Jag skrev för inte så länge sedan om att jag ville ha en vegetarisk vecka men med en tjurskalle som Robert under samma tak som förespråkar kött i alla lägen så känns det som att det är något jag får ta den dagen jag har en egen inkomst som räcker till mer än räkningarna och mat/saker till Casper.

Men det hindrar mig inte från att äta vegetariskt så ofta jag kan och då mest för att jag tycker att det är så jäkla gott! Har gillat grönsaker sedan jag var yttepytteliten och när det serverades soppa med grönsaker på skolan så var jag en av få som inte skippade lunchen (eller satt och åt mackor med aromat på).

 

Så när jag såg i tisdags vid veckohandligen att de hade billiga vegetariska rätter på ICA den här veckan så kunde jag såklart inte låta bli att köpa.

Var ute efter grönsaksbullar men fick istället nöja mig med vegoschnitzel. Denna schnitzel blandade jag sedan med wokgrönsaker, soya och sweet chili och serverade tillsammans med äggnudlar till middag. Nu hade pappa kommit med palt precis innan så Robert valde att äta det men det hindrade inte honom från att ta schnitzel med orden, "kött är ju kött" varpå han tog ett par bitar till.

När jag sedan frågade honom om han tyckte att schnitzeln var god fick jag bara till svar: Ja vadådå?  Varpå jag svarade: "Jo för den är nämligen vegetarisk". (Eller till och med vegansk vid närmare koll).

Detta gjorde Robert lite småsur (verkar vara något med mig de senaste dygnet och göra Sjöbergarna i huset sura). Jag hade inte bara lurat honom utan nu skulle han säkert bli matförgiftad också för det här var ju inte bra.

Men hindrade det honom från att gilla det mindre? Nä
Hindrade det honom från att ta mer? Nope :p

 

Så  till er som känner för att äta mer vegetariskt men gillar kött, köp dessa. De lurade ju till och med min köttälskande pojkvän! Återstår att se nån gång om det lurar min ännu mer köttälskande svärfar!

 

 

 

 

 

 

En av de första tankarna som dök upp i mitt huvud imorse var hur glad Casper varit/är hela tiden. Det var längesedan som han var riktigt ledsen, det skulle vara när han hade svinkopporna förra gången då och jag höll på tvätta de värsta men det är väl förståeligt att bli ledsen över en sån sak, det gör ju ont.

Imorse var då inget undantag i hans glada humör. Han surrade, skrattade och log en massa. I alla fall tills jag tyckte att det var dags att ta bort snoret i näsan på honom som fick han att låta som en liten pipleksak. 

Näsan är väl den kroppsdel han är mest rädd om och att då stoppa in ett främmande föremål som mest kan liknas vid en minidammsugare, ja det är inte populärt.

Räckte nästan med att bara se den för att han skulle bli sur och trots att det gick relativt snabbt och att jag fick ut allt som gjorde att han inte kunde andas ordentligt så blev jag efter det nominerad till den elakaste mamman i världen.

Ångrade mig genast att jag inte gjorde det här efter att ha tagit av pyjamas, efter att jag smörjt svinkopporna och efter att jag klätt på honom eftersom han var så sur att jag knappt fick titta på honom.

Efter att allt med smörjning och påklädning var klart blev han i alla fall lite gladare, en stund i alla fall. Men märkte rätt snabbt att det inte bara var jag som var roten till det sura humöret utan han var även rätt trött. Testade att lägga honom i sin egen säng när vi liks var på övervåningen, det funkade i några minuter tills dess att han kom på att han inte alls ville ligga där (vilket oftast är på dagarna, på kvällarna somnar han direkt i sängen men på dagen är det bara vagnen som gäller).

Så nu ligger han i alla fall i vagnen och sover och jag hoppas på en lite gladare bebis efter tuppluren. Och han hoppas på en snällare mamma som låter näsan vara!

 

 

Nu härjar svinkopporna hos oss igen och stackars lilla Casper är den som åter är drabbad! Började med att jag såg något på Caspers rygg på lördagkväll som jag trodde bara var ett litet sår eftersom jag kom att tänka på att han suttit i bara blöja i babysittern. Igår var såret inte större men rödare och hade i åtanke att det kunde vara en svinkoppa. Imorse hade det istället ökat i storlek med över dubbelt så mycket och nu tvekar jag inte ens längre.

Så var bara på med handskarna, tvätta rent och smörja. 

 

Förhoppningsvis stannar det på ryggen och håller även tummarna för att det inte blir mer än en. Förra gången började det troligtvis på tummen och spred sig sedan till hakan då han tuggat på den samt dregglat en hel del, vilket sedan gjorde så att han fick det runt halsen, i nacken, på bröstkorgen m.m. Och det på bara ett par dygn. Nu har det ändå gått ett par dagar och det verkar som att det bara är den här, peppar peppar ta i trä!

 

Sedan så känns det som att jag inte behöver vara lika extrem med tvättning och städning den här gången som sist, så länge det inte sprider sig då.

Då fick jag tvätta två uppsättningar sängkläder om dagen, ge han en ny handduk varje morgon som han kunde ligga på på skötbordet samt en att ha på golvet om han ville ligga där på mage. Sedan tvätta och ge nya kläder och ny pyjamas dagligen. 

Tvätta händerna HELA TIDEN, sprita leksaker, koka nappar, rengöra flaskorna i skållande hett vatten m.m. m.m. m.m.

