Eftersom jag inte har skrivit på ett tag nu så tänkte jag göra ett hopbaksinlägg av allt jag så gärna vill dela med mig av och hålla tummarna för att jag har mer tid nu framöver till att skriva. Det är ju något som jag gillar att göra och inte vill tappa. 

 

Först så kan jag berätta att vi i måndags var och hälsade på på Dagcenter, jag och Casper, med anledning att jag kanske kommer börja praktisera där framöver. Inget är bestämt ännu utan jag kände bara att det var kul att fara och kolla, och det var kul också att Casper fick följa med dit.

De hade otroligt mycket grejer där och var svårt att få med sig Casper därifrån. Så får se hur det blir i framtiden om det kanske blir några timmar per dag där medan Casper är på dagis, för ja nu har Casper faktiskt fått börja!

Redan dagen efter, alltså i tisdags, så fick vi börja inskola våran lillpojke på dagis och kan lova att det är blandade känslor.

Det enda som egentligen kommer kännas jobbigt är att det redan nu blir tomt bara han sover på övervåningen och jag är nere. Älskar verkligen att umgås med den där ungen då han sprider så mycket positiv energi, även om han ibland kan reta gallfeber på mig och framförallt nu när han kommit på att det är roligt att slå och sparka på mamma för att se vad han får för reaktion.

Sedan älskar jag våra stunder på morgonen då han kryper ner i våran säng och tittar på Youtube en stund med mig innan vi går ner och äter frukost och kan sitta hur länge som helst ibland känns det som. 

Eftersom han i veckan inte börjat förrän 9.00 så har vi kunnat haft mys ändå varje morgon men i framtiden kommer han börja tidigare och då kommer jag att sakna dessa stunder. Men allt gott varar inte för evigt tyvärr.

Det som däremot ska bli skönt med dagis är att kunna fara iväg på saker, redan nästa vecka ska han få börja vara där själv och det passade perfekt eftersom jag då även har en aktivitet på AF tillsammans med massa andra arbetssökande.

Läste för inte så länge sedan den där artikeln som jag tror jag skrev ett inlägg om? Om mamman som ALDRIG behövde egentid eller barnvakt. Man kan ju undra hur hon gjort gånger som dessa. 

Pappa var barnvakt förra gången jag var på en sådan aktivitet. Hade han varit mindre hade jag säkert kunnat ta med honom men det går som inte nu när han bara vill springa omkring. Men hade han varit mindre hade jag heller inte varit arbetssökande.

 

Men sedan måste jag även berätta att jag inte är helt arbetslös längre. Men är inte heller anställd helt så vet inte vad jag räknas som.

Har i alla fall fått ett uppdragsjobb som går ut på att skriva recensioner till casinospel och det är kul att få jobba med det man gillar men samtidigt så tar det otroligt mycket tid som i slutändan inte genererar i en så stor timlön. Men huvudsaken att jag nu får så att jag kan betala bort CSN och få studiestartsstöd i höst så är jag nöjd.

Att få göra bort det där slutbetyget hade varit så skönt och blir så irriterad att jag alltid ska bli ifrågasatt om varför jag ens behöver ett. För att jag vill ha ett, borde inte det vara svar nog?

Jag fick aldrig chansen att gå ut gymnasiet, jag fick aldrig åka på något studentflak i vit klänning och jag fick aldrig det där betyget för att kunna skriva att min högsta utbildning är gymnasieskola på mitt CV. Istället går jag med ett grundskolebetyg och strökurser i bakfickan, strökurser som inte kommer räknas som någonting om jag inte läst upp till slutbetyg innan 2020.

Men med bara tre kurser kvar så är jag snart där och vägrar ge upp nu! Eftersom jag är och har varit så fokuserad på detta under några månader nu så känns alla jobb bara jobbiga (ja det heter jobb av en anledning...). Men de känns mest som stoppklossar för det som jag vill göra. 

Är mest rädd att jag ska låsas på ett ställe och inte få tid till det här betyget som JAG vill ha och som betyder så mycket för just MIG!

Men har som sagt casinojobbet och även om det vissa dagar kan kännas lite enformigt så ger det en liten inkomst och jag kan skriva i pyjamas om jag skulle vilja det. Dessutom kommer jag kanske få mer gjort nu när Casper först ska vara på dagis i några timmar varje dag samt sova en stund när han kommer hem därifrån.

Just nu har det blivit många sena nätter och det kommer jag inte orka i längden. Har gått bra hittills men vill kunna spendera eftermiddagar och kvällar med min familj, för har även skrivit innan och efter middag en stund men är svårt när Casper är vaken då jag hela tiden måste avbryta skrivandet och kommer av mig. Därför är kvällarna, och de timmar han sover på dagen, mest optimala. Men inte dagen efter när man ska vara bra mamma tidigt på morgonen...

För nu har Casper börjat vakna tidigare och tidigare efter att ha skämt bort oss i över 1.5 år med att vakna senare än 8 varje morgon!

 

Men nog om det. Nu vill jag bara nämna lite kort om temainläggen jag har missat att skriva om de senaste dagarna.

16 mars: Internationella sömndagen och grammatikdagen, två saker i en som jag har varit dålig på. Att stava rätt och att sova. Båda på grund av detta jobb.

