Igår vaknade jag upp till en av de blåsigaste dagarna på länge och fick både oroa mig för att vårat garagetält skulle blåsa bort eller att vi skulle få ett träd över huset.

Idag däremot så vaknade jag till en sådan vindstilla dag att det kändes som om naturen höll andan. Allt var helt stilla. Nästan som lugnet före stormen fast tvärtom då stormen var igår. 

Men det lugna och stilla varade inte hela dagen, ute kanske men inte inne hos oss. Har bråkat med Robert. Kan inte säga att det sker jätteofta men det är inte så att det aldrig händer heller. Ibland behöver man rensa luften och ju längre tid som gått desto värre blir det. Och har man då en månad som är tuff ekonomisk samtidigt som man inte alls mår bra psykiskt vilket jag inte gör just nu ja då blir det om möjligt ännu värre!

 

Känner mig fortfarande ledsen över allt tjafsande. Mest för att det är så många olika trådar innästlat i det här att jag inte vet vad jag ska ta tag i först. 

Om jag nu ska ta det i det stora hela så kan jag nog dela upp det i tre punkter. Det är ekonomin, jobb och den psykiska ohälsan. Tre saker som jag inte gillar att dela med mig av egentligen men ändå vill kunna prata om. Jag är inte den enda personen på denna jord som har det jobbigt ibland. 

 

Nu sitter jag här, inte längre som föräldraledig utan som arbetslös. Har tidigare delat med mig om hur jobbigt jag tycker att det är att vara bosatt i den här kommunen efter allt som hände mig då jag växte upp. Jag är sedan inte någon jättesocial människa heller. Visst vill jag gärna lära känna lite mer människor och ha några fler vänner och det kanske låter enkelt för vissa men inte för sådana som mig som aldrig tar sig längre än till tanken att man skulle vilja för att man sedan inte har den där sociala kompetensen som krävs. 

Jag uttrycker mig alltid bättre i skrift än tal, blir nervös, stammar och tappar hälften av det jag vill ha sagt så fort jag öppnar munnen. Det tar sedan flera år innan jag kan prata med en person i min bekantskapskrets utan att känna mig besvärad av det. 

Så att skaffa ett jobb fullt med nya människor då du har svårt att bara anpassa dig till en är svårt. Sen har vi det här med att jag känner ständig oro över vad folk ska säga om mig till andra. Denna kommunen är, utan att överdriva, en av de ställen där jag ser att folk pratar otroligt mycket om varandra. De sitter även och pratar skit om sina närmaste vänner. Samt så är folk bra på att kommentera människor de inte känner men har man hört något av en person som man själv anser stå nära så är det ju sant. Eller?

 

Allt det här leder ju då såklart till att jag för tillfället inte har någon ekonomi alls. I alla fall inte denna månad, kanske inte nästa heller. 

Jag är glad att jag har Robert som ställer upp för mig men samtidigt får det mig att känna mig som en börda i mitt eget hem och vårat förhållande. Känner mig även som den mest värdelösa mamman på den här planeten trots att Casper inte har det ett dugg dåligt. Han har allt han behöver och mycket därtill och jag ger honom så mycket kärlek och beröm att om det kunde växlas till pengar så skulle han vara miljonär!
Men att jag inte kan vara där ekonomiskt tynger mig. Idag kostar det mesta pengar, är väl bara luften vi andas som är gratis egentligen. 

Utan jobb och utan pengar kommer man inte långt och det enda det har gett mig är psykisk ohälsa. Har haft promblem tidigare och i situationer som denna dyker det upp igen. Det gör mig mer handlingsförlamad att försöka söka jobb  och få pengar och få en bättre hälsa. Det är lite som om jag springer i ett ekorrhjul som aldrig kan stanna. 

Planen är i alla fall att sätta små små käppar i det här hjulet för att slutligen få det att stanna så att jag kan komma vidare och framåt. Jag vill gärna att det ska gå fort för att känna mig nöjd, att få må bra och skratta är det bästa jag vet. Men samtidigt vet jag också att vissa saker måste få ta tid för att bli bra.