Har fått inbjudan till klassåterträff, känns helt overkligt att det redan gått 10 år sedan jag gick ut nian! Speciellt när jag kommer ihåg dagen som om den vore igår, och dagen efter också då jag tog mitt pick och pack och flyttade härifrån, då kunde jag aldrig tro att jag skulle hamna här igen.

Men trots att jag bor här så har jag bestämt mig för att inte gå, det ger mig för mycket ångest. 

 

För varför ska jag fara dit och umgås med personer som under hela skoltiden inte låtsas om som att jag funnits bara på grund av min sociala fobi? 

Personer som sett hur andra behandlat mig men inte brytt sig?

Personer som har retat mig, spottat på min cykel, kladdat tuggummi i mitt hår och pratat skit bakom min rygg?

 

Det är kanske inte helt på grund av de här personerna men i alla fall delvis som jag idag inte har något självförtroende, eller självkänsla heller för den delen. 

De har fått mig att känna att jag inte duger som jag är och på grund av det vill jag inte fara.

 

För vart har jag kommit i livet?

Jag har knappt jobbat utan bara pluggat de senaste 10 åren men har trots det ingen färdig utbildning att skryta med. De andra har bra utbildningar/jobb, familj och egenköpta hus.

Visst, jag har också familj, jag har Robert och Casper, men det mörkar inte ner det faktum att jag ändå inte har något jobb när föräldraledigheten är slut.

Sedan, och jag skäms för att säga det då jag vill lära Casper att alla människor är lika vackra, så tycker jag att jag är så otroligt ful i jämförelse med de andra som kommer vara där. 

Jag har ingen personlig stil utan använder kläder som jag fått av släkt och vänner, köpt på second hand eller på reor och det är inte alltid kläder som passar min kropp efter att både fött barn samt att under årens lopp gått upp och ner i vikt.

Och ansiktet är fortfarande fult, näsan är lika stor, om inte större, huden lika fyllt med stora porer som aldrig tycks försvinna, oavsett vad jag testar, och sminkkunskaperna är fortfarande lika värdelösa trots att jag både gått en personlig styling kurs, kollat på MASSOR med tutorials på YouTube och övat de senaste 10 åren!

 

För andra är det bara en middag och lite häng med gamla bekanta/vänner för mig är det som att kastas levande till vargarna!

Vissa kanske tycker att jag låter töntig och till er måste jag säga att ja det tycker jag också. Jag känner mig som en jättebebis.

Men sedan vet jag att det även finns andra som känner igen sig i det jag skriver, som också mått/mår såhär och som kan relatera till de här sakerna.

 

Jag kan i alla fall vara stolt med att jag vågar berätta hur jag känner. För det är en stor framgång för mig som tidigare alltid sa att allt var bra trots att det inte var det. 

Det här inlägget blev lite annorlunda än vad jag planerat. Det är sjukt hur en liten papperlapp med en inbjudan till något roligt kan skapa så många jobbiga känslor...