Man kan kanske tro att jag tränar på att skriva i samband med det men eftersom jag får en del meningar som jag ska utgå ifrån så får jag heller inte ändra dem. Blir även en del särskrivningar här och där för att få in dessa nyckelord och för att få meningarna att bli längre. 

Skäms nästan för det jag skriver ibland på grund av det men vad ska man göra om det ska göras på ett visst sätt?

Och sedan var det lite komiskt att det var internationella sömndagen i fredags. En dag då jag var tröttare än tröttast. Somnade sittande med täcke runt mig vid datorn och satt så när Robert kom hem från jobbet. Hade bara sovit i 2-3 minuter men det visar ändå hur trött jag var. Minns inte hur länge jag varit vaken natten innan men hade inte fått mycket sömn och Robert skulle såklart iväg.

Struntade därför i att jobba på fredag kväll och lade mig tidigare istället, somnade ändå inet förrän sent men som tur var lät Casper mig sova lite längre på lördagen.

20 mars var inte bara inskolning utan även internationella glädjedagen vilket det på ett sätt var, i alla fall för Casper som hade så roligt på dagis att han höll fast i sin nya fröken och vägrade nästan följa med oss hem. 

Det är så kul att han började trivas så snabbt samt att två av hans fröknar är samma som jag hade när jag gick på dagis. Sedan insåg jag idag att han även går på samma avdelning som min lillebror gick på ett tag när han var mindre, innan han och mamma flyttade till Ö-vik. 

21 mars var det dags att rocka sockor och måste erkänna att jag mitt i all inskolning, recensionskrivande, mys med Casper och allt annat som ska göras totalt hade glömt bort det tills vi kom till dagis. Därför fick jag och Casper rocka sockor när vi kom hem och han fått sova en stund. Men det går ju lika bra det och självklart blev det ett foto som bevis även för oss.

Denna dagens betydelse är så stor att det är svårt att inte vilja vara med och medverka för alla människors olikheter. Och hylla dem med Downs syndrom lite extra. Casper faster har ju det samt en av Roberts kusiner. 

Roberts syster/Caspers faster är en av de mest underbara människor jag träffat och man blir alltid så glad när man surrat en stund med henne. Hon har så mycket kärlek att dela med sig av att det svämmar över till alla runt omkring.

22 mars då som hade varit idag om inte klockan hunnit bli efter 00,00 ytterligare en gång denna vecka. Men måste ändå inflika lite saker om Kennethdagen. Varför jag ens tog med den var för att jag inte kunde låta bli att le åt minnet av en man på boendet jag jobbade på förut. 

Han var en man som verkligen var stolt över sitt namn och kan bara tänka mig hur stolt han måste vara över att få en dag uppkallad efter det namnet också. 

Han var dessutom väldigt speciell på andra sätt. Han och jag kom inte överens från början, han hade svårt för nya. Värre blev det när jag nästan desperat försökte få i honom medicin en kväll med mycket att göra och jag var ensam med deligering. 

Men sedan kom jag på knepet och det var att skämta med honom och killa han på fötterna. Efter det kom vi bra överens och fick till och med ge han kramar vilket jag aldrig hade trott när jag började där.

Så på Kennethdagen kommer jag att tänka på honom och alla hans hyss så länge jag lever.

 

 

 

 

Den 13 mars var Mazarindagen och hade faktiskt det här inlägget klart glömde bara bort att publicera det och nu kände jag mig inte helt nöjd så sätter mig och skriver en gång till ;)

 Jag läste någonstans att den här dagen firas två gånger om året, den 13 mars och 10 januari. Hur mycket sanning det är i det vet jag inte men för att vara på den säkra sidan bör ni lyxa till det med mazariner båda dessa dagar. om ni tycker om mazariner för annars lär det inte bli så mycket lyx i det hela.

jag däremot gillar mazariner, ni kanske undrar om det finns något bakverk som jag inte gillar och ja det gör det. Är inget stort fan av vare sig kladdkaka eller punchrullar/dammsugare men skulle inte heller säga att jag avskyr någon av dem. De är bara lite för mustiga för mig.

När jag tänker på mazariner så tänker jag inte bara på goda bakverk utan även på att det alltid verkade vara standardfikat, förutom de hembakade kanelbullarna, när man for och hälsade på hos folk när jag var liten. Och oftast kom de från glassbilen.

Sedan minns jag också att jag aldrig åt upp hela eftersom jag alltid var dum och började med det som då var det godaste, glasyren. 

Idag ser jag bara den som ett plus i kanten till resten av bullen/kakan eller vad det nu är för något. 

En annan sak som jag kommer att tänka på varje gång jag hör mazariner är en gång när Daniel skulle dra ut fyra stycken tänder på sjukhuset. Anledningen till att vi var där och inte hos tandläkaren var för att han behövde sövas. Att se honom sövas var dessutom en av de läskigaste grejer jag varit med om och en stor anledning till att jag själv inte velat bli sövd. När Casper föddes hade jag inget val att sövas efteråt då jag fick akutopereras men då var jag så trött och slut att det bara kändes lyxigt.

