Första gången på länge som jag vaknade före Casper, klockan 09.00 på morgonen dessutom. Trots det faktum att han somnde ovaggad och rätt tidigt på måndagen.

Men hann inte vara vaken många minuter innan han faktiskt vaknade av sig själv, så slapp väcka honom i alla fall. Känner mig alltid så elak då jag behöver göra det. 

Efter lite frukost och påklädning så begav vi oss mot BVC. Var fullsmockat med folk där, är van att när vi kommer strax före 11 med 30-45 minuter kvar så brukar det vara rätt folktomt, men inte igår. Mest troligt berodde det på att det var stängt förra veckan, då jag egentligen skulle gå men glömde bort det och tur var väl det eftersom jag då bara fått vända i dörren.

 

Efter ca 1 timmas väntan så blev det våran tur. Snabbt gick det och han väger nu 10.665kg och är 76 cm lång, vilket betyder att han redan vuxit 24 cm sedan han föddes för lite drygt 9 månader sedan. Vart tog min lilla bebis vägen?

Men samtidigt så har han varit kring 70cm sedan 5 månaders ålder så var ett tag sedan han var liten kan jag känna.

 

När vi var klara på BVC så gick vi till pappa en sväng. Försökte få övertrötta Casper att sova men det var omöjligt. Är nästan bara vagnen som gäller dagtid, eller i vissa enstaka fall sin egen säng hemma. Men resesängar på andra ställen är det ibland lite svårare med.

Sedan samma som måndagen, hem och fixa med tvätten som hängt ute på tork över natten och göra middag. Blev lite senare middag då det fattades ingredienser till pannkakorna jag skulle göra och inte orkade gå tillbaka ytterligare en gång till affären. Hatar förkylning som sätter sig på luftvägarna och som får en att känna som att man varit ute och sprungit maraton när man bara promenerat i lugn takt en mindre bit...

Så Robert fick handla det efter han varit och pratat med de vi ska köpa huset av.

 

Efter det skulle såklart min impulsiva pojkvän inte ha mat utan fick istället bråttom iväg att hämta "30-årskrisen" (våran nya bil). Så fick äta tillsammans med Casper som blev tokig i pannkakan, trots att han redan både ätit middag och en flaska välling.
Robert kom sedan tillbaka, han hade ångrat sig för en sekund så han skyfflade in lite pannkaka innan han ångrade sig igen och hämtade bilen.

 

Sedan stod det nattning på schemat, hela dagen igår kan jag tycka att Casper var lite trött så tänkte lägga honom lite tidigare än vanligt, eller i alla fall sätta mig och mysa en stund med han i soffan. Och det gick han med på, tills flaskan var tom. Sen skulle det klättras på mig som om jag vore nån klätterställning så gick upp och lade han i sängen. 

Även där skulle han leka apunge och trots att han var övertrött ville han inte sova. Han var inte ens ledsen som han alltid blir i dessa lägen utan han skrattade åt precis allt. Så ja, vi busade en stund. Enda tills jag kände att nä nu orkar jag inte längre, återingen på grund av denna förkylning som tar kål på mig. Så kraxade fram  lite vaggvisor och dylikt tills han somnade. Stackarn som ska behöva lyssna på min "skönsång". Men han blir lugn och somnar av det så nått av det måste han ju gilla. Eller så somnar han helt enkelt för att slippa höra.

Jag fick iaf lite egentid, även om jag hade gjort smartast i att sova. Så passade på att pyssla lite, lyssna på pod, skrolla på Pinterest och se lite Youtube.

 

 

 

Försöker mig på en lite ny sak, nämligen att försöka skriva lite om varje dag på veckan eftersom det gör mig gott att få skriva av mig och reflektera lite över dagen, samt att jag älskar att gå tillbaka och läsa om gamla minnen, upplevelser och känslor. Har läst min förlossningsberättelse ett par gånger och det är sjukt hur mycket man glömt sedan dess.

Kanske borde jag skriva dagbok men att blogga är mycket roligare.

 

Så åter till ämnet, måndag.

Kände att dagen mest bestod av ärenden. 

Började med en sväng på biblioteket efter lunch. Eftersom vi missade den föräldragruppen som hölls där fick vi brev hem om att få hämta ut en bok till Casper och igår kände jag att det var dags att ta tag i det. 

Lite roligt var att jag köpt exakt samma bok i söndags på loppisen, men var av en liten tjej för endast 5 kr och den boken går ju att ge till någon annan som kanske vill ha den eller låta Casper bläddra sönder.

 

Efter biblioteket blev det en sväng upp till pappa för att kolla genom lite reklam. Vet att de oftast brukar ha på affären men jag har en förkärlek till att kolla sådant hemma innan jag handlar.

Passade även på att kolla lite recept och tips på middagar innan. Fick bli kycklingsallad. Snabbt, gott och enkelt!

Sedan var det bara att handla ingredienser och gå vidare till nästa stopp som var apoteket. 

Handlade lite snabbt och traskade vidare hemåt igen där jag skötte tvätt och matlagning, jättekul? Nä men sådant som händer i mitt liv just nu.

 

Kvällen avslutades med en tidig och enkel nattning av en supertrött bebis vilket resulterade i att mamma och pappa kunde se på film i lugn och ro innan läggdags. (Läggdags för Robert d.v.s., själv fick jag fel på magen och fick vara vaken ett par timmar till).

 

 

 

Det är så mycket nu att jag nästan inte hinner med! Och ja ibland är väl livet bara så.

Här är lite av det som händer och sker i våra liv i skrivande stund!

