Att gå på begravning är aldrig roligt och även om jag varit på två stycken i mitt liv, en för pappas tremänning och en tidigare i år för min moster, så känns den imorgon som den jobbigaste hittills. 

När våran förra vän dog var jag aldrig på begravningen, jag vet inte varför jag inte for. För trots att Robert for dit så blev det bara så att jag stannade hemma, jag ångrar det än idag.

 

Men det har inte sjunkit in än. Det känns inte som att du är borta. Fortfarande kan jag komma på mig själv med att tänka "undra när han kommer och hälsar på nästa gång". 

Det jobbigaste är att du alltid var där, du var alltid med då vi gjorde något och du var den som alltid ställde upp. Nu vet jag att det var du och Robert som var riktigt tajta men det hindrar inte mig från att kalla dig för en av mina närmaste vänner.

Du lämnade efter dig ett stort tomrum som jag inte tror att någon kommer kunna fylla.

 

Efter begravningen är jag även inbjuden på minnesstunden tillsammans med Robert. Trodde först att bara Robert skulle fara men även jag fick komma. 

Jag hoppas på att få höra många fina minnen, för även om det är en ledsam dag så har du gjort många människor glada den tiden du fanns med oss och det är dessa stunder jag hoppas kommer fram imorgon.

 

Vila i frid! ♥