där. Antingen så vill de att jag ska söka dit, gå om undersköterskeutbildningen eller fara dit på studiebesök.
Det senaste året har jag därför varit på tre olika studiebesök inom vården, och gissa vad, inget av dessa har fått mig mer intresserad utan snarare gett mig en nyckel för att låsa igen den dörren för alltid.

Jag har sedan alltid trott, läs blivit tillsagd, att träna bort det osociala inom mig är det bästa. Därför har jag försökt med det sedan jag var 9 år gammal! I snart 19 år av mitt liv har jag försökt bli någon jag inte är!
Varför kan inte bara samhället acceptera att det inte är alla som trivs i sociala sammanhang istället för att säga ”Du måste ge dig ut och umgås med folk, bli mer social. Det skulle du bara må bra av”. Och det spelar ingen roll att jag sedan efter att jag umgåtts med folk däckar på soffan i timmar för att jag blir helt utmattad av det!
Eller när jag säger till de som ska hjälpa mig att hitta jobb att jag vill jobba med att skriva, att jag vill kunna jobba hemma så att jag själv kan lägga scheman, vara med Casper eller bara kunna åka iväg på saker utan att någon stoppar mig. Då får jag direkt höra att jag bara vill gömma mig hemma! För att kunna fortsätta vara osocial eftersom jag befinner mig i en ond nedåtgående spiral.
Visst, jag har haft en period då jag mått uselt, eller ett par faktiskt, då jag legat på botten och tänkt att livet är totalt värdelöst. Då ångesten har kommit så fort telefonen har ringt, då jag låst in mig på toaletten och gråtit hysteriskt i en timma bara för att några barn kommit förbi och knackat på vår dörr för att säga ”Bus eller godis?”. Men det där har jag klarat av, den ångesten finns inte längre och jag har nu alla verktyg som jag behöver för att kunna komma ur det själv om den kommer tillbaka.
”Ja men du har fortfarande social fobi” är det enda jag får höra. Nej! Jag är introvert. Jag är inte rädd för andra människor, visst när jag får ångest och hamnar i en sådan period då är jag rädd för allt! Då är andra människors blickar på mitt en-dags-smutsiga-hår något som kan förstöra resten av veckan. Men när jag mår bra så bryr jag mig inte. Då kan jag gå och handla utan att ens tänka på de personerna, då kan jag säga hej till personen i kassan utan att i timmar efteråt undra om jag sa hej på rätt sätt eller inte.
Jag önskar bara att alla andra kunde förstå, att de kunde acceptera att alla inte är som dem.


Vad är det jag vill?

Kom nyss hem från ett möte på Arbetsmarknadsenheten och fick därifrån en uppgift som går ut på att jag ska tänka ut vad det är jag vill. Vilken inriktning vill jag gå emot när det gäller arbete. 
Sanningen är att jag inte alls vet vad det är jag vill men på något sätt borde jag kunna ta reda på det. Det vore väl konstigt annars kan man tycka.
 
För om jag ska utgå från mina absoluta drömjobb, där författare och krönikör ligger i topp just nu, och varför det är något som jag drömmer så mycket om att bli så kan jag hitta vissa aspekter hos mig själv.
 
Att skriva
Att tycka om att skriva texter är väl ändå en självklarhet när det kommer till att skriva böcker, krönikor, artiklar eller vad som helst som innebär att man utrycker sig i skrift. För hur dåligt skulle det inte klinga om Camilla Läckberg kom ut till pressen och berättade att hon hatade att skriva och att det var det värsta hon visste samtidigt som hon hela tiden publicerar nya böcker? 
Nä för att kunna bli bra på något så måste man tycka om det man gör. Det måste finnas en viss passion för det för att det ska kunna kännas äkta. Detta gäller inte bara i skrift men för att kunna förmedla de känslor som man vill nå ut med till läsaren så går det inte att vara helt opassionerad. För det kommer att lysa igenom.
 
Jag har inte alltid tyckt om att skriva. Jag minns att jag i skolan tyckte att det var en pärs att skriva berättelser. Det var som att jag, som annars har en livlig fantasi, inte fick fram något annat än flera sidors ordbajsande. Mina texter kunde ha använts för att söva människor istället för att fånga deras intresse. 
Idag är det helt annorlunda, varför? Jo för att jag kommit fram till att det är mer intressant att skriva om mig själv, om mina upplevelser, tankar och känslor, än vad det är att skriva om något helt påhittat. 
Det var också mycket tack vare en sådan text som jag inte bara fick högsta betyg på skrivandekursen som jag läste för några år sedan utan också fick upp intresset för att faktiskt skriva på riktigt. Att måla upp helheltsbilden som fångar intresset. Att leka med ord och synonymer för att hitta det som passar bäst. Lite som tetriz fast i skrift. 
Men hur mycket kan jag egentligen berätta om mig själv? Det finns tre böcker som jag på rak arm vet att jag kan skriva men med de tre berättelserna kommer även osäkerheten. Vem vill läsa om mitt liv? Jag som hela tiden har varit människan i bakgrunden och flera gånger fått frånvaro från lektioner för att inte ens läraren har lagt märke till mig, trots att jag suttit längst fram. Ibland har de sett mig när alla andra sprungit ut före mig, frågat vart jag varit och sedan bara halvt och halvt trott på att jag visst suttit där hela lektionen. Det kanske säger mer om dem än vad det gör om mig egentligen. 
Jag är rädd för rampljuset trots att jag vill hamna där för att få göra det jag tycker om, nämligen att skriva. 
Sedan så hatar jag att prata, trots att min önskedröm är att få åka ut och föreläsa om ofrivillig barnlöshet. Min ofrivilliga barnlöshet. Hur går det ihop? Kanske för att jag ser det som en utmaning som jag skulle vara så stolt om jag lyckades med. Men då gäller det att jag börjar någonstans.
Och om jag nu skulle komma igång med en karriär som går ut på att skriva om mig själv så finns det ändå en begränsning av hur mycket folk egentligen är intresserade av att höra om just mig. 
Att utveckla skrivandet till att bli mer fiktiv skulle väl kanske vara lösningen på det problemet.
 
Att ha uppgifter
Ni vet de där scenerna när chefen kommer in på någons kontor och smackar ner en bunt med papper på skrivbordet och säger, detta ska vara klart på onsdag, fredag, måndag eller vilken veckodag det nu kan handla om. Varpå personen som sitter i andra änden av skrivbordet bara suckar och ställer in allt annat som ska göras. Jag får lite adrenalin av det. Inte då av att se en person som mår dåligt och tvingas ställa in allt för att chefen är en översittare som pressar sina anställda för hårt. Utan det där med att få uppgifter att göra. 
Det är nog mycket på grund av det här som matte var ett av mina favoritämnen i skolan. Det var så befriande på något sätt att bara få uppskrivet på tavlan vilka sidor man skulle hinna med, eller vilka tal som skulle göras, innan lektionen var slut.
Jag trodde länge att det berodde på att jag älskade att räkna och blev därför besviken på mig själv när jag insåg att jag inte var så bra som jag trodde. Missförstå mig inte nu, jag är inte helt värdelös på matte men det är inte heller allt för kul med massa invecklade formuleringar, x och y, upphöjningar och vad det nu kan vara. Utan det som jag senare insåg att jag älskade var uppgiften. Att få veta att nu ska det här och det här göras och du har den här tiden på dig. 
Det låter kanske som att jag inte kan tänka själv och bara vill ha allt serverat åt mig. Men så är det inte heller.
För om jag tar mina recensioner som exempel. Här älskar jag att få veta att det här och det här ska du skriva om. Vi säger att jag ska skriva om Maria Casino (vilket jag gjorde igår), då får jag veta att det här och det här ska ingå (jag får alltid meningar, ord och rubriker som MÅSTE vara med i texten) och därefter så kan jag skriva helt fritt. Eller helt fritt är det kanske inte om jag måste hålla mig till ett visst ämne men även ämnet hör ju till uppgiften på något sätt.
Jag personligen har inget genuint intresse i casinospel men här får jag in två saker som jag ändå gillar att göra, att skriva och att göra en uppgift som jag fått tilldelad. 
 
Både när jag jobbade inom vården och hade mina praktiker så fick jag ofta höra att jag inte hade någon vidare initiativförmåga. Vilket det kanske såg ut som när jag istället för att vara självgående förlitade mig på att andra skulle tala om för mig vad jag skulle göra och inte göra. Men sanningen här var att jag inte hade några som helst problem att se det som skulle göras utan att jag inte visste om det var min uppgift att göra det. Och eftersom jag inte tycker om att ta plats och själv gå fram och fråga människor saker och ting så slutade det med att jag bara stod där. Samma sak är det om vi åker någonstans så har jag jättesvårt att hjälpa de vi är hos med exempelvis mat, dukning eller vad det nu kan vara om de inte ber om min hjälp. Jag vill inte känna mig för påträngande om jag frågar om de vill ha min hjälp, för det är lite så jag själv kan uppfatta det i vissa situationer om någon kommer och erbjuder mig sin hjälp. Men samtidigt så känner jag mig passiv och lat som inte gör någonting alls. Detta eviga dilemma. 
 
Men för att återkomma till ämnet, att få uppgifter är något som jag mår bra av. Oavsett om uppgiften kommer från mig själv eller från någon annan. Det är också därför som jag gillar att lägga upp mina egna scheman och skriva att-göra-listor vilket tar mig till nästa punkt.
 