 

Nu ska jag ta tag i det där med körkortet för nu har jag fått lite hjälp ekonomiskt av svärfar. Jättesnällt av honom att hjälpa mig men samtidigt är han lite för på och vill att allt ska vara klart NU NU NU, helst igår om det gått. 

Själv är jag glad om jag kan göra lite teori ett par timmar i veckan, till att börja med i alla fall, tills dess att jag känner att jag har mer tid över och kan lägga mer tid etc etc.

Intensivkurs är inte ens att tänka på, jag som knappt suttit bakom ratten på en bil som varit avstängd, och att göra det på endast två veckor? Nej tack! 

Krävs nog lite mer erfarenhet och timmar med övningskörning innan man gör det.

Sedan var det det här med övningskörning också. Robert ringde transportstyrelsen för ett par veckor sedan för att höra med dem om han kan övningsköra med mig.

Det vi har förstått själva är att man ska ha haft körkortet i fem år under en tio-års period men att  det inte behöver vara sammanhängande. 

Nu är det i alla fall tre år sedan som Robert tog igen sitt körkort men vi vet att han även hade det ett tag från 2007 innan han tappade det, hur är oviktigt i detta sammanhang.

Så han ringde då för att fråga om han får övningsköra med mig. Svaret han fick löd såhär: "Betala in 50 kr, gå handledarkursen (kostar ungefär 450kr eller mer beroende på vart man tar den) och sedan kommer du att få veta om du har rätt att vara handledare eller inte...

Ibland undrar jag hur mycket pengar de vill suga ur folket egentligen...som att de inte kan kolla upp hur länge han haft körkortet totalt de senaste 10 åren med ett par knapptryckningar. Nä det ska läggas ner pengar & tid, ännu mer av båda då vi har över 7 mil enkelväg till körskolan, innan man får veta något.

Så får se hur det blir med det här. Blir väl i alla fall att beställa böcker i veckan så att man har kommit igång.

 

För ett par månader sedan träffade vi folk från dagis på föräldragruppen och sedan dess har vi (läs jag) funderat kring det här när Casper ska börja dagis.

Min tanke har varit sedan dag ett att han ska börja då han är 1 år och 3 månader. Något som jag fick för mig redan innan han föddes.
Så måste kolla upp lite hur det fungerar med föräldradagar osv, har noll koll på det där känner jag. För som det är just nu förlorar vi för mycket på om Robert ska vara hemma, även om han säkert skulle tyckt att  det var mysigt.

Dessutom ska det anmälas tre månader innan start så känns en aning stressat för tillfället, även om han bara är 9 månader just nu.

 

Sen var det ju det här med jobb också. Eftersom vi flyttade hit mitt i min graviditet och klarade oss rätt bra ekonomiskt så kände vi att jag inte behövde stressleta ett jobb på direkten. Vilket kändes otroligt skönt men en aning stressande nu när jag inte har ett jobb att gå tillbaka till när föräldraledigheten är slut.

Och får man, som jag nämnt tidigare, välja själv vad man vill göra? Eller är det bara vården som gäller? Och speciellt med tanke på att det är där jag är lite utbildad (vårdbiträde).

För om det nu är så att man får välja vill jag inte tillbaka dit. Visst, jag älskade alla tanter och farbröder i Vännäsby, man blev som fäst vid dessa underbara människor, så det är inte på grund av det. Utan det är allt annat. 

Uppläggning av scheman, jobba extra väldigt ofta, rädslan av att bli utbeordrad på sin enda lediga dag, jobba kväll följt av tidig morgon och långhelg med delade turer. Eller bara det här med att vara timvikarie, inte känna sig som en i gänget för att du inte är ordinarie och aldrig veta när telefonen kommer att ringa, eller sluta ringa!

Jag inser snabbt att jag låter bortskämd. Men den del av mig som bor i en kommun där jag, än idag, känner mig obekväm runt de som bor här vill bara få ett jobb med att måla prickar på dominobrickor i en liten skrubb.

För jag känner att sedan vi flyttade hit har jag sakta men säkert återgått till att bli den personen som jag under flera års tid jobbat bort.

Den personen med social ångest/fobi(?) som bara vill vara ensam och krypa ihop med armarna runt kroppen och bli lämnad ifred.

Så även här är jag ovetandes. Det går inte att plugga hela livet ut, samla på sig mer CSN-skulder och hoppas på att  allt löser sig i slutändan. Men det är det enda som får mig att må bra. 

 

Bil
Vi hade två bilar, sen hade vi en, för ett par timmar, och nu har vi två igen. 

Frågan återstår dock än om vi ska sälja våran fina volvo och bara ha den nya Robert hämtade idag, den jag kallar för "30-årskrisen" eller om vi ska ha kvar båda och ha en som familjebil och den andra som fiskebil.

Har även hört en fågel viska i mitt öra att jag kanske kommer få en bil den dagen jag faktiskt tar körkortet. Men då är vi ju åter i valet och kvalet för är lite osäker just nu om det är en bil som funkar för mig och våran familjesituation med bebis och hundar.

 

Jag sparade det bästa till sist.  För idag hände det, vi ska bli husägare! Eller kanske inte vi på en gång eftersom lånet på vårat framtida hem kommer stå i ca 1 år på svärfar. Men det är vårat!

Vi behöver inte fråga om lov om vi vill tapetsera, vi behöver inte oroa oss för om Casper målar på väggen, vi behöver inte vänta hundra år på att få hjälp om något går sönder och vi behöver framförallt inte ge pengar till någon annan. Utan alla pengar vi lägger på bolån går rakt till oss själva!