Men tillbaka till det om Daniel. Man skulle kunna tro att en person som nyss förlorat fyra av sina tänder genom utdragning inte alls borde vara sugen på mat och framförallt inte smuliga mazariner. Men mazariner var vad Daniel ville ha och mazariner var det han fick. Mamma fick springa ett x antal gånger fram och tillbaka till godisautomaten där de fanns. Sjölv fick jag nöja mig med att titta på så att vi kunde ta oss hem därifrån också.

 

 

 

Den 13 mars var även källkritikens dag, även om jag tycker att vi ska tänka på att vara källkritiska varje dag. Måste dock erkänna att jag inte alltid är källkritisk i dessa temainlägg utan tar den mesta informationen från Wikipedia. Däremot så har jag påpekat ett par gånger att ta det som står i de tillagda länkarna med en nypa salt eftersom jag själv inte litar på dem till 100%. 

Varför delar jag då information därifrån? Jo för att det är det lättaste stället att hitta information och det har blivit mycket bättre nu än då jag gick i högstadiet och vi använde det som källa i våra skoluppgifter.

Sedan har jag inte tiden till att sitta och kolla igenom 4-5 källor för att lägga till i ett inlägg jag vill skriva lite snabbt för att det är kul.

Oj vad jag går emot mig själv nu och det känns som att jag har världens dubbelmoral. Blir nästan lite irriterad på mig själv om jag ska vara ärlig. 

Men tro mig det finns de som är 1000 gånger värre!

 

För mig räcker det att bläddra igenom Facebook ett par minuter för att inse att jag är glad över mina gamla lärare som tjatade dag ut och dag in om den viktiga källkritiken. Då var det så otroligt tråkigt men idag är jag tacksam att jag inte tror på allt jag läser.

Kan berätta en sak som bara skedde för ett par veckor sedan då ett par av mina vänner delade en "artikel" om att Sylvester Stallone skulle ha dött. Redan innan jag delar en artikel på Facebook så kollar jag upp vart den kommer ifrån och efter det gör jag en snabbsökning på Google. 

Finns inte denna så kallade nyhet på andra ställen så är den garanterat fejk och så var även denna. 

 

Men det är inte bara kändisar som blir utsatta för människors okunskap av källkritik. Jag tror att det så sent som förra året spreds en bild på ett körkort, allt stod med och inget var övertäckt. Denna person sas ha haft någon inblandning i terrorattacken, om jag inte minns helt fel. Och den delades friskt! 

Till och med min syster som annars inte brukar dela grejer som detta delade och eftersom hon är den enda jag kände att jag kunde skälla lite på utan att hon skulle ta illa upp så gjorde jag det. Kan lova att hon tackade mig rätt snabbt när det kom ut att det bara var fejk och att mannen i sin tur fått utstå massa lidande på grund av det.

Det här är bara ett av många exempel.

Ta bara alla andra "nyhetssidor" som finns på Facebook som verkar ha orden "allt som står på Facebook är sant" som motto! 

Jag vet att det är mycket som händer idag, både i Sverige och övriga världen, men att sprida denna rasistiska dynga som kommit ur ett rykte som kommit ur ett rykte som säkert kommit ur ytterligare ett? Det är inte rätt och gör bara så att vi istället för en enad grupp människor står som delade i flera läger. 

Visst har alla rätt till olika åsikter men varför skapa hat när det inte behövs? Att du hade kunnat skippa det genom att vara källkritisk. 
Och om du har delat något som visade sig vara fejk stå för det istället för att rycka på axlarna och säga "Det hade kunnat vara sant så som samhället ser ut idag".

Om en person sedan har gjort något så tycker jag att man ska skylla allt på individen i sig och inte vilken religion, hudfärg, härkomst personen har för då drar man även med sig personer som inte har något med detta att göra.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

"Jag vill ha blommig falukorv till lunch mamma..." kanske är en låt som du går och nynnar på idag? För idag är det nämligen alla korvars dag. 

Dessutom lämpar det sig så bra att vi precis idag valt att göra korvgryta till middag. Tro mig, det var inte alls planerat utan bara något som jag kom på igår efter att ha sett att Robert tagit med sig ett paket med Hot Dogs hem från stugan. Men då passade rätten i alla fall in på dagen.

 

Jag är faktiskt inget större fan av korv. Kan säga att jag blev lite less efter alla pimpelturer/skoterutflykter under helgerna där vi grillade korv varje gång och när vi kom hem stekte vi alltid det som blev över och gjorde korv och makaroner.

Även somrarna har varit fulla med korvgrillning, eller kokning om det är Bullens som vi haft med oss i matkassen. Speciellt de gånger vi tagit en tur med båten för att sedan stanna till vid någon grillplats och grillat lite.

Så nu har vi försökt att variera våra utflykter en aning. Ibland har vi därför tagit med oss mackor, både färdiga som vi gjort hemma men ibland sådana som vi värmt i mackjärnet över elden, soppor eller annan mat på burk som bara varit att värma över elden och har vi varit en del stycken har vi även gjort skavröra på våran muurikka som vi sedan serverat i pitabröd. 

