Det är över 1 år sedan jag började skriva det här inlägget och sedan dess har det öppnats, gjorts om och sparats i utkast tills nästa gång jag har känt för/haft tid att skriva lite.

Nu testar jag igen så får vi se om det blir något vettigt utav det.

 

Som sagt så var det ca 1 år sedan jag började på det här inlägget och allt startade en natt då jag hade svårt att sova. Satt därför istället och scrollade igenom mitt Facebook-flöde. Där dök det sedan upp ett videoklipp, skulle tro att det inte var ett nytt sådant utan har för mig att det cirkulerat ett par år.

Det handlade om en man som misstänkte att hans mamma blev misshandlad på äldreboendet hon bodde på. När han sedan satt upp en kamera i hennes rum fick han det bekräftat. Tydligen var det flera personer ur personalen som gett sig på hans mamma. 

Minns inte exakt, det var ju ändå ett år sedan, men jag tror inte att mamman försvarade sig eller ens gjorde något till en början för att utlösa deras aggresivitet. 

Klippet väckte otroligt starka känslor hos mig, kanske några extra eftersom jag vid tillfället var gravid, men också tankar om att ett jobb inom vården verkligen INTE är för alla!

 

Jag är ingen expert på jobb inom vården, har jobbat mindre än ett år och den utbildningen jag har är bara vårdbiträdesutbildning, trots att jag läst allt till USKA men fick aldrig godkänt på sista praktiken. Personerna jag hade som handledare ansåg att jag hade dålig initiativförmåga och borde på grund av det inte ens påbörjat utbildningen eftersom de tyckte att det var en av grundstenarna till en bra medarbetare. 

Jag,som för övrigt även hade en jobbig period i samband med praktiken, har alltid varit en tystlåten och försiktig person. Detta är något som jag fått träna upp de senaste åren.

När jag sedan, några år senare, började jobba på ett äldreboende med dementa var det inga som helst bekymmer. Förutom det att jag hade lättare att prata med de äldre än personalen som var i min egen ålder.

Men åter till saken.

 

Det är svårt att förneka att det råder personalbrist inom vården och på grund av dåliga löneavtal och villkor för de anställda är det även svårt att hitta folk som vill utbilda sig. Det händer därför väldigt ofta att det tas in personer utan utbildning och det sätts därför inte speciellt höga krav. Allra helst under sommarmånderna när den ordinarie personalen har sin semester.

Minns bara när jag själv, som ändå fått jobba ett par månader mer än de andra som skulle sommarjobba, fick jobba med två sommarvikarier. Det bestämdes att jag skulle ha huvudansvaret tills dess att det kom in en ordinarie vid 12-tiden på dagen. Jag var dessutom den enda som fick gå in till den ena brukaren, då han vägrade ha in de andra två + att jag var den enda med medicindeligering. 

Det man ska ha i åtanke här är att jag knappt jobbat 2 månader! Jag hade precis börjat få in alla rutiner och inte haft deligering så länge heller.

Allt gick bra, trots att det blev en otroligt stressig dag för mig! 

De andra  två personerna visade inget jätteintresse över att vara där utan för dem, och för flera andra, är det bara ett jobb. Och visst, det är det ju men sedan kanske man ska ta sig en funderare på om det är ett jobb för just DIG.

 

När du jobbar inom vården är det viktigaste, i alla fall enligt mig, att tänka på att det är levande personer du jobbar med. Dessa personer är någons mamma/pappa, syster/bror, mormor/farmor, morfar/farfar, dotter/son.

Vissa av de personer du möter under en dag kanske lever med kronisk smärta, vanföreställningar eller har lätt att bli aggresiva.

Förvänta dig inte att den ena dagen kommer bli den andra lik trots att den innehåller ungefärliga rutiner.

Har du däremot själv en dålig dag så bör du kunna skaka av dig det redan innan du kommit in i byggnaden. Kan du inte det utan är en sådan person som kanske lätt tar åt dig eller lätt blir arg ja då kanske ett jobb inom vården inte är för dig.

Jag har själv upplevt ett tillfälle då jag känt att jag inte kunnat jobba inom vården. Det var i samband med att jag fick hormoner då vi försökte skaffa barn. 

Började med tabletterna i januari, samtidigt bestämde jag mig även för att göra klart mitt gymnasiebetyg då jag ville ha allt klart om jag blev gravid. Det blev därför väldigt lite jobb.

Allt var som vanligt de första månaderna men sedan började jag känna mig mindre och mindre som mig själv. Jag var alltid ledsen, lättretlig och grät så fort någon påpekade något om mig. Det blev sedan inte bättre av att dosen ständigt höjdes och när augusti sedan kom och studierna var klara och det var dags att jobba så valde jag att bli sjukskriven istället.

Hade testat att ströjobba i samband med att jag pluggade men jag fick kämpa mig igenom dagarna och gick ofta på toa för att ta ett djupt andedag för att orka fortsätta. 

Minns vid ett tillfälle då en person förklarade för mig hur dålig jag var på det jag gjorde, hon hade en ytterst dålig dag och tog ut det på mig. I vanliga fall hade jag skakat av mig det eller kanske pratat med henne om hur jag kunde göra för att bli bättre. Men just där och då när jag inte själv mådde bra blev jag ledsen istället. Jag hade verkligen känslorna utanpå kroppen.

 

Men det är inte bara saker som detta som gör att man inte passar in att jobba inom vården.

Kan ta min bror som exempel. Han är för närvarande arbetslös, var snart ett år sedan han gick ut svetsprogrammet på gymnasiet. Han har, trots att han sökt massor med jobb, inte fått någon arbetsplats att gå till på dagarna. Därför har personer, mer än en gång, föreslagit att han ska söka sig till vården.

Han själv däremot känner att han inte klarar av det av många olika anledningar och menar att han därför inte passar in att jobba där. Jag tycker att det är starkt gjort av honom att stå på sig medan andra tycker att han är bortskämd och inte tar det som finns. Varpå de sedan säger, torka bajs är väl inte så svårt, det kan väl alla?

Kanske inte behöver nämna att dessa personer inte själva jobbar/jobbat inom vården?

 

Så för att komma tillbaka till ämnet ytterligare en gång, efter lite utsvävningar här och där. 

Enligt mig är ett jobb inom vården INTE för alla! 

Det har inget att göra med om du har utbildning eller inte. Har träffat på personer som inte har någon utbildning men som är fantastiskt duktiga på det de gör lika mycket som jag har träffat på de som faktiskt har en men som inte alls borde fått sätta sin fot där.

I min bekantskapskrets känner jag mig nästan som ensammast i världen över att tycka så här,  om man då bortser från min bror och min ena vän som även hon tackat nej till ett jobb i vården efter att ha testat på yrket och insett att det inte är något för henne.

För de flesta anser att man ska ta de jobb som finns i dagens Sverige där arbetslösheten är stor och det är svårt att komma in någon annanstans.

 

Vad tycker ni andra? Bör man ta ett arbete bara för att det är ont om andra jobb? Eller borde man tänka till och kanske välja något annat om man själv känner redan innan, eller efter att man testat på det, att man inte hör hemma där?