Det känns skönt och även om huset har konstig planlösning och saknar badkar som jag älskar så är det så mycket bättre än det här som kräver massa jobb!

För det hela började med att hyresvärden kom på att han nu ska sälja huset vi hyr och frågade då oss om inte vi ville köpa, menar vi bor ju ändå här och har förtur. 

Till rätt kurs hade vi kunnat tänka oss det men då han skulle ha det för 190.000 kr mer än vad han själv gav och sedan försöker lura i oss att det är renoverat för en större summa än det han gjort, ja då blev det tack och hej.

300.000 för det här, som behöver nya rutor, grävas upp tankar ur marken, läggas nya golv i nästan alla rum och renoveras i källaren eller ett hus för 270.000 med nya fönster, ny kamin, nyrenoverat kök och tvättstuga och fina rum? Samt en altan dit man kan ta sig utan att behöva gå runt.

När flytten kommer att ske är oklart. Nu är allt så nytt så inget är egentligen klart. Men har för det inte kunnat hålla mig från att kolla inredning till Caspers framtida rum. Tänk att jag nu kan göra det!

Vill jag ha en gul trapp med svarta fläckar kan jag det, eller kanske ett rosa kök med gröna svanar, ja då kan jag det med (OBS Robert, detta kommer inte ske!!! Så du behöver inte oroa dig ;) )

Så det känns bra att en sak ordnat sig. Har varit mycket fram och tillbaka med det här de senaste veckorna men nu kan vi andas ut och ta tag i övriga saker på listan.

 

 

 

Känns som att jag bara skriver om helgerna nu för tiden men ett inlägg i veckan är det som hinns med i min vardag, kan eventuellt ta upp anledningarna till det i ett annat inlägg nån gång, ett inlägg som jag faktiskt har börjat på att skriva.

Hur som blir att skriva lite om helgen som var också. Dessutom var det ju långhelg.

 

De allra flesta var säkert lediga i torsdags men inte Robert utan de bestämde sig för att jobba och tjäna lite extra. Sedan valde Robert att ta ledigt på fredagen istället. Så direkt då han slutade åkte vi iväg mot Vännäs. Men först ett stopp i Storarmsjö för att hämta bilbarnstolen vi har hyrt.

Jag vet inte om det är någon annan som hört att sätta upp ett förtält till en husvagn tillsammans innebär skilsmässa. Det är pinnar som ska hit och dit vilket resulterar i både bråk och tjafs hos paret. 

Detta har vi aldrig haft problem med. Minns en gång när vi var på en camping och fick förvånade blickar av de andra campinggästerna då vi berättade att vi inte ens blivit lite sura på varandra.

Men att montera in en ny bilbarnstol med de krångligaste funktionerna någonsin och då den enda hjälpen tycks vara Youtube-klipp på spanska, ja då är tålamodet litet och "skilsmässan" nära!

Men på plats kom den, även om vi senare under helgen valde att montera den i mitten istället för att rymma passagerare i framsätet också. 

Såklart hittade vi alla manualer i ett fack bak på stolen när vi var klara efter andra monteringen...

Så när detta var avklarat så åkte vi till mamma och sov över där.

 

 

Fredagen bestod av att ha ont i halsen och umgås för min del och att fiska för Robert. 

Var krasslig hela dagen, vilket Robert var måndag-onsdag. Men det var på kvällen det riktigt bröt ut och febern kom. Kan ej svara på vad tempen kan ha legat på då ingen hade någon som jag kunde låna för att kolla. Men när man sitter i ett rum på nästan 26 grader med tre tröjor, varav två rätt tjocka, en vinterjacka, mössa och täcke runt sig och fryser? Ja då är det illa! Fick även lägga mig så + ett extratäcke!

Så efter en natt med feber och en blandning av svettningar och frossa kan man kanske tro att jag skulle vakna sent dagen efter, men så blev det inte.

Klockan 03.39 slog jag upp ögonen och var superpigg! Kollade på klockan och trodde att den låst sig, det var ju så ljust ute och jag var ju så pigg! 
Kollade flera gånger men den visade bara samma. Slutade med att jag även fick googla på tiden och det visade sig då såklart att min klocka stämde.

Hann bara somna om innan Casper vaknade till i ett par sekunder. Tänkte att nu är det väl ändå morgon? Nä 03.51...

 

 

Efter denna natt, och konstiga morgon då jag vaknade ett par gånger till efter detta, så blev det en lugn dag. Fick umgås lite med mitt ena syskonbarn Elliot, även om han mest var intresserad av att spela sitt konstiga spel och försöka få mig att förstå det roliga i det hela ;p

Robert han tog med sig Nova och åkte till stugan.

Hela kvällen så spelades det Yatzy, kort och 5 second challenges med mamma och Daniel.

 

 

På söndagen var det mors dag för er som missade det. Jag vet inte riktigt vad jag har att säga om den dagen riktigt mer än att den inte blev som jag förväntat mig.

Jag har läst och hört att din första mors dag är speciell. Att det är en dag man bär med sig. Kanske anstränger sig de flesta paren lite extra då det är första gången eftersom barnen inte kan göra det själva då de är så små. Men min var som vilken dag som helst. 

Missuppfatta mig inte nu, det är inte dyra presenter och lyxiga resturangmiddagar jag är ute efter (fick faktiskt fina blommor). Men kanske lite sovmorgon, frukost på sängen eller att bara få en timmas egentid utan att behöva kolla stup i ett om Casper fortfarande andas , vilket jag gör varje gång jag har tid över då han somnat på dagen, ja på kvällen/natten också.

