Har ni någonsin varit med om saker som ni känner på er med 100% säkerhet kommer hända när som helst, och så händer det?

Det här händer mig hela tiden, faktiskt så ofta att jag och min syster brukar skoja om att jag kanske är synsk. Idag hände det igen. 

Jag vet inte vad det är med det här huset, eller så är det hjärnan som spökar med mig, men känner mig konstant utstirrad. Jag vet inte vad det beror på. Är det spöken eller hjärnspöken? Hur som helst så kan jag meddela att idag inte var något undantag och jag fick en sådan stark känsla att det snart kommer komma någon hit och knacka på. Vilket aldrig händer. 

Bara minuter efter så hände det! Och ja jag blev jätterädd! Kände nästan hur blodet försvann ur armar och ben och började skaka och ringde snabbt Robert som tyckte jag skulle öppna, hundarna skällde dessutom som galningar. Det knackade som bara tusan då jag smög ut i hallen, fortfarande med Robert i telefonen. Såg en massa små händer som knackade som bara den på rutan, förstod att det var barn som kommit för att säga bus eller godis.

Robert fortsatte tjata om att jag skulle öppna men kroppen vägrade, trots att jag visste att det var små oskyldiga barn som bara skulle fråga efter lite godis. 

Detta säger så otroligt mycket om min hälsa just nu. Att jag är så rädd för ingenting och det gör mig så skakig och så handlingsförlamad att min kropp, och hjärna, vägrar öppna dörren. Kände mig dessutom lite småsur på de stackarna jag aldrig såg för att de skrämde mig så för att sedan visa sig vara helt ofarliga små krabater.

Hade Casper varit vaken hade jag nog reagerat på ett helt annat sätt. Hade nog hoppat till men hade garanterat haft större mod till att öppna. 

 

Började sedan tänka tillbaka på de gångerna som vi gått runt och sagt bus eller godis. Minns en gång då jag, min kompis och Daniel var ute i flera timmar på kvällen. Det var kallt, hade kommit lite snö och vi var blöta om fötterna men fortsatte ändå gå och fråga efter godis. Många äldre trodde vi hade saker att sälja och ett par smällde igen dörren i ansiktet på oss. Andra var hur trevliga som helst och bjöd in oss och pratade en stund (bara äldre damer och herrar som knappt kunde gå som bara ville ha någon att prata med).

Förutom godis minns jag att vi fick frukt, glass och pengar. 

Vi blev desstuom riktigt sura på de som inte öppnade trots att vi såg eller hörde att de var hemma. Kanske blev dessa barn sura på mig idag? De kan ju inte ha missat att jag faktiskt var hemma men helt enkelt vägrade öppna dörren, eller rättare sagt var för handlingsförlamad till det.

Får ta igen det nästa år och se till att ha massa gott hemma!