Kom nyss hem från ett möte på Arbetsmarknadsenheten och fick därifrån en uppgift som går ut på att jag ska tänka ut vad det är jag vill. Vilken inriktning vill jag gå emot när det gäller arbete. 

Sanningen är att jag inte alls vet vad det är jag vill men på något sätt borde jag kunna ta reda på det. Det vore väl konstigt annars kan man tycka.

 

För om jag ska utgå från mina absoluta drömjobb, där författare och krönikör ligger i topp just nu, och varför det är något som jag drömmer så mycket om att bli så kan jag hitta vissa aspekter hos mig själv.

 

Att tycka om att skriva texter är väl ändå en självklarhet när det kommer till att skriva böcker, krönikor, artiklar eller vad som helst som innebär att man utrycker sig i skrift. För hur dåligt skulle det inte klinga om Camilla Läckberg kom ut till pressen och berättade att hon hatade att skriva och att det var det värsta hon visste samtidigt som hon hela tiden publicerar nya böcker? 

Nä för att kunna bli bra på något så måste man tycka om det man gör. Det måste finnas en viss passion för det för att det ska kunna kännas äkta. Detta gäller inte bara i skrift men för att kunna förmedla de känslor som man vill nå ut med till läsaren så går det inte att vara helt opassionerad. För det kommer att lysa igenom.

 

Jag har inte alltid tyckt om att skriva. Jag minns att jag i skolan tyckte att det var en pärs att skriva berättelser. Det var som att jag, som annars har en livlig fantasi, inte fick fram något annat än flera sidors ordbajsande. Mina texter kunde ha använts för att söva människor istället för att fånga deras intresse. 

Idag är det helt annorlunda, varför? Jo för att jag kommit fram till att det är mer intressant att skriva om mig själv, om mina upplevelser, tankar och känslor, än vad det är att skriva om något helt påhittat. 

Det var också mycket tack vare en sådan text som jag inte bara fick högsta betyg på skrivandekursen som jag läste för några år sedan utan också fick upp intresset för att faktiskt skriva på riktigt. Att måla upp helheltsbilden som fångar intresset. Att leka med ord och synonymer för att hitta det som passar bäst. Lite som tetriz fast i skrift. 

Men hur mycket kan jag egentligen berätta om mig själv? Det finns tre böcker som jag på rak arm vet att jag kan skriva men med de tre berättelserna kommer även osäkerheten. Vem vill läsa om mitt liv? Jag som hela tiden har varit människan i bakgrunden och flera gånger fått frånvaro från lektioner för att inte ens läraren har lagt märke till mig, trots att jag suttit längst fram. Ibland har de sett mig när alla andra sprungit ut före mig, frågat vart jag varit och sedan bara halvt och halvt trott på att jag visst suttit där hela lektionen. Det kanske säger mer om dem än vad det gör om mig egentligen. 

Jag är rädd för rampljuset trots att jag vill hamna där för att få göra det jag tycker om, nämligen att skriva. 

Sedan så hatar jag att prata, trots att min önskedröm är att få åka ut och föreläsa om ofrivillig barnlöshet. Min ofrivilliga barnlöshet. Hur går det ihop? Kanske för att jag ser det som en utmaning som jag skulle vara så stolt om jag lyckades med. Men då gäller det att jag börjar någonstans.

Och om jag nu skulle komma igång med en karriär som går ut på att skriva om mig själv så finns det ändå en begränsning av hur mycket folk egentligen är intresserade av att höra om just mig. 

Att utveckla skrivandet till att bli mer fiktiv skulle väl kanske vara lösningen på det problemet.

 

Ni vet de där scenerna när chefen kommer in på någons kontor och smackar ner en bunt med papper på skrivbordet och säger, detta ska vara klart på onsdag, fredag, måndag eller vilken veckodag det nu kan handla om. Varpå personen som sitter i andra änden av skrivbordet bara suckar och ställer in allt annat som ska göras. Jag får lite adrenalin av det. Inte då av att se en person som mår dåligt och tvingas ställa in allt för att chefen är en översittare som pressar sina anställda för hårt. Utan det där med att få uppgifter att göra. 

Det är nog mycket på grund av det här som matte var ett av mina favoritämnen i skolan. Det var så befriande på något sätt att bara få uppskrivet på tavlan vilka sidor man skulle hinna med, eller vilka tal som skulle göras, innan lektionen var slut.

Jag trodde länge att det berodde på att jag älskade att räkna och blev därför besviken på mig själv när jag insåg att jag inte var så bra som jag trodde. Missförstå mig inte nu, jag är inte helt värdelös på matte men det är inte heller allt för kul med massa invecklade formuleringar, x och y, upphöjningar och vad det nu kan vara. Utan det som jag senare insåg att jag älskade var uppgiften. Att få veta att nu ska det här och det här göras och du har den här tiden på dig. 

Det låter kanske som att jag inte kan tänka själv och bara vill ha allt serverat åt mig. Men så är det inte heller.

För om jag tar mina recensioner som exempel. Här älskar jag att få veta att det här och det här ska du skriva om. Vi säger att jag ska skriva om Maria Casino (vilket jag gjorde igår), då får jag veta att det här och det här ska ingå (jag får alltid meningar, ord och rubriker som MÅSTE vara med i texten) och därefter så kan jag skriva helt fritt. Eller helt fritt är det kanske inte om jag måste hålla mig till ett visst ämne men även ämnet hör ju till uppgiften på något sätt.