Men istället blev det att packa för fulla muggar, invänta Robert, ändra om den förbaskade bilbarnstolen, äta halvtaskig pizza i Bjurholm, åka hemåt och dona på som vanligt med tvätt, skurning, disk, hundbajsplockning, grötmatning och nattning av bebis. Sedan var det det här med att betala räkningar också. 
När allt sedan var gjort för kvällen var klockan så mycket att det inte ens var lönt att tänka på att starta en film, ta ett bad eller vad som helst som innebär lite egentid för en trött, förkyld mamma.

 

Jag vill inte att det jag skriver ska uppfattas som gnäll, för jag älskar att vara mamma till den mest underbara sonen jag någonsin kunnat önska mig, men ibland vill man bara ha lite tid för sig själv och vilken dag på året passar inte bäst att få det på om inte mors dag?

 

Just det får ju inte glömma att vi svängde in och tog en kik på templet i Fredrika på hemvägen. För trots att vi åker denna väg lite titt som tätt så har det aldrig blivit av att man svängt in. Nu var vädret så fint och vi hade inte så mycket bättre för oss så vi tänkte varför inte?

Blev ett kortvarigt besök, med lite fotande. Undrar om de ens är helt klara, kändes inte så då man var där. 

 

Och inte att förglömma, blev även en loppissväng på vägen hem i söndags. Jag har, på "äldre dar" börjat tycka att loppisar är lite pinsamma. Det blir lätt pinsamma tystnader som jag hatar och jag har svårt att inte känna mig dum om jag inte hittar något och ska smyga iväg lite diskret.

Men denna gång blev det lite fynd trots allt. Ett par Lasse Åberg tavlor till Caspers rum samt en del böcker. Robert hitta nån värmare till stugan och en hotdog-maskin...

 

Den här helgen försvann snabbt. Känns som att det bara var tidigare idag som det var fredag eftermiddag och vi begav oss iväg till Storarmsjö. Men trevligt har vi haft det i alla fall och det är väl det som gjort att tiden bara försvunnit.

 

I fredags åkte vi som sagt till Storarmsjö och tog med oss båten eftersom båtvagnen skulle besiktas igår. Den gick igenom utan några anmärkningar så det är ju skönt. Medan Robert gjorde det, samt tog en fisketur/båttur med sin pappa, så var jag på stan med mamma och letade bodys till mannen som växer så det knakar, d.v.s. Casper som givetvis också var med.

Hittade även ett par solhattar och kepsar åt lilleman. Till mig själv fick det bli ett telefonskal på rea, trots att jag också skulle behöva lite nya saker men det får bli en annan gång.

 

Så gårdagen gick fort, till och med tiden då vi satt på busstationen och väntade på Robert gick fort, trots att vi inte gjorde så mycket mer än att försöka hålla Casper road.

Och idag blev det hemfärd. Hade god lust att följa med Robert och fiska i det fina vädret som vi har haft idag men eftersom jag inte hade lust att ta med Casper, då han som sagt är i ett stadie nu då han snabbt blir uttråkad, och inte hade någon barnvakt så var det bara att vara hemma.

Tog en promenad till pappa istället och passade på att handla lite på ICA också. 

Blev även en tidig kväll för Casper ikväll som redan sover och somnade ovaggad. Tror att värmen tar på krafterna även för honom. Men måste säga att han varit duktig på att få i sig vatten och ja sedan jag fick barn är detta en av sakerna som gör mig glad. Att mitt barn får i sig tillräckligt med vätska ;p

 

Jaja nu sitter jag och funderar på vad jag ska göra nu. Har längtat efter lite egentid men sedan när den kommer så blir allt bara tråkigt, och inte är jag trött längre trots att jag varit det hela dagen...

(bara för det så vaknade Casper, haha men sover nu igen).

Men det kan inte bara vara jag som har det problemet som nybliven förälder. Att jag, vissa stunder, suktar efter egentid. Tid till att göra massa saker eller ingenting alls, tid till att äta nått gott framför en bra film/serie, läsa eller vad som helst men så fort den tiden kommer vill man antigen bara gå och lägga sig eller mysa mera med bebis som nu bara vill sova.

 

Hur som, nu ska jag i alla fall slötitta på tv, dricka saft och invänta min älskade sambo. 

 

 

 

Tänkte göra en lite kort update på Casper då han är inne i en period då han lär sig så otroligt fort, knappt så man hinner med själv.

 

Han kan nu:

* Sitta själv, vet att jag nämnt det tidigare men nu är han mycket mer stabil
* Rulla från mage till rygg/rygg till mage, har kunnat länge men tog lite tid att komma på knixet från mage till rygg

 

Något han snart kommer kunna:
* Krypa på knäna, för tillfället står han bara och gungar.
* Äta med sked, om han är lika tjurig som han är nu så.

 

Övriga saker:
* Han har slutat äta mat på natten sedan 3 veckor tillbaks!
* Han sover oftast hela nätterna i egen säng, är lite nervös för att ta han till våran ifall jag inte vaknar samtidigt som han då Robert farit, vill inte vara med om nått mer fall! 

 

Och sist men inte minst så måste jag ta med veckans hjärtvärmare: Han somnade på mig för nån kväll sedan och är verkligen inte ofta det händer ♥
Är bara så mysigt när han lägger sitt lilla huvud på min axel och somnar och så får man sitta och kramas en stund. Just där och då är det inget i livet som känns dåligt. 
Dessutom är det en bra ursäkt till att själv måsta sitta ner en stund ;)

 

 

Idag ger jag bort mensvärk gratis till den som är intresserad. Ingen? 

