Smartson måste ju vara en av de bästa sidorna som finns och även om jag kanske inte haft den största turen genom åren att få bli testpilot så har den ökat nu på senaste tiden. 

Bara nu så har jag hela 4(!) stycken saker som jag är testpilot för och hoppas innerligt att jag hinner skriva ut kupongerna för två utav dem innan de går ut samt att de finns tillgängliga. För det är inte alltid som de finns.

Har sedan blivit testpilot för Hallons abonnemang och det som ska bli mest spännande med det är att se om det fungerar där vi bor. Vet att ett av mina syskonbarn har det medan resten av de i den familjen har Halebop. Idag så var det bara hon som kunde ringa & surfa så Daniel fick låna hennes telefon för att ringa och kolla med Telia om det var något fel på deras nät eftersom Halebop inte fungerade, och går genom dem. 

Nu hoppas jag bara att jag får svar om varför min vänkod inte fungerar eftersom mamma också får chansen att testa och var lika taggad som mig på att göra det.

En annan sak som jag sökte om så sent som för bara några minuter sedan är en sak jag småtestat på tidigare och det är SF Kids Play eller hur det nu heter. Tänkte att det var en jättebra grej att testa förra sommren då Casper var som besatt av mumin och det blev en del mumintittande men nu känns det om möjligt ännu bättre sedan vi skaffat oss en Chromecast och att han börjat bli mer och mer intresserad. 

Fick svar direkt att jag var antagen som testpilot och såg även nu att hans nya favorit Timmy fanns med. Så regniga dagar vet ni vart ni hittar oss!

 

Eftersom jag och Robert är lite utav förtidspensionärer i vissa sammanhang så gillar vi såklart att spela bingo, eller i alla fall på Bingolotto och har återigen valt att börja prenumerera där. Hur smart drag det nu var då vi varken får nån bukt med den utlovade premien eller hinner spela på söndagarna eftersom vi aldrig är hemma...

Hur som helst så är bilbongo något som vi pratat om att fara på i några år nu men som aldrig har blivit av. Men nu med den nyuppstartade Trillen så fick vi chansen igår. 

Vi hade pratat om det redan för ett par veckor sedan men efter det helt glömt bort det tills jag igår, lagom till middagen, kom på att det var igår kväll. 

Ingen av oss hade någon aning om när det var, hur man betalade eller vart man köpte lotter. Så blev till att googla och ringa runt. 

Men allt löste sig till slut. Var däremot ett längre spel än vad vi trodde. Pågick från 19-22 så kan lova att vi hade en trött och arg liten gosse i bilen innan vi slutligen tog oss hem. Slogs gjorde han också vilket han på senare tid börjat göra när han inte får som han vill. Så har ni något tips på hur man får honom att sluta med det eftersom ett Nej bara verkar trigga så tar jag tacksamt emot dem. 

Andra missödet var att under sista spelet så slutade min penna att fungera... Så missade en hel del siffror. 

Men i det stora hela så hade vi jätteroligt och jag lyckades ju ändå vinna 100 kr så Robert fick tuta! Synd bara att det inte var 1000 kr istället vilket jag var en siffra ifrån att vinna. Fast allt kan ju inte gå vägen jämt och nu kan vi bocka av ytterligare en sak på sommarlistan. 

Får även se om vi lyckas ta oss dit någon av de andra tillfällena i sommar/höst. Var lite opassande datum bara så skulle inte tro att det blir av för oss. Men blir det så får nog Casper vara med morfar.

 

 

 

Skrev ett inlägg igår om hur vi denna sommar ska försöka att ta oss ut och göra mer saker eftersom vi de senaste åren mest bara hållt till i stugan eller fiskat, förlåt Robert vet att det är din hobby men kan vara kul att variera lite med andra aktiviteter.

Så har då kommit på en del saker som jag gärna skulle vilja hinna med, även om jag har svårt att tro att vi kommer att hinna allt eftersom, om jag känner mig själv rätt, jag kommer att lägga till fler punkter och göra hela ouppnåelig. 