En gång när jag och Robert var ute tog vi med oss schnitzlar och potatis på burk och värmde på muurikkan. Låter kanske inte som världens godaste mat men är du ute sådär så tycks maten smaka mycket bättre än om du bara skulle tillaga det hemma på spisen.

Den gången slutade det i alla fall med att Nova smög dit och åt upp allt bara strax efter att vi hunnit vara dit och ta det vi skulle ha...våran lilla mattjuv!

 

Men bara för att jag idag inte är det största fanet av korv så finns det en del rätter som jag faktiskt gillar.  Korvsoppa är en! Denna favorit är både älskat och hatad i min släkt och har ett syskonbarn som fullkomligt älskar det och såklart delar med sig på sociala medier nästan varje gång det serveras hemma hos dem. Kan lova att det har blivit en del och då tror jag inte att hon lagt upp från varje gång.

Robert är en sådan person som kan äta det här ibland men andra gånger tycker han att det är skit. Enkel och billig mat är det i alla fall som räcker till många.

En annan sak som jag gillar är korvgrytor eller korvstroganoff. Skolmaten var inte alltid den bästa, är fortfarande brydd över hur potatisen VARJE GÅNG kunde smaka så beskt och jordigt! Men deras korvstroganoff är den bästa jag har ätit! Har aldrig lyckats få till min egen att smaka precis så, även om jag då måste erkänna att jag under flera år fuskat och köpt färdig mix som blandas med vätska och korv. 

Men nu har jag hittat ett recept som nästan är perfekt och mer perfekt blev det förra veckan då jag glömt köpa creme fraiche och bara fick ta grädde istället. 

 

Är dessutom lite nyfiken på vegetarisk korv. Har ingen större förhoppning på att det kommer att smaka som vanlig korv. Men kanske är de som de vegetariska schnitzlarna att de är mycket mycket godare? 

Ska i alla fall testa på det någon gång framöver. Får återkomma med utlåtande!

 

 

 

Snart har ett år gått sen den fruktansvärda händelsen på Drottninggatan förra året där en man stal en lastbil med avsikt att använda den som vapen genom att köra på de gående.

Har inte riktigt hunnit smälta den här dagen ännu och knuten som plöstligt fanns i magen från den ena minuten efter den andra var hemsk. Har själv släkt och vänner nere i Stockholm och även om de kanske inte bor mitt i staden, eller ens i närheten där detta hände,  så blir man ändå orolig. Det finns ju aldrig någon garanti till att ingen av dem befann sig där ändå.

Är så glad att alla jag känner klarade sig oskadda men känner samtidigt en stor sorg för de människor som fått sätta livet till. 

Bilden på den unga tjejen som skulle möta sin mamma, rätta mig om jag har fel, har etsats fast på min hornhinna. Och hennes stackars föräldrar sedan. Har i efterhand sett ett par intervjuer med hennes pappa som bara hade henne att leva för. Jag hoppas ändå att han kan ta sig ur sorgen och fortsätta leva livet, även om det är tungt.

 

Igår var det i alla fall en minnesdag för dessa personer som omkom i samband med terrorattacken på Drottninggatan men även andra människor som fått sätta sina liv till i liknande händelser runt om i världen. 

Jag hade gärna sett att det bara gått att önska bort attacker som denna men som världen ser ut idag så är det inte längre frågan om det kommer att hända utan när. 

Detta skrämmer mig!

 

I torsdags var det internationella kvinnodagen, en dag för alla oss som ser oss som kvinnor.
Minns förra året denna dag var och det började gnällas om varför männen inte får en egen dag men där det genast gavs svar på tal om att männens dag är väl alla de andra 364 dagarna på året?

Jag kan hålla med om en del av sakerna som feminister säger men tror aldrig att jag skulle bli en fullt ut då det ibland går för långt med hatet från deras sida.

Visst kan jag hålla med om att det mest är män som står för de flesta våldshandlingar och våldtäkter, finns det inte statistik på det? Och jag tror inte på det där om att män inte vågar gå till en polisstation och anmäla för att det är för skämmigt och om alla gjort det skulle vi lika lika. Finns många kvinnor som inte heller anmäler.

Men det jag inte gillar är när det blir ett så stort manshat. Det spelar ingen roll vem mannen är, ser han sig som en man då ska han hatas. Det är i alla fall de vibbarna som sänds ut. Som att personen i fråga kan rå för vilket kön han fick då han blev till?

Vet många killar som inte alls är såhär, visst är de inte 100 % bra på alla sätt och vis heller men kan inte påstå att jag känner en enda tjej som lever som en fullständig ängel utan som också vräker ur sig en del sexistiska eller hatiska kommentarer åt höger och vänster. 

Ännu en sak som jag inte förstår. Hur kan det vara rätt för oss tjejer att på sociala medier skriva riktigt snuskiga kommentarer om män, vad vi skulle vilja göra med dem etc etc men när en man gör det så blir det 10000-tals kommentarer om hur vidrig människa han är? Och då behöver det han skrivit inte alls vara på samma nivå som kvinnan skrivit.

Och ja jag vet, är ju ändå tjej, att män kan vara så mycket grövre än vi kvinnor. Men om det nu är ett jämställt samhälle som vi är ute efter borde det inte då gå åt båda hållen?