Nu tycker jag att det ska räcka med att byta på skötbordet, ge nya kläder på morgonen, samt ny pyjamas på kvällen. Använda handskar vid rengöring och smörjning och sprita händerna när man varit i kontakt med det. 

Sist var det ju ändå i halva ansiktet och på händerna han hade och klöste runt och hade sig för att sedan peta på ALLT i sin omgivning. Men svårt att säga till en 7 månaders att man inte får röra.

 

Hoppas även att det räcker med salva denna gång för vill verkligen inte proppa i han mer antibiotika, det lär han få tillräckligt med sedan när han blir större och börjar äta kött eller blir sjuk och måste ha det på grund av det.

 

Vaknade till en solig och fin dag, mådde toppen då jag druckit precis lagom och slapp bli bakis. Kände mig även utvilad trots det faktum att jag fått gå upp kring 4a och torka bajs från Nova som varit dålig i magen, mest troligt på grund av benet Robert köpt åt henne dagen innan.

Gick sedan ut för att möta Daniel, Casper lämnade jag hemma med Robert eftersom det blåste utav bara den.

Tänkte gå en sista sväng på marknaden och handla lite, då jag alltid brukar göra det sista dagen, men var försent eftersom de redan hunnit stänga igen nästan allt på grund av det usla vädret. Så fick istället bli att köpa ett par saker till Casper på ICA, ville köpa något till min lille prins, och blev sedan bjuden på vaniljmunk av Daniel.

 

Resten av dagen blev otroligt slö, vi åt hämtmat, tittade på tv, åt glass och gjorde så lite som möjligt.

 

Klev upp, städade undan lite, gjorde i ordning Casper och sedan gick jag för att möta Daniel.

Blev några varv på marknaden, hann gå två innan pappa tagit sig från korsningen vid honom. På det tredje, eller var det kanske fjärde?, så stannade vi och köpte thaimat.

Efter att ha tryckt i oss våran mat uppe hos pappa var det dags för prisutdelning på hembyggdsområdet. Ingen vinst för Robert som kom på 43e plats. Däremot så kan jag tycka att de som kommer på 1a - 3e plats och redan vinner 20,000, 10,000 och 5,000kr, inte då också ska ha priser från prisbordet som är från 1-40. Då borde de istället ha priser där från 4-40 eller 4-43 om de nu ska envisas med att ha 40 priser liggandes där.

Men inte deppade vi ihop för det här utan vi gick istället hem, startade grillen, inväntade Öberg och sedan åt vi gomat!

 

På kvällen gick, hör och häpna, jag och Öberg på folkets hus. Var sådär, mest roligt var egentligen att se alla medelålderskvinnor, eller egentligen de som var medelålders redan för 10 år sedan, dansa loss. Gamla lärare, föräldrar till de i ens egen ålder m.m.

Gick väl sedan hem vid 01.00, Öberg lämnade jag kvar en stund,  och fick mysa en stund med Casper som varit lite ledsen innan jag somnade. 

 

 

 

Vaknade och städade hela huset, trodde att det skulle gå på en pisskvart eftersom jag hållt på litegrand varje dag denna vecka men tog längre tid än jag trodde. Blir lätt så när man har en bebis att mata, klä, underhålla och byta blöja på också mellan varven.

Men lagom tills Robert kom hem vid 13.30 var jag klar och gick därför till pappa så att Casper kunde få träffa sin kusin William som pappa var barnvakt åt. Kul att se han för det är långt mellan gångerna och han växer så snabbt!

Sedan kom mina bröder Göran och Anders också dit, och självklart var det trevligt att träffa dem med!

Var sedan hos pappa  till 19.30 och sedan gick jag och mötte Daniel på busstationen och efter det gick vi hem till oss. Han var här en stund, vi åt lite nudlar och surra innan pappa kom och hämtade honom på vägen hem från Lea.

 

Har inte ens kikat något på marknaden idag trots att pappa bor mitt i smeten. Men vädret var skit och eftersom det inte är jättemånga stånd hinner jag nog gå 1, 5, 10, eller 18 varv innan helgen är slut.

Och imorgon håller jag tummar och tår för Robert på nappet. De har många vinster att dela ut, tror att 1a - 40e plats får vinst. Han vann ett pris första året han var med men förra året gick det sämre så hoppas att det blir bättre i år. Är ju ändå kul att få vinna någonting istället för inget.

 

Nu blir det i alla fall att se ett avsnitt av nån serie, se om magknipen släpper och sedan sova.

 

I helgen är det dags för marknad igen, vintermarknad. Den är långt ifrån lika stor som sommarmarknaden men är änndå roligt att det blir lite fart på det annars så dystra samhället. 

Robert ska vara med och tävla i Åselenappet, han har gjort det de två senaste åren och är faktiskt rätt konstigt att han inte varit med tidigare också så mycket som han gillar att fiska. Fast nu tror jag att han kommer att göra det till en årlig tradition, oavsett om vi kommer att bo kvar här i framtiden eller inte.

 

Så har de senaste dagarna hållt på att städa undan lite hemma, för man vet ju aldrig om det kommer någon på besök eller om vi kanske får folk som sover över. Var länge sedan nu som någon var här så hoppas att någon kommer. Annars får man se fram emot påsk.

 

På fredag ska vi i alla fall gå en sväng till pappa, jag och Casper, och träffa mitt syskonbarn och Caspers kusin William (hoppas såklart även på att få träffa hans föräldrar också ;) ). 

Men så mycket mer än så har vi inte bestämt, vet inte heller om jag kommer att vara med på nappet de två timmarna som det är och ta med Caspers pulka och barnvagnen. Det beror väl lite på vädret, för snöar det eller blåser så kändes det inte så lockande att stå där.

