Kom hem igår efter att ha spenderat en vecka hemma hos mamma. Trots att jag dagen innan var lite tveksam om jag ens skulle fara, inte för att jag inte ville umgås med mamma och de som var där utan för att det blev så stressigt med allt. 

Tanken var att Robert skulle skjutsa dit mig dagen innan han skulle till fjällen eftersom han liks skulle till Bjurholm men sedan blev det ändrade planer och han skulle åka direkt härifrån istället. Så hade först ingen skjuts om jag inte ville åka på söndagen, vilket resulterade i att jag var tvungen att skynda mig att packa allt (vilket aldrig slutar bra) samt skynda mig att röja undan här (brukar alltid vilja ha någorlunda städat innan jag åker iväg någonstans).

Men som tur är så har jag världens snällaste pappa som kunde skjutsa mig, Casper, hundarna, barnvagnen och all annan packning till Vännäs på måndagen.

 

Har haft en jättebra vecka. Har fått umgås med 4 av 7 syskon då min ena bror Göran kom upp från Stockholm tillsammans med min morbror Lasse som dessutom fyllde 60 år i söndags. Blev att fira honom i lördags hemma hos min syster Sandra tillsammans med släkt och vänner. 

Har även fått träffa det nyaste tillskottet till familjen, min brorsdotter Zelda som föddes i december, 16-17 veckor för tidigt, som fortfarande ligger inne på sjukhuset. Så söt hon var och även om hon är betydligt större nu än hon var då hon föddes så var hon ändå så liten. Är egentligen nu som hon skulle varit född. 

Casper tittade nyfiket på sin lillkusin som han såg ut att vara en jätte i jämföresele med.

 

Blev däremot inte att kolla på någon brasa på Valborg eftersom vi spenderat hela dagen i stan och dessutom somnade Casper så tidigt så var hellre hemma med honom än att gå jättelångt för att se några kvistar brinna. 

Dessutom ville jag inte vara borta från honom nå längre stund sedan han dagen innan råkat ramla ner från mammas säng. Det gick bra och som tur är har mamma en väldigt låg säng. Han var lite ledsen och chockad direkt efteråt och dessutom var han övertrött när det hände, vilket inte gjorde saken bättre.

Var i köket och höll på göra i ordning välling åt honom och precis när jag blev klar och var på väg in till sovrummet hör jag en duns och ser honom skrikande på golvet.

Han slutade snabbt vara ledsen efter att ha blivit tröstad och fått flaskan och sedan somnade han. Pratade med 1177 direkt efter och de sa att det troligtvis inte var någon fara så länge det inte rann ur näsan eller öronen, att han inte blev medvetslös direkt efter fallet, fallit från hög höjd, fått någon bula på huvudet eller börjat kräkas.

Men han var som vanligt, inte ett endaste märke på kroppen fick han heller.

Måste däremot hålla koll de närmsta veckorna då symptomen på hjärnskakning kan komma långt efteråt.

Jag kände mig som en usel mamma, trots att både 1177 och min syster förklarade för mig att sådant händer ibland och att det även kan hända den bästa föräldern och att det oftast inte är någon fara eftersom de tål mer än vi tror. 

Ändå hade jag lagt kuddar längst med hela långsidan på sängen och lämnat honom vid huvudändan men på något sätt hade han, på de 1-2 minuterna jag var borta (längre tid än så tog det inte) lyckats åla ner mot fotändan och ramlat ner.

Usch blir ledsen bara av att tänka på det men är så otroligt glad och tacksam att allt gick bra. Nu får han inte vara/sova ensam i sängen något mer om jag inte har bullat upp på ALLA sidor med kuddar eller annat som kan förhindra fall.