Är det alltid så säkert att mannen vill bli sedd efter sitt yttre? Finns det verkligen inte de män som även de vill bli bli sedda efter sina personligheter?

Nu blev det här helt plöstligt internationella mansdagen men det var aldrig min tanke så jag återgår till oss kvinnor nu när jag fått skriva av mig lite. 

 

Jag tycker ändå att det är super att den här dagen finns. Jag håller med till punkt och pricka om att det här samhället är otroligt ojämställt. Har märkt det själv nu när jag håller på att söka jobb hur otroligt orättvist det är om man jämför med mig och min bror. 

Redan från dag ett har de velat ha in mig inom ett jobb i vården, det kan mycket väl bero på att jag har en utbildning inom området och även en del kunskap. Men den tesen håller inte när det var samma sak även innan jag skaffade denna utbildning. 

Jag vet inte hur många gånger som jag har sagt nej till ett jobb där av personliga skäl och för att min dröm i dagsläget är att i alla fall få chansen att prova på något nytt. Likförbannat ska det tjatas och ältas från höger och vänster.

Annat är det då för min bror. För som jag har uppfattat det har han bara tackat nej. Inget tjat där inte om hur lätt det är att få jobb, hur mycket personal de söker, att det bara är att bita ihop och stå ut ett par månader kanske för att tjäna ihop tillräckligt med pengar till utbildning. 

Den enda som egentligen har sagt något till honom är våran äldre bror som själv jobbar inom hemtjänsten.

Men kan säga såhär redan nu att våran lillebror inte passar för ett jobb inom vården och som jag känner nu så gör inte jag det heller. 

Men trots det så får jag hela tiden bara det valet. De skickar mig på utbildningsträff om USKA-utb, den jag redan har gått men inte är färdig med för att sista praktiken sket sig. Samt att jag nu måste söka som vikarie i sommar. Det finns under aktiviteter som måste göras på under mina sidor på arbetsförmedlingen...

Lite roligt är det bara att det första jag sa till min första handläggare på just AF var att jag INTE var intresserad av ett jobb inom vården. Utan att istället vill få chansen att testa på andra saker. 

Hon var väldigt positiv till detta och gav mig flera förslag på andra jobb samt skulle skriva in det i handlingsplanen.

Men i min handlingsplan står det sedan i princip bara om hur mycket jag VILL jobba där, att det är där som jag söker jobb, där jag har utbildning m.m.

Ifrågasatte såklart detta med min nya handläggare jag fick direkt efter som i sin tur menar på att jag inte har något val eftersom det är det jag kan.

 

Men nu svävade jag iväg ytterligare en gång. Känns som att det var ett tag sedan som jag fick skriva av mig så beror nog på det.

Vill bara avsluta detta korta inlägg om just kvinnodagen, blandat med alla annat, med att säga att det faktiskt finns massor med underbara, inspirerande, kloka, starka och framgångsrika kvinnor därute som är superbra förebilder för oss andra som kanske känner att vi inte riktigt vågar ta plats.

Sedan så tycker jag att vi tjejer borde bli bättre på att jobba som ett "lag".
Och för att snabbt återkomma till männen igen. När män träffar andra män kan de snabbt komma överens, de börjar umgås och får snart en ny vän. Vi kvinnor spenderar hellre tid med våra närmaste och pratar oftast, inte alltid, skit om varandra istället för att ta oss tid att lära känna den andra personen. 

Det är otroligt mycket smutskastning kvinnor emellan på sociala medier. Det är sjukt vad andra kvinnor kan säga om folks utseende, personlighet, klädstil, vikt m.m. Jag vet att detta även gäller männen men på de sidor där jag hänger är det oftast kvinnorna som är i farten och mobbar! Och då ska jag inte ens komma in på hur mammor är mot andra mammor, det är sjukt hur mycket en enda mamma kan skuldbelägga en annan bara för att hon har en annan metod i vad det nu kan handla om...

Vi måste lära oss att acceptera att alla människor är unika. Och har vi något elakt att säga kanske vi ska suga på den karamellen ett tag, gå och säg den till dig själv i spegeln ett par gånger först. Eller fundera ut om detta är något som du skulle säga till din syster, mamma dotter eller bästa vän innan du bestämmer dig för att skriva det till en annan kvinna på nätet!

 

 

 

 

 

 

I måndags så firade vi 11 år tillsammans, jag och Robert! Kan inte riktigt fatta hur sjukt fort tiden har gått och vart alla år har tagit vägen. Men samtidigt så har vi varit med om så mycket under dessa år. Barnlösheten är nog det jobbigaste men det slutade med att gå mot något bra, våran underbara Casper. 

Vissa saker är värda att vänta på, även om Casper inte är någon sak precis. Sedan vet jag inte om jag kan säga att han varit den mest underbaraste människan på planeten i veckan. Vaknat tidigare än han brukar och haft världens sämsta morgonhumör!

Igår höll han på att reta gallfeber på mig, fyra gånger somnade han till i våran säng men ändå skulle han tjuras med att vara vaken och sur som en bi. Tydligen var det roligt att slåss, sparkas, trassla in sig i mitt hår och börja tokgrina för varje gång jag sa aj. Vissa dagar är det inte lätt att vara liten, samma sak gäller att vara förälder.