 

Både jag och Casper har rockat sockor idag :)

 

Det bästa med att ha en partner är att man har någon att hålla om och hålla av. Att känna närhet trots att man befinner sig flera mil ifrån varandra. 

Att ha någon att vakna upp och somna tillsammans med.

Att ha någon som är din stöttepelare oavsett vilka vägar livet tar.
Att höra någon säga "Jag älskar dig".

Men detta är något som vem som helst skulle kunna göra. För mig är lycka just detta men det krävs även det lilla extra.

 

Lycka är att hitta den personen som ger dig alla tomater eftersom han inte gillar dem samtidigt som du kan ge bort löken som du inte tycker om.
Lycka är att hitta någon med lika usel humor som dig själv och som alltid gör dig på bra humör när du känner dig låg.

Lycka är också att hitta den personen som säger att du är söt trots att du inte duschat på ett par dagar och precis klivit ur sängen med håret åt alla håll.
Lycka är att hitta personen med ett smittande leende eller ett skratt så roligt att du själv inte kan låta bli att bli glad bara av att höra ljudet.

Lycka är också att hitta en person med små egenheter som du älskar att hata. Som att personen alltid gnäller på dig över att du inte tagit bort en tallrik fast du vet att du är den som fått ta bort hans tallrikar från bordet och ställa dem på diskbänken de senaste 10 åren! Eller egenheter som att alltid säga "Så de" efter varje avslutad mening under ett pågående telefonsamtal.

Lycka är också att hitta en person som känner  till dina favoriter i godishyllan.

Lycka är att hitta en person med en familj som känns som din egen.

Lycka är att hitta en person som kramar dig när du drömmer mardrömmar, trots att du är 25år och beter dig som ett barn.

Lycka är även att hitta personen som alltid följer med dig på utedasset mitt i natten bara för att du är rädd att bli uppäten av en björn, jagad av en man med motorsåg eller något annat konstigt din hjärna kan komma på.

Lycka är också att hitta personen som sköter jobbiga telefonsamtal de dagar din sociala ångest blir för stor men även pushar dig att klara av saker själv.

Men den största lyckan är att hitta en person som älskar dig för dig, hur töntig, korkad, knasig eller dum du än må vara. 

För att hitta en person som får dig att känna dig älskad, oavsett om det sägs i ord eller visas i handling, och får dig att känna så varje dag det är den största lyckan!

 

 

Förstår mig inte på våra djur som hela tiden kommit så bra överens men nu tycker att det är viktigt att behöva hamna i det ena slagsmålet efter det andra. Visst, Mellis har aldrig varit ett fan av hundarna men det har de löst med att de backar undan när hon fräser samt att de tar omvägar runt varandra.

Det började sedan i måndags med att Casper blev ledsen när hans mat tog slut, samtidigt som han skrek till kom Nova in i köket och då flög Mellis på henne, överbeskyddande som hon är,  efter det så började de såklart bråka och då skulle Findus helt plötsligt skydda Mellis, det brukar aldrig hända annars. Så när jag sedan fick isär dem fick vi upp katterna på övervåningen och när de sedan kom ner igen flög Mellis på hundarna ytterligare en gång. Fram till igår eftermiddag har de fått vara separerade och igår kväll var det som vanligt. 

Enda tills imorse.

 

Gick ner för trappen med en jollrande Casper som gjorde små glada skrik, vilket triggade igång Mellis ytterligare en gång att flyga på hundarna som som vanligt hade bråttom ner för trappen och gick bakom mig. Casper blev rädd och skrek till och då sprang Mellis iväg och när jag skickade upp hundarna igen så flög Findus på dem. 

Skyndade mig in i vardagsrummet med Casper, lade han i barnvagnen och stängde in honom där. 

Allt han lugna ner sig innan jag hunnit in dit och det är kanske två meter. Mellis var sedan i köket, Findus satt på övervåningen och hundarna låg i varsitt sovrum.

 

Som om det inte var nog med allt nu med svinkoppor, tvätt, medicinering och allt annat som ska skötas här hemma så måste jag nu se till att ha djuren åtskillda och såklart vara på helspänn om Casper låter, vare sig det är ett ledset gråt eller ett glatt tjut!

Vet inte vad jag ska göra men börjar vara otroligt enerverande samtidigt som Casper snart kommer börja krypa omkring och då vill jag inte ha djur som är osams i närheten av honom. 

 

 

 

Nu när Casper har svinkoppor så är det verkligen fullt upp med allt som ska göras här hemma. Förutom att sköta de vanliga sysslorna som ibland är svåra att hinna med, i alla fall de dagar som Casper inte vill sova så mycket, så måste man nu göra en hel massa annat.

Så istället för att ligga och dra mig i sängen på morgonen tillsammans med Casper framför lite tv så kliver vi nu upp, om han inte vill äta och sova en stund till, och går sedan in i hans rum och gör allt med tvätt och smörjning av kopporna, byta om från pyjamas till rena kläder och sedan får han sitta i babysittern medan jag renbäddar både i spjälsängen och i vagnen, samt byter ut handduken som han brukar ligga på på fällen i vardagsrummet. 
Efter detta brukar jag sedan starta tvättmaskinen och sedan ge Casper mat, om han då inte har ätit redan. 