 

Men första saken som vi faktiskt redan har hunnit göra är att äta på uteservering. Sa bestämt till Robert att det inte var en uteservering till någon pizzeria eller hamburgerställe som jag menade då utan ett finare ställe. 

Så den 12e maj, efter att jag firat min brors 40års dag hela dagen, så drog vi in till Umeå och åt på O'Learys. 

Två rätters blev det i alla fall men kanske inte det bästa som jag har ätit och Robert som var så otroligt nöjd efter sist han åt där lämnade inte heller stället nöjd. 

Förätterna vi fick in var superbra. Robert tog Chicken Wings medan jag tog ett vitlöksbröd med smält mozzarella på. Så där var allt tipp-topp.

Sedan blev det en rätt så lång väntan på varmrätten och jag tyckte mig höra fel rätt när hon läste upp min rätt men var ett sådant sorl där att jag tänkte att hon sa ju rätt första gången så varför ska hon säga fel andra.

Fick ändå fel mat då jag beställt Fish n Chips men fick Fish Taco istället. Nu ska ni inte tro att maten var dålig men har aldrig varit ett fan av tortillabröd så blev ändå en aning besviken.

Så varför gnällde jag inte? För det första var jag så hungrig, trots att jag proppat i mig smörgåstårta på dagen. Sedan så hade Robert redan fått sin mat en stund innan mig och han äter så otroligt snabbt och jag bli så stressad av att sitta och tugga medan han är klar redan. Så åt min mat ändå. 

Roberts största besvikelse var att han tog fel hamburgare. Han tog en med Blue Cheese på och eftersom jag visste att han ätit där tidigare, men inte visste vad, så antog jag bara att han visste vad han beställde. 

Men sedan var hamburgaren heller inte så saftig som han mindes den utan snarare seg och brödet var istället hårt. 

Så när de kom och frågade hur maten var så berättade Robert att den inte alls var bra och fick till svar om han ville köpa ytterligare en dricka.

 

Så tyvärr var O'Learys en besvikelse denna gång vilket var lite synd med tanke på att vi betalade för maten. För att återigen förklara hur dålig Robert tyckte att hamburgaren var så tyckte han att den på McDonalds dagen efter var 10 gånger bättre och de smakar knappt som en riktig hamburgare. 

Men äta på uteservering fick vi i alla fall och det var hur mysigt som helst att få komma iväg en stund med Robert medan mamma var barnvakt.

 

Ja det är den stora frågan. 

Hade ett väldigt roligt samtal med min lillebror Daniel igår om just den saken och han tycker att jag sparar på saker för länge. Och ja, det kanske jag gör också.

Han jämförde det med att jag lätt skulle tycka att en cykel fortfarande var brukbar trots att den bara var halv. Och att jag ens höll fast så hårt i min älskade S4, som jag dessutom fått av honom och som han gjorde sig av med av just den anledningen att den var skit, det tyckte han bara var idioti rent ut sagt.

Men sedan är jag lite snål också och framförallt om det gäller att köpa saker till mig själv. Trots det har jag räknat på hur mycket det skulle kosta mig att köpa en ny telefon, en S8 som jag varit ute efter ett tag (ja, jag vet att S9an kommit ut men så modern behöver jag inte vara).

Skulle jag fortsätta att skriva mina recensioner i den takt jag gör nu, eller skriva lite extra, då kommer jag att ha råd till en ny telefon. Dessutom kommer jag kunna betala mer än lägsta beloppet också. 

 

Men vad har jag då för anledningar till att köpa en ny?

För det första får jag pressa in telefonen i hörselgången om jag ska kunna höra vad folk säger. Hörlurar har löst det problemet men har då ingen bra handsfree som jag använder mig utav utan bara vanliga så måste lik förbannad prata i telefonen.

Problem nummer två är att vissa personer knappt hör mig heller. Och så skäller de ut mig för att jag inte hörs...

