Jag har inte ens varit mamma till Casper i 3 år, vilket jag kan tycka är en kort tid om man jämför med alla mammor runtomkring mig som har barn som är betydligt äldre än vad Casper är. 

Men trots att jag tycker att 3 år är en kort tid så hann det inte ens gå en månad in i mitt föräldraskap innan jag förstod att jag aldrig kommer göra rätt i någon annans ögon. Och det är så tragiskt att det ska behöva vara så. 

Det låter kanske flyktigt att jag skriver på det här viset men jag ska förklara mer ingående om vad jag faktiskt pratar om.

Vi säger att du kommer hem från BB men din nyfödda lilla krabat och livet kunde inte varit bättre, eller? För är det inte så vi ser det? Är det inte allas förutfattade meningar om att allt ska vara tipp topp och helt underbart när du kommer hem med ett nyfött barn? Här är det sedan sådan tabu med mammor som inte alls mår bra, som inte alls känner lycka direkt efter födseln och som behöver få komma in i det nya livet som faktiskt tillkommer när man får barn. För det är en av de största förändringarna som man kan vara med om och trots föräldrakurser och råd från andra så kan man inte i förväg veta exakt hur det kommer att bli förrän man står där. 

Du tar dig sedan igenom det jobbiga, eller så har du turen, som mig, att inte uppleva något sådant. Tiden går och du märker snart att du inte producerar den mängd bröstmjölk som du hade hoppats på vilket resulterar i att du har ett barn som ständigt är hungrigt. Du börjar med ersättning och genast är det folk i din omgivning som tittar lite snett på dig. För hur kan du mata ditt barn med detta gift? Och hur kommer barnet kunna få något som helst immunförsvar om det inte får i sig den livsviktiga modersmjölken? Barnet kommer att vara sjukt hela tiden!

Det var kommentarer som dessa och tabun med ersättning som gjorde att jag grät floder när Casper fick börja med ersättning. Jag skämdes och kände mig som den mest värdelösa mamman i världen som inte kunde amma mitt barn, som gav honom ersättningsvaran istället för den äkta varan som skulle vara så mycket bättre. 

Men hur snällt hade det varit att fortsätta amma? För efter bara några dagar, trots att Casper bara fick en liten mängd ersättning som knappt märktes, så slutade jag nästan helt att ha en egen produktion av mjölk. Trots att jag då också pumpade för att få extra fart på det hela. Troligen så hade produktionen varit liten redan från första början och det var därför som Casper gick ner i vikt i rasande fart trots att han ammades mer än vad han sov vissa dygn, vilket såklart tog knäcken på mig som inte kunde göra annat än att sitta där. Missförstå mig inte, det var en mysig stund också men det var så jobbigt. 

 

Men sedan kanske du även upptäcker att barnet inte bara snuttar på dig, eller flaskan, för maten utan även för att det finns ett stort sugbehov och du börjar med napp. Men återigen så haglar de elaka kommentarerna in. Hur kan du ha napp när det förstör amningen (om du ammar vill säga, själv blev jag rekommenderad napp på Casper efter bara ett par veckor på grund av de långa amningstiderna). Tänk hur dåligt det är för tänderna i framtiden! Och hur ska ni sluta med det sedan? 

Den senare frågan funderar jag faktiskt själv på samtidigt som jag försöker tänka att det löser sig, det gör det alltid. Jag vet då inga som inte har slutat med det efter att ha uppnått vuxen ålder i alla fall. Nä men skämt åsido.

Visst, det kommer bli jobbigt men det kommer inte att vara omöjligt. Så jag ångrar inte vårt beslut om att börja med napp heller. Dock hade han gärna fått välja en mer lättillgänlig favorit, kanske en sådan från matvaruaffären istället för en sådan som endast säljs på utvalda apotek och få internetsidor. 

 

Åren går i alla fall och att påpeka allt du gör/inte gör slutar inte. Det kommer kommentarer om vad ditt barn har på sig, eller inte har på sig. Vad barnet äter, eller inte äter. Hur barnet pratar, uttalar ord eller att barnet inte kan säga det ena eller det andra vid en viss ålder. Hur barnet använder sin kreativitet eller inte använder den. Och allt återspeglar alltid på dig som förälder. Det spelar ingen roll vad det är och det slutar verkligen inte!

Läser ständigt forum av och om föräldrar som får ta skit för allt som barnen gör, även de vuxna barnen. 

Och även om jag tycker att det är lågt att man hoppar på de personer som skrivit i forum för att be om hjälp, och kanske redan mår dåligt innan, så har jag aldrig förstått varför man ger sig på folk som inte har frågat om någons åsikt också.

Jaha så din SON har tofs nu, är det kanske så att du vill ha en flicka istället?

Ni matar barnet med fel kost, det där kommer aldrig att sluta bra (om man exempelvis har uteslutit något eller tillsatt något som inte passar in i vår norm med husmanskost exempelvis). 

Dessa två är ungefärliga exempel på sådant jag läser i Ida Wargs kommentarsfält när folk kommenterar bilder på hennes son. Och det är inte barn som sitter och skriver det här utan vuxna människor! 

Men listan kan göras längre på dessa gliringar, och detta ser jag även hos andra men tog detta bara som exempel. 

 

Känner bara såhär, varför kan vi inte bara sluta? Om barnet är mätt och friskt spelar det då någon roll om det ligger lite linsgryta i magen på det eller om det är stuvade makaroner och korv? 

Om barnet känner värme och trygghet från sina föräldrar, spelar det då någon roll om det uppfostras av en mamma och en pappa, bara en mamma, bara en pappa, två mammor eller två pappor? Eller andra sorters vårdnadshavare?

Om barnet får gå i varma kläder och aldrig behöva frysa spelar det då någon roll om det är ett dyrt eller billigt märke? Om kläderna är köpta nya eller begagnade? 

Och spelar det då någon roll om den lilla pojken har på sig sin rosa favorittröja eller om flickan har ett par tuffa byxor som hon själv valt från killavdelningen? 

Jag tycker inte det. För så länge behoven är uppfyllda så vad spelar det för roll?

Och hur mycket bättre är det inte för deras egna självkänsla om de får känna sig nöjda själva med hur de är? För att ta kläderna som exempel igen, vill Casper ha klänning en vacker dag så får han ha det. Om det gör honom glad varför ska jag förstöra det för honom bara för att någon gammal norm säger att det är "fel" och för att det skär sig hos vissa?  

Det är på grund av dessa småsaker som vi föräldrar aldrig känner att vi gör något rätt, trots att vi kanske gör allting rätt. 

 

Varför kan vi inte bara enas om att det inte är fel förrän det är fel på riktigt?

Låter du barnet svälta, då gör du fel!

Får barnet höra att det saknar värde, då gör du fel!

Om du slår barnet, så gör du alla dagar i veckan helt jävla fel!

Behandlar du på andra sätt barnet illa, då gör du också fel!

 

Har barnet kläder på kroppen, mat i magen, känner sig trygg, har möjligheter att utvecklas, får växa upp och vara sig själv och personer i sin närhet som altid finns där? Ja, då gör du rätt!

 

Till alla föräldrar så vill jag sedan bara säga att ni är helt underbara! Glöm inte bort det!