Sedan läste jag imorse att om man vill ha full effekt på penicillinet så ska man ge det på fastande mage, så 2 timmar efter eller 1 timma innan mat. Har kombinerat de här två och idag så har det funkat bra med när Casper själv "sagt till" att han vill ha mat, när han blir sådär grinig som han brukar bli när han är hungrig. Hoppas det fortsätter så. Så efter första måltiden eller första dosen (beroende på vilket han får först) så har jag skrivit upp när han ska ha nästa kur och när han tidigast och senast kan äta mat, blir han jättehungrig innan eller efter får han såklart mat, tänkter inte låta honom svälta eller vara hungrig en längre period.

Det går dessutom bara bra att ge han medicinen även om det inte är det bästa som finns, men verkar vara betydligt godare än barnmat eftersom han inte kräks upp det eller gör kräkljud.

Sedan går allstå dagen ut på att diska flaskorna efter varje måltid och medicinering, eftersom han får lite pärondryck efter varje dos, diska allt annat, ge Casper mat och ta hand om honom som alla andra dagar samt att springa upp och ner till tvättstugan och hänga tvätt, fylla i/plocka ur torktumlaren och vika rentvätt.

 

Idag har jag även hunnit med att städa och tvätta ur kylskåpet, dammsugat både på övervåningen och nedervåningen, plocka undan överallt och dessutom har jag fått ta tejp pch ta bort allt hundhår från mitt täcke (gick åt ungefär en hel rulle) eftersom Nova snart ska löpa så lossar hon extremt mycket hår och även om hon vet att hon inte får vara i sängen så hindrar det henne inte från att smyga upp och lägga sig där när man inte är i närheten.

Så det har varit fullt upp hela dagen idag. Det jobbiga med att bo i hus också är att det blir mycket spring mellan de tre våningarna som vi har och kan lova att det nu känns i fötterna. 

Men eftersom jag hunnit med så mycket idag blir det förhoppningsvis mindre att göra imorgon.

 

Jag vet inte vad det har varit med mig den här veckan, har inte varit på topp över huvud taget. Som jag skrev igår har det inte varit någon bra vecka och än är den inte över. Blev att fara till VC idag också och träffa jourläkaren. Casper har ju som sagt svinkoppor och även om jag vet att de sprider sig snabbt så vet jag  inte  om det alltid går så snabbt att man bara från morgonen till 4 timmar senare ska ha fått 6 små nya prickar?

Hur som så fick vi nu ett recept på antibiotika. Jag är egentligen inget fan av allt som har med mediciner att göra, mest bara för att jag vet hur mycket som tas i onödan runt om i världen så att man tillslut tappar effekten som ska hjälpa kroppen. 

Så att redan börja proppa i min lilla bebis antibiotika känns inte roligt samtidigt som jag hoppades på att han skulle få det redan igår. Ja svinkoppor må vara en ofarlig hudsjukdom men han har det inte lätt och då vet jag redan nu att jag har en envis liten kille. Men att se honom gråta tills han tappar andan samt veta att han har det på tummen, som ofta är i munnen,  och gå och gruva sig för att det ska sprida sig dit tar musten på en. 

Jag känner mig som världens elakaste när jag tvättar och han gråter så mycket att han sedan inte kan sluta hulka och jag själv blir ledsen över att jag inte kan ta upp honom då, medan jag smörjer, och krama honom och pussa på honom tills han lugnat ner sig. 

Och ja jag är fortfarande orolig över att bli smittad och kanske är en aning onärvarande, jag gör fortfarande allt som jag gjort tidigare men samtidigt så kramar och pussar jag honom inte, även om jag vill.

Jag tror inte att jag har en fobi för sår, jag kan titta på bilder, tvätta Caspers eller se på andra sår i verkligheten utan att ens göra minsta lilla min men bara tanken på att det ska komma nått sånt på min egen kropp gör mig spyfärdig. Kanske sitter det kvar sedan jag själv var liten och hade vattkoppor. Minns att jag tappade matslusten när vi skulle äta och att jag blev ledsen över att bara se mig själv. Försökte därför alltid ha långärmade tröjor när vi åt och sedan dra ärmarna över fingrarna med blåsor på. Det var inte allt för enkelt. 

På slutet av den här perioden med vattkoppor for vi även och åt på ett ställe i Övik. mamma bodde där då, och minns att det var speglar i taket. Jag kunde såklart inte låta bli att titta och blev såklart åter igen äcklad av alla dessa blåsor och av hur jag såg ut.

Så det är lite så det känns med svinkopporna, får panik  av att bara tänka på att jag kan få det och därför blir jag istället lite mer distanserad till den personen som är en av de finaste jag har. Däremot så får man se det så att det bara är en fas och när det är över så ska jag pussa och krama min guldklimp så mycket att han blir less på mig. 

Måste kanske också poängtera att jag busar, pratar, sjunger för och får honom att skratta ändå. Att jag har honom i mitt knä och bär runt på honom, det är bara det att jag inte har honom lika nära, lika ofta.

 

Och ja, jag är faktiskt ledsen över att inte få fira 10-årsdag tillsammans med Robert, varken idag eller imorgon. 

Jag vill inte på något sätt få det att låta som att jag skyller på Casper. Han går först för mig och så kommer det nog alltid att vara, Men det är inte roligt att behöva ställa in något som man sett fram emot under en sån lång tid. Om jag ska vara ärlig började vi prata om våran 10-årsdag redan på våran 3-årsdag. Och nä, vi har faktiskt aldrig gjort nått speciellt någon av de andra åren eftersom Robert hela tiden sagt att det är de jämna som är värda att fira och här sitter vi nu, eller rättare sagt jag, ensam, medan Casper sover och Robert är hos en kompis och surra.

