Jag vet att de som sköter våra vägar med att ploga och skrapa gör så gott de kan, speciellt när de får jobba under dåliga förhållanden. Och sedan är det ju rätt så uppenbart att man inte kan vara på flera ställen samtidigt om man bara är en person som gör jobbet. 

Men om man inte är på något ställe alls eller ens bryr sig om någon av vägarna, får man gnälla då?

För det är lite så det är i den här kommunen. Läste lite insändare från VK för att se vad andra tycker och många håller med. Sedan kan man undra om de som inte gör det är släkt/nära bekanta med de som "utför arbetet". 

"Ploga själva om ni ska gnälla", ja hade jag kunnat så hade jag nästan gjort det för det här är under all kritik. 

 

Men hur är vägarna då? Jo förra helgen hade vi marknad i kommunen och på söndagen när vi gick för att äta lunch på pizzerian så fick vi, bokstavligt talat, gå som bambi på hal is allihopa. Det var hemskt! Nu har jag rätt så uselt balanssinne och har haft hela livet men när det inte bara var jag som åkte omkring och inte ens tog mig framåt på vissa ställen så kanske men förstår hur dåligt det var.

Vi tänkte i alla fall att det var rätt så tidigt på dagen, ca 11.00, och att det kanske var många som druckit kvällen innan och därmed väntade en stund innan de begav sig ut för att sanda eller skrapa. Men inte på hela dagen var det någon ute och fixade vägen. 

På kvällen däremot vid 20.55 så kom de för att fixa till utanför oss, trodde jag. De körde i alla fall fram och tillbaka och gjorde, ja någonting. Men på måndagen så var vägen lika hal och dålig som dagen innan och man såg inte skymten av varken sand eller skrapning. Så man kan ju fråga sig vad de ens gjorde när de var ute och körde fram och tillbaka. 

 

Tisdag - torsdag så har Robert sedan skjutsat mig fram och åter till förskolan för att lämna och hämta Casper. Mest för att jag haft så mycket att göra i veckan och att det sparat mycket tid med skjuts, men också för att det inte har varit läge alls att gå. 

Ena vägen som vi brukar ta, som dessutom är en väg som många barn går efter på morgonen, var som en krater och har varit så hela veckan. På torsdagen fick vi därför ta en omväg för att komma fram eftersom det inte kändes bra för bilen att köra på den vägen något mer. 

Läser sedan på VK igen att det är en person som däremot tycker att vägen där är okej, men att det är bedrövligt att barnen ska behöva gå på vägen eftersom trottoaren inte är framskottad. 

Återigen, vägen är inte okej! Den är långt ifrån okej!

 

Har sedan pratat om detta varje dag med förskolepersonalen och den ena tjejen sa sedan i torsdags att det är konstigt att det inte görs något mer eftersom det varken går att ta sig fram till fots på många vägar, och knappt ens går att köra med bilen. Hon var till och med orolig över att förstöra något på bilen genom att köra på de dåliga vägarna. 

 

Idag är det lördag och jag sitter och kollar ut på vägen utanför oss, en väg som fortfarande är urusel men ändå börjar bli bättre. Inte tack vare kommunen eller andra som tagit på sig att underhålla vägarna utan på grund av att det är plusgrader ute och då mycket av snön och isen börjat på att tina bort. 

Men märk mina ord nu att jag sa bättre och inte helt bra. För medan jag sitter och läser om hur bra plogning vi har i kommunen, av vissa insändare till VK, så ser jag även en äldre kvinna gå förbi. Hon går i myrsteg fram och halkar till flera gånger. Hon sick-sackar sig fram precis som jag såg en yngre tjej göra igår.

Hade allt varit så bra som det påstås så hade ingen ens behövt gå mitt i vägen från första början och sedan inte behövt sick-sacka som att de druckit några drinkar för mycket. 

 

Undrar bara hur långt det ska gå. Och vad det sitter i? Är det som med gatubelysningen? Att det görs ett test för att se hur lång tid man kan vara utan belysning på kvällar och nätter för att se hur mycket pengar som sparas? 

Här säger sedan kommunen att de valde att starta belysningen igen efter att en person ramlat ner i en mindre grop som inte gick att se på grund av mörkret. Däremot så uteslöt de att berätta om alla inbrott som varit under hösten. I flera bostadsområden också. Men det är ju klart. Har man ett helt samhälle som är nedsläckt så är det inte heller svårt att göra inbrott, varken i hus eller på tomter. 

Så sedan ett par veckor tillbaka så har vi belysning på kvällarna igen. Efter att den varit borta i ett par år. Och det känns faktiskt mycket tryggare.

Frågan är bara om den startades för att polisen som gjorde en enkät tillsammans med kommunen, en enkät där majoriteten påpekade hur otryggt samhället kändes på grund av gatubelysningen, nu var tillbaka på plats för att hålla föreläsning om polisyrket. 