Nåja är bara att hålla ut. Som tur är så sover Casper än, han somnade om efter blöjbyte och välling, så jag kan fixa lite i lugn och ro samt vila mellan varven.

 

Måste ändå säga att det blivit bättre med mensvärken genom åren och faktiskt bättre sedan Casper föddes. Minns i 16 års åldern när jag hade ont i 4-5 dagar och det enda som hjälpte var värme, inte ens värktabletterna på recept hade någon verkan. 

Gick till slut så långt att jag bad om att få kolla om jag hade endometrios men tog sedan flera år innan jag fick det då läkarna hela tiden tycktes komma fram till att unga som mig inte kan ha det, där hör man hur lite koll de jag  varit hos haft.

Hade i alla fall inte det utan har väl bara haft otur. Finns ju det som har det värre och vissa som har lindrigare. 

 

Idag är det i alla fall inte så roligt. Men har jag tur så är det bara idag som det kommer vara sähär. Ryggen är värst just nu och jag hoppas att jag inte får ont hela vägen runt om som jag brukar få.

I lägen som denna är det inte roligt att vara tjej må jag säga. 

 

För att göra en lång historia kort. Skickade tidigare i veckan in om att hyra bilbarnstol, en BeSafe Izi Plus och sen ytterligare en från IF. Fick avslag på det igår och då erbjöd sig min underbart snälla svärmor att köpa en begagnad Britax Max Way istället.

Hann inte ens öppna annonsen innan Robert ringer och frågar om jag bestämt mig än och att jag måste snabba mig att bestämma mig...

 

Så spenderade sedan kvällen med att läsa om den och ja den verkar bra men jag var ju inställd på den bästa av de bästa i bilstolsväg.
Enda nackdelen var att Max Way inte har vilolägen då vi åker mycket bil och ofta längre sträckor.

 

Sen kom jag in på tänket om det är bra att köpa en begagnad bilbarnstol av en person man inte känner, "experterna" rekommenderar  att bara köpa av de man känner och litar på.
Den här var inte så gammal men man vet ju inte heller hur använd den är. Det är ju klart att man säger att en sak är i fint skick när man säljer den men sedan vet man ju aldrig om det stämmer, speciellt inte när jag inte kommer få se den innan köpet!

Så ja, jag har varit lite utav en surtant.  Blev så stressigt att bestämma sig och kolla upp allt och jag är,  i alla fall i lägen som denna, ett kontrollfreak.

Men då kom alternativ nummer två, att hyra en Izi Plus i svärmors namn (nån mer som tycker att ordet svärmor låter elakt?). Det borde då varit frid och fröjd och alla nöjda, nja då blev man ju snål istället...
Fast sen gick man tillbaka till säkerhetstankarna. Vilket är egentligen bäst? För även IF:s stolar kan ju vara begagnade men samtidigt så känns de säkrare eftersom ett bolag hyr ut dem och inte nån privatperson.

Men hur behändliga är dessa då? Ja enligt som jag uppfattar det är Britax Max Way mycket lättare och mindre men Izi Plus rymligare trots att båda är upp till 25kg.
Det som verkade krångla lika mycket och vara bökigt på båda var remmarna, så dessa argument kan jag inte ens ta som motargument, även om båda är negativa, då det är samma problem på bägge två.

 

Har i alla fall suttit hela morgonen också och kollat för- och nackdelar om modellerna, om att hyra, om att köpa begagnat och vilken som passar bäst i V70 och fick fram av de flesta att de passar ungefär lika bra. Är ju sällan någon som åker med oss ändå så spelar egentligen mindre roll om den tar upp lite extra plats i baksätet. Och åker någon med oss sitter den personen alltid fram ändå.

Mitt i allt virrvarr bestämmer jag mig för att båda är lika bra och säger åt Robert att prata med sin mamma. Varav de sedan beslutar att det kanske är bättre att hyra ändå. Det kostar trots allt bara 134 kr i månaden, inget som vi inte har råd med precis, hade haft råd med det trippla också om det gäller mitt barns säkerhet.

Verkar som att det blir första alternativet då och ett erkännande från min sida att jag är krånlig att leva med i stunder som denna allt ska kontrolleras i minsta detalj.

Jobbigare är det ju om den andra halvan är lika impulsiv som Robert.

 

 

 

 

Det är iofs en väldigt dålig planlösning där och hade varit toppen om vi fått alkoven intill också så att han kunde ha en mys-/läshörna, pyssel, leksaker eller nå annat där inne.

För just nu har han inte ens en säng därinne och måste säga att golvytan är bra liten ändå.

Har verkligen plöjt mig igenom bilder från Google och pinterest!

Allt från bilder på barnrum till DIY-Grejer att göra. 

Och nu då jag egentligen borde sova hamnade jag av en slump på ullareds blogg och klickade såklart in mig bland babygrejerna. 

Det är stunder som denna jag önskar att pengar kunde ramla från himlen. Så mycket som passar stilen jag är ute efter och speciellt tavellisterna man ställer böcker på med texten: Det var en gång...

Pratade med Robert senast ikväll om att sätta upp några sådana i Caspers rum och ha hans böcker på men då bara vanliga vita. Dessa var sötare!

Tänk om Ullared bara kunnat ligga en aning närmare eller om jag varit lite rikare eller att jag sparat pengar från och med dagen jag föddes för just den här stunden...

Får se om jag hittar nått på dollarstore senare i veckan istället. Även om det smartaste hade varit att måla om de otroligt fula väggarna först.