Men tillbaka till årsdagen.

 

Förra året när vi hade våran tionde årsdag skulle vi fara och äta god mat och sova på hotell, det var något som vi hade planerat i flera år. 7 för att vara exakt! Men så blev det såklart inte med den enkla anledningen att Casper fick svinkoppor.

I år var han frisk som en nötkärna men såklart så jobbade Robert kväll medan jag var tvungen att fara på möte på arbetsförmedligen på förmiddagen. Vi hann bara komma hem från mamma innan det var dags att gå dit. Och efteråt blev det en snabb lunch innan Robert skulle på jobbet.

I helgen blir det inte heller något firande, Robert har lovat lite folk att vara med dem  och jag ska vara på mitt håll. Dessutom så hade vi inte haft råd vilket som att fara och hitta på något speciellt. 

Så tror vi får spara firandet till i sommar istället.

 

 

Ibland känns det som att jag tillhör en liten skara av människor som faktiskt gillar ostbågar då nästan ingen av de jag känner äter dem, förutom mamma då. Casper är såklart också ett fan utav dem men sedan får man komma ihåg att han är en person som äter det mesta.

Så nu när det inte blev något firande av årsdagen så kanske ni tror att jag passade på att äta dessa goda bågar på dess dag istället? Men så blev det vilket egentligen bara berodde på att jag var för osugen för att pallra mig iväg till affären för att köpa.

Sedan finns det en sak som jag nu, vid 26 års ålder, har börjat att störa mig på och det är att bli sådär gulklibbig om fingrarna! Antingen så har de blivit klibbigare med åren eller så har jag aldrig sett det som ett problem förut. Nu funderar jag starkt på att ta till mig av diverse Life Hacks, äta med pinnar, sked eller ha på mig plasthandskar. Gaffel kanske också kan vara ett alternativ?

Hur som så undviker jag ibland att köpa ostbågar av just den anledningen och äta egentligen bara när suget blir för stort, vilket är mer sällan nu än när jag var gravid med Casper. 

 

 

 

I fredags så åkte vi hem till min mamma och lillebror i Vännäs. Det var något som vi hade planerat i ett par veckor så hade gått och längtat ett tag. när jag bodde i Vännäs träffade jag mamma + syskon och syskonbarn flera gånger i veckan. Nu var det flera månader sedan som jag sov där sist och när vi varit förbi på väg till eller från Umeå så har vi bara stannat ett par minuter. 

Hade jag haft mer pengar, och kunnat ta Casper på bussen, så hade vi nog åkt dit oftare. Iaf en gång varannan månad. 

 

Vi for som sagt på fredagen och direkt då vi kom till Vännäs så skulle Robert klippa sig. De har en jätteduktig frisör där som klipper billigt och dessutom har han drop-in tid. Han säger däremot inte så mycket men vad gör det. En kompis till oss kom även förbi så vi bestämde oss för att fara på pizzerian och äta. Tänk om någon utav pizzeriorna här kunde göra bara hälften så god mat som de gör där.

Blev inte så mycket gjort sedan på kvällen. Lånade brorsans badkar (han bor i lägenheten under mamma) och badade Casper och sedan avslutade jag kvällen med att spela mitt nya monopol med mamma och Daniel. Även en sak jag längtat till att göra eftersom jag fick det i julklapp och Robert har vägrat spela det med mig. 

 

På lördagen for vi en sväng till Umeå och Leos lekland. Men innan blev det ett kortare stopp på Vanservice eftersom vi åkte lite tidigare än syster med familj som skulle möta upp oss där. 

För den som undrar så hade vi inga som helst planer på att köpa en ny bil utan vi mötte upp en som Robert känner som däremot har tänkt göra det. 

Casper tyckte om att gå omkring bland alla bilar, berättade för honom vad de olika märkena hette men det var bara Jeep som fastnade för honom och sedan fick alla bilar heta Jeep. 

väl på Leos så irrade vi först omkring som yra höns. Vi hittade sedan ett bollhav som Casper uppskattade, ett tag i alla fall. 

Då gick vi för att leta lekdelen för mindre barn och när vi hittade det så hittade vi även syster med familj. Efter det så hade Casper fullt upp med att leka med sina kusiner och märks även att han inte är lika blyg längre då han sekunden efteråt kom springande med en annan tjej (ena syskonbarnets kompis så ingen okänd). Vi lekte lite med honom vi också men då jag inte är särskilt förtjust i höjder och inte rutschkanor heller så överlät jag det till de andra barnen. 

Casper log från öra till öra och ropa wiiie när han åkte och att bara se honom så glad är något man kan leva på resten av året.

Han fick också se Leo. Syrrans minsta (Elliot) avbröt sig mitt i en mening medan vi höll på prata och skrek JAAAA och började springa som en galning. Fattade först inte varför tills jag förstod att det måste vara Leo som var där. Även vi hann fram och se honom trots att vi var på andra sidan lokalen. Däremot fick Casper ingen kram av Leo, fast han hade nog velat bli lyft av honom så som han sträckte ut armarna när vi stod där.

Vi for sedan lite tidigare än de andra eftersom vi skulle till Roberts pappa och hälsa på innan vi åkte tillbaka till Vännäs.