Fast i ärlighetens namn är den inte förrän imorgon och jag fick faktiskt mat från thaivagnen, även om det var betydligt godare sist jag åt mat därifrån.

 

Sedan när jag är inne på det här med att skriva av mig så har jag kommit fram till att det inte är lätt att vara förälder. De föräldrar som läser detta tänker nu att nä vad hade du tänkt dig? Att allt skulle vara som i en dröm? Nej det hade jag inte men trodde att det jobbigaste man kunde uppleva i början var att känna sig trött. Men vissa dagar känns det som att man har hundra känslor i kroppen som krigar mot varandra samtidigt som man måste vara fokuserad och göra allt som behöver göras. På något sätt lyckas man alltid men inte utan vetskap om att karusellen börjar om så fort man slår upp ögonen dagen efter igen.
Därför hade jag sett den  här helgen också som lite frisk luft. Att inte komma bort från, men kanske att ta en paus i några timmar från mammaliv och känslokarusell, istället blev jag då ännu mer isolerad samtidigt som jag är distanserad och det är nästan jobbigare. 

 

Ja mycket ordbajsande och osammanhängande meningar blev det. Om jag går tillbaka och läser detta om ett år kommer jag garanterat inte förstå mig på ett endaste ord. Men klockan är ändå efter midnatt och snart är det dags att krypa ner i snarkdosan och få lite välförtjänt sömn.

Sedan vill jag även tillägga, nu när jag är inne på sömn, att Casper har sovit otroligt bra inatt. Efter att ha sovit lite mer oroligt än vanligt de senaste två veckorna, med oroligt menar jag då att han vaknat oftare och ätit nästan varje gång, än att han vanligtvis bara vaknar en gång och äter och sedan kanske vaknar till men somnar om på mindre än en minut. 

Men nu igår somnade han först i vagnen vid 19.30. Tänkte att det skulle bli en standard 20-30minuter men slutade med 5 timmar. Han hade kunnat somna om på en gång om vi bara gett han flaskan men istället passade vi på att bya blöja, rengöra och smörja och ta på en ren pyjamas innan vi bäddade ner honom i spjälsängen. Han var nöjd redan direkt. För nu har han inte bara muminmobilen att titta på utan även spelgrejen som han fick av Robert förra helgen. Den var inte lika lätt att trycka på när den låg på golvet men nu när den satt fast på sängen så var den hur rolig som helst.

Han somnade relativt snabbt och sov sedan till 06.00 då han åt lite och sedan fortsatte sova till 8-9, minns inte exakt.

Så ja jag behöver nog inte oroa mig för att han sover dåligt trots att vi inte sover i samma säng, men vi är ändå nära och kan se varandra hela tiden. 

 

 

Jag kan inte påstå att det här har varit min vecka. Börjar med en massa skit som totalt ändrar mina framtidsplaner för en massa år framåt om jag har otur. 

Sedan har jag haft otrolig PMS, något dåligt med att ha fått barn då jag varje gång innan mens tycks bli ett emotionellt vrak, inte så att jag springer runt och gråter hela dagarna utan bara att jag känner mig deppad över saker, eller så blir jag bara på dåligt humör för allt och ingenting.

Men har i alla fall sett fram emot den här helgen, trots att vi tjafsat en del fram och  tillbaka vad vi vill och inte vill göra. Såg i alla fall fram emot att få fara iväg och umgås med Robert. Är nämligen våran 10årsdag på söndag så imorgon skulle Roberts mamma vara barnvakt och vi skulle fara och hitta på något både på dagen och kvällen. Fast nu blev det inte så. Var tvungen att fara till BVC med Casper idag då han fått sår som bara blev större, svinkoppor visade det sig. Så nu är vi hemma istället då vi inte längre har någon barnvakt och egentligen inte vill lämna bort honom heller.

Håller tummar och tår nu att både jag och Robert slipper bli smittade och kan lova att tvättmaskinen kommer gå varm och plasthandskar kommer gå åt i överflöd (överdrivet jag vet men jag vill verkligen inte ha det!). 
Än så länge har Casper bara en lite större fläck på hakan och två mindre. De ser inte så hemska ut och kanske slipper han mer om vi har tur. Sedan ser hans tumme lite läskig ut, vet inte om det är på grund av att smittan spridit sig dit, vilket hon på BVC trodde, eller för att han tidigare i veckan använde sin stackars lilla tumme som bitleksak.

Peppar peppar ta i trä!

 

Sedan för att undvika smittspridning lite extra så ska Casper nu sova i sin egen säng på nätterna istället för emellan oss i våran säng. 

Det kommer nog gå bra för honom, när han sovit hos andra (2 nätter sedan han föddes) så har det gått hur bra som helst. Och han har ju sovit två halva nätter i både spjälsäng och barnvagn.

Men jag gillar att sova bredvid Casper. Det är så otroligt mysigt att kramas med honom, lyssna på hans andetag (ja jag kommer troligtvis höra dem ändå då hans säng ska stå bredvid våran), hålla honom i handen och trösta/ge flaskan snabbt om det behövs. 

Ja jag är blödig men som jag sa, emotionellt vrak!

 

Men en av sakerna i år som jag har som nyårslöfte är att tänka mer positivt under motgångar. Har funkat sådär, har ändå gett allt ett försök. 

Just nu är det enda positiva som jag kan komma på att nästa vecka inte kan bli annat än bättre!