Det är över 1 år sedan jag började skriva det här inlägget och sedan dess har det öppnats, gjorts om och sparats i utkast tills nästa gång jag har känt för/haft tid att skriva lite.

Nu testar jag igen så får vi se om det blir något vettigt utav det.

 

Som sagt så var det ca 1 år sedan jag började på det här inlägget och allt startade en natt då jag hade svårt att sova. Satt därför istället och scrollade igenom mitt Facebook-flöde. Där dök det sedan upp ett videoklipp, skulle tro att det inte var ett nytt sådant utan har för mig att det cirkulerat ett par år.

Det handlade om en man som misstänkte att hans mamma blev misshandlad på äldreboendet hon bodde på. När han sedan satt upp en kamera i hennes rum fick han det bekräftat. Tydligen var det flera personer ur personalen som gett sig på hans mamma. 

Minns inte exakt, det var ju ändå ett år sedan, men jag tror inte att mamman försvarade sig eller ens gjorde något till en början för att utlösa deras aggresivitet. 

Klippet väckte otroligt starka känslor hos mig, kanske några extra eftersom jag vid tillfället var gravid, men också tankar om att ett jobb inom vården verkligen INTE är för alla!

 

Jag är ingen expert på jobb inom vården, har jobbat mindre än ett år och den utbildningen jag har är bara vårdbiträdesutbildning, trots att jag läst allt till USKA men fick aldrig godkänt på sista praktiken. Personerna jag hade som handledare ansåg att jag hade dålig initiativförmåga och borde på grund av det inte ens påbörjat utbildningen eftersom de tyckte att det var en av grundstenarna till en bra medarbetare. 

Jag,som för övrigt även hade en jobbig period i samband med praktiken, har alltid varit en tystlåten och försiktig person. Detta är något som jag fått träna upp de senaste åren.

När jag sedan, några år senare, började jobba på ett äldreboende med dementa var det inga som helst bekymmer. Förutom det att jag hade lättare att prata med de äldre än personalen som var i min egen ålder.

Men åter till saken.

 

Det är svårt att förneka att det råder personalbrist inom vården och på grund av dåliga löneavtal och villkor för de anställda är det även svårt att hitta folk som vill utbilda sig. Det händer därför väldigt ofta att det tas in personer utan utbildning och det sätts därför inte speciellt höga krav. Allra helst under sommarmånderna när den ordinarie personalen har sin semester.

Minns bara när jag själv, som ändå fått jobba ett par månader mer än de andra som skulle sommarjobba, fick jobba med två sommarvikarier. Det bestämdes att jag skulle ha huvudansvaret tills dess att det kom in en ordinarie vid 12-tiden på dagen. Jag var dessutom den enda som fick gå in till den ena brukaren, då han vägrade ha in de andra två + att jag var den enda med medicindeligering. 

Det man ska ha i åtanke här är att jag knappt jobbat 2 månader! Jag hade precis börjat få in alla rutiner och inte haft deligering så länge heller.

Allt gick bra, trots att det blev en otroligt stressig dag för mig! 

De andra  två personerna visade inget jätteintresse över att vara där utan för dem, och för flera andra, är det bara ett jobb. Och visst, det är det ju men sedan kanske man ska ta sig en funderare på om det är ett jobb för just DIG.

 

När du jobbar inom vården är det viktigaste, i alla fall enligt mig, att tänka på att det är levande personer du jobbar med. Dessa personer är någons mamma/pappa, syster/bror, mormor/farmor, morfar/farfar, dotter/son.

Vissa av de personer du möter under en dag kanske lever med kronisk smärta, vanföreställningar eller har lätt att bli aggresiva.

Förvänta dig inte att den ena dagen kommer bli den andra lik trots att den innehåller ungefärliga rutiner.

Har du däremot själv en dålig dag så bör du kunna skaka av dig det redan innan du kommit in i byggnaden. Kan du inte det utan är en sådan person som kanske lätt tar åt dig eller lätt blir arg ja då kanske ett jobb inom vården inte är för dig.

Jag har själv upplevt ett tillfälle då jag känt att jag inte kunnat jobba inom vården. Det var i samband med att jag fick hormoner då vi försökte skaffa barn. 

Började med tabletterna i januari, samtidigt bestämde jag mig även för att göra klart mitt gymnasiebetyg då jag ville ha allt klart om jag blev gravid. Det blev därför väldigt lite jobb.

Allt var som vanligt de första månaderna men sedan började jag känna mig mindre och mindre som mig själv. Jag var alltid ledsen, lättretlig och grät så fort någon påpekade något om mig. Det blev sedan inte bättre av att dosen ständigt höjdes och när augusti sedan kom och studierna var klara och det var dags att jobba så valde jag att bli sjukskriven istället.

Hade testat att ströjobba i samband med att jag pluggade men jag fick kämpa mig igenom dagarna och gick ofta på toa för att ta ett djupt andedag för att orka fortsätta. 

Minns vid ett tillfälle då en person förklarade för mig hur dålig jag var på det jag gjorde, hon hade en ytterst dålig dag och tog ut det på mig. I vanliga fall hade jag skakat av mig det eller kanske pratat med henne om hur jag kunde göra för att bli bättre. Men just där och då när jag inte själv mådde bra blev jag ledsen istället. Jag hade verkligen känslorna utanpå kroppen.

 

Men det är inte bara saker som detta som gör att man inte passar in att jobba inom vården.

Kan ta min bror som exempel. Han är för närvarande arbetslös, var snart ett år sedan han gick ut svetsprogrammet på gymnasiet. Han har, trots att han sökt massor med jobb, inte fått någon arbetsplats att gå till på dagarna. Därför har personer, mer än en gång, föreslagit att han ska söka sig till vården.