Såklart så somnade Casper i bilen på vägen dit, är kanske 10 minuters bilfärd, så fick väcka stackarn. Trodde att han skulle vara ledsen och trött när vi kom in men blev full fart på honom direkt, så mycket att han inte ens somnade på tillbakavägen till mamma.

Robert for sedan till sin syster och hennes sambo på kvällen eftersom de skulle ut med skotrarna igår medan jag stannade kvar och umgicks med alla hos mamma.

 

Igår så började jag dagen tidigare än vanligt, Casper fick för sig att vakna 7.00 (sovmorgon för andra föräldrar, tidigt för mig). 

Men med tanke på att han vaknade så tidigt så somnade han även tidigare än han brukar. Så mamma hann färga mitt hår och jag hennes innan Daniel vaknade och syster med familj kom förbi. 

Ena av hennes barn heter Alma, ett namn som Casper kunnat säga enda sedan i somras då vi var där. Men nu kallar han tre av hennes fyra barn för Alma. Han tycker nog att de andra namnen är lite svåra.

Tanken var sedan att vi skulle åka hem igår eftersmiddag när Robert kom tillbaka men han kom lite senare än planerat eftersom det först tog tid att köra, sedan var han tvungen att lämna släpet med skotrarna hos sin mamma eftersom han ska dit nästa helg och efter det fick han ta en omväg till Vännäs eftersom en lastbil kört av vägen och det skulle dröja flera timmar innan vägen åter skulle öppnas. 

Det + att han var enormt trött gjorde att vi stannade en natt extra. Robert började liks inte förrän 14.00 idag och jag hade visserligen ett möte men det var inte förrän 11.00. Så 10.20 idag var vi hemma.

Är så glad över att pappa kan komma och kolla till hus och katter så att vi kan åka iväg lite då och då och träffa alla människor som vi inte ser lika ofta längre sedan vi flyttade.

 

Igår var det bananens dag, vilket jag inte hade möjlighet att skriva om då eftersom jag varit hos min mamma i helgen men mer om det i ett annat inlägg.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om bananer. Det är inte så att jag tycker att det är äckligt men det är inte heller alltid som jag gillar att äta dem. Sedan har jag svårt att förstå mig på de som gillar när bananerna börjar bli bruna eller nästan övermogna. Själv tycker jag bara att de blir slemmiga och det gör mig lite äcklad.

Satt i alla fall och tänkte på vad det finns man kan göra med dem egentligen, förutom att äta dem som de är, och började sedan tänka på hur mycket annat det finns med banansmak (som inte nödvändigtvis behöver innehålla banan mer än att det smakar som det). Tänkte därför att jag ska göra en + & - lista över saker med banan/som smakar banan som jag gillar/hatar.

 

Halvt omogna/nyss mogna utan att ha blivit slemmiga bananer att äta som de är

De här gula banangodisarna med hård utsida

 Den där bananglassen med choklad utanpå som fanns när jag var liten, Banana Joe eller nått sånt

Skivad banan i glass och såklart med chokladsås till

Banankaka

Bananyoghurt

Friterad banan med vaniljglass och sirap

 

Bananlacket man alltid fick hos tandläkaren när man var liten

Godisar som smakar en blandning mellan extremt övermogen banan och konstgjorda ämnen

Övermogna bananer som blivit "slemmiga" och jättemjuka (tror ni förstått det nu)

Torkad banan

 

De där banangodisarna som är lite skumaktiga med choklad utanpå. Funkar ibland men andra gånger inte

 

 

Även det här är en dag som infaller på lite olika datum varje år eftersom den alltid sker den första fredagen i mars. 

Den här dagen är en kristen dag där ca 170 länder ber för fred. Bönen utförs sedan på 1000 olika språk världen runt. 

Sverige har varit med och firat den här dagen sedan 1933.

 

Tänk om man har sådan tur att man får uppleva världsfred men inte för att låta som den största pessimisten som gått i ett par skor nu men tror faktiskt att det aldrig kommer att ske. Krig har funnits sedan urminnes tider och jag tror aldrig att alla vi människor kommer att kunna acceptera andra precis som de är. 

För vad har vi egentligen att kriga om och vad har det krigats om? 

Jo vi har utrotat människor för att de enligt oss har fel religion, fel hudfärg, fel utseende, fel läggning eller på andra sätt inte stämmer in i den värld som vi anser är perfekt. Men är inte en perfekt värld där alla kan få vara sig själva? Och stöter vi på en människa som inte är som oss/tänker som oss ska det då vara så svårt att acceptera denna människa för vad den är och gå vidare med sitt?

Det låter så enkelt och givetvis hade krigen inte slutat bara för att vi människor lärt oss acceptera varandra, eller? Tänker att de i vissa länder krigar om landet också, eller krigar mot styret.

Sen måste jag ändå avsluta med att säga emot mig själv. Visst ska ALLA få ha rätt till att vara sig själva och ha sina åsikter men sedan finns det personer som är för barnmisshandel, våldtäkt, misshandel och kvinnoförtryck, sådana som vill ligga med djur eller barn. Listan kan göras lång. Detta är fel enligt mig men om precis ALLA ska få vara som de själva vill, som jag själv sitter och skriver, innebär det då också att de har rätt till att göra det här trots att jag (och många med mig) är emot det? För vissa av de här sakerna är lagliga i andra länder.