Tredje saken som är med denna telefonen är att displayen är sprucken. Casper lyckades med den bedriften efter att han kastat en ljusstake på den då den låg upp och ner på stengolvet i hallen. Funkar gör den men ju mer som lossnar på kanterna desto kortare tror jag att livslängden på den kommer att vara. Hade en S4 förut, jag och Daniel köpte våra samtidigt 2014. Den höll i nästan två år men efter att jag råkat tappa den i golvet och kvaddat den inre displayen så fungerade den inte längre. Som tur är så förstörde Casper bara den yttre vilket mest bara ger den skönhetsfel.

Den sista saken som är med denna är att den enda sedan Daniel hade den haft problem med Sim-kortet. Han hade däremot mer problem än mig. Men ibland så försvinner det om man spelar, kollar på Youtube eller pratar i den. Då får man starta om en, två eller fler gånger. 

När Daniel hade den så kunde den ibland inte hitta Sim-kortet på flera dagar men då gjorde våran kusin något med den och sen har den funkat, någorlunda. 

Samma sak är det om den stängs av spontant, om man startar en app med lite ström och den får för sig att starta om eller om den låst sig och man fått ta ut batteriet. Då kommer det ta några omstart innan den återigen hittar mitt Sim.

 

Så kanske är det dags att köpa en ny? Men jag gör som sagt ogärna det om det verkligen inte behövs. 

Däremot så hade det varit skönt att kunna prata med folk utan att skrika eller säga Va? hela tiden för att tillslut bara hålla med trots att man inte hört ett skit av vad de har sagt. 

Robert har kommit med förslag om att köpa en begagnad men är inte så stort fan av att göra det. Man vet aldrig hur använda de är samt hur länge de kommer att hålla och en begagnad telefon kan ofta säljas rätt så dyrt men man missar då garantin som en ny ger. 

Så får se hur jag gör med det hela. Det återstår att se. Och än så länge funkar gamla Bettan (peppar peppar ta i trä!) så är inte heller någon brådska.

 

Har varje sommar sagt att jag ska hitta på det ena eller det andra, och oftast så behöver jag inte ens lämna kommunen för att göra de här sakerna. Men trots det så blir det nästan aldrig av!

Därför så började jag redan för några månader sedan att skriva en liten lista över saker som jag verkligen vill hinna göra i sommar och sa till Robert att nu när det står på listan så ska det göras!

Han lät kanske inte jättetaggad på det då men är faktiskt den som tagit tag och redan nu fått en del av sakerna gjorda. 

Så nu hoppas jag att vi fortsätter i samma anda och kanske kan vi då bocka av alla, eller i alla fall de flesta, av punkterna på denna lista.

2 är redan avklarade eftersom våren nu varit så otroligt varm och ser ut att fortsätta vara det. Så tänkte att jag redan imorgon ska skriva lite om de två saker som vi redan hunnit med.

Och om det är någon som läser, kom gärna med förslag på vad jag kan/borde göra innan sommaren är slut. Speciellt saker där Casper också kan vara med. 

 

För vissa kanske det låter jättetråkigt att planera sommaren eftersom man bara vill vara och ta det lugnt. Men tro mig, det har vi gjort i flera års tid nu och då också missat att göra en massa skoj. Speciellt med tanke på att vi har spenderat de flesta av våra somrar ensamma i våran lilla stuga.

Och som ni sedan kommer att lägga märke till så är det inga jobbiga saker som jag tagit med. Är inga långa resor eller andra tidskrävande aktiviteter utan bara små roliga sommarnöjen som jag kan göra tillsammans med min familj. Och vissa utav dem kan faktiskt kombineras så att vi hinner med fler på en och samma dag.

 

Tänkte att jag skulle skriva upp det som jag har skrivit ner hittills och inser nu att det är rätt många punkter. Sedan tänkte jag även att jag går tillbaka till det här inlägget och bockar av, även om jag nu också kommer att skriva ett inlägg om varje punkt på listan.