Han själv däremot känner att han inte klarar av det av många olika anledningar och menar att han därför inte passar in att jobba där. Jag tycker att det är starkt gjort av honom att stå på sig medan andra tycker att han är bortskämd och inte tar det som finns. Varpå de sedan säger, torka bajs är väl inte så svårt, det kan väl alla?

Kanske inte behöver nämna att dessa personer inte själva jobbar/jobbat inom vården?

 

Så för att komma tillbaka till ämnet ytterligare en gång, efter lite utsvävningar här och där. 

Enligt mig är ett jobb inom vården INTE för alla! 

Det har inget att göra med om du har utbildning eller inte. Har träffat på personer som inte har någon utbildning men som är fantastiskt duktiga på det de gör lika mycket som jag har träffat på de som faktiskt har en men som inte alls borde fått sätta sin fot där.

I min bekantskapskrets känner jag mig nästan som ensammast i världen över att tycka så här,  om man då bortser från min bror och min ena vän som även hon tackat nej till ett jobb i vården efter att ha testat på yrket och insett att det inte är något för henne.

För de flesta anser att man ska ta de jobb som finns i dagens Sverige där arbetslösheten är stor och det är svårt att komma in någon annanstans.

 

Vad tycker ni andra? Bör man ta ett arbete bara för att det är ont om andra jobb? Eller borde man tänka till och kanske välja något annat om man själv känner redan innan, eller efter att man testat på det, att man inte hör hemma där?

 

Ja den här dagen började minsann på ett konstigt sätt och då tänker jag inte bara på att Casper lyckades somna om efter ca 1½ och även gav mig lite sovmorgon utan på det faktum att jag fått leka detektiv.

För att göra en lång historia kort så har en person jag känner till, som jag tidigare kunde kalla bekant men nu inte har nått med att göra, flyttat in i våran gamla lägenhet på grund av att deras lägenhet utsattes för brand för inte så länge sedan. Var väl inte deras lägenhet som brann utan en intilliggande men deras blev utsatt för skador vilket som vilket gjorde den obebolig.

 

Hur som helst så börjar de för det första gnälla på hål i väggen och säger direkt att det är vi som gjort dem. För de som känner oss, samt de som spenderat tid i lägenheten, vet att så inte är fallet, hade knappt tavlor uppe. 

För hålen var där när vi flyttade dit och en av anledningarna till att vi blev lovade renovering då vi flyttade dit. Kruxet var bara att vi väntade så länge med att renovera, p.g.a. att vi hade valpar i sovrummet och det var där vi ville börja, så vi hann bara renovera ett rum innan det blev bytt hyresvärd. 

Den nya hyresvärden ville inte lägga ner pengar på lägenheten, varken på att göra den finare eller att byta ut den värdelösa spisen som sköt säkringar och tog uppemot 30 minuter att koka en liter vatten.

 

Men till saken som gjorde mig mest irriterad. De har även gått runt och sagt att både vaktmästare och ICA har sagt att inte vi betalt våran sluträkning på elen, vi hade två elbolag (vattenfall och sveriges energi, en för avtal och en för själva strömmen). Så nu skulle de få betala VÅRAN räkning!

Började därför med att leta upp alla pappersfakturor, efter att ha kollat att jag skrivit betald gick jag vidare och kollade internetbanken, båda överförda till respektive bolag. 

Gick sedan vidare med att logga in på mina sidor på vattenfall, även där stod det betalt. 

Slutligen ringde jag båda elbolagen, inga skulder och inga fakturor som inte var betalda. Det enda de kunde konstatera på vattenfall var att de glömt ta bort en betalningspåminnelse som var betald som de nu tog bort men även om den skulle varit obetald så hade den ingenting med de nya hyresgästerna att göra eftersom räkningarna är personliga. För vi hade våra egna avtal och våran egen elgrej (kommer i skrivande stund inte på vad det heter...)

Så det hade inte ens spelat någon roll om vi struntat i ALLA räkningarna sedan vi flyttade in sa han utan det skulle bara gå på oss och ingen annan!

 

Blir bara så less och börjar fundera på om folk går och pratar skit om en bara för att de tycker att det är roligt eller för att få sig själv att framstå som bättre personer. 

Hur som helst så känns det bra att jag i alla fall gjort allt jag kunnat nu och att jag hade rätt! Så blir det något mer skit så är jag garderad till tänderna med rätt information, både med skärmdumpar samt att jag inte skulle tveka att ta kontakt med elbolagen igen för att kolla upp detta...

 

 

 

 

Har fått inbjudan till klassåterträff, känns helt overkligt att det redan gått 10 år sedan jag gick ut nian! Speciellt när jag kommer ihåg dagen som om den vore igår, och dagen efter också då jag tog mitt pick och pack och flyttade härifrån, då kunde jag aldrig tro att jag skulle hamna här igen.

Men trots att jag bor här så har jag bestämt mig för att inte gå, det ger mig för mycket ångest. 

 

För varför ska jag fara dit och umgås med personer som under hela skoltiden inte låtsas om som att jag funnits bara på grund av min sociala fobi? 

Personer som sett hur andra behandlat mig men inte brytt sig?

Personer som har retat mig, spottat på min cykel, kladdat tuggummi i mitt hår och pratat skit bakom min rygg?

 

Det är kanske inte helt på grund av de här personerna men i alla fall delvis som jag idag inte har något självförtroende, eller självkänsla heller för den delen. 

De har fått mig att känna att jag inte duger som jag är och på grund av det vill jag inte fara.