Att vara strukturerad och att planera
Detta går som sagt ihop med det som jag nyss skrev. För det bästa med mina senaste studier och jobbet med recensionerna är att jag lägger upp min egen tid. Jag bestämmer och planerar in exakt som jag vill ha det och det går kanske emot  det där med att få uppgifter. Men så är det inte.
När jag får mina recensioner så har jag inget visst stopp då de ska vara klara utan vill jag göra dem idag, imorgon eller om tre dagar så är det upp till mig. Jag bestämmer om jag vill göra de på dagen eller på kvällen. Detta är en viss befrielse men också något som ibland ger mig lite för lösa tyglar eftersom jag lätt fastnar med sådant som är mindre viktigt.
Detsamma gällde mina distansstudier. Att kunna studera hemma är sååå skönt om man jämför med att sitta i skolbänken där det är så mycket som kan distrahera. Men att bli distraherad hemma är minst lika jobbigt när det sker. Och det händer lätt när man har barn hemma. 
Jag har ändå lyckats rätt så bra med att hålla isär det men det är svårt att sjunka så djupt in i det som jag hade velat samtidigt som jag ska ta fram något att dricka till en törstig pojke, svara på någon av de frågor han börjat ställa, byta program på tvn eftersom det som är igång, som han bad om att få se 2,5 minut tidigare, inte längre väcker något vidare intresse. Det är också hundar som skäller, diskmaskinen som piper, disk som ligger framme och soffan som bara behöver rollas av precis när jag ska jobba. 
Så det spelar ingen roll vart man befinner sig egentligen, det kommer alltid att finnas något som distraherar. Frågan är bara hur man tränar sig själv att ignorera det som gör det. 
Men för att komma in lite på struktur så gillar jag när det är ordning, trots att mitt hem ser ut som hej kom och hjälp mig i skrivande stund.
Men när det kommer till jobb så har jag idag några dokument med mallar över rubriker som ska vara med. Sedan så har jag även aktuella dokument, med inskrivna mallar klara, direkt på skrivbordet. I dessa finns även alla ord som måste vara med i varje recension klara redan innan jag börjar med att skriva dem. 
När min recension är klar och inskickad så hamnar den i en ny mapp och sparas, i fall det skulle vara så att den behövs vid ett senare skede och tro mig det har hänt ett par gånger. 
Drömmen är att bli ännu mer strukturerad, att skapa en bättre ordning, och att planera om möjligt ännu mer. Inte för att jag vill leva inrutat utan för att det är lättare för mig att fokusera om jag redan innan vet vad jag ska göra vid en viss tid. (En anledning till att Roberts spontana tripper ibland ger mig hjärtklappning och att jag inte passade in som timvikarie).
Andra strukturella saker som jag älskar är att sortera saker i bokstavsordning, efter färg, i kronologisk ordning eller vilken ordning som helst egentligen. 
Det är också därför jag tycker så mycket om att åka till återvinningen med allt sorterat skräp. Jag påstår till nära och kära att jag vill tänka mer på miljön (vilket jag ändå vill) eller att vår soptunna blir full snabbt om vi inte sorterar (vilket heller inte är någon lögn eftersom vi skulle behövt 3 soptunnor om vi kastade allt i tunnan). Men den största sanningen är att jag älskar att sortera och sedan lägga var sak på sin plats. 
En av mina pinsamma drömmar är bland annat att köpa genomskinliga lådor till hyllplanen i källaren för att sedan sortera allt vi har där för tillfället och lägga i dessa lådor tillsammans med en lapp som talar om lådans innehåll. 
 
Sammanfattning av det hela är att jag är en inrutad och tråkig person. Jag är ingen impulsiv Hej låt oss åka till Spanien en vecka och se vad som händer-person. Utan istället så är jag en Låt oss sätta oss ner en söndag och planera kommande veckas uppgifter-person.
Men jag mår bra av att vara den personen. Frågan är bara vilka arbetsplatser som passar mig utifrån dessa små egenheter. 
Det är det jag nu ska ta reda på.

Vad du än gör, så gör du fel

Jag har inte ens varit mamma till Casper i 3 år, vilket jag kan tycka är en kort tid om man jämför med alla mammor runtomkring mig som har barn som är betydligt äldre än vad Casper är. 
Men trots att jag tycker att 3 år är en kort tid så hann det inte ens gå en månad in i mitt föräldraskap innan jag förstod att jag aldrig kommer göra rätt i någon annans ögon. Och det är så tragiskt att det ska behöva vara så. 
Det låter kanske flyktigt att jag skriver på det här viset men jag ska förklara mer ingående om vad jag faktiskt pratar om.
Vi säger att du kommer hem från BB men din nyfödda lilla krabat och livet kunde inte varit bättre, eller? För är det inte så vi ser det? Är det inte allas förutfattade meningar om att allt ska vara tipp topp och helt underbart när du kommer hem med ett nyfött barn? Här är det sedan sådan tabu med mammor som inte alls mår bra, som inte alls känner lycka direkt efter födseln och som behöver få komma in i det nya livet som faktiskt tillkommer när man får barn. För det är en av de största förändringarna som man kan vara med om och trots föräldrakurser och råd från andra så kan man inte i förväg veta exakt hur det kommer att bli förrän man står där. 
Du tar dig sedan igenom det jobbiga, eller så har du turen, som mig, att inte uppleva något sådant. Tiden går och du märker snart att du inte producerar den mängd bröstmjölk som du hade hoppats på vilket resulterar i att du har ett barn som ständigt är hungrigt. Du börjar med ersättning och genast är det folk i din omgivning som tittar lite snett på dig. För hur kan du mata ditt barn med detta gift? Och hur kommer barnet kunna få något som helst immunförsvar om det inte får i sig den livsviktiga modersmjölken? Barnet kommer att vara sjukt hela tiden!
Det var kommentarer som dessa och tabun med ersättning som gjorde att jag grät floder när Casper fick börja med ersättning. Jag skämdes och kände mig som den mest värdelösa mamman i världen som inte kunde amma mitt barn, som gav honom ersättningsvaran istället för den äkta varan som skulle vara så mycket bättre. 
Men hur snällt hade det varit att fortsätta amma? För efter bara några dagar, trots att Casper bara fick en liten mängd ersättning som knappt märktes, så slutade jag nästan helt att ha en egen produktion av mjölk. Trots att jag då också pumpade för att få extra fart på det hela. Troligen så hade produktionen varit liten redan från första början och det var därför som Casper gick ner i vikt i rasande fart trots att han ammades mer än vad han sov vissa dygn, vilket såklart tog knäcken på mig som inte kunde göra annat än att sitta där. Missförstå mig inte, det var en mysig stund också men det var så jobbigt. 
 
Men sedan kanske du även upptäcker att barnet inte bara snuttar på dig, eller flaskan, för maten utan även för att det finns ett stort sugbehov och du börjar med napp. Men återigen så haglar de elaka kommentarerna in. Hur kan du ha napp när det förstör amningen (om du ammar vill säga, själv blev jag rekommenderad napp på Casper efter bara ett par veckor på grund av de långa amningstiderna). Tänk hur dåligt det är för tänderna i framtiden! Och hur ska ni sluta med det sedan? 
Den senare frågan funderar jag faktiskt själv på samtidigt som jag försöker tänka att det löser sig, det gör det alltid. Jag vet då inga som inte har slutat med det efter att ha uppnått vuxen ålder i alla fall. Nä men skämt åsido.
Visst, det kommer bli jobbigt men det kommer inte att vara omöjligt. Så jag ångrar inte vårt beslut om att börja med napp heller. Dock hade han gärna fått välja en mer lättillgänlig favorit, kanske en sådan från matvaruaffären istället för en sådan som endast säljs på utvalda apotek och få internetsidor. 
 
Åren går i alla fall och att påpeka allt du gör/inte gör slutar inte. Det kommer kommentarer om vad ditt barn har på sig, eller inte har på sig. Vad barnet äter, eller inte äter. Hur barnet pratar, uttalar ord eller att barnet inte kan säga det ena eller det andra vid en viss ålder. Hur barnet använder sin kreativitet eller inte använder den. Och allt återspeglar alltid på dig som förälder. Det spelar ingen roll vad det är och det slutar verkligen inte!
Läser ständigt forum av och om föräldrar som får ta skit för allt som barnen gör, även de vuxna barnen. 
Och även om jag tycker att det är lågt att man hoppar på de personer som skrivit i forum för att be om hjälp, och kanske redan mår dåligt innan, så har jag aldrig förstått varför man ger sig på folk som inte har frågat om någons åsikt också.
Jaha så din SON har tofs nu, är det kanske så att du vill ha en flicka istället?
Ni matar barnet med fel kost, det där kommer aldrig att sluta bra (om man exempelvis har uteslutit något eller tillsatt något som inte passar in i vår norm med husmanskost exempelvis). 
Dessa två är ungefärliga exempel på sådant jag läser i Ida Wargs kommentarsfält när folk kommenterar bilder på hennes son. Och det är inte barn som sitter och skriver det här utan vuxna människor! 
Men listan kan göras längre på dessa gliringar, och detta ser jag även hos andra men tog detta bara som exempel. 
 
Känner bara såhär, varför kan vi inte bara sluta? Om barnet är mätt och friskt spelar det då någon roll om det ligger lite linsgryta i magen på det eller om det är stuvade makaroner och korv? 
Om barnet känner värme och trygghet från sina föräldrar, spelar det då någon roll om det uppfostras av en mamma och en pappa, bara en mamma, bara en pappa, två mammor eller två pappor? Eller andra sorters vårdnadshavare?
Om barnet får gå i varma kläder och aldrig behöva frysa spelar det då någon roll om det är ett dyrt eller billigt märke? Om kläderna är köpta nya eller begagnade? 
Och spelar det då någon roll om den lilla pojken har på sig sin rosa favorittröja eller om flickan har ett par tuffa byxor som hon själv valt från killavdelningen? 
Jag tycker inte det. För så länge behoven är uppfyllda så vad spelar det för roll?
Och hur mycket bättre är det inte för deras egna självkänsla om de får känna sig nöjda själva med hur de är? För att ta kläderna som exempel igen, vill Casper ha klänning en vacker dag så får han ha det. Om det gör honom glad varför ska jag förstöra det för honom bara för att någon gammal norm säger att det är "fel" och för att det skär sig hos vissa?  
Det är på grund av dessa småsaker som vi föräldrar aldrig känner att vi gör något rätt, trots att vi kanske gör allting rätt. 
 