 

 

 

 

 

 

 

Det är snart 6 år sedan du lämnade oss men det betyder inte att du inte är med oss. Du har givit oss många roliga minnen som ofta tas upp och får oss alla att le i alla saknad.

Jag hoppas att man kommer till ett bättre ställe när man lämnat det här livet och att du, vart du än är, slipper cancer och elände.

 

Grattis på födelsedagen och hoppas att du får fira den med de andra nära och kära som lämnade oss alldeles för tidigt. ♥

 

Februari är den kortaste månaden på året, trots det så känns det som att den varat hur länge som helst redan. 
Så vad har då hänt den här månaden? 

Började med att Robert for ner till Stockholm, hans 30-års present som han fick av släkt och vänner. Jag var hos mamma. Vet att jag nämnt detta redan men upprepning är bra sägs det.

I alla fall så kom vi inte hem förrän på måndagen efter den helgen och redan på tisdagen var det dags för Robert att ta några timmars ledigt igen eftersom Casper skulle till läkaren samt få sin andra vaccination. Gick väldigt bra och efteråt så åkte vi en sväng med bilen eftersom han skulle få sova och han sover bäst i bilen. 
Sedan håller vi på att försöka få till Casper sneda skalle, han är en kille som älskar att sitta i sin babysitter och gunga, har hört att det bara är dåliga och lata mammor som sätter sina barn där och gör annat men till mitt försvar så älskar han den och blir ibland sur om han inte får sitta där. Hur som så sitter han alltid med huvudet snett och sover med det åt samma håll och nu är huvudet snett. Har försökt nu i ett par veckor att palla upp det med en vanlig kudde (läkarens rekomendation) men har insett nu att det blir att beställa en mimoskudde och hoppas att det går till sig.

 

Annars så har vi börjat ge Casper mer och mer vanlig mat, även där utan större resultat. Han AVSKYR det!! Redan efter en halv sked, och har testat en del olika sorter, får han kväljningar, gör överdrivet höga kräkljud och ger man han mer så kräks han :/

Däremot så har han börjat gilla gröt bara nu i veckan (så länge det är fruktpuré på) så får fortsätta att ge gröt och sedan när han kan börja äta själv med händerna får han gegga på med mat själv, det ska tydligen väcka matlust enligt vissa.

 

Har även varit på våran andra träff med föräldragruppen där vi fick träffa tandhygenisten, samma kvinna som jag hade när jag var liten och ja hon kände igen mig. 

Casper har ju även 4(!) tänder nu och inte visat på något sätt att det skulle varit jobbigt, inte varit tjurig och magen har varit som vanligt. 

Han var även den enda i gruppen som fått tänder men också en av få som inte kan sitta själv än.

 

På alla hjärtans dag gjorde jag den mest ovärda efterrätten någonsin, minismörgåstårtor, hjärtformade...

Blev 6 stycken totalt och 80% av brödet blev över. Gav lite till fåglarna och skulle göra ströbröd på resten men det glömdes sedan bort och möglade, typiskt mig.

Men ja goda var de!

 

Sedan har Robert hunnit vara iväg en sväng till men då till fjällen så passade på ytterligare en gång att fara till Vännäs och umgås med de där. Hade kunnat fara nu i helgen som var också men kändes drygt. Stannade hemma och städade istället och pappa kom och lånade Casper några timmar i söndags så att jag inte bara hann dammsuga och skura i lugn och ro utan även duscha och se lite Youtube, kändes däremot konstigt utan Casper och tänkte när jag  gick ner i tvättstugan att det var bråttom ifall Casper vaknade (min knäppa hjärna som inbillat sig att han var uppe och sov).

Och ja det enda som egentligen finns kvar att nämna är väl att vi nu fått vårat virke till den nya stugan som ska byggas på ön. Kommer bli toppen!

 

 

 

2016 beskrivs ofta i media som ett av de värsta åren hittills, många stora personligheter försvann från oss och världen var i stora delar inte en säker plats. 

Så vad anser jag om det här året?

Tre personer har lämnat oss, varav en person som stod oss nära och tillhörde vad jag kallar vårat lilla "squad". Detta är något som fortfarande tynger oss men som vi får lära oss att acceptera. 

Vi var ju också tvugna att flytta och detta är något som är kämpigt för mig fortfarande, även om vissa dagar är lättare att tag sig igenom än andra.

Men...

2016 var också det året då vi blev välsignade med en ny familjemedlem (förlåt om ordet välsignade störde någon kom bara inte på något bättre). Våran lilla Casper är mitt allt. ♥

Jag fick även uppleva många roliga saker under året som jag aldrig kommer att glömma. 

 

Så var 2016 ett så dåligt år då om jag ska sammanfatta det lite kort? Både ja och nej. Hoppas jag att det här året ska bli bättre? Inget kan slå Caspers födelse men jag hoppas att de personer som finns i våra liv även finns det på tolvslaget den 31 december.

 

Igår lade Robert till mig i en Facebookgrupp som var rätt så intressant, om man nu kan säga det om en grupp på facebook. Hur som helst så innehöll den en stor blandning av diskussioner som var rätt roliga att läsa, och en av dessa fastnade jag lite extra vid. Det var en diskussion om busschaufförer som kör innan man har hunnit sätta sig på sin plats. 

Jag har åkt otroligt mycket buss i mitt liv, speciellt med tanke på att mina föräldrar bor 13 mil ifrån varandra. Och även jag har varit med om det här, kanske inte lika ofta som de som bor i stan eftersom bussarna jag åkt oftast stannar längre vid varje hållplats. Det har däremot hänt oftare de gånger som jag åkt från Vännäs till Umeå och tvärt om. Speciellt då jag klivit på på andra ställen än busstationerna.

