Idag var första gången som jag raderade ett inlägg på min blogg. Anledningen till det var att jag inte var nöjd med sättet som jag valde att formulera inlägget på.

Varför? Jo för att jag sitter och "skryter" om hur bra jag har haft det med ett barn som nästan aldrig varit sjuk samt att han sovit som en stock under hela tiden, med undantag för någon natt hit eller dit.

Och visst, det är inget fel att vara tacksam för en sådan sak. Men sedan så väljer jag också, i samma inlägg, att skriva om podden mammasanningar. Hur jag inte borde kunna känna igen mig i det som sägs tack vare att jag har haft sådan "tur" varpå jag sedan återgår till att prata om att alla föräldraskap, och alla barn, är unika och att ingen ska trycka ner någon annan. Samtidigt så är det väl lite det som jag själv gör med inlägget,fast det aldrig var min tanke. 

Så jag bestämde mig för att göra om och göra rätt. 

 

Det jag ville komma fram till i mitt inlägg var två saker.

1. Jag skämdes över att känna att Caspers trotsperiod var jobbig med tanke på hur lite bekymmer vi haft innan den kom. Men när jag skrev om det som varit enkelt så lät det mer som skryt.

Det jag egentligen ville komma fram till med detta var att visst, vi har haft det lätt, för lätt, men nu är det jobbigt och jag har ändå rätt att känna mig otillräcklig utan att skämmas.

Och sedan ville jag på ett smidigt sätt kunna komma in på punkt nummer:

2. Att alla är unika. Alla föräldraskap är unika. Men trots det så kan vi inte stötta varandra idag. Utan istället står vi med våra pekpinnar och berättar för varandra vad vi borde, eller inte borde, göra. Bara för att det är så man själv gör det. Och för att det alltid fungerat bra för oss. 

Nu menar jag inte att man ska sluta komma med tips och råd. Men en stressad och övertrött mamma vill inte höra pikarna som får henne att känna sig  sämre utan vill bara få vardagspusslet att fungera smidigt. 

 

Så med det kan jag också kontra med vad jag gör som man enligt andra "inte borde göra". 

* Jag ger ibland Casper en kaka til frukost bara för att jag inte får i honom något annat. Märks här att han är precis som mig och gärna skippar denna måltid. 

Det som denna kaka ibland gör är att starta igång hans aptit så att han sedan vill äta något annat. Är det ett bra tips? Nä. Men jag gör det ändå när han matvägrar på morgonen. 

* Jag skippar tandborstningen på kvällen någon gång då och då. Fy fy fy på mig, men vad gör man när han från ingenstans blir så övertrött och sur att det inte ens går att få på nattblöja och pyjamas på ett smidigt sätt? (måste ändå försvara mig med att säga att detta är oerhärt sällan!)

* Ibland har han fått äta sitt överblivna lördagsgodis på en söndag. Och vissa veckor får han vara utan lördagsgodis också. 

* Vårt barn dricker dricka! (Usch vad jag skäms för det här!!) Helst när han är så liten. Men då vi själva är beroende av detta, och jag får halsbränna av vatten (någon med samma problematik får gärna höra av sig för folk anser att jag är paranoid) så har jag och Robert nästan alltid druckit dricka till maten. Det är liksom en dålig ovana  som vi hänger fast vid. Men som vi kämpar att sluta med. Speciellt med tanke på Roberts diabetes också. Och att vi har ett barn som inte behöver denna ovana!

* Jag låter Casper sitta på plattan när jag pluggar eller jobbar de dagarna som han inte kan vara på förskolan. Ja, jag lovade mig själv att inte bli en sådan mamma men jag har också börjat känna mer och mer att min kropp inte längre orkar vara uppe halva natten för att få det gjort. Därför vill jag göra dessa sysslor dagtid, som de som arbetar/studerar på andra platser än hemma.

 

Sedan så gör jag en del saker som jag är stolt över också. Som att läsa för Casper varje kväll. Eller försöka inkludera honom i allt jag gör så att han får känna att han är med han också. Visst, det är lite svårt när jag ska plugga eller jobba men när jag tömmer diskmaskinen och dukar fram/av så hjälper han gärna till. 

Jag avbryter ofta det jag gör för att lyssna på honom istället. Det han säger och vill förmedla är för mig viktigare än tvätten och städningen. Så ja, vi har ett tvättberg i källaren för att jag hellre umgås med min son än tvättar!

 

Det finns mycket mer att vara stolt över men tar jag mer är det lätt hänt att jag övergår till att skryta igen, och det är som sagt inte min mening.

Men jag är så förbannat stolt över mig själv. Och jag är så förbannat stolt över Casper!

Så som alla ni borde vara stolta över er själva och era barn också. För ni gör ett fantastiskt jobb!