Varför kan vi inte bara enas om att det inte är fel förrän det är fel på riktigt?
Låter du barnet svälta, då gör du fel!
Får barnet höra att det saknar värde, då gör du fel!
Om du slår barnet, så gör du alla dagar i veckan helt jävla fel!
Behandlar du på andra sätt barnet illa, då gör du också fel!
 
Har barnet kläder på kroppen, mat i magen, känner sig trygg, har möjligheter att utvecklas, får växa upp och vara sig själv och personer i sin närhet som altid finns där? Ja, då gör du rätt!
 
Till alla föräldrar så vill jag sedan bara säga att ni är helt underbara! Glöm inte bort det!
 
 
 

Tillåt mig att få gnälla lite

Jag vet att de som sköter våra vägar med att ploga och skrapa gör så gott de kan, speciellt när de får jobba under dåliga förhållanden. Och sedan är det ju rätt så uppenbart att man inte kan vara på flera ställen samtidigt om man bara är en person som gör jobbet. 
Men om man inte är på något ställe alls eller ens bryr sig om någon av vägarna, får man gnälla då?
För det är lite så det är i den här kommunen. Läste lite insändare från VK för att se vad andra tycker och många håller med. Sedan kan man undra om de som inte gör det är släkt/nära bekanta med de som "utför arbetet". 
"Ploga själva om ni ska gnälla", ja hade jag kunnat så hade jag nästan gjort det för det här är under all kritik. 
 
Men hur är vägarna då? Jo förra helgen hade vi marknad i kommunen och på söndagen när vi gick för att äta lunch på pizzerian så fick vi, bokstavligt talat, gå som bambi på hal is allihopa. Det var hemskt! Nu har jag rätt så uselt balanssinne och har haft hela livet men när det inte bara var jag som åkte omkring och inte ens tog mig framåt på vissa ställen så kanske men förstår hur dåligt det var.
Vi tänkte i alla fall att det var rätt så tidigt på dagen, ca 11.00, och att det kanske var många som druckit kvällen innan och därmed väntade en stund innan de begav sig ut för att sanda eller skrapa. Men inte på hela dagen var det någon ute och fixade vägen. 
På kvällen däremot vid 20.55 så kom de för att fixa till utanför oss, trodde jag. De körde i alla fall fram och tillbaka och gjorde, ja någonting. Men på måndagen så var vägen lika hal och dålig som dagen innan och man såg inte skymten av varken sand eller skrapning. Så man kan ju fråga sig vad de ens gjorde när de var ute och körde fram och tillbaka. 
 
Tisdag - torsdag så har Robert sedan skjutsat mig fram och åter till förskolan för att lämna och hämta Casper. Mest för att jag haft så mycket att göra i veckan och att det sparat mycket tid med skjuts, men också för att det inte har varit läge alls att gå. 
Ena vägen som vi brukar ta, som dessutom är en väg som många barn går efter på morgonen, var som en krater och har varit så hela veckan. På torsdagen fick vi därför ta en omväg för att komma fram eftersom det inte kändes bra för bilen att köra på den vägen något mer. 
Läser sedan på VK igen att det är en person som däremot tycker att vägen där är okej, men att det är bedrövligt att barnen ska behöva gå på vägen eftersom trottoaren inte är framskottad. 
Återigen, vägen är inte okej! Den är långt ifrån okej!
 
Har sedan pratat om detta varje dag med förskolepersonalen och den ena tjejen sa sedan i torsdags att det är konstigt att det inte görs något mer eftersom det varken går att ta sig fram till fots på många vägar, och knappt ens går att köra med bilen. Hon var till och med orolig över att förstöra något på bilen genom att köra på de dåliga vägarna. 
 
Idag är det lördag och jag sitter och kollar ut på vägen utanför oss, en väg som fortfarande är urusel men ändå börjar bli bättre. Inte tack vare kommunen eller andra som tagit på sig att underhålla vägarna utan på grund av att det är plusgrader ute och då mycket av snön och isen börjat på att tina bort. 
Men märk mina ord nu att jag sa bättre och inte helt bra. För medan jag sitter och läser om hur bra plogning vi har i kommunen, av vissa insändare till VK, så ser jag även en äldre kvinna gå förbi. Hon går i myrsteg fram och halkar till flera gånger. Hon sick-sackar sig fram precis som jag såg en yngre tjej göra igår.
Hade allt varit så bra som det påstås så hade ingen ens behövt gå mitt i vägen från första början och sedan inte behövt sick-sacka som att de druckit några drinkar för mycket. 
 
Undrar bara hur långt det ska gå. Och vad det sitter i? Är det som med gatubelysningen? Att det görs ett test för att se hur lång tid man kan vara utan belysning på kvällar och nätter för att se hur mycket pengar som sparas? 
Här säger sedan kommunen att de valde att starta belysningen igen efter att en person ramlat ner i en mindre grop som inte gick att se på grund av mörkret. Däremot så uteslöt de att berätta om alla inbrott som varit under hösten. I flera bostadsområden också. Men det är ju klart. Har man ett helt samhälle som är nedsläckt så är det inte heller svårt att göra inbrott, varken i hus eller på tomter. 
Så sedan ett par veckor tillbaka så har vi belysning på kvällarna igen. Efter att den varit borta i ett par år. Och det känns faktiskt mycket tryggare.
Frågan är bara om den startades för att polisen som gjorde en enkät tillsammans med kommunen, en enkät där majoriteten påpekade hur otryggt samhället kändes på grund av gatubelysningen, nu var tillbaka på plats för att hålla föreläsning om polisyrket. 
Något som inte heller sades i artikeln om gatubelysningen var att en privatperson betalt all belysning över bron in till samhället. För inte ens det kunde kommunen prioritera. 
Och visst, släck ner i samhället om ni vill. Men att släcka ner över bron, där många gick när det var flyktingboende på andra sidan eller går nu för att värdshuset är öppet på helgerna, det anser jag vara livsfara.
Är rätt säker på att vi haft mer än en påkörningsolycka om lamporna fortsatt vara nedsläckta.
 
Men vart vill jag komma då med allt? 
Jag förstår att det inte kan vara lätt att besluta vart kommunens resurser ska gå, speciellt om budgeten är liten. Men samtidigt så tycker jag att man ska prioritera de som bor i samhället på ett smartare sätt. 
Och med det sagt så är det kanske inte smart att släcka ner gatubelysningen för att "spara pengar" när det sedan sker både olyckor och inbrott på grund av det. 
På samma sätt är det kanske inte så smart att "strunta i" plogning, sandning och skrapning. Börjar starkt fundera på om det ska hända någon allvarlig olycka innan kommunen får sig en aha-upplevelse om det här också.
 
Vill också påpeka lite kort att jag inte skyller på de som utför arbetet egentligen, utan på kommunen som inte tycks prioritera. Men samtidigt så kan man tycka att när ni väl är ute, säkert i uppdrag av kommunen, så kan ni ju göra det som ska göras istället för att åka fram och tillbaka utan att något händer.
Slutligen så vill jag även svara en av insändarna på VK med att säga, nej vi som klagar bor inte i skogen utan mitt i samhället! Och tror du inte på det som skrivs så får du ta en promenad kvareret bortanför ICA och Coop för att se själv hur det verkligen är.
 
Nä nu ska jag ta en promenad med hundar och barnvagn. Önska mig lycka till!

Snart klar!

Nu var sista uppdraget på sista kursen inskickad! Nu väntas det bara en examination på fredag och sedan så är jag helt klar! Med kursen, och med gymnasiebetyget!
Det känns så skönt att ha det bortgjort! Och även om många i min närhet anser att det är helt onödigt så länge det bara handlar om ett gymnaisebetyg och inte mer så var detta ett av mina personliga mål. Ett mål som jag nu så gott som har klarat av. 
 
Ja, jag kanske inte har tagit studenten på ett traditionellt vis bara för att mitt liv inte fungerade som jag ville då, och på många sätt är det så än idag, men jag har lyckats med studierna ändå. Och jag kräver faktiskt inte att någon annan ska vara stolt över mig så länge jag är det själv. 
(Trots att jag känner att många suckar eller rent av skrattar åt mig med tanken om att det "bara är ett gymnasiebetyg", "kom tillbaka när du har någon större examen på universitetet istället!")
 
Vad framtiden sedan har att erbjuda återstår att se. Jag gillar att studera och lära mig nya saker men det har varit tufft utan stöd från CSN vilket på så vis har avskräckt mig från att fortsätta studera och få en bättre utbildning utifrån det jag har läst nu.
Sedan så har det varit svårt att få ihop familjelivet, fritiden och vardagen med studierna också. Mest för att jag anser att vissa inte har tagit mina måsten på större allvar vilket gjort att jag fått förskjuta det som jag ska göra för att ställa upp på andra istället. Det har varit lite synd faktiskt. 
Men nu är det avklarat och trots att jag lagt ner mindre tid än vad jag velat (dagtid i alla fall och ett skäl till att jag nu sitter här efter 00,00 och har gjort så många nätter de senaste månaderna) så har jag ändå klarat av det på något sätt! Det visar egentligen bara att man kan om man vill. 
 
