Jag har nyss läst ut boken "Pojken i randig pyjamas", en bok jag tycker att ALLA borde läsa. Vad den handlar om och mina tankar om den kan ni läsa om HÄR

Denna bok väcker verkligen många känslor och tankar hos mig och en av mina tankar var minnet av hur jag en gång blev kallad för Nazist.

Det började med att jag och Robert skulle till stugan för att fixa i ordning där, om jag inte minns helt fel var det innan midsommar och eftersom vi får gäster varje år så ville vi att allt skulle vara klart innan dagen vi skulle dit eftersom alla skulle komma samtidigt.
Men eftersom vi hade valpar vid samma tidpunkt så bad Robert en arbetskamrat om en tjänst. Nämligen att ge valparna mat en gång under dagen samt att gå en kortare promenad med Nova och detta var inga som helst problem.
Men dagen efter fick Roberts arbetskamrat lämna återbud och anledningen var helt befängd, vi var ju nazister. Jag var nazist, Robert var nazist och till och med Nova, och därmed också valparna, var ju nazister. Och eftersom hans fru kom från ett annat land så kände hon sig därför inte säker över att han skulle vara i våran lägenhet och mata våra nazistvalpar och promenera våran nazisthund.

 

Kanske borde jag ha skrattat åt detta så fort jag fick veta det av Robert. Hon, en kvinna som aldrig ens sett mig och en kvinna som jag heller aldrig hade sett, kallade mig för nazist utan att veta något som helst om mig. Visst hon var vid tillfället kompis med min syster men hon visste ändå inget om mig, kanske mitt namn men inte mycket mer än så.

Men istället för att skratta åt detta började jag på att gråta och jag grät länge. För de som verkligen KÄNNER mig vet hur mycket jag HATAR nazisterna och allt som de står för. Och att sedan bli jämförd med dessa människor då jag är helt tvärtemot fick mig att må oerhört dåligt.
Jag har till och med svårt att läsa böcker eller se filmer som handlar om förintelsen för att jag mår så oerhört dåligt över dessa människor, hur de kunde behandla andra på ett sådant sätt och göra det helt utan känslor (nu kanske de visst kände något, det kan ju inte jag veta som inte var där, men enligt mig så borde personen vara helt känslokall om de kan ta livet ifrån en människa bara sådär).

Jag måste även erkänna att jag äger boken "Mein Kampf" och att jag i skolan läste tyska men gör det mig till nazist? Nä.
Tyska läste jag för att det inte fanns något annat val när det gällde ett nytt språk i min skola. Det var antingen tyska, och att sedan få välja bort ett dåligt betyg eftersom man läst ett mer än vad man behövde, eller extra engelska, där de mest bara såg på film och åt godis och själv ville jag lära mig något och ett tredje språk är aldrig fel att kunna. 
Helst hade jag velat läsa franska men eftersom det inte fanns att välja så fick det bli  tyska.

Boken då, varför har jag köpt en bok skriven av en sådan ondskefull människa som jag är helt emot? Jag har inte läst den här boken men jag har läst inledningen skriven av Stig Jonasson där han förklarar varför en nyutgåva kom ut på svenska 1992. Han menar att man måste läsa den för att kunna bekämpa nazismen. Redan i slutet på 20-talet berättade Hitler om sina planer och hade man redan då tagit honom på allvar kanske fler människor kunnat räddats.

Så den dagen jag väl kommer att läsa den här boken, vilket jag inte känner mig redo för riktigt än, så kommer jag göra det för att syna denna mans tankar i sömmarna och för att få en bättre syn om varför han gjorde som han gjorde men jag vet redan nu att hur hans tankegångar än må vara så är de ingen som helst ursäkt för det som hände sedan.

 

Det jag egentligen ville få ut av detta inlägg är att även i vuxen ålder så kan ett endaste litet ord såra extremt mycket. Visst kanske man inte tänker sig för ibland innan man vräker ur sig något om andra. Men det kanske man borde göra. 

Ibland kan ord vara värre än handling och så kändes det för mig. Det må låta töntigt och överdrivet, vadå det är ju bara ett ord? Nä för mig var det mycket mer än så. Jag kände att hela mitt rykte höll på att ruckas och jag vägrade framstå som en människa jag över huvud taget inte vill jämföras med.

Människan som kallade mig för nazist är fortfarande ingen som jag har kontakt med, jag och Robert är vän med hennes ex man men henne har jag aldrig pratat med. Tack vare det hon kallade mig för så känner jag inget annat än ilska mot henne, och det gör jag fortfarande efter 4år. Men det är inte för att hon sa det utan för att hon hade mage att säga det om en person som hon aldrig sett. Och eftersom hon inte visste någonting om mitt liv så kan hon inte heller veta vad jag har för sorts relation till just nazismen. 

 

Detta får avsluta det här inlägget. Jag hoppas att fler kan tänka sig för innan de uttalar sig om andra människor och istället lägga fokus på att göra andra glada.

Jag vet att jag, precis som den här kvinnan, är snabb på att dömma andra men det ska jag ändra på.