 

Det första som jag såg var diskussioner kring om man skulle skylla detta på busschauffören i sig eller om man skulle lägga det på personerna som lade upp tidtabellerna och på så vis stressade chaufförerna att komma i tid, speciellt med liten marginal mellan hållplatserna.

En del personer tyckte att vi kunde lägga skulden på oss själva eftersom vi var de som gnällde om bussen inte kom i  tid, och detta kan jag hålla med om  till en viss del eftersom jag själv varit en person som gnällt så fort bussen inte kommit i tid, utan att bry mig det minsta om att det kanske uppstått saker på vägen till min hållplats.

 

Fast samtigt så kan jag tycka att även om det är stressigt så är det väl allmän hyfs att stå stilla så länge tills man ser att personen/personerna som kliver på har satt sig ner på sin plats.

Läste många kommentarer som handlade om att personer fått fånga upp både äldre och barn som ramlat i knät på dem eller i mittgången. En pappa berättade om hur hans dotter ramlade och slog sig rätt illa efter att chauffören valt att börja köra på en gång, vet inte ens om mannen i fråga hade hunnit få sin biljett innan bussen började åka.

 

Något annat som också togs upp i den här diskussionen var att det inte bara var bråttom vid påstigning utan även vid avstigning, detta märktes tydligast hos de som hade barnvagn eller rullator med sig på bussen. För på bussar med plats för dessa ting så ska de spännas fast och det kan ibland ta lite tid att knäppa lös och sedan kånka ut från bussen, speciellt om personen inte får hjälp ut. Vissa var även irriterade över att bussen inte sänktes ner när de skulle av, på samma sätt som de gjort när de klev på, vilket gjorde det svårare att ta sig ur.

Många personer hade därför fått sin barnvagn klämd mellan dörrarna eftersom chauffören haft så bråttom att stänga dem så att de inte reagerat på att personen inte tagit sig ut. Andra hade även blivit klämda själva.

 

Vill däremot säga att det är långt ifrån alla chaufförer som är så här. Har träffat på mer hjälpsamma, trevliga, tålmodiga och omtänksamma än vad jag har träffat på dåliga. 

Den värsta jag träffade på var under en jobbresa upp till Hemavan där jag inte hunnit samla in mina enkäter på nedersta delen av bussen, var en dubbeldäckare, och hörde hur chauffören och bussvärden, eller vad jag ska kalla det, planerade att förstöra enkäterna för att trafikverket (tror det var dessa jag jobbade i samarbete med) inte skulle få veta vad personerna tyckte. Men sa när hon kom upp att de var mina och att jag ville ha tillbaka dem. Vilket jag fick, men inte utan en sur blick.

Dessförinnan hade busschauffören pratat skit om personer som klivit på, om hur de såg ut, vad de hade haft på sig och att de var långsamma på att kliva av eller på. Blev dessutom prat om en tant som kom och bad om hjälp att sätta fast säkerhetsbältet, att hon var korkad etc för att hon inte klarade av det själv.

Detta tog jag såklart med i min rapport om hur jag upplevde resan.

 

Jag vet inte hur många som läser det jag skriver men kanske bör vi ha i åtanke att vara trevliga mot personen som sitter bakom ratten och inte gnälla så mycket om tiderna eller om bussen råkar komma lite sent. Då kanske chaufförerna blir lite mer trevliga och hjälpsamma mot oss som åker, återigen så finns det många chaufförer som redan är det och det var mer riktat till de som inte är det.

 

 

 

Jag beskriver ofta mig själv som en romantisk person som älskar allt som har med kärlek att göra, så borde då inte en dag som denna vara en av mina favoritdagar på året? En dag som spirar av kärlek i alla former?

Visst gillar jag alla hjärtans dag men samtidigt är det här en dag som väcker dåliga minnen hos mig.

 

Det jag minns allra mest är hur jag satt hemma en alla hjärtans dag, det var en lördag om jag inte minns helt fel, och väntade på att någon skulle komma och sticka ner något fint till bara mig i vårat brevinkast. Och jag är helt ärlig när jag säger att jag satt och väntade heeeela dagen, i hallen dessutom. Trots att jag visste innerst inne att jag aldrig skulle få något. Men jag var, och är än idag, en hopplös romantiker som hela tiden hoppas på de här stunderna som sker i filmer och böcker. Så därför blev jag förkrossad när jag aldrig fick något.

Idag när jag ser tillbaka på det här vet jag inte om jag ska skämmas över mig själv som trodde att livet var en saga och inbillade mig att jag skulle få något trots att det inte fanns en själ i hela kommunen som ens lade märke till mig. Eller om jag ska hylla mig själv för att jag, trots att jag visste att ingen ens såg efter mig, ändå hoppades att det kanske ändå fanns någon liten person som kanske skulle ge mig lite tid den här dagen.

 

Så ja jag var ledsen men dagen slutade inte där. Pappa såg såklart hur sårad jag blev och for och köpte choklad och ett kort till mig. En choklad som idag är min favoritchoklad. Det är en av de finaste sakerna han någonsin gjort för mig. ♥

 

Men trots den här fina gesten så hatade jag alla hjärtans dag under flera år och så fort dagen var här så kollade jag hellre på bilder som var anti alla hjärtans dag än bilder som hyllade den och kräktes galla över alla kärlekspar för det var något som jag trodde att jag aldrig skulle få uppleva själv.