 

Min tanke var att skriva lite kort om världsfred men som vanligt så spinner jag snabbt vidare på ämnet. Kanske kan fördjupa mig lite mer i det här någon gång, någon annan dag när det finns mer tid till det.

 

 

Fössta tossdan i mass
Japp, dagen heter verkligen så! Detta är visst en småländsk högtidsdag som firas med marsipantårta, eller massipantååta. 

Såg ett kort klipp på Facebook om det här imorse och hade säkert inte lagt märke till det om det inte vore för att jag igår skrev upp alla temadagar som jag ska försöka hinna skriva om den här månaden på min lista som jag har.

Som namnet lyder så är den här dagen alltid den första torsdagen i mars, så det behöver inte alltid vara den första utan i år så blev det bara så. Och den räknas som smålänningarnas nationaldag.

Dagen kom till genom en Facebook-grupp som startades av två syskon. Gruppen fick snabbt fler och fler medlemmar men det var inte förrän bara ett par år sedan som dagen slog igenom ordentligt.

 

 

Måste erkänna att det tyvärr inte blev någon kram till någon utav ortens bibliotekarier. Idag har det varit fullt upp så är osäker på om en tripp till biblioteket ens varit möjlig. Sedan tror jag att jag aldrig ens hade vågat genomföra en sådan sak bara sådär.

Men får hoppas att någon annan hade lite mer mod än mig och for dit och gav bibliotekarierna varsin kram för det tycker jag att de förtjänar.

 

Att jobba som bibliotekarie hade inte varit helt fel, bara för att byta spår lite grand. Men för mig är det verkligen ett av drömjobben som inte innebär att få skriva. Att få hålla på med böcker hela dagarna och sedan sortera dem i bokstavsordning! Har försökt det med mina egna böcker (läs små bebisar) ett antal gånger men blir aldrig nöjd eftersom det alltis sett så konstigt ut med storlekarna i min bokhylla, dessutom så har jag knappt haft plats att göra så då jag fått ha fyra rader med böcker på samma hylla för att få in alla.

Har faktiskt sökt ett jobb på ett bibliotek en gång, tror jag har nämnt det för inte så länge sedan. Fick aldrig jobbet men tog i alla fall chansen och sökte även om det låg 3 mil bort.

 

 

 

För ett tag sedan så sökte jag ett jobb som översättare, fick svar igår om att jag inte fick jobbet eftersom det var många sökande. Men blev istället erbjuden ett annat jobb inom samma företag. 

Så håller på kolla upp lite saker om det nu och vet inte hur mycket jag kan/vill säga om det hela.  Ska i alla fall få göra en testuppgift innan för att se om jag är kvalificerad för det som ska göras. 

Jag hoppas att jag inte jinxat det hela nu och att det kommer vara precis ett sådant jobb som jag är ute efter. Man jobbar nämligen hemifrån så det passar mig perfekt.

Däremot så undrar jag lite hur det går ihop med dagis när man jobbar hemifrån. Vi fick veta förra veckan att vi nu fått dagisplats i mars, så han borde vara färdiginskolad till i början på april beroende på hur lång tid det kommer att ta.

Hade jag fått bestämma så hade jag mer än gärna varit hemma med honom tills den dagen han börjar skolan men ibland så går inte ekonomin ihop. Och eftersom jag har dåligt med barnvaktsmöjligheter och svårt att bara ta mig på korta möten ibland så inser jag hur värdefull den där platsen är. Dessutom så tror jag att det är bra att han får umgås med barn i sin egen ålder, eller i alla fall därikring, och att vi får träna på att vara ifrån varandra lite. Jag har varit med Casper VARJE DAG sedan han föddes. För även om vi sovit borta några nätter så har jag varit med honom hela dagen innan vi åkt och sen hela dagen efter när vi kommer hem igen.  

Återigen så känner jag att jag måste försvara mig genom att skriva att jag inte gnäller över det. Jag älskar att umgås med min son för det finns ingen annan människa på jorden som gör mig lika glad som han gör bara genom att le mot mig. 

Men sedan så är det inte lätt att få saker gjorda med honom hemma heller. Han är överallt och ingenstans och bara att svara på ett mejl till tillexempel arbetsförmedlingen kan ta en timma om han är vaken eftersom han hela tiden sliter i mig, vill visa något, ha något eller bara är på lite tjurigt humör. Och jag prioriterar alltid Casper framför andra saker om han är vaken. När han sedan sover så finns det tid för mejl och liknande som inte hunnits med då han varit vaken.

Funkar det inte med det här jobbet så känns det som att det inte finns så många andra alternativ än att söka sig till vården och ska jag vara ärlig så känns det inte alls lockande. Själva jobbet i sig har jag inte så mycket problem med även om jag känner att det inte är för mig, det är den där timvikarietjänsten som gör att jag inte vill söka mig dit. Vissa klarar av att jobba så och andra inte och jag hör till skalan som inte klarar det.

Därför hoppas jag starkt på att det här går bra nu!