Nu när det är över så ska jag i alla fall fokusera lite mer tid på Casper ett tag och sedan komma igång mer med jobbsökandet. Skulle egentligen gå med i ett nystartat projekt här i kommunen som fokuserar på jobbsökning på ett smartare plan men så blev det inte eftersom jag inte uppfyllde vissa krav för att få vara med. Så får söka mig någon annanstans. 
Läsa böcker är något som jag också ska försöka priorotera, 30 minuter/dag åtminstonde. Detta har jag inte lagt ner så mycket tid på sedan innan min graviditet med Casper. För under graviditeten så var jag supertrött de 12 första veckorna. Efter vecka 12, när man ska börja må bra, så började jag att kräkas som bara den. 
Därefter så kom den där tröttheten tillbaka igen men då också på grund av klådan (hepatosen) som jag hade de 8 sista veckorna på min graviditet som gjorde att jag ständigt såg härjad ut samt inte sov alls! Därför är jag glad att Casper var en pojke som älskade sin sömn redan från start. 
När Casper kom blev det sedan svårt att få till någon tid, även om han sov en del. Men då var det vila själv eller annat som stod på schemat. 
Efter det så kom ångestproblematik som gjorde att jag inte kunde koncentrera mig på det jag läste ändå.
Och nu de senaste månaderna har det varit studier för hela slanten.
Men nästa vecka blir det att läsa mer. Och ja, boknörden i mig längtar redan!!!

Mammasanningar 2

Idag var första gången som jag raderade ett inlägg på min blogg. Anledningen till det var att jag inte var nöjd med sättet som jag valde att formulera inlägget på.
Varför? Jo för att jag sitter och "skryter" om hur bra jag har haft det med ett barn som nästan aldrig varit sjuk samt att han sovit som en stock under hela tiden, med undantag för någon natt hit eller dit.
Och visst, det är inget fel att vara tacksam för en sådan sak. Men sedan så väljer jag också, i samma inlägg, att skriva om podden mammasanningar. Hur jag inte borde kunna känna igen mig i det som sägs tack vare att jag har haft sådan "tur" varpå jag sedan återgår till att prata om att alla föräldraskap, och alla barn, är unika och att ingen ska trycka ner någon annan. Samtidigt så är det väl lite det som jag själv gör med inlägget,fast det aldrig var min tanke. 
Så jag bestämde mig för att göra om och göra rätt. 
 
Det jag ville komma fram till i mitt inlägg var två saker.
1. Jag skämdes över att känna att Caspers trotsperiod var jobbig med tanke på hur lite bekymmer vi haft innan den kom. Men när jag skrev om det som varit enkelt så lät det mer som skryt.
Det jag egentligen ville komma fram till med detta var att visst, vi har haft det lätt, för lätt, men nu är det jobbigt och jag har ändå rätt att känna mig otillräcklig utan att skämmas.
Och sedan ville jag på ett smidigt sätt kunna komma in på punkt nummer:
2. Att alla är unika. Alla föräldraskap är unika. Men trots det så kan vi inte stötta varandra idag. Utan istället står vi med våra pekpinnar och berättar för varandra vad vi borde, eller inte borde, göra. Bara för att det är så man själv gör det. Och för att det alltid fungerat bra för oss. 
Nu menar jag inte att man ska sluta komma med tips och råd. Men en stressad och övertrött mamma vill inte höra pikarna som får henne att känna sig  sämre utan vill bara få vardagspusslet att fungera smidigt. 
 
Så med det kan jag också kontra med vad jag gör som man enligt andra "inte borde göra". 
* Jag ger ibland Casper en kaka til frukost bara för att jag inte får i honom något annat. Märks här att han är precis som mig och gärna skippar denna måltid. 
Det som denna kaka ibland gör är att starta igång hans aptit så att han sedan vill äta något annat. Är det ett bra tips? Nä. Men jag gör det ändå när han matvägrar på morgonen. 
* Jag skippar tandborstningen på kvällen någon gång då och då. Fy fy fy på mig, men vad gör man när han från ingenstans blir så övertrött och sur att det inte ens går att få på nattblöja och pyjamas på ett smidigt sätt? (måste ändå försvara mig med att säga att detta är oerhärt sällan!)
* Ibland har han fått äta sitt överblivna lördagsgodis på en söndag. Och vissa veckor får han vara utan lördagsgodis också. 
* Vårt barn dricker dricka! (Usch vad jag skäms för det här!!) Helst när han är så liten. Men då vi själva är beroende av detta, och jag får halsbränna av vatten (någon med samma problematik får gärna höra av sig för folk anser att jag är paranoid) så har jag och Robert nästan alltid druckit dricka till maten. Det är liksom en dålig ovana  som vi hänger fast vid. Men som vi kämpar att sluta med. Speciellt med tanke på Roberts diabetes också. Och att vi har ett barn som inte behöver denna ovana!
* Jag låter Casper sitta på plattan när jag pluggar eller jobbar de dagarna som han inte kan vara på förskolan. Ja, jag lovade mig själv att inte bli en sådan mamma men jag har också börjat känna mer och mer att min kropp inte längre orkar vara uppe halva natten för att få det gjort. Därför vill jag göra dessa sysslor dagtid, som de som arbetar/studerar på andra platser än hemma.
 
Sedan så gör jag en del saker som jag är stolt över också. Som att läsa för Casper varje kväll. Eller försöka inkludera honom i allt jag gör så att han får känna att han är med han också. Visst, det är lite svårt när jag ska plugga eller jobba men när jag tömmer diskmaskinen och dukar fram/av så hjälper han gärna till. 
Jag avbryter ofta det jag gör för att lyssna på honom istället. Det han säger och vill förmedla är för mig viktigare än tvätten och städningen. Så ja, vi har ett tvättberg i källaren för att jag hellre umgås med min son än tvättar!
 
Det finns mycket mer att vara stolt över men tar jag mer är det lätt hänt att jag övergår till att skryta igen, och det är som sagt inte min mening.
Men jag är så förbannat stolt över mig själv. Och jag är så förbannat stolt över Casper!
Så som alla ni borde vara stolta över er själva och era barn också. För ni gör ett fantastiskt jobb!
 
 

När -16 känns som en dag på stranden

Det har varit så kallt de senaste dagarna att det idag nästan känns varmt ute, trots att det är -16 ute. Senast i måndags så låg det på -28 på morgonen. 
Så på grund av kylan, och att jag både har trasiga skor och får världens snurr i skallen vid kyla, så har vi hållt oss inomhus. På onsdagen förra veckan så fick Casper vara hemma av just den anledningen. På torsdagen så fick han däremot vara hemma eftersom det var totalt omöjligt att väcka honom. Efter 30 minuter så gav jag upp mina försök och sa åt Robert att ringa och säga att han var hemma istället. 
Samma sak igår. Det var inte superkallt, eller jo det var kanske -19 på morgonen, men inte som tidigare. Men kände bara att jag hellre har honom hemma när jag inte har något för mig än att ta med honom ut i kylan. Så vi stannade hemma och hade mysdag istället och passade på att göra lite saker som behövde göras. 
Men idag så är han där och jag ska passa på att jobba. Har börjat litegrand men tog en liten paus. Väntar även på mina böcker till den sista kursen som startade i måndags så att jag kan börja med den. Efter detta så hoppas jag verkligen att mitt gymnasiebetyg är helt och hållet klart för det är rätt så svårt att få ekonomin att gå ihop när man inte får några pengar från CSN.
 
Bjuder på en bild från en varmare vinterdag än denna 

När det inte syns på utsidan hur man mår på insidan

Jag är en introvert tänkare, på gott och ont, och tycks alltid hamna i situationer där jag funderar på det ena och det andra. Det goda i det är att jag lätt kan få tiden att gå, vilket gör att jag sällan ser en lång väntetid som något jobbigt. Men det negativa är att jag lätt hamnar i tankar och glömmer/struntar i det jag ska göra på grund av det. 
Ett tillfälle då min tänkande sida verkligen är bra att ha är när jag är på väg hem efter att ha lämnat Casper eller när jag ska hämta honom. Det får det att gå så mycket snabbare att gå och dessutom så kan det underlätta sedan när jag kommer hem, i alla fall de gånger som jag tänker på vad jag ska skriva på en uppgift till skolan eller om jag ska skriva här. Precis så var det med det jag ska skriva nu. Detta började som en fundering som sedan utvecklades till att jag ville skriva om det och funderade då hur jag skulle lägga upp det och nu sitter jag här, och skriver om det. 
 