Något som inte heller sades i artikeln om gatubelysningen var att en privatperson betalt all belysning över bron in till samhället. För inte ens det kunde kommunen prioritera. 

Och visst, släck ner i samhället om ni vill. Men att släcka ner över bron, där många gick när det var flyktingboende på andra sidan eller går nu för att värdshuset är öppet på helgerna, det anser jag vara livsfara.

Är rätt säker på att vi haft mer än en påkörningsolycka om lamporna fortsatt vara nedsläckta.

 

Men vart vill jag komma då med allt? 

Jag förstår att det inte kan vara lätt att besluta vart kommunens resurser ska gå, speciellt om budgeten är liten. Men samtidigt så tycker jag att man ska prioritera de som bor i samhället på ett smartare sätt. 

Och med det sagt så är det kanske inte smart att släcka ner gatubelysningen för att "spara pengar" när det sedan sker både olyckor och inbrott på grund av det. 

På samma sätt är det kanske inte så smart att "strunta i" plogning, sandning och skrapning. Börjar starkt fundera på om det ska hända någon allvarlig olycka innan kommunen får sig en aha-upplevelse om det här också.

 

Vill också påpeka lite kort att jag inte skyller på de som utför arbetet egentligen, utan på kommunen som inte tycks prioritera. Men samtidigt så kan man tycka att när ni väl är ute, säkert i uppdrag av kommunen, så kan ni ju göra det som ska göras istället för att åka fram och tillbaka utan att något händer.

Slutligen så vill jag även svara en av insändarna på VK med att säga, nej vi som klagar bor inte i skogen utan mitt i samhället! Och tror du inte på det som skrivs så får du ta en promenad kvareret bortanför ICA och Coop för att se själv hur det verkligen är.

 

Nä nu ska jag ta en promenad med hundar och barnvagn. Önska mig lycka till!

Nu var sista uppdraget på sista kursen inskickad! Nu väntas det bara en examination på fredag och sedan så är jag helt klar! Med kursen, och med gymnasiebetyget!

Det känns så skönt att ha det bortgjort! Och även om många i min närhet anser att det är helt onödigt så länge det bara handlar om ett gymnaisebetyg och inte mer så var detta ett av mina personliga mål. Ett mål som jag nu så gott som har klarat av. 

 

Ja, jag kanske inte har tagit studenten på ett traditionellt vis bara för att mitt liv inte fungerade som jag ville då, och på många sätt är det så än idag, men jag har lyckats med studierna ändå. Och jag kräver faktiskt inte att någon annan ska vara stolt över mig så länge jag är det själv. 

(Trots att jag känner att många suckar eller rent av skrattar åt mig med tanken om att det "bara är ett gymnasiebetyg", "kom tillbaka när du har någon större examen på universitetet istället!")

 

Vad framtiden sedan har att erbjuda återstår att se. Jag gillar att studera och lära mig nya saker men det har varit tufft utan stöd från CSN vilket på så vis har avskräckt mig från att fortsätta studera och få en bättre utbildning utifrån det jag har läst nu.

Sedan så har det varit svårt att få ihop familjelivet, fritiden och vardagen med studierna också. Mest för att jag anser att vissa inte har tagit mina måsten på större allvar vilket gjort att jag fått förskjuta det som jag ska göra för att ställa upp på andra istället. Det har varit lite synd faktiskt. 

Men nu är det avklarat och trots att jag lagt ner mindre tid än vad jag velat (dagtid i alla fall och ett skäl till att jag nu sitter här efter 00,00 och har gjort så många nätter de senaste månaderna) så har jag ändå klarat av det på något sätt! Det visar egentligen bara att man kan om man vill. 

 

Nu när det är över så ska jag i alla fall fokusera lite mer tid på Casper ett tag och sedan komma igång mer med jobbsökandet. Skulle egentligen gå med i ett nystartat projekt här i kommunen som fokuserar på jobbsökning på ett smartare plan men så blev det inte eftersom jag inte uppfyllde vissa krav för att få vara med. Så får söka mig någon annanstans. 

Läsa böcker är något som jag också ska försöka priorotera, 30 minuter/dag åtminstonde. Detta har jag inte lagt ner så mycket tid på sedan innan min graviditet med Casper. För under graviditeten så var jag supertrött de 12 första veckorna. Efter vecka 12, när man ska börja må bra, så började jag att kräkas som bara den. 

Därefter så kom den där tröttheten tillbaka igen men då också på grund av klådan (hepatosen) som jag hade de 8 sista veckorna på min graviditet som gjorde att jag ständigt såg härjad ut samt inte sov alls! Därför är jag glad att Casper var en pojke som älskade sin sömn redan från start. 

När Casper kom blev det sedan svårt att få till någon tid, även om han sov en del. Men då var det vila själv eller annat som stod på schemat. 

Efter det så kom ångestproblematik som gjorde att jag inte kunde koncentrera mig på det jag läste ändå.