Jag personligen har inget genuint intresse i casinospel men här får jag in två saker som jag ändå gillar att göra, att skriva och att göra en uppgift som jag fått tilldelad. 

 

Både när jag jobbade inom vården och hade mina praktiker så fick jag ofta höra att jag inte hade någon vidare initiativförmåga. Vilket det kanske såg ut som när jag istället för att vara självgående förlitade mig på att andra skulle tala om för mig vad jag skulle göra och inte göra. Men sanningen här var att jag inte hade några som helst problem att se det som skulle göras utan att jag inte visste om det var min uppgift att göra det. Och eftersom jag inte tycker om att ta plats och själv gå fram och fråga människor saker och ting så slutade det med att jag bara stod där. Samma sak är det om vi åker någonstans så har jag jättesvårt att hjälpa de vi är hos med exempelvis mat, dukning eller vad det nu kan vara om de inte ber om min hjälp. Jag vill inte känna mig för påträngande om jag frågar om de vill ha min hjälp, för det är lite så jag själv kan uppfatta det i vissa situationer om någon kommer och erbjuder mig sin hjälp. Men samtidigt så känner jag mig passiv och lat som inte gör någonting alls. Detta eviga dilemma. 

 

Men för att återkomma till ämnet, att få uppgifter är något som jag mår bra av. Oavsett om uppgiften kommer från mig själv eller från någon annan. Det är också därför som jag gillar att lägga upp mina egna scheman och skriva att-göra-listor vilket tar mig till nästa punkt.

 

Detta går som sagt ihop med det som jag nyss skrev. För det bästa med mina senaste studier och jobbet med recensionerna är att jag lägger upp min egen tid. Jag bestämmer och planerar in exakt som jag vill ha det och det går kanske emot  det där med att få uppgifter. Men så är det inte.

När jag får mina recensioner så har jag inget visst stopp då de ska vara klara utan vill jag göra dem idag, imorgon eller om tre dagar så är det upp till mig. Jag bestämmer om jag vill göra de på dagen eller på kvällen. Detta är en viss befrielse men också något som ibland ger mig lite för lösa tyglar eftersom jag lätt fastnar med sådant som är mindre viktigt.

Detsamma gällde mina distansstudier. Att kunna studera hemma är sååå skönt om man jämför med att sitta i skolbänken där det är så mycket som kan distrahera. Men att bli distraherad hemma är minst lika jobbigt när det sker. Och det händer lätt när man har barn hemma. 

Jag har ändå lyckats rätt så bra med att hålla isär det men det är svårt att sjunka så djupt in i det som jag hade velat samtidigt som jag ska ta fram något att dricka till en törstig pojke, svara på någon av de frågor han börjat ställa, byta program på tvn eftersom det som är igång, som han bad om att få se 2,5 minut tidigare, inte längre väcker något vidare intresse. Det är också hundar som skäller, diskmaskinen som piper, disk som ligger framme och soffan som bara behöver rollas av precis när jag ska jobba. 

Så det spelar ingen roll vart man befinner sig egentligen, det kommer alltid att finnas något som distraherar. Frågan är bara hur man tränar sig själv att ignorera det som gör det. 

Men för att komma in lite på struktur så gillar jag när det är ordning, trots att mitt hem ser ut som hej kom och hjälp mig i skrivande stund.

Men när det kommer till jobb så har jag idag några dokument med mallar över rubriker som ska vara med. Sedan så har jag även aktuella dokument, med inskrivna mallar klara, direkt på skrivbordet. I dessa finns även alla ord som måste vara med i varje recension klara redan innan jag börjar med att skriva dem. 

När min recension är klar och inskickad så hamnar den i en ny mapp och sparas, i fall det skulle vara så att den behövs vid ett senare skede och tro mig det har hänt ett par gånger. 

Drömmen är att bli ännu mer strukturerad, att skapa en bättre ordning, och att planera om möjligt ännu mer. Inte för att jag vill leva inrutat utan för att det är lättare för mig att fokusera om jag redan innan vet vad jag ska göra vid en viss tid. (En anledning till att Roberts spontana tripper ibland ger mig hjärtklappning och att jag inte passade in som timvikarie).

Andra strukturella saker som jag älskar är att sortera saker i bokstavsordning, efter färg, i kronologisk ordning eller vilken ordning som helst egentligen. 

Det är också därför jag tycker så mycket om att åka till återvinningen med allt sorterat skräp. Jag påstår till nära och kära att jag vill tänka mer på miljön (vilket jag ändå vill) eller att vår soptunna blir full snabbt om vi inte sorterar (vilket heller inte är någon lögn eftersom vi skulle behövt 3 soptunnor om vi kastade allt i tunnan). Men den största sanningen är att jag älskar att sortera och sedan lägga var sak på sin plats. 

En av mina pinsamma drömmar är bland annat att köpa genomskinliga lådor till hyllplanen i källaren för att sedan sortera allt vi har där för tillfället och lägga i dessa lådor tillsammans med en lapp som talar om lådans innehåll. 

 

Sammanfattning av det hela är att jag är en inrutad och tråkig person. Jag är ingen impulsiv Hej låt oss åka till Spanien en vecka och se vad som händer-person. Utan istället så är jag en Låt oss sätta oss ner en söndag och planera kommande veckas uppgifter-person.

Men jag mår bra av att vara den personen. Frågan är bara vilka arbetsplatser som passar mig utifrån dessa små egenheter. 

Det är det jag nu ska ta reda på.