Jag minns inte exakt hur jag kom fram till ämnet i mina tankebanor men det slutade i alla fall med att jag tänkte på hur långt vi har kommmit i utvecklingen i vissa steg och hur långsamt det har gått i andra. Det jag pratar om är då hur vi accepterar/förnekar psykisk ohälsa. 
Nu kan jag bara relatera till mig själv och mina egna erfarenheter så någon får gärna rätta mig om jag har fel. 
När jag tänker på att vi inte har kommit så långt i utvecklingen så menar jag med accepterandet. För idag pratas det om psykisk ohälsa som aldrig förr men trots det så är det många som inte blir accepterade. Jag tänkte många gånger, de stunder som jag inte alls mått bra, att det varit så mycket lättare om det bara var ett ben som var brutet. För det skulle folk kunna se. Det skulle de kunna acceptera. 
Dessutom så tycks det alltid vara så lätt för folk att trycka ner en person som inte mår bra psykiskt, för varför göra det bättre när man kan göra det sämre? Jag kan nästan garantera att det är någon som har fått höra något i stil med "jaha du har gått in i väggen? Ja jag är också stressad och har mycket att stå i ibland men inte stannar jag hemma och drar täcket över skallen för det! Jag biter i det sura äpplet och går till jobbet."
Eller det här: "Du vet att det alltid blir bättre när du är på plats". Och ja, så kanske det är, för vissa. Men då vi alla är unika så finns det inget som är svart eller vitt, det finns inte en sak som fungerar för alla. Något som jag snabbt insåg efter förra årets KBT där jag fick testa mig fram för att hitta något som fungerade för mig. Idag mår jag bra, idag kan jag hantera min ångest mycket bättre. Då mådde jag dåligt, då trodde jag att jag, eller någon annan, skulle dö. Varenda dag. 
Jag hade den ena sjukdomen efter den andra, trodde jag. Mina släktingar hade den ena sjukdomen efter den andra, trots att de mådde bra!
Sedan var jag så rädd. För allt! Hela tiden var jag rädd. Fick panik, under en period, av att vara ensam hemma efter klockan 19.00. Jag kände mig uttittad och förföljd och precis under den perioden så jobbade Robert kväll/natt och kom hem riktigt sent. De kvällar som jag då lyckades masa mig upp innan han kom hem, för av någon anledning kunde jag inte ta mig upp om jag gått ner efter nattning av Casper, då somnade jag direkt som jag hörde hans nyckel i dörren. Det tog inte ens 10 sekunder!
Jag är så glad att jag slipper det här idag. För nu vet jag vad det beror på. Det beror på min ångest. Så nu när jag märker att jag börjar gå tillbaka i gamla mönster igen så tar jag istället tag i det. Sorterar ut det som bekymrar mig, hanterar det på det sätt som det behöver hanteras (vilket kan vara allt från att gråta ut till att intala mig själv att det inte är så hemskt som jag tror). 
Detta önskar jag att de personer som inte förstår fick se. Jag önskar att de kunde vara i min kropp och i min hjärna när jag mår såhär. Eller rättare sagt mådde såhär. Jag önskar att de kunde förstå hur utmattad man blir av att hela tiden vara rädd och orolig. Jag önskar att de fick uppleva känslan som tankarna skapar. Paniken när man tror att någon ska dö. När man tror att ens barn ska dö. Eller när man tror att man själv har en obotlig sjukdom. Och det spelar ingen roll vad andra säger. Tanken måste få passera innan man kan släppa det.
Jag känner redan fördomarna komma. Hur folk vill att jag ska låsas in i ett ödsligt rum med bara en madrass som sällskap. För hur jobbig kan inte en sådan människa som jag vara att umgås med om jag funkar på det här sättet? Men om jag ska vara ärlig så är det nog bara jag, och Robert, som vet hur jag egentligen har mått. Så bra blir man på att dölja det för andra. 
Men som sagt, hade de som lägger tid och energi på att trycka ner dessa personer insett det här hade de inte gjort det värre. För vi ser aldrig en person med brutet ben få klagomål från en som inte har några. Den personen skulle aldrig säga "Fan vad töntig du är, du har ju ben att gå med så använd dem istället! Se på mig som inga ben har" (Fast vem vet, även detta kanske har förekommit). 
Jag önskar att det vore så enkelt som med Alfons Åberg och hans spöken. Jag önskar att hans pappa haft en ramsa till oss med psykisk ohälsa också. Att istället för att säga "Stick du stygga spöke, för du finns inte" kunde säga "stick du stygga ohälsa, för du finns inte" och sedan skulle den vara borta lika snabbt som den kom. Eftersom den inte är på riktigt. 
Men tyvärr så är den på riktigt. Och ingen ramsa i världen kan ta bort den. Det krävs jobb. Det krävs vila. Det krävs samtal, vänner, familj, god mat eller vad som nu kan tänkas behövas för att må bra. För alla är vi olika. Alla reagerar vi därför olika på de prövningar och händelser vi utsätts för. 
Och även om den psykiska ohälsan inte syns, så finns den.
 
 

Jag är väl inte bitter? Eller?

Önskar att jag kunde lägga ner mer tid på att skriva här eftersom jag älskar att skriva, gärna vill bli bättre på det och tycker om att gå tillbaka och kolla över vad vi har gjort flera år tillbaka. Men på slutet känns det som att jag mest bara har skrivit när jag är irriterad över något eller när något negativt har hänt. Hur kommer det sig då? Jo eftersom jag alltid sitter och maler tankar när jag behöver göra annat så måste jag få avreagera mig på något sätt innan jag kan släppa det och bästa sättet, för mig, att göra det på är att skriva av mig.
 
Det jag tänker skriva om idag är något som jag egentligen inte behöver lägga tid och energi på men ändå så gör jag det. Varför? Ja det kan man ju undra. 
Som jag har nämnt ett otal gånger förut så gick jag och Robert igenom en jobbig period med barnlöshet. Det blev en lång väntan först innan vi ens fick hjälp, 3 år faktiskt, och sedan så tog det ytterligare ett år innan ett positivt besked. Totalt 5 år och 8 månader försökte vi innan vi fick ett plus med hjälp av IVF. För många är detta lite och för andra är det längre. Oavsett vad var det jobbigt och tärande för oss. 
Trodde däremot inte att jag skulle stöta på en massa hat när jag sedan blivit gravid men många var nedlåtande mot oss, på ett eller annat sätt. 
En av dem var en kvinna som vi ibland har umgåtts med. Hon sa till Robert att vi gått före i IVF-kön, att vi fuskat oss till vår plats och inte förtjänade vår graviditet och vårt barn, nått åt det hållet. Jag kunde inte släppa det och spatserade dit direkt. När jag kom fram till huset hade Robert och CO som var där blivit hemskickade så jag fick aldrig komma in. Skickade ett meddelande till henne och frågade vad fan hon pratade om för dynga. För det första är det omöjligt att gå före i någon jäkla kö! Det som hände med oss var att jag tog hormontabletter i ca 10 månader. Sedan gick vi vidare med undersökning på IVF-kliniken i Umeå som nu heter Livio fertilitetscentrum. De sa att det kunde ta mycket lång tid innan vi fick komma igång, allt berodde på vilka som var före oss och hur de prioriterades utifrån vad det var som gjorde att man inte kunde bli gravid. 
Jag är än idag osäker på vad det är som gör att jag inte kan bli gravid naturligt. Jag vet att det beror på mig och att det har något med avsaknandet av ett hormon att göra. Minns knappt mitt första möte i Skellefteå eftersom det var så omtumlande och jobbigt men det jag minns var att de berättade hur det gick till när en graviditet tog fart. Att ägget behövde ett hormon för att kunna fästa. Ett hormon som jag saknade. De visste inte om det kunde komma tillbaka naturligt eller om jag aldrig skulle få det.  
Jag har hört att det kan bero på att jag är för tidigt född men samtidigt så finns det inga vetenskapliga bevis på det vad jag vet. 
Hur som helst så fick jag sedan ett telefonsamtal bara veckor senare att ett par hade hoppat av, förhoppningsvis blev de gravida på naturlig väg! De undrade då om vi ville komma in och börja vår IVF. Om inte skulle vi få vänta 3-4 månader till trodde de. Detta var i slutet på november och de sa att det kunde bli tajt med tid på grund av juluppehåll och allt men om min mens kom i bra tid så skulle det inte vara några problem. Såklart blev den lite sen men därefter så satte vi igång. Ett par veckor innan jul så gjorde vi både äggplock och återinförande av ägg och på julafton 2015 testade vi positivt.
Så vi gick inte före i kön genom att lura andra par. Vi blev erbjudna en plats och tackade ja. Vad skulle vi ha gjort? Sagt nä vi vill inte eftersom det kanske finns andra därute som försökt längre än 5 år och 8 månader som förtjänar det mer? 
Sedan hade vi turen att lyckas på vårt första IVF-försök. Jag vill verkligen inte få det att låta som skryt men för mig är Casper fortfarande ett mirakel! Han är den bästa som finns i hela vida världen och jag är så stolt över att få vara mamma till just honom. Hur mycket jag än försöker förklara så kommer alla ord i världen inte att räcka till för att berätta hur mycket jag älskar honom, hur underbar han är och hur mycket kärlek han ger mig varje dag bara genom att säga mamma, le på sitt speciella lilla vis, ge mig en kram eller bara vara sig själv. 
Vi var så glada över graviditeten men samtidigt så hade jag varit deprimerad, och sjukskriven, innan vår IVF. Jag mådde fortfarande dåligt när jag fick höra det här. Det + hormoner fick mig kanske att reagera lite mer på hennes kommentar än vad jag borde ha gjort. 
Men även idag så kan jag inte släppa det hon sa åt oss. Och det tär så fruktansvärt. Många sade att hon själv genomgick en barnlöshet och jag vet hur det känns. Men samtidigt så tycker jag att hon kunde ha hållt vissa saker för sig själv.
Hennes bortförklaring var sedan att Robert har sagt att vi gjort det, något som inte ens var en gnutta sant. Fanns ju till och med andra som satt där som inte hört Robert säga något alls om det utan istället hade hon sagt att hon hört det men inte ville säga från vem...
 
Som om inte detta skulle vara nog så kom kvinnans bröder till oss och hälsade på, dagar, veckor eller kanske nån månad, efter denna händelse. Jag minns inte exakt. De började med att säga grattis. Men sedan så satt de och pratade om hur egoistiskt det var att sätta barn till världen med  tanke på hur den ser ut idag. Att föda ett barn och låta det växa upp idag var det dummaste man kunde göra och de skulle aldrig vara så korkade att de gjorde en sådan sak. Så de tänkte vänta tills dess att allt i världen blev bättre, går vi tillbaka i tiden så ser vi att det alltid funnits krig, våld, elände m.m. så jag vet inte hur länge man i sådana fall ska vänta. Och hur definierar man bättre? 
Nä men egoistisk och korkad det var vad jag var!
 