Denna punkt vet jag knappt om jag vågar skriva om att jag vill göra. Att lägga sina pengar på att gå på en djurpark och stödja en sådan är något som det hela tiden blir mer och mer prat kring. Det sägs att djuren lider och till viss del kan jag hålla med. De flesta djurarter som jag har sett på diverse djurparker skulle må så mycket bättre att av få leva i sin naturliga miljö. Eller de flesta? Alla skulle säker må bättre av det.

Och jag vet hur dum jag låter när jag säger att jag vill göra det för Caspers skull. Att folk kanske rynkar lite på näsan och säger att det bästa jag kan göra är att berätta för honom om hur dåligt det är så att hans generation kan jobba för att avskaffa sådana parker. 

Men ja jag får väl skämmas för mitt val och mitt val är att gå på en djurpark tillsammans med min familj. Klappa lite gårdsdjur, se lite djur som man kanske inte annars få se. Se den där glädjen i Caspers ögon när han får se djuren som han var för liten för att förstå sig på förra året.

Och sedan kanske vi helt bojkottar det i framtiden men i år vill vi gärna gå på en djurpark. Och jag hoppas att jag slipper påhopp för det.

 

 

 

 

 

De senaste veckorna har inte varit så strukturerade som jag kanske hade önskat och det beror mest på att jag fått nya rutiner som jag ännu inte har kommit in i.

Det har heller inte gjort det bättre av att många utav de senaste veckorna varit korta vilket har gjort att jag fått göra om i min plan/mina mål som jag har när det kommer till att lägga upp hur jag ska jobba under veckan.

För det här med jobbet. Jag gillar det jag gör och trots att vi kanske inte kommit in i någon bra rutin med det än hela familjen så går det framåt. Kanske inte så snabbt framåt som jag hade hoppats på men vi är på rätt väg att få till en bra och fungerande vardag tillsammans. Jag, Robert och Casper.

Det trots att jag ibland måste vara den där osociala mamman/partnern som måste skriva på datorn istället för att titta på tv, se film, leka eller gå ut och se på/hjälpa till när Robert grejar med något. Men det betyder inte att jag varken hör, eller ser, de som jag har runtomkring mig. 

Robert känner kanske att detta händer ofta men det är jobbigast efter de korta veckorna eftersom jag inte känner att jag kan jobba på samma sätt när vi är och hälsar på folk i flera dagar, samtidigt som jag vet att jag måste göra uppgifterna som jag blivit tilldelade. Som med vilket jobb som helst.

Och man kanske kan tro att  det är det som är det jobbigaste för mig, men så är det inte. Det jobbigaste är istället att jag inte bli tagen på allvar. 

Visst, det är kanske inte världens bästa lön. Men jobbar jag som jag vill och hinner skriva så mycket som jag hoppas på att kunna göra i framtiden. Då kommer jag få in lika mycket som jag fick när jag jobbade på äldreboende förut.

Jag får alltså in lika mycket av att skriva ca 6-7 timmar/dag, som jag kan fördela på vilka timmar jag vill, som jag gjorde när jag jobbade mycket helg och kvällar på ett äldreboende och kände att jag aldrig var hemma. Speciellt de dagar jag jobbade till 21.00, cyklade mina 5-6 km hem, sov, och sen iväg igen 06.15 dagen därpå för att gå på en delad tur.

Men det är ju inte samma sak, det är det jag ständigt får höra. Jag är ju hemma. Det kan ju inte räknas som jobb. Jag sitter ju i soffan, vid bordet, i gästrummet eller vart jag nu kan ha hamnat med datorn. Och jag skriver bara, samtidigt som tvn, Spotify eller Youtube står och surrar på lite lågt i bakgrunden. 

Det är det där med att jag är hemma som sticker så fruktansvärt i ögonen på folk. Det är det som gör att det jag gör inte blir ett "riktigt" jobb. 

På ett riktigt jobb är man på jobbet från att man kliver in genom dörren på morgonen tills man kliver ut genom den på eftermiddagen. Det är konstant jobb under alla dessa timmar. Detta är inget som jag diktat ihop själv utan något som jag fick förklarat för mig så sent som för ett par veckor sedan. 