När jag sedan träffade Robert, som inte alltid varit den mest romantiska, så blev det en helt annan sak. Visst, vi firar inte dagen till 100% utan våran kärlek är som starkast de stunderna som den inte är framtvingad. Stunder som när han kommer och kramar mig när jag står och diskar eller när jag stryker händerna genom hans hår när vi ser något tråkigt tv-program tillsammans. 

Och ja, jag skulle ljuga för er alla om jag på något sätt skulle förneka att jag än idag inte är den där hopplösa romantikern som väntar på det perfekta frieriet (trots att vi redan är förlovade), sagobröllopet och en romantisk weekend i Paris.

Skillnaden mellan då och nu är att jag är mer realistisk och kan skilja mellan drömmar och verklighet.

 

 

Har många i min vänskapskrets och familj som är riktiga köttälskare, personer som inte kommer att förstå sig på mig i det här inlägget om de läser det. Personer som brukar klaga på mig när jag väljer att inte ha köttfärs i tacos eller när jag hellre äter couscous med stekta morötter till lunch än att äta rester med kött vi har hemma.

Nej jag är inte vegetarian, skrev alldeles nyss om våran middag idag som bestod av falukorv, men jag är inte heller den största köttälskaren av de alla.

Ofta får jag kött av min bästa vän B och jag är otroligt tacksam då vi alltid får fina råvaror som jag försöker tillaga med diverse recept men än så länge har jag bara lyckats riktigt bra någon enstaka gång, men man lär sig ju inget om man inte vågar testa och misslyckas. 

Kanske beror det på det att jag inte är världens köttälskare. Trots att jag har ätit kött så mört att det smälter i munnen, kött med smaker som inte går att beskriva lika mycket som jag ätit kött som varit segt, smakat absolut ingenting eller nästan smakat "avlopp". 

Tragiskt nog så är det oftare som jag ätit kötträtter som varit mindre goda än kötträtter som varit fantastiska.

 

Så med det sagt kanske jag kan gå vidare med mitt inlägg som det var tänkt. 

Jag funderar på att ha en vegetarisk vecka och det är inget jag har kommit på bara sådär utan det började redan när jag gick i högstadiet. Jag sa ofta till pappa att jag ville testa på att vara vegetarian i en månad men han var inte sugen på att laga två olika middagar då jag har en superkräsen lillebror som hatar det mesta i grönsaksväg och skulle vägra att röra maten om den var vegetarisk alla dagar i veckan.

Så det blev aldrig av.

Sedan blev jag tillsammans med Robert och vi flyttade ihop och till en början åt vi det vi hade hemma, det andra gav oss eller det som var billigt, blev därför mycket pasta och halvfabrikat de första åren.

Och visst har tankarna på en vegetarisk månad funnits där under dessa 10 år som nu har gått men de har ändå inte blivit av, mest nu för att jag inte varit så sugen på att laga två måltider då Robert som äter mycket, inte äter allt.

Men nu går jag i lite nya tankar och det är att minska ner månaden till en vecka, har hittat massa recept som jag vill testa som alla är vegetariska och varför inte ge det en chans under en vecka.

För vem säger att man måste äta kött bara för att det är det vi gjort i alla tider? Och att man sedan hjälper natur och miljö en liten bit om man väljer bort det ett tag är ju inte fy skam det heller

 

Med detta sagt så är det bestämt. Under 2017, förhoppningsvis snart, kommer jag att ha en vegetarisk vecka, kanske till och med längre, och innebär det att jag måste laga två maträtter får det vara så. Men jag tror nog att det finns mycket som Robert kan tycka om också.

Jag ser fram emot att testa nya recept och ja när Casper blir större kommer jag att ge han både kött- och vegetariskarätter, det sista jag vill är att han ska bli ett pannkaksbarn som äter det 5 av 7 dagar i veckan.

 

Glädjen är stor när man testar något nytt till middag och det blir supergott! Jag brukar sällan experimentera själv när jag lagar mat utan oftast går jag efter ett recept jag har hittat eller så tar jag inspiration av det men tar bort/lägger till något som jag tycker bättre om. Idag var en sådan dag då jag tog ett recept och gjorde om.

 

Hade ingen som helst aning tidigare idag vad jag skulle hitta på men såg då att de hade billig kokosmjölk och wokgrönsaker på ICA denna vecka, samt att jag visste att vi hade en falukorv i kylskåpet som antingen behövde tillagas eller försöka pressas in i frysen.

Slutade i alla fall att jag hittade ett recept på korvgryta där jag bytte ut matlagningsgrädde mot kokosmjölk (som jag aldrig tidigare använt, blev därför förvånad när det mesta var fast och inte alls flytande som jag trott).

Robert var tveksam till maten men han gillade det han också. 

 

Förutom gott var det väldigt enkelt att göra. Man tar bara en falukorv, receptet sa 600gr men jag tog hela på 800gr för att bli av med den, matlådorna som blev över går ju att frysa in, sedan så skär man det i små bitar och steker.

När man stekt korven lägger man det i en gryta och steker wokgrönsaker, tog en hel påse på 500 gram, och rör även ner det i grytan. Men innan jag gjorde det så blandade jag korven med 2-2.5 msk honungssenap (jag hatar senap annars men just denna som Robert fick förut är supergod i mat) och 2 msk sweet chili.

Efter att man blandat ihop korv, grönsaker, senap och sweet chili så är det bara att ha i kokosmjölken och värma upp. 

Till detta hade jag bulgur men det är säkert lika gott med ris eller pasta.