Nu har deras syster fått sitt första barn och jag kan inte hjälpa att känna mig lite bitter. Hennes bröder prisar henne till skyarna för att hon fått barn och visst har de försökt länge är det kanske inte så konstigt att de är glada för hennes skull. Men när jag var gravid så var jag dum, egoistisk och korkad? 
Jag borde inte bry mig, det är inte min ensak om vad andra gör, men känslan med bitterhet sköljer över mig och vägrar lämna min kropp. 
Får även dåligt samvete över att vilja ha ett syskon till Casper i framtiden. Kommer vi få skit om vi genomgår ett syskonförsök med hjälp av IVF? Kommer vi få skit över att inte bara ha satt ett barn till denna hemska värld utan två? 
Men återigen. VARFÖR BRYR JAG MIG? Varför kan jag inte bara skaka av mig det hela? Varför inte bara ta det folk säger med en nypa salt istället för att gräva ner mig i det tills jag mår ännu sämre över det hela? 
Jag vet inte. Jag har inget vettigt svar på det. Jag önskar att jag kunde säga åt hjärnan att bara släppa det. För jag har så mycket att vara stolt över som borde överösa detta hat och skölja bort det förevigt. Men ändå så stannar det kvar.
För att gå in på ett sidospår så tror jag, eller jag är nästan säker på, att jag kände mig osäker på min graviditet, inte kunde vara glad över den och skämdes över den på grund av denna händelse. Det tog nästan 7 månader in innan jag kunde börja känna glädje, inte skämmas över att säga ordet gravid och längta efter Casper. Och det låter kanske konstigt med tanke på hur länge jag längtat efter ett barn. Men jag kände hela tiden som att jag gjorde något som var fel. Jag förstod aldrig varför men när jag går tillbaka och tänker på dessa kommentarer och än en gång börjar känna som jag kände då så är jag säker på att dessa var en bidragande faktor. 
 
Men jag får titta på min underbara son, min största ögonsten och världens bästa varelse. Han får mig att förstå att varje val jag har gjort som tagit mig ett steg närmare honom var värt det. Oavsett vad andra människor säger eller tycker om det. 
Han gör mitt liv så mycket bättre!
 
En av få bilder från min graviditet. Allt tack vare några dumma kommentarer och dålig självkänsla.

3 födelsedagar och en "spontantripp"

Tycker att det har varit så mycket negativa inlägg på denna blogg på sistonde så jag tänkte att jag skulle sätta mig ner och berätta om lite roligare saker som har hänt den senaste tiden. För även om det har hänt mycket som varit tråkigt så är det ju även en del roliga saker som stått på schemat. 
 
Casper 2 år
Den 19 augusti så blev Casper 2 år och det är ofattbart att det redan är 2 år sedan (i skrivande stund nästan 2 år och 2 månader!) som Casper kom till världen och till oss. 
Födelsedagen firade vi i Storarmsjö hemma hos Roberts mamma och det kom lite folk dit i omgångar, vilket Casper gillade eftersom han då fick fika flera gånger.
Jag gjorde blåbärscupcakes med blå frosting, strössel och fiskar på. Tanken var att vi skulle ha ett fisketema men det hände så mycket med Novas bortgång att motivationen helt försvann från min sida och sedan är det inte så lätt att planera och pynta när man inte är i sitt eget hem och kan bestämma dagar innan hur man vill ha det. Men nästa år kanske.
Mamma, brorsans tjej Ida, Sandra, Mattias, Alma, Elliot och Jesper kom också från Vännäs för att fira Casper. Och på kvällen kom Roberts mormor och hennes karl. 
När kvällen sedan kom var Casper riktigt trött kan jag lova. 
 
 
 
Jag 27 år
Börjar närma mig den åldern då jag snart slutar fylla år. Då andra säger att livet börjar efter 30 så gruvar jag mig nå fruktansvärt att närma mig den siffran. Jag menar jag har ju knappt utbildning eller jobb. Men lovade att detta inlägg inte skulle ha några negativa inslag så släpper det för nu. 
Min födelsedag var då den 20e augusti, dagen efter Caspers. Dagen började med att jag fick bära in alla saker i bilen medan Robert och Casper tog en tur med fyrhjulingen på gården. 
När allt sedan var packat och Torgny och överbliva cupcakes lämnade i Vännäs så åkte vi vidare mot Umeå. Vill inte gnälla nu men trodde ju att det var jag som skulle få välja mat denna dagen men Robert tyckte annat vilket slutade med att vi åt från kebabvagnen till lunch ( de har däremot riktigt god kyckling så det blev inte någon större besvikelse, enda jobbiga var alla fåglar och var någon ynka centimeter ifrån att bli träffad av fågelbajs). 
Sedan gick vi vidare till H&M så att jag kunde köpa nya pyjamas till Casper för det presentkort som han fick på sin födelsedag. Pyjamasar var något som han hade lite utav och som jag planerat att köpa så det passade utmärkt!
Tänkte även köpa byxor till mig själv för mitt egna presentkort men med två killar som lätt blir rastlösa inne på klädaffärer så fick jag nöja mig med grejerna till Casper. 
Vi hann även med en kortare sväng till Lagerhaus där jag hann rädda en hel hög med glasgrejer från att falla i golvet efter att Casper ryckt tag i dem. Paniken i den stunden!
Resten av dagen spenderade vi på Ersboda där vi både besökte ReBuy, en riktigt stor Second Hand-affär, samt åt middag på McDonalds (återigen så kan jag inte påstå att det var jag som valde, men god glass hade de i alla fall).
Vi åkte sedan raka vägen hem efter att vi hämtat Torgny. När vi kom hem så kom pappa och Lea förbi. Tråkigt nog hade jag inget fika att bjuda på mer än några kex vilket känns lite tråkigt när man ändå fyller år. 
 
Roadtrip, ny båt och överraskande besök!
Helgen efter min och Caspers födelsedag så fick Robert för sig att sälja våran båt som vi haft i 4 år nu. Och såklart var tanken då att köpa en ny sådan.
Den första han hittade låg i Skåne med efter en del grubblande och med tanke på att vi skulle behöva köpa med oss eller låna en båtvagn för att ta den så var det inte längre intressant.
Istället så hittade han en i Frändefors som vi åkte ner för att köpa. Så på torsdagen den 6e september så började vi resan. Vi åkte sjukt tidigt, strax före klockan 05.00 och kom sedan ner till Stockholm vid 13.00 tiden. Vi lyckades, tack vare ombyggnaderna i Slussen, att få fel på GPS-sändningen på väg ut till Gustavsberg och hamnade istället på Drottninggatan. 
Efter en massa snurrande mitt i centrum så lyckades vi till sist ta oss dit och det första vi fick göra var att införskaffa nya skor till Casper eftersom Robert (som såg till att Casper hamnade i bilen medan jag gjorde det sista) glömde hans skor hemma. 
Fanns inte jättemycket alternativ i Caspers storlek men när han såg ett par neonrosa så stod det klart vilka han skulle ha. 
Vi sov sedan hos min ena bror Göran för att kunna fortsätta resan tidigt dagen därpå. Fick träffa min andra bror Patrik, hans sambo och son Harry. Men också mitt syskobarn Joella och hennes dotter Keyla. Önskar att vi hade haft tid till att träffa fler personer eftersom det inte är ofta som man åker neröver men får bli en längre vistelse nästa gång.
På fredagen bar vi som sagt iväg till Frändefors för att köpa båt och denna morgon begav vi oss iväg vid 04.30. Casper somnade direkt om i bilen och sov i några timmar.
När vi kom fram så var det grått och tråkigt men Casper var nöjd. Han fick både leka med en supergullig liten hundvalp och titta på båt. 
Efter detta begav vi oss vidare mot Åmål för att köpa ett par nya djupriggar till båten innan vi åkte hemåt igen. 
Blev betydligt fler stopp på vägen hem eftersom ingen utav oss var lika taggade på roadtripp som dagen innan. och när det var kanske 10-15 mil kvar så tyckte Casper inte alls att det var roligt längre. Men i det stora hela så måste jag säga att han var otroligt duktig! ♥
 
 Vi kom hem rätt så sent på natten och somnade nästan direkt. Casper ville ligga en liten stund och kolla på allt från skotrar till fiskar på Roberts telefon innan han själv sa till att de var dags att sova och började masa sig iväg till sin egen säng. 
Dagen efter (lördag) så gjorde vi lyxfrukost med kokta ägg och pannkakor och direkt efter frukosten fick vi besök av en annan av mina bröder, Anders. Han hade med sig sina två barn Bella och Alexander och Casper lekte med dem hela dagen. Både hos oss och hemma hos våran pappa som bjöd på fika. 
 
 
 
 
 
 
 
Pappa 70!!
Fredagen den 21 september var det dags för kalas igen. Hade under några veckor suttit och planerat pappas 70-årsdag och kan lova att det inte varit lätt tillsammans med heltidsstudier, ett tvååring, lite recensioner mellan varven och ett hus som också måste tas om hand. Men jag tycker däremot att dagen blev lyckad. 
Vi hyrde en lokal några kilometer härifrån. Efter att vi varit dit och inspekterat så inväntade vi Daniel, handlade massa gott och hämtade ut den gigantiska smörgåstårtan som vi sedan for och lämnade. 
Pappa skulle sedan komma hem till oss vid 17.00 för att fika, var i alla fall det jag sade åt honom. Han höll sedan på förstöra hela överraskningen när han kom en timma tidigare och vi fick knuffa in Daniel i duschen och gömma honom där. Casper pekade hela tiden ditåt och sade hans namn och ibland så är jag glad att han inte kan säga saker med 100% korrekt uttal. Eller i alla fall att pappa inte förstod vad han menade. 
Vi skyndade sedan iväg till lokalen igen och fixade i ordning medan Robert åkte hem och inväntade pappa och hans särbo Lea ytterligare en gång. 
Tråkigt nog kunde inte Anders komma men det är en bit att köra och eftersom han redan varit ner en gång denna månad så förstår jag honom. 
Vi hade en supertrevlig kväll i alla fall och jag hoppas att pappa blev nöjd i det stora hela. Hade jag haft bättre resurser, mer tid och fler kontakter så hade jag gjort det ännu bättre!
 
Dagen efter lyckades jag övertala Daniel att stanna kvar så vi for hem till pappa och åt lunch och fikade. Sedan var min andra bror Göran (inte han från Stockholm) där med sin fru och deras son William. 
Casper hade sedan fått för sig att han skulle sova över hos pappa och vägrade därför följa med hem till en början. 
Kvällen avlutades sedan med mikromat och fryspizza, kortspel och massa surr med min älskade lillebror. Tänk att jag en gång i tiden bråkat som en tok med denna människa men nu inte skulle kunna tänka mig att leva utan honom. Ofattbart!
 