Och nu de senaste månaderna har det varit studier för hela slanten.

Men nästa vecka blir det att läsa mer. Och ja, boknörden i mig längtar redan!!!

Idag var första gången som jag raderade ett inlägg på min blogg. Anledningen till det var att jag inte var nöjd med sättet som jag valde att formulera inlägget på.

Varför? Jo för att jag sitter och "skryter" om hur bra jag har haft det med ett barn som nästan aldrig varit sjuk samt att han sovit som en stock under hela tiden, med undantag för någon natt hit eller dit.

Och visst, det är inget fel att vara tacksam för en sådan sak. Men sedan så väljer jag också, i samma inlägg, att skriva om podden mammasanningar. Hur jag inte borde kunna känna igen mig i det som sägs tack vare att jag har haft sådan "tur" varpå jag sedan återgår till att prata om att alla föräldraskap, och alla barn, är unika och att ingen ska trycka ner någon annan. Samtidigt så är det väl lite det som jag själv gör med inlägget,fast det aldrig var min tanke. 

Så jag bestämde mig för att göra om och göra rätt. 

 

Det jag ville komma fram till i mitt inlägg var två saker.

1. Jag skämdes över att känna att Caspers trotsperiod var jobbig med tanke på hur lite bekymmer vi haft innan den kom. Men när jag skrev om det som varit enkelt så lät det mer som skryt.

Det jag egentligen ville komma fram till med detta var att visst, vi har haft det lätt, för lätt, men nu är det jobbigt och jag har ändå rätt att känna mig otillräcklig utan att skämmas.

Och sedan ville jag på ett smidigt sätt kunna komma in på punkt nummer:

2. Att alla är unika. Alla föräldraskap är unika. Men trots det så kan vi inte stötta varandra idag. Utan istället står vi med våra pekpinnar och berättar för varandra vad vi borde, eller inte borde, göra. Bara för att det är så man själv gör det. Och för att det alltid fungerat bra för oss. 

Nu menar jag inte att man ska sluta komma med tips och råd. Men en stressad och övertrött mamma vill inte höra pikarna som får henne att känna sig  sämre utan vill bara få vardagspusslet att fungera smidigt. 

 

Så med det kan jag också kontra med vad jag gör som man enligt andra "inte borde göra". 

* Jag ger ibland Casper en kaka til frukost bara för att jag inte får i honom något annat. Märks här att han är precis som mig och gärna skippar denna måltid. 

Det som denna kaka ibland gör är att starta igång hans aptit så att han sedan vill äta något annat. Är det ett bra tips? Nä. Men jag gör det ändå när han matvägrar på morgonen. 

* Jag skippar tandborstningen på kvällen någon gång då och då. Fy fy fy på mig, men vad gör man när han från ingenstans blir så övertrött och sur att det inte ens går att få på nattblöja och pyjamas på ett smidigt sätt? (måste ändå försvara mig med att säga att detta är oerhärt sällan!)

* Ibland har han fått äta sitt överblivna lördagsgodis på en söndag. Och vissa veckor får han vara utan lördagsgodis också. 

* Vårt barn dricker dricka! (Usch vad jag skäms för det här!!) Helst när han är så liten. Men då vi själva är beroende av detta, och jag får halsbränna av vatten (någon med samma problematik får gärna höra av sig för folk anser att jag är paranoid) så har jag och Robert nästan alltid druckit dricka till maten. Det är liksom en dålig ovana  som vi hänger fast vid. Men som vi kämpar att sluta med. Speciellt med tanke på Roberts diabetes också. Och att vi har ett barn som inte behöver denna ovana!

* Jag låter Casper sitta på plattan när jag pluggar eller jobbar de dagarna som han inte kan vara på förskolan. Ja, jag lovade mig själv att inte bli en sådan mamma men jag har också börjat känna mer och mer att min kropp inte längre orkar vara uppe halva natten för att få det gjort. Därför vill jag göra dessa sysslor dagtid, som de som arbetar/studerar på andra platser än hemma.

 

Sedan så gör jag en del saker som jag är stolt över också. Som att läsa för Casper varje kväll. Eller försöka inkludera honom i allt jag gör så att han får känna att han är med han också. Visst, det är lite svårt när jag ska plugga eller jobba men när jag tömmer diskmaskinen och dukar fram/av så hjälper han gärna till. 

Jag avbryter ofta det jag gör för att lyssna på honom istället. Det han säger och vill förmedla är för mig viktigare än tvätten och städningen. Så ja, vi har ett tvättberg i källaren för att jag hellre umgås med min son än tvättar!

 

Det finns mycket mer att vara stolt över men tar jag mer är det lätt hänt att jag övergår till att skryta igen, och det är som sagt inte min mening.

Men jag är så förbannat stolt över mig själv. Och jag är så förbannat stolt över Casper!

Så som alla ni borde vara stolta över er själva och era barn också. För ni gör ett fantastiskt jobb!