Det är så mycket nu att jag nästan inte hinner med! Och ja ibland är väl livet bara så.

Här är lite av det som händer och sker i våra liv i skrivande stund!

 

Nu ska jag ta tag i det där med körkortet för nu har jag fått lite hjälp ekonomiskt av svärfar. Jättesnällt av honom att hjälpa mig men samtidigt är han lite för på och vill att allt ska vara klart NU NU NU, helst igår om det gått. 

Själv är jag glad om jag kan göra lite teori ett par timmar i veckan, till att börja med i alla fall, tills dess att jag känner att jag har mer tid över och kan lägga mer tid etc etc.

Intensivkurs är inte ens att tänka på, jag som knappt suttit bakom ratten på en bil som varit avstängd, och att göra det på endast två veckor? Nej tack! 

Krävs nog lite mer erfarenhet och timmar med övningskörning innan man gör det.

Sedan var det det här med övningskörning också. Robert ringde transportstyrelsen för ett par veckor sedan för att höra med dem om han kan övningsköra med mig.

Det vi har förstått själva är att man ska ha haft körkortet i fem år under en tio-års period men att  det inte behöver vara sammanhängande. 

Nu är det i alla fall tre år sedan som Robert tog igen sitt körkort men vi vet att han även hade det ett tag från 2007 innan han tappade det, hur är oviktigt i detta sammanhang.

Så han ringde då för att fråga om han får övningsköra med mig. Svaret han fick löd såhär: "Betala in 50 kr, gå handledarkursen (kostar ungefär 450kr eller mer beroende på vart man tar den) och sedan kommer du att få veta om du har rätt att vara handledare eller inte...

Ibland undrar jag hur mycket pengar de vill suga ur folket egentligen...som att de inte kan kolla upp hur länge han haft körkortet totalt de senaste 10 åren med ett par knapptryckningar. Nä det ska läggas ner pengar & tid, ännu mer av båda då vi har över 7 mil enkelväg till körskolan, innan man får veta något.

Så får se hur det blir med det här. Blir väl i alla fall att beställa böcker i veckan så att man har kommit igång.

 

För ett par månader sedan träffade vi folk från dagis på föräldragruppen och sedan dess har vi (läs jag) funderat kring det här när Casper ska börja dagis.

Min tanke har varit sedan dag ett att han ska börja då han är 1 år och 3 månader. Något som jag fick för mig redan innan han föddes.
Så måste kolla upp lite hur det fungerar med föräldradagar osv, har noll koll på det där känner jag. För som det är just nu förlorar vi för mycket på om Robert ska vara hemma, även om han säkert skulle tyckt att  det var mysigt.

Dessutom ska det anmälas tre månader innan start så känns en aning stressat för tillfället, även om han bara är 9 månader just nu.

 

Sen var det ju det här med jobb också. Eftersom vi flyttade hit mitt i min graviditet och klarade oss rätt bra ekonomiskt så kände vi att jag inte behövde stressleta ett jobb på direkten. Vilket kändes otroligt skönt men en aning stressande nu när jag inte har ett jobb att gå tillbaka till när föräldraledigheten är slut.

Och får man, som jag nämnt tidigare, välja själv vad man vill göra? Eller är det bara vården som gäller? Och speciellt med tanke på att det är där jag är lite utbildad (vårdbiträde).

För om det nu är så att man får välja vill jag inte tillbaka dit. Visst, jag älskade alla tanter och farbröder i Vännäsby, man blev som fäst vid dessa underbara människor, så det är inte på grund av det. Utan det är allt annat. 

Uppläggning av scheman, jobba extra väldigt ofta, rädslan av att bli utbeordrad på sin enda lediga dag, jobba kväll följt av tidig morgon och långhelg med delade turer. Eller bara det här med att vara timvikarie, inte känna sig som en i gänget för att du inte är ordinarie och aldrig veta när telefonen kommer att ringa, eller sluta ringa!

Jag inser snabbt att jag låter bortskämd. Men den del av mig som bor i en kommun där jag, än idag, känner mig obekväm runt de som bor här vill bara få ett jobb med att måla prickar på dominobrickor i en liten skrubb.

För jag känner att sedan vi flyttade hit har jag sakta men säkert återgått till att bli den personen som jag under flera års tid jobbat bort.

Den personen med social ångest/fobi(?) som bara vill vara ensam och krypa ihop med armarna runt kroppen och bli lämnad ifred.

Så även här är jag ovetandes. Det går inte att plugga hela livet ut, samla på sig mer CSN-skulder och hoppas på att  allt löser sig i slutändan. Men det är det enda som får mig att må bra. 

 

Bil
Vi hade två bilar, sen hade vi en, för ett par timmar, och nu har vi två igen. 

Frågan återstår dock än om vi ska sälja våran fina volvo och bara ha den nya Robert hämtade idag, den jag kallar för "30-årskrisen" eller om vi ska ha kvar båda och ha en som familjebil och den andra som fiskebil.

Har även hört en fågel viska i mitt öra att jag kanske kommer få en bil den dagen jag faktiskt tar körkortet. Men då är vi ju åter i valet och kvalet för är lite osäker just nu om det är en bil som funkar för mig och våran familjesituation med bebis och hundar.

 

Jag sparade det bästa till sist.  För idag hände det, vi ska bli husägare! Eller kanske inte vi på en gång eftersom lånet på vårat framtida hem kommer stå i ca 1 år på svärfar. Men det är vårat!

Vi behöver inte fråga om lov om vi vill tapetsera, vi behöver inte oroa oss för om Casper målar på väggen, vi behöver inte vänta hundra år på att få hjälp om något går sönder och vi behöver framförallt inte ge pengar till någon annan. Utan alla pengar vi lägger på bolån går rakt till oss själva!

Det känns skönt och även om huset har konstig planlösning och saknar badkar som jag älskar så är det så mycket bättre än det här som kräver massa jobb!

För det hela började med att hyresvärden kom på att han nu ska sälja huset vi hyr och frågade då oss om inte vi ville köpa, menar vi bor ju ändå här och har förtur. 

Till rätt kurs hade vi kunnat tänka oss det men då han skulle ha det för 190.000 kr mer än vad han själv gav och sedan försöker lura i oss att det är renoverat för en större summa än det han gjort, ja då blev det tack och hej.

300.000 för det här, som behöver nya rutor, grävas upp tankar ur marken, läggas nya golv i nästan alla rum och renoveras i källaren eller ett hus för 270.000 med nya fönster, ny kamin, nyrenoverat kök och tvättstuga och fina rum? Samt en altan dit man kan ta sig utan att behöva gå runt.

När flytten kommer att ske är oklart. Nu är allt så nytt så inget är egentligen klart. Men har för det inte kunnat hålla mig från att kolla inredning till Caspers framtida rum. Tänk att jag nu kan göra det!

Vill jag ha en gul trapp med svarta fläckar kan jag det, eller kanske ett rosa kök med gröna svanar, ja då kan jag det med (OBS Robert, detta kommer inte ske!!! Så du behöver inte oroa dig ;) )

Så det känns bra att en sak ordnat sig. Har varit mycket fram och tillbaka med det här de senaste veckorna men nu kan vi andas ut och ta tag i övriga saker på listan.