 
 
 

2 år har gått! Vila i frid ♥

Jag kan inte förstå att det redan har gått två år sedan du lämnade oss. Jag tänker ofta på den där dagen och på hur jag tog emot det där samtalet där jag fick veta att du inte längre fanns bland oss. Det var som en chock som sköljdes över mig och det är än idag svårt att förstå att du inte längre finns, och att du aldrig kommer att göra det!
 
Du var framförallt en vän till Robert men jag ser ändå dig som en vän även till mig. Och du var en sådan person som blev mer än bara en bekant, du blev nästan som en familjemedlem.
För det är komiskt egentligen hur en del personer kan komma in ens liv och sedan försvinna lika snabbt som de kom. Det är som att de inte gett en så mycket och snabbt glömmer man deras namn och utseende. Sedan finns det dem som kommer in, är med ett tag och sedan så växer man åt olika håll. Minnena finns alltid kvar och träffas man så är det lätt att ta vid där man slutade för att sedan gå åt varsitt håll igen tills nästa gång man ses.
Men sedan finns det sådana som kommer in för att stanna, de är med år efter år och deras vänskap innebär att de inte behöver knacka på dörren innan de kommer in utan de rycker upp den, tjoar fram ett hej, tar något i kylen, sätter sig i soffan och snor tv-dosan ur handen på dig och byter lite halvfräckt kanal samtidigt som de frågar om du haft det bra sedan sist (vilket lika gärna kan ha varit dagen innan).
Du hörde till den kategorin och det är personer från denna kategori som är svårast att mista. De som kommit så nära att de känns som att de alltid funnits. Som om de skulle tillhöra samma familj som en själv.
 
Jag hoppas att du förstår att vi alla saknar dig och jag önskar att Nova nu är i tryggt förvar hos dig och Dan. Två hundälskare var ni och med er båda vid sin sida så vet jag att hon har det bäst!
Vila i frid älskade vän! ❤
 
 
 

Nervositeten börjar...nu

Jag har beslutat mig för att fortsätta plugga, trots att allt är emot mig. Men det har gått så bra och med ett A på mitt förra uppdrag så känns det dumt att bara ge upp. Denna utbildning, trots att jag bara läst 25% av den, har redan gett mig så otroligt mycket och jag hoppas att jag kommer få lära mig mer matnyttigt som jag kan ha nytta utav på en framtida arbetsplats.
 
Skickade precis in mitt sista uppdrag och nu fattas det bara en examination som jag ska sätta mig ner och kolla tider för nu på en gång. 
Dessa är alltid värst eftersom jag har så mycket lättare att uttrycka mig skriftligt än vad jag har muntligt, mest för att jag då kan sitta och formulera meningen som jag ska skriva en kvart innan jag gör det. Men när det kommer till talet så är det ingen som orkar vänta på att jag ska sitta och välja bland ord.
Men det ska säkert gå bra. Måste bara hitta igen det förbaskade headsetet och se om det ens fungerar att använda. Sist jag läste på distans så fick jag låna Daniels men eftersom han själv har behov av det och jag inte var säker på när vi skulle besöka Vännäs nästa gång, var nämligen där nu i helgen, så kunde jag inte heller låna med mig det hem. 
Sedan får jag hoppas att Casper inte kvaddat mitt allt för mycket nu när han lekte med det sist. 
 
Kan verkligen inte beskriva hur nervös jag är efter att ha skickat in det här senaste uppdraget. Och trots att jag alltid tänker innan jag börjar en kurs att jag glädjer mig bara jag får godkänt och kommer ett steg närmare det där betyget som jag så gärna vill ha så är det som att något väcks inom mig, och framförallt efter förra uppdragets höga betyg. 
Jag ger mig inte förrän jag själv känner att jag ligger på en hög nivå, det är som att studierna väcker en perfektionist inom mig som jag intevisste fanns!
Så nu återstår det bara att se hur det går. Innerst inne är jag nöjd över ett C men ett B har jag som mål att få och får jag ett A så tror jag det blir svårt att hitta någon lyckligare än mig. Som mål på hela kursen har jag i alla fall satt ett B så får se hur det blir med det efter den muntliga examinationen!

Det är inte lätt att hålla motivationen uppe!

Jag vill bara få klart det där förbaskade gymnasiebetyget! Kanske kommer jag inte få ta studenten som jag alltid önskat att jag skulle få göra. Och nä, ingen kommer att bjuda mig på någon bal där jag får stoltsera fram i en vacker klänning. Men betyget är jag väl ändå värd? 
Tydligen inte!
Det låter som att det borde vara den enklaste saken i världen att få det avklarat? Men för mig har det tagit flera år! Och det beror absolut inte på att jag att jag har några problem med att studera utan mer för att jag sällan fått chansen till att göra det. 
Jag började egentligen innan jag sökte till undersköterskeutbildningen 2012 med att läsa matte, svenska och engelska på halvdistans. Både för att ha något att göra tills jag bestämde mig för vad jag ville göra och sedan ville jag testa på hur det var att läsa på komvux jämfört med gymnaiset. Matten blev för jobbig, återigen inte för att jag har svårt för studierna (matte har aldrig varit några problem för mig) utan för att det var den enda kursen som jag skulle läsa tillsammans med gymnasieelever och därför avstod jag hellre, trots att jag var äldre än dem, även om det bara var 2-3 år som skilde oss åt. 
 
Gick sedan undersköterskeutbildningen som jag idag ångrar djupt. Den ger mig inget när jag känner att jag inte kan jobba inom det. Utan ett stressigt jobb som vikarie ser jag mer som ett tvång än något som jag längtar efter att få göra.
Vem vet, dagen då jag inte har något annat val kanske kommer och måste erkänna att den känns väldigt nära just nu. 
Låter så bortskämd när jag tackar nej till ett vikariat inom vården men så fort jag tänker på det så är det som att en stor hand kramar om mina revben, direkt, och hjärtat slår snabbare, pulsen ökar och andningen blir svårare. 
Jag vet egentligen inte vad det är som får mig att känna såhär, inte fullt ut. Men känslan försvinner inte och kanske är det stressen över att återigen sjunka ner i ångest och depression som gör det? Var ju trots allt när jag jobbade inom vården sist som den dök upp och även om det kanske inte helt berodde på jobbet så är det det som hjärnan fortfarande förknippar känslorna med.
 
Men åter till studierna. 
Både medan och efter jag läste till undersköterska så pluggade jag även lite annat som kunde komplettera betyget. Svenska B till exempel. Det krävdes av mig att kunna den kursen och detsamma gällde Data A som senare inte spelade någon roll då den inte längre får räknas med. 
Läste även Barn- och ungdomssjukvård under sommarlovet efter första terminen för att i framtiden ha förtur till att bli barnmorska. Men när praktiken sket sig så fick jag varken betyg i den eller i Sjukvård vilket gjorde att min slutgiltiga utbildning bara blev vårdbiträde. 
 
Året jag blev gravid med Casper, d.v.s. 2015, så bestämde jag mig för att plugga på vårterminen. Visste att barn förhoppningsvis låg närmare än tidigare eftersom jag i januari samma år började med Pergotime. 
Något som i slutändan inte alls gav mig några barn utan bara en hel hög med biverkningar som sedan gjorde att jag blev sjukskriven under hösten. 
Men på våren så läste jag upp tre stycken betyg för att få mitt gymnasiebetyg avklarat, och läste då Skrivande, Litteratur och Historia. 
Här blev det sedan twist mellan två olika studievägledare, den i Åsele och den i Vännäs, om jag skulle satsa på gymnasieexamen eller slutbetyg. Den ena krävde att jag var klar innan juli och den andra krävde gymnasiearbete. 
Eftersom jag sedan blivit sjukskriven lagomt till att skolorna började på hösten så orkade jag aldrig ta tag i det där. Jag fokuserade mest på att ta mig upp ur sängen innan 12.00 på dagen för att åtminstonde klä mig innan Robert kom hem. 
Allt kändes skit och även om mycket av det dåliga måendet kom som en biverkning från tabletterna så får man tänka att jag och Robert försökt skaffa barn i nästan 5 år innan jag fick börja med dem och sedan fungerade inte det heller. 
IVF kändes då som ett nederlag men är idag glad att jag fick den möjligheten i december 2015 och sedan fick bli mamma till min underbara Casper i augusti 2016. 
 
Valde sedan att kontakta skolan igen tidigare i år. Jag ville veta hur det låg till och fick till ett möte med studievägledaren här. Nu har det betyg som till en början skulle tas bort 2015 kommit tillbaka och gäller till 1 januari 2020 eller nått sånt och tänkte genast att då måste jag vara klar om det bara fattades 3 kurser sist!
Men med förlängningen kom även andra kurser som jag tidigare läst att räknas bort och började därför för 23 dagar sedan att läsa mina 4 sista kurser, där den första snart är klar. Detta är en mer än vad jag behöver men eftersom den ingår i ett administratörpaket och bara tar en månad extra så tänkte jag att jag kör fullt ut!
 
Att jag desstuom praktiskt taget blivit lovad CSN att få studiestartsstöd på ca 9500 kr i månaden gjorde bara ett redan fattat beslut enklare. Men idag vet jag att jag inte kommer att få det där stödet...
Varför? Ja trots att jag pratat med 2-3 personer under våren och säkerställt att ingen av skulderna hos dem skulle ställa till det med detta studiestartsstöd så har det ändå gjort det!
Fick sedan under måndagen och tisdagen denna veckan ringa runt, till hela CSN känns det som. Pratade med 5 olika personer, fick 5 olika svar. Det sista är det mest trovärdiga eftersom det var kvinnan som hade hand om detta stöd och visste därmed allt om det.
Frågade hur det kom sig att jag blivit lovad, det enda som jag fick veta då som kunde ställa till det var tiden för ansökan. 3 år från senaste studier skulle ha gått så de rekommenderade mig att söka nu i höst istället för i våras som tänkt för att vara på den säkra sidan.
Fick till svar att jag måste blivit felinformerad och att det tyvärr inte var något som de kunde göra något åt...
 