Det är jobbigt att höra, speciellt för en person som mig som nyligen genomgått en period med mycket ångest. 

Allt jag vill är att göra mitt bästa, få ihop mina pengar till att kunna betala bort CSN, plugga administrationskurserna och se vart det leder samtidigt som jag vet med säkerhet att det kommer att ge mig ett slutbetyg för gymnasiet.

Istället känner jag det som att jag får pikar om att, kanske inte vara lat men att vara en sådan person som inte har det där riktiga jobbet. För när man jobbar, då jobbar man. Och när man är hemma, då är man hemma och har fritid. 

Men det fungerar inte så i min värld och jag vet att jag gör mycket.

Jag börjar alltid dagen med att fixa i ordning Casper och försöker att få i honom frukost, det är inte alltid det går eftersom han är precis som mig och ibland inte alls vill äta direkt på morgonen. Efter det får jag jaga runt på honom i hallen för att lura på honom ytterkläderna som han 7/10 gånger inte alls vill ha. I alla fall inte de som mamma bestämt men som är de mest nödvändiga om han inte vill frysa/svettas. 

Jag traskar iväg med vagnen till dagis, lämnar en halvledsen filur som nu börjat stappla in själv efter att jag tagit av honom ytterkläderna (peppar peppar ta i trä att det fortsätter i samma takt). Vi säger hejdå och självklart måste han ändå gny till ett par gånger innan jag kan gå, vissa principsaker är inte så lätta att släppa tror jag.

Sedan tar jag den tomma vagnen och går hem igen. 

När jag kommer hem igen så kan jag ibland behöva snabbgöra lite småsaker innan jag sjunker ner med min dator och skriver i ca två timmar tills det är dags att gå iväg och hämta lilleman igen. 

30-45 min senare är jag hemma igen och oftast vill Casper sova direkt. Andra gånger är han övertrött och bestämmer sig för att vara lite arg och tjurig på mamma en stund innan han ska upp och sova. 

Han sover sedan sina 2-3,5 timmar och då fortsätter skrivandet. Här vill jag gärna sedan bli klar men tro inte att tekniken alltid funkar utmärkt, för det gör den inte. Därför blir jag väldigt sällan klar här vilket gör så att jag får fortsätta på kvällen/natten istället. Beroende på om jag vill vara en social mamma/flickvän eller inte efter middagen. En middag som jag oftast gör eftersom Robert är på det "riktiga" jobbet.

Jag gnäller inte utan vill bara få fram att jag gör så mycket mer än vad de flesta kanske inser. Kan även tillägga att jag tar hand om 90% av det som ska göras med Casper, oavsett om det kommer till duschning, matning, nattning eller på- och avklädning bara för att det funkat så sedan dag 1. Och det är inte så att Robert inte vill göra det nu när vi båda har någon form av jobb utan det är så Casper valt att ha det. Det är oftast bara jag som gäller, tyvärr, och det är jobbigt för oss båda. För samtidigt som vi vet att det kommer gå över när han blir äldre så är det nu när vi försöker få vardagspusslet att gå ihop som det är jobbigast. 

 

Sedan har vi det här med skrivandet. Visst, jag skriver hela dagarna men inte på det sättet jag själv vill. Utan jag vill så gärna skriva den där boken som jag drömmer om att göra och går oftast till och från dagis och tänker på hur jag vill att den ska låta. 

Men de orden som låter så bra i mitt huvud hamnar aldrig på något papper eller dokument. Mest för att tiden inte finns där.
Det låter som att jag gnäller men så är det verkligen inte. Jag är tacksam över det jag har nu, så otroligt tacksam att det nästan är svårt att förklara. 

Jag har lyckats ta mig ur jobbet inom vården och nu kan det bara gå framåt. För jag känner inte längre att jag inte har något val utan jag VET att jag har ett val. 

En sista önskan är bara att få alla andra att förstå hur jag känner också. Det skulle göra allt så mycket enklare!