 

För vart har jag kommit i livet?

Jag har knappt jobbat utan bara pluggat de senaste 10 åren men har trots det ingen färdig utbildning att skryta med. De andra har bra utbildningar/jobb, familj och egenköpta hus.

Visst, jag har också familj, jag har Robert och Casper, men det mörkar inte ner det faktum att jag ändå inte har något jobb när föräldraledigheten är slut.

Sedan, och jag skäms för att säga det då jag vill lära Casper att alla människor är lika vackra, så tycker jag att jag är så otroligt ful i jämförelse med de andra som kommer vara där. 

Jag har ingen personlig stil utan använder kläder som jag fått av släkt och vänner, köpt på second hand eller på reor och det är inte alltid kläder som passar min kropp efter att både fött barn samt att under årens lopp gått upp och ner i vikt.

Och ansiktet är fortfarande fult, näsan är lika stor, om inte större, huden lika fyllt med stora porer som aldrig tycks försvinna, oavsett vad jag testar, och sminkkunskaperna är fortfarande lika värdelösa trots att jag både gått en personlig styling kurs, kollat på MASSOR med tutorials på YouTube och övat de senaste 10 åren!

 

För andra är det bara en middag och lite häng med gamla bekanta/vänner för mig är det som att kastas levande till vargarna!

Vissa kanske tycker att jag låter töntig och till er måste jag säga att ja det tycker jag också. Jag känner mig som en jättebebis.

Men sedan vet jag att det även finns andra som känner igen sig i det jag skriver, som också mått/mår såhär och som kan relatera till de här sakerna.

 

Jag kan i alla fall vara stolt med att jag vågar berätta hur jag känner. För det är en stor framgång för mig som tidigare alltid sa att allt var bra trots att det inte var det. 

Det här inlägget blev lite annorlunda än vad jag planerat. Det är sjukt hur en liten papperlapp med en inbjudan till något roligt kan skapa så många jobbiga känslor...

 

 

Kom hem igår efter att ha spenderat en vecka hemma hos mamma. Trots att jag dagen innan var lite tveksam om jag ens skulle fara, inte för att jag inte ville umgås med mamma och de som var där utan för att det blev så stressigt med allt. 

Tanken var att Robert skulle skjutsa dit mig dagen innan han skulle till fjällen eftersom han liks skulle till Bjurholm men sedan blev det ändrade planer och han skulle åka direkt härifrån istället. Så hade först ingen skjuts om jag inte ville åka på söndagen, vilket resulterade i att jag var tvungen att skynda mig att packa allt (vilket aldrig slutar bra) samt skynda mig att röja undan här (brukar alltid vilja ha någorlunda städat innan jag åker iväg någonstans).

Men som tur är så har jag världens snällaste pappa som kunde skjutsa mig, Casper, hundarna, barnvagnen och all annan packning till Vännäs på måndagen.

 

Har haft en jättebra vecka. Har fått umgås med 4 av 7 syskon då min ena bror Göran kom upp från Stockholm tillsammans med min morbror Lasse som dessutom fyllde 60 år i söndags. Blev att fira honom i lördags hemma hos min syster Sandra tillsammans med släkt och vänner. 

Har även fått träffa det nyaste tillskottet till familjen, min brorsdotter Zelda som föddes i december, 16-17 veckor för tidigt, som fortfarande ligger inne på sjukhuset. Så söt hon var och även om hon är betydligt större nu än hon var då hon föddes så var hon ändå så liten. Är egentligen nu som hon skulle varit född. 

Casper tittade nyfiket på sin lillkusin som han såg ut att vara en jätte i jämföresele med.

 

Blev däremot inte att kolla på någon brasa på Valborg eftersom vi spenderat hela dagen i stan och dessutom somnade Casper så tidigt så var hellre hemma med honom än att gå jättelångt för att se några kvistar brinna. 

Dessutom ville jag inte vara borta från honom nå längre stund sedan han dagen innan råkat ramla ner från mammas säng. Det gick bra och som tur är har mamma en väldigt låg säng. Han var lite ledsen och chockad direkt efteråt och dessutom var han övertrött när det hände, vilket inte gjorde saken bättre.

Var i köket och höll på göra i ordning välling åt honom och precis när jag blev klar och var på väg in till sovrummet hör jag en duns och ser honom skrikande på golvet.

Han slutade snabbt vara ledsen efter att ha blivit tröstad och fått flaskan och sedan somnade han. Pratade med 1177 direkt efter och de sa att det troligtvis inte var någon fara så länge det inte rann ur näsan eller öronen, att han inte blev medvetslös direkt efter fallet, fallit från hög höjd, fått någon bula på huvudet eller börjat kräkas.

Men han var som vanligt, inte ett endaste märke på kroppen fick han heller.

Måste däremot hålla koll de närmsta veckorna då symptomen på hjärnskakning kan komma långt efteråt.

Jag kände mig som en usel mamma, trots att både 1177 och min syster förklarade för mig att sådant händer ibland och att det även kan hända den bästa föräldern och att det oftast inte är någon fara eftersom de tål mer än vi tror. 

Ändå hade jag lagt kuddar längst med hela långsidan på sängen och lämnat honom vid huvudändan men på något sätt hade han, på de 1-2 minuterna jag var borta (längre tid än så tog det inte) lyckats åla ner mot fotändan och ramlat ner.

Usch blir ledsen bara av att tänka på det men är så otroligt glad och tacksam att allt gick bra. Nu får han inte vara/sova ensam i sängen något mer om jag inte har bullat upp på ALLA sidor med kuddar eller annat som kan förhindra fall.