Så nu sitter jag här igen. Jag är en person som vill studera för att kunna få jobb som inte är inom vården som vikarie men får inte studera (i alla fall inte med inkomst) på grund av en skitskuld jag fick som sjukskriven...(hade ingen SGI under den tiden heller då jag innan jobbat för lite).
Får jag däremot ihop 14.000 den närsta veckan är det lugnt (hur nu det ska gå). Men det är bara att inse att den summan aldrig kommer att ges till mig bara sådär. 
Kanske är det inom vården som vikarie ödet vill föra mig till. Är i alla fall så det känns eftersom det är det enda jobberbjudande jag fått sedan jag flyttade hit igen 2016. Och ja, jag har sökt en del jobb på vägen.
 
Pengar och stabil ekonomi behöver vi alla och jag har levt på ett minimum av den varan i 4 år. Ifall jag glömt det någon gång så har jag alltid haft de i bekantskapskretsen som påpekat för mig vilken liten igel jag är som lever på min sambo istället för att ta det jag blivit erbjuden, bita ihop och jobba till pensionen. Och vill jag kan jag ju alltid söka annat jobb under tiden. Så vad är problemet? 
Ja vad är problemet? 
I min värld ligger problemet att jag bara har ett liv! Jag har sett hur snabbt det kan tas ifrån en. Och jag har sett de som slösat bort det genom att jobba på jobb där de inte trivs och sedan ångrat nästan allt på ålderns höst. 
Men jag är inte en sådan. Jag vill inte jobba bara för inkomsten, även om den behövs.
Det jag vill är att göra sådant jag älskar och det jag älskar att göra är att skriva. 
Det jag vill är att inspirera Casper till att bli precis det som han vill bli och inte det samhället vill att han ska vara. 
Det jag vill är att känna en passion till mitt arbete och slippa känna att måndagen är min fiende.
Det jag vill är att få vara lycklig och faktiskt ha möjlighet att göra saker även för mig och inte bara det andra vill att jag ska göra!
Och det jag vill börja med är att få mitt gymnaisebetyg avklarat för att känna att jag fått bort ett av livets delmål!

När tiden inte riktigt räcker till

Vet inte hur många gånger som jag tänkt att jag ska sätta mig ner och skriva här och sedan blir det ändå aldrig av. 
Det känns som att tiden alltid rinner iväg och inte riktigt räcker till till allt som jag vill göra. När jag har tid till att göra precis vad jag vill så slutar det alltid med att jag inte kommer ihåg sådana här saker utan istället hamnar på soffan framför tvn tillsammans med Robert.
Och det är därför jag knappt skrivit en enda sak om sommaren som var till exempel, trots att jag har massor att dela med mig utav, och framförallt till mitt framtida jag. Så kanske får ta mig lite tid till att skriva någon dag och se hur mycket jag kan lyckas knåpa ihop!
 
 

Måste allt vara så svart eller vitt?

Precis ALLT med valet ger mig magknip och trots att jag läst igenom nästan alla partiers program så är jag om möjligt ännu mer förvirrad nu än tidigare vad jag egentligen ska rösta på. 
Sedan så blir det diskussioner om allt när det är valtider och mycket skit delas och människor som inte kan kolla upp faktan tror såklart på det som står. 
Jag gav mig in i min första diskussion idag om SDs politik angående fri aborträtt (som de vill sänka från vecka 18 till vecka 12), att föräldradagarna ska delas precis som man vill vilket gör att pappan går bet om sina "låsta" dagar som idag ligger på 90. Jag tyckte tidigare att detta borde finnas eftersom jag inte hade jobb och Robert var den av oss som tjänade pengar.
Idag tycker jag istället att det är bra att Robert har de dagarna vilket har gett honom mer tid med Casper och tid för oss som familj eftersom han kunnat ta ledigt så att vi kunnat fara och hitta på saker tillsammans. Speciellt nu i somras. Hade jag tagit alla och gjort av med dem direkt hade den möjligheten aldrig funnits för oss.
Visst, det går att kompromissa själva men just då så ville Robert bara ha pengarna och jag  ville bara vara hemma. Kan erkänna att jag mådde så dåligt på grund av min ångest att jag hade svårt att släppa Casper ifrån mig och ville absolut inte söka jobb och tvingas till umgänge med andra människor! 
Idag känner jag inte så, även om jag än är starkt emot ett jobb inom vården eftersom det var där jag började må så här och rädslan över att må så där dåligt igen skrämmer mig. Nån dag kanske jag är redo för det jobbet men den dagen är inte idag. (Låter kanske bortskämd men har skrivit om detta tidigare och tänker inte gå in på det igen).
 
Sedan kom vi in på att de inte vill tillåta adoption till samkönade eller assisterad befruktning till ensamstående. Min morbror ansåg i princip att man får skylla sig själv om man blivit kär i en som gör att man inte kan få barn på naturlig väg.
Jag anser att man blir kär i en person och inte ett kön och att det inte borde hindra någon till lyckan över att bli förälder. Har själv genomgått en IVF och väntat år efter år på barnet som inte kom på naturlig väg. Hade jag varit ensamstående eller varit kär i en kvinna och SD styrt hade jag aldrig fått uppleva den lyckan som jag fick uppleva samma dag som Casper föddes.
 
Men det var egentligen inte det jag ville komma till med detta inlägg, detta blev bara en parentes av det hela. Utan det jag ville komma till, som också utgår från dagens politik, är hur svart eller vitt allt tycks vara.
Började redan för någon vecka sedan när jag läste ett instagraminlägg. En jag följer hade hälsat på tjejen som skolstrejkar för miljön. Hon inflikade hur stark denna tjej var som vågade tro på sin sak m.m. 
Var däremot inte så många kommentarer när jag läste men trots det så hade en person ändå tagit sig friheten att spy galla över både den som skrev och den 15 åriga tjejen. 
De kallades batikhäxor och att det var deras fel i princip att muslimer skulle ta över landet. Var värre saker också som jag gärna hade citerat korrekt men inte kan eftersom de kommentarerna togs bort rätt snabbt.
Hon som skrev inlägget resonerade däremot på ett mer moget sätt genom att förklara att genom den tonen får du inte fram det du vill säga på ett rättvist sätt, eller nått i den stilen. 
 
Det jag reagerade på är att varför måste det vara så svart eller vitt? Varför kan man inte argumentera för fler saker än en?
De pratade enbart om miljön men fick påhopp om att det var dem som gjorde så att fler skulle invandra till Sverige, trots att de aldrig ens nämnde invandringen.
Kan inte de som värnar om miljön också ha en åsikt om invandringen? Eller kan de som värnar om jämställdhet inte ha något att säga till om när det kommer till skolan, äldreomsorgen eller aborträtten? 
Får du bara ha en åsikt? Medan alla partier får ha massor?
Sedan sas det aldrig av denna influencer något om att hon skulle rösta på MP utan ville bara slå ett slag för våran miljö. Ville bara inflika det.
 
Var sedan med om en annan sak, som inte har med politik att göra utan som har med min kompis hund att göra. Hon hade låtit henne spåra och trodde först när hon skrev att hon fått kritik på bilden hon delat att det skulle gälla att hunden hade lite blod kvar runt nosen från spårningen. 
Det som stod var mycket sjukare och grundade sig i att en sällskapshund inte alls skulle få spåra för den skulle bara vara som sällskap. Detta skulle istället överlåtas till jakthundarna för det var deras jobb. 
Kruxet var bara att min kompis hund älskade att spåra och hon var duktig på det. Hon skulle även kunna bli eftersökshund vid trafikolycka eller skadeskjutningar om hon bara får träna lite mer tror jag. Men eftersom hon inte är av den rasen som de typsika jakthundarna är utan mer liknar en sällskapshund så var det inte rätt av min kompis att låta henne söka, enligt personen som kommenterade.  
Anser samma sak här som ovan. Varför måste det vara så svart eller vitt? Varför inte bara låta hunden, som lever betydligt kortare liv än oss, få göra det som den älskar?

Skulle vi ha använt Nova till fågelhund bara för att det var det hon mest hade i sig, om man går efter raserna, trots att hon mest älskade att lata sig framför kaminen och åka båt och skoter med Robert? 
Hundar är väl minst lika unika som oss människor ändå?
Och ja, jag kan redan höra kommentarer om att hon säkert hade velat jaga fågel om hon fått chansen. Kanske det, men hon mådde absolut inte dåligt över att leva som hon ville heller. 
Men tvingade vi inte henne till båt- och skoterturer då? Absolut inte! Hon tjöt när hon inte fick följa med på vintern de gångerna vi skulle på långsvängar med skotern och så fort hon hörde oss komma tillbaka hade hon kunnat klösa sig genom dörren hos den person hon råkade befinna sig hos den dagen. Kom personen ut med henne hoppade hon direkt upp och lade sig tillrätta på skotern.
Samma sak med båten, hon hoppade i och simmade efter några av gångerna vi åkte utan henne och hon skulle stanna på land med någon som skulle vara med henne, detta gällde främst de gångerna vi åkte över till stugan för att hämta/lämna något och inte alltid hade plats över. 
 
Känner att jag kan ha tappat tråden lite här med olika argument hit och dit men det jag menar är att varför måste det vara så inrutat på en sak? Varför kan vi inte ha åsikter om flera saker. Varför kan vi inte få göra flera saker? Precis som att hundar också borde ha rätt till att göra det som de gillar, trots att några kanske anser att en typisk jakthund inte alls ska få ligga i soffan och mysa med barnen en lördagkväll och andra kanske anser att en liten hund inte alls ska tillåtas till att spåra i skogen, utan att de två borde byta plats.