Jag vet inte riktigt hur denna händelse kommit upp till ytan i min hjärna igen men de senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket på just det här. Kanske beror det på att jag inte mått så bra eller på grund av den stora uppmärksamheten som Metoo-kampanjen har fått. Denna händelse platsar kanske inte in där men hade kunnat gjort om det gått riktigt illa.

 

Det var sommarlov och jag hade tjafsat med min mamma så följde med min kompis och hennes dåvarande sambo hem. När vi passerade medborgarhuset såg vi en man sitta där på en bänk, han var ensam och drack öl och brevid sig hade han sin cykel. Lade ändå inte så mycket uppmärksamhet på honom utan fortsatte sura på mamma. 

När jag sedan skulle gå hem så frågade jag mina vänner om de inte kunde följa med mig hem, men de var för trötta och klockan var ju ändå inte mer än 23.00. 

Min kompis sambo sa i samma veva som jag gick att jag skulle akta mig för den konstige mannen. Hade helt glömt bort honom och även om han sade det på skämt så blev jag ängslig när jag lämnade lägenheten. 

 

När jag kom till medborgarhuset såg jag att mannen var kvar. Snabbade på mina steg en aning men ville inte att han skulle se att jag var rädd. Låtsades kolla på något bakom mig men ville egentligen se vad han gjorde, såg då att han försökte sätta sig på cykeln. Började gå ännu snabbare, mamma bodde bara ca hundra meter från medborgarhuset så det var inte långt. 

Jag tog vägen bakom boden där tvättstugan låg istället för att fortsätta på gång- och cykelbanan. Sprang den sista biten till ytterdörren och skyndade mig att låsa.

Mamma bodde i en lägenhet som påminde om ett radhus där varannan lägenhet var på övervåningen och varannan på nedervåningen. Mamma bodde på övervåningen. 

Smög ut på balkongen och såg hur mannen cyklade bakom garaget och svängde sedan in vid vårat hus. Han hoppade sedan av cykeln och började slita i vårat dörrhandtag, om han sett att jag gått in där eller bara chansade vet jag inte. Han tittade sedan in genom grannens fönster, hon som bodde dörr i dörr men på nedervåningen. Efter ett tag försvann han. Mamma kom ut och undrade vad jag tittade på. Sa åt henne att vara tyst och huka sig ner. Hon såg mannen och vad han gjorde.

Strax därefter ringde min syster och berättade att de sett mannen och att om jag inte var hemma än kanske jag skulle ta en annan väg för hon fick en sådan konstigt känsla, eller om det var någon annan som sett honom och fått den känslan. Minns inte exakt och är ju ändå 12 år sedan det hände.

Att jag varit sur på mamma glömde jag snabbt bort. Hon såg att jag var rädd och lugnade ner mig. Kan inte ens minnas vad vi tjafsat om den kvällen.

 

Dagen efter cyklade vi ner till polisstationen för att prata med dem om händelsen, att jag blivit förföljd av den här mannen. Mamma hade känt igen honom, han brukade ofta sitta på ett ställe som i Vännäs kallas för alkisparken, en park mitt i samhället där alkoholister samlas dagtid på somrarna, tragiskt men sant.

Polisen berättade att vi inte kunde göra en anmälan för ingenting hade hänt utan att jag istället borde känna mig smickrad. Mannen hade säkert bara tyckt att jag var söt och ville kolla närmare på mig. 

Här minns jag att mamma blev arg. Visst, ingenting hade hänt men det hade kunnat hända. Mannen må ha varit full men han hade ändå varit överlägsen om han flugit på mig, så liten och späd som jag var. Sedan att polisen tyckte att jag, bara 14 år gammal, skulle ta det som en komplimang att en man i 40-50 års åldern förföljer mig till mitt hem för att sedan rycka i mitt dörrhandtag och kolla in genom vad han trodde var mitt fönster det känns än idag så sjukt för mig. 

Kanske borde vi ha tagit det här med en annan polis eller kanske vidare någon annanstans men både jag och mamma kände oss rätt maktlösa när vi gick därifrån.

Jag minns att  det sista polisen sa innan vi gick ut genom dörren var att om han kom hem till oss ytterligare en gång så kanske det gick att göra en anmälan av något slag.

 

Även om det inte hände något den här kvällen så påverkar den här händelsen mig än idag. Jag har länge funderat över vaför jag är så paranoid utav mig och tror att den här händelsen kan vara en av anledningarna. 
Ibland önskar jag att det gick att resa tillbaka i tiden. Hade så gärna velat skälla ut den där polisen. Jag förstår att man inte kunde göra en anmälan men att ens tänka tanken på att slänga ur sig dem där orden till en 14-årig flicka som kommer dit och är rädd? Hade han sagt samma sak om det